Det är i år 100 år sedan ”hungerkravallerna” på Seskarö i Haparanda skärgård ägde rum.

I elevuppsatserna ur Bygdespegeln, arkiv nr 8 i Norrbottens museums arkiv, beskrivs händelsen av barn som genom intervjuer och berättelser lärt sig om sin historia. Berättelserna är nedtecknade mellan åren 1951-1953 och utgör en viktig dokumentation över händelserna i Seskarö våren 1917.

Bygdespegeln var en skoltävling som anordnades av tidningen NSD och Samfundet för hembygdsvård och riktade sig till barn i åldern 9-13 år. Tävlingen omfattade sju etapper med olika teman. Den gestaltar muntligt nedtecknade berättelser om hur livet kunde se ut runt om i Norrbotten från slutet av 1800-talet och fram till att de skrevs ner. Arkivet omfattar cirka tre hyllmeter handlingar.

Åren 1917-1918 var en turbulent tid i Sveriges historia. Ransoneringen av livsmedel var bristfällig. Första världskriget pågick vilket påverkade importen av livsmedel. Sveriges regering hade bland annat tillåtit Tyskland att minera Östersjön vilket de allierade svarade med att blockera fartyg från att angöra svenska hamnar. Stor livsmedelsbrist rådde i hela Sverige och köerna ringlade sig långa till affärerna. Det var inte heller säkert att man fick ut hela sin ransonerade kvot eftersom livsmedel helt enkelt inte fanns tillgängligt. I Norrbotten var tilldelningen av påbrödskort så dålig att de inte räckte till alla som behövde. Nedertorneå sockens livsmedelsnämnd hade svårt att få korten att räcka till och Norrbottens livsmedelsnämnd hade inte fått det antal man begärt från Livsmedelskommissionen.

Från december 1914 till juli 1915 steg fläskpriset med cirka 50 procent vilket medförde en förskjutning i livsmedelskonsumtionen. Efterfrågan på bröd ökade markant. Fram till våren 1915 skedde export av livsmedel till framförallt Tyskland i så hög utsträckning att bristen på livsmedel blev ett faktum. Detta fick till följd att priserna sköt i höjden samtidigt som lönerna var dåliga. Bönderna använde potatis och brödspannmål till mat åt boskapen eftersom priset var lågt.

Potatis blev en bristvara framförallt i storstäderna vilket medförde att det som odlades runt om i landet inte räckte till. 1 april 1917 fanns överhuvudtaget ingen potatis att tillgå i Stockholm.

Krav på allmän rösträtt och åtta timmars arbetsdag gav också eko runt om i landet.

Den 11 april beslutade sig fyra kvinnor från Söderhams skärgård att gemensamt protestera mot matbristen genom att marschera in till centrum och protestera hos brödbyrån. Efterhand anslöt mängder av människor och detta var starten för det hungeruppror som följde.

Den 16 april 1917 kom besked från Västervik att ”samtliga arbetare idag lämnat arbetet med krav på kraftigare åtgärder mot livsmedelsbristen”.

Folket var i rörelse och den 1 maj 1917 demonstrerade mellan 100 000 – 200 000 människor på Gärdet i Stockholm mot de usla levnadsvillkoren och protesterna spred sig snabbt i hela landet från Malmberget i norr till Ystad i söder.

Seskarö
Den 25 maj 1917 på Seskarö i Haparanda skärgård beslutade sig 300 arbetare för att gemensamt skaffa bröd men samtidigt betala full ersättning till bagerierna på grund av matbristen.

Att ta sig över till Seskarö under våren var svårt eftersom isen varken bar eller brast och det i sin tur medförde att leveranserna av mat till ön från fastlandet var mycket bristfällig.

Potatis och kålrötter hade visserligen levererats. Men partierna var i så dåligt skick när de anlände att mer än hälften var obrukbart. Sålunda blev bröd ett komplement vilket i sin tur gjorde att efterfrågan ökade.

Emma Isaksson som arbetade i Matinlassis affär på Seskarö berättar hur arbetarna kom och frågade om där fanns bröd och mjöl: (Vilket det fanns.) ”Jag var ensam i butiken eftersom ägaren rest till Nikkala och hans fru var sjuk. Inga kuponger lämnades men pengar slängdes fram. ¬Till slut kunde jag stänga och när ägaren återvände ringde han polisen. Jag förhördes men sa att jag inte känt igen någon av arbetarna. ¬”

Vi vet inte med säkerhet om detta är sant eftersom det är en muntlig källa ur Bygdespegeln som nedtecknats. Det vi dock med säkerhet vet, utifrån det arkivmaterial som finns, är att sågverksarbetarna höll ett möte i Folkets hus på kvällen den 25 maj där de beslutade hur de skulle gå till väga. En kollektiv aktion för tvångsinköp där maxgränsen låg på två paket till medelstora familjer, tre paket till stora familjer och ett paket till ensamstående, samt med två kontrollanter som övervakade aktionen.

I Bygdespegeln står att arbetarna gick till Janssons bageri dagen därpå där det påstods att dörren lämnats olåst, vilket man antog var ett tyst medgivande till att ta med sig bröd. Varje arbetare tog med sig två paket. Även här lämnades pengar i stället för kuponger. Jansson gjorde heller ingen polisanmälan utan lät saken bero.

Senare gick de till Erikssons bageri där de inte blev insläppta, för att dagen därpå återvända för ytterligare ett försök. Enligt uppgifter i Bygdespegeln skällde Eriksson ut seskaröborna, vilket inte hjälpte utan de trängde sig in styrda av hunger och desperation. När butiken var länsad fattades pengar till två bröd och Eriksson anmälde händelsen till polisen. De två bröd som uppgavs saknas var troligen bröd från Janssons bageri men där var det snarare ett fel som uppstod vid växlingen och Jansson hade förklarat sig nöjd med betalningen.

Enligt den anmälan som Eriksson gjorde grundade den sig i olaga intrång och tvångsinköp av bröd efter det att arbetarna lyckats bryta upp dörren på tredje försöket.

Endast fyra arbetare anhölls senare av polisen trots att 16 personer namngivits. De fördes till brädgårdskontoret på Granviks sågverk för att invänta transport till fängelset i Haparanda. När sågverksarbetarna fick veta detta samlades runt 300- 400 personer utanför kontoret för att försöka frita de anhållna – detta eftersom man på mötet i Folkets hus beslutat att tvångsköpen var en gemensam aktion och att genom denna skulle ingen kunna åtalas.

Enligt boken ”Den svenska revolutionen” av Sigurd Klockare var de fyra inte anhållna utan var intagna till förhör och de många sågverksarbetarna var rädda för att de skulle föras till fängelset i Haparanda.

Efter fritagningen, som skedde genom ett fönster, drog arbetarna mot Folkets hus där en kommitté tillsattes med krav på att polisen skulle lämna ön. Vilket de också gjorde.

På morgonen 29 maj upptäckte arbetarna att myndigheterna återvänt till ön och begav sig därför till Folkets hus i protest där de hävdade att inget arbete skulle återupptas förrän myndighetspersonerna lämnat ön. En kommitté hade tillsatts med syfte att skriva ned de skyldigas namn. Det beslutades att namnen skulle skrivas i en cirkel med enbart efternamn. Det arbetet var svårt eftersom det rörde sig om cirka 300 arbetare som deltagit i tvångsköpen. Man ville ha tid att åstadkomma denna lista.

Den 30 maj anlände militär till Seskarö med en styrka på 50 man som steg iland vid Sandvikskajen.

Vid läsning av de nedtecknade minnena i Bygdespegeln får man lätt intrycket av att kommande förhör skedde direkt efter militärens ankomst. I texten beskrivs inte de möten och kommittéer som anordnades och tillsattes.

Nya förhör hade inletts vid Erikssons affär och när militären kom dit möttes de av en stor och uppretad folkmassa. ”Antingen skulle alla eller ingen föras till Haparanda” var den allmänna åsikten hos seskaröborna. Kaptenen uppmanade folkmassan att skingra sig och gå hem medan seskaröborna menade att det var militären som borde åka hem då de inte hörde hemma på ön.

Sju personer hämtades in till förhör som skedde i det inre rummet på Erikssons bageri. När det dröjde innan de kom ut blev folkmassan mer och mer upprörd. De skanderade ”Vi vill ha ut våra kamrater!”.

I Bygdespegeln får man intrycket av att händelsen är lätt åtgärdad genom seskaröbornas avväpning av militären. Men fogden kände sig uppenbarligen så hotad av den skanderande folkmassan att han försökte läsa ur lagboken om upprorsbrott. Detta hjälpte dock inte.

Istället för att backa gjorde folkmassan tvärt om och stormade fram med höga tjut och ryckte gevären ur händerna på militären, enligt Bygdespegeln. Flertalet gav sig frivilligt och överlämnade vapnen. I själva verket backade folkmassan för att sedan stanna, sedan backa igen och stanna innan avväpningen skedde. Enligt vittnesuppgifter riktade militären sina vapen i marken när de gick till attack.

Några gjorde motstånd och en sergeant blev slagen med geväret så att han fick ett stort sår i huvudet. Kaptenen fick även han motta slag efter att han skjutit flertalet skott och sårat två seskaröbor. Efter avväpningen tog militär och polis skydd i skogsbrynet eftersom de trodde de skulle bli skjutna. I Bygdespegeln sägs att en finne som hette Lokkinen fick tag i ett gevär och tänkte skjuta men lyckades inte då det var säkrat. ”Han ska ha blivit så arg att han bröt pipan på det”. Lokkinen hade nog inte styrkan att bryta av pipan med sina bara händer, men han kastade geväret i sjön. Flera av de ”lånade” gevären gömdes i väggen på godtemplarhuset som var under uppförande.

Nya trupper anländer till Seskarö
Militären kom från Luleå med båt. Överfarten hade inte varit helt lätt eftersom på den första båten hade matroserna skruvat bort maskindelar och gått iland. Den andra hade gått på grund. Men på tredje försöket lyckades de komma iväg och 500 man med gevär och kulsprutor steg iland. En liten kanon ställdes också upp på Sandvikskajen.

Ingen seskaröbo fick lämna ön. En motorbåt patrullerade mellan de båda kajerna och alla båtar såväl yrkesfiskares som privatpersoners beslagtogs. Telefonstationen besattes och alla samtal avlyssnades.

Ungefär två dagar senare anlände landshövdingen som höll ett tal till öborna med löfte om mer mat. Han hade även med sig matvaror som kunde köpas i affären. Soppkök skulle inrättas och detta mot att de som varit ledare för kravallerna frivilligt lät sig förhöras och att de beslagtagna gevären återlämnades till militären. Seskaröborna gick enhälligt med på villkoren och båda parter höll sina löften.

När militären lämnade ön sägs det enligt den berättelse i Bygdespegeln som beskriver händelsen att en av kaptenerna sagt att ”med 500 sådana män som seskaröborna skulle man kunna besegra hela världen.”

Om kaptenen yttrat dessa ord vet vi inte med säkerhet. Hur det nu var med den saken så var det ett fint erkännande av en kampvillig bygd.

Rättegången
Rättegången inleddes strax efter midsommar och nio arbetare stod anklagade för upplopp mot myndighet. Sex av de åtalade dömdes till tre månaders fängelse och de övriga tre mellan fyra och fem månaders fängelse samt 50 kr i böter.

När de åtalade avtjänat sitt straff möttes de på kajen av en stor folkmassa som jublade och hurrade.

När man läser i Bygdespegeln, slås man av hur väl insatta barnen var i de äldres liv. Genom frågor och samtal fick de kännedom om den här händelsen och mycket annat som rörde hembygdens historia i såväl vardag som fest.

I en radiointervju från november 1962 återger Oskar Lindström den desperation som en seskaröbo kände när han blev tvungen att tigga: ”Jag har inte en brödbit och då har halva veckan gått, jag får nya på lördag”. Med nya åsyftas ransoneringskort. ”Han kom och tiggde utav andra så han skulle klara sig” berättar Oskar Lindström. Men sammanhållningen var god och man hjälptes åt så gott man kunde.

Hela intervjun kan ni lyssna på via denna länk: http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=98&grupp=22866&artikel=6656362

Man slås också av känslan av stolthet, en stolthet över en kamp mot hunger och fattigdom, en kamp för rättvisa och lika villkor driven av en stark kärlek till sin hembygd och människorna som levde i den. En bygd sammansvetsad av arbete, viljan att leva och en stark gemenskap.

Bygdespegelns texter är återgivna efter berättelser och minnen och är inte på något sätt faktabaserade. Förvisso intervjuas människor som var med och förvisso stämmer mycket överens, om än kortfattat återgivet. Fotografier finns inklistrade i kombination med de teckningar barnen ritat.

Men minnen kan spela oss spratt och få oss att tro att vissa saker verkligen hände på ett visst sätt eller i en viss ordning som förstärkts genom återberättande, tankar och nostalgi.

Därför är arkiven och källorna så viktiga där man kan ta del av protokoll, minnesanteckningar och annat som bevarats för eftervärlden.

Ur källan kan man hämta näring till de minnen som sakta försvinner i dimma och glömska.
Vid tangentbordet:
Monica Andersson

Källor:
Bygdespegeln Arkiv nr 8, Norrbottens museums arkiv.
”Svenska revolutionen 1917-1918”. Klockare, Sigurd.