Archibald Russel, arkeologisökhundar och stenåldersmusikteater

Tanken är ju att var och en av oss förhoppningsvis ska bli litet klokare med tiden. En vetgirig människa lär sig någonting nytt och inser samtidigt hur litet den förstår, vilket i sin tur förhoppningsvis leder till en önskan att lära sig ytterligare.

Så verkar det vara med nästan allting i det vi gör här på museet. Små gåtor och detektivarbete som väcker nyfikenhet att hitta ännu mera fakta. Tre exempel från de senaste månaderna gör det här tydligt: En skeppsmodell i våra samlingar, en stenåldersmusikteater och arbetet med arkeologisökhundar.

Frågeväckande skeppsmodell

Skeppsmodellen blev aktuell i samband med det rengöringsprojekt av Norrbottens museums samlingar som pågår nu. Min kollega Robert Pohjanen kom bärandes på den och tyckte att den var lämplig för mig att rengöra. Kul, eftersom jag alltid gillat segelfartyg. Den här modellen var dessutom en fullriggare som var makalöst detaljrik. Dess skrov hade till och med plåtbeklädnad för att efterlikna de sena segelfartygen som byggdes i början på 1900-talet. Modellen var svårt medtagen med riggen hängande både här och där. Klyvarbomen på modellen var avbruten som om skeppet rammat ett annat fartyg. Tänk er ett stormskadat skepp som kommit in till hamnen, revat seglen och sedan ligger där med tåg och linor avslitna och hängande på däcket och över relingen. Skrovet har till och med ytrost vilket innebär att rederiet inte brytt sig om att lägga upp henne i torrdocka för underhåll på länge. Skeppsmodellen skänktes till museet den 10 oktober 1985. Uppgifterna som då gick att få fram om modellen var knappa. Den kom troligtvis från Mariehamn, Åland.

Modell av segelfartyget Archibald Russel under rengöring. ©Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Modell av segelfartyget Archibald Russel under rengöring. ©Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Idag år 2017 går det väldigt snabbt att hitta mer information via internet (och sedan vidare till säkrare källor), om originalet; fullriggaren Archibald Russel. Hon sjösattes 1905 i Greenock, Skottland och seglade många gånger med last till och från Australien och Sydamerika. 1923 såldes hon till Gustav Erikson, Mariehamn och därefter kom hon främst att segla mellan de nordiska länderna och Australien. 1939 blev hon kvar i Hull i England, eftersom resvägen skars av i samband med Tysklands ockupation av Norge. Hon hölls kvar av den brittiska regeringen (även om hon officiellt aldrig togs som krigsbyte), men åtelämnades inte till Gustav Erikson förrän 1948. Man anar att åren i England inte farit väl med henne eftersom hon såldes som skrot 1949.

Modellen av Archibald Russel. Ett fotografi snett framifrån visar att klyvarbomen i fören har gått av. ©Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Modellen av Archibald Russel. Ett fotografi snett framifrån visar att klyvarbomen i fören har gått av. ©Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Mer information om modellen av skeppet som vi har i våra samlingar är svår att få fram, men med tanke på detaljrikedomen så funderar jag på om det kanske är någon sjöman som har gjort den. Någon som rest med Archibald Russel och som kunde återge varje detalj av skeppet. Det vore roligt att veta vem modellmakaren var och hur skeppsmodellen på omvägar hamnade i Luleå, men sådant detektivarbete kräver tid, så den gåtan får vi lämna utan svar tills vidare.

Information om Archibald Russel finns här: Archibald Russels historia i punktform  och här:  Bilder

En gåta i en Stenåldersmusikteater

Stenåldersmusikteatern har också ett inslag av gåtor, men den här gången främst riktad till skolbarn som läser om stenåldern i skolan. Norrbottens museums pedagoger Annika Josbrant och Viktoria Laestander har i samarbete med Norrbottensmusiken gjort en föreställning där en arkeolog gör en tidsresa tillbaka till den tid när inlandsisen fortfarande låg kvar i Norrbotten. Föreställningen där Annika spelar stenåldersmänniska och Viktoria arkeolog, upplevs som nästan magisk med suggestiv musik av musikerna Björn Sjöö och Lars Paulin som också deltar på scenen. Den fina ljussättningen bidrar till helhetsbilden.  I föreställningen ställs frågan till barnen: Hur kan arkeologer hitta brända ben från 10600 år gamla stenåldersboplatser om det fortfarande låg inlandsis i Norrbotten vid den tiden? Stenåldersmusikteatern har blivit mycket väl mottagen, vilket gläder även mig eftersom jag bidragit till faktaunderlaget för pedagogerna och till skolans lärarhandledning till föreställningen.

Reportage i Piteå-tidningen finns här:  Reportage i Piteå-tidningen om stenåldersmusikteatern

Vad kan en arkeologisökhund klara av?

Den sista gåtan för idag är arkeologisökhundarna. Det är inspirerande att se dem arbeta och på ett sätt en gåta att de kan känna doften av brända ben som är flera tusen år gamla. Det är ingen tvekan om att de känner doften av brända ben, när de markerar, men det återstår en del träning. Nu handlar det mest om att finslipa det hela så att de får upp träffprocenten tillsammans med hundförarna. Förra årets fältförsök var lovande och visar att det finns utvecklingsmöjligheter. Rapporten är nu klar och finns att läsa på Norrbottens museums hemsida här: Arkeologisökhundsrapport 2016

Framsida för 2016 års arkeologisökhundsrapport

Framsida för 2016 års arkeologisökhundsrapport

 

Snön ligger fortfarande kvar över Norrbotten, men snart börjar årets fältsäsong för arkeologerna på museet. Då är det dags för oss att ge oss ut för att hitta svar på frågor om Norrbottens förhistoria. Vi ser fram emot det med spänning!

Vid tangentbordet idag: Olof Östlund

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s