För 20 år sedan brann skogen vid Bodträskfors, Bodens kommun. Det var då den största skogsbranden i Sverige sedan 1950-talet. Därefter har ett flertal stora skogsbränder härjat och idag fylls nyhetsflödet av rapporter om eldhärjade områden världen över. Tidigare i sommar fick jag tillfälle att besöka de stenåldersboplatser som kom att räddningsundersökas efter branden i Bodträskfors.
Det började 2006, med en sommar som var ovanligt varm och solig i Norrbotten. Skogarna var torra som fnöske och den 11 augusti fick räddningstjänsten i Boden larm om en skogsbrand i Bodträskfors. Den utvecklades snabbt till den då största skogsbranden i Sverige på över 50 år. Branden pågick i fyra veckor, inom en yta på 1900 hektar, vilket motsvarar 3000 fotbollsplaner. Under arbetet med släckningen drogs så kallade brandgator för att förhindra spridningen av elden. Intill en befintlig skogsbilväg väster om Bodträskån schaktades markvegetation, torv och stubbar bort med hjälp av traktorer. Intill skogsbilvägen låg även två stenåldersboplatser.
Som arkeolog är i alla fall jag nyfiken av naturen och av nyfikenhet av vad branden hade blottlagt besökte Olof Östlund, jag och min sambo brandområdet en helg, hösten 2007. Det här var ett ypperligt tillfälle att kunna hitta fornlämningar som annars är dolda under torven. I själva brandområdet finns ett fångstgropssystem (L1994:6006), vars gropar syntes även innan branden, men framträdde mycket tydligare utan markvegetation.
Vi besökte även de två stenåldersboplatserna (L1994:3530 och L1994:5697), vid den skogsbilväg som röjdes som brandgata. Redan när dessa boplatser registrerades vid fornminnesinventeringen 1991, påträffades ett relativt rikligt fyndmaterial i anslutning till vägen. Schaktningen för brandgatan hade gjort att en stor mängd fyndmaterial blottlagts och på andra ställen hade fynden skyfflats bort och hamnat i dumphögar tillsammans med sand, grus, stubbar, rötter och torv.
Foto: Åsa Lindgren, privat.
När vi såg hur det såg ut bestämde vi oss för att söka pengar för en räddningsundersökning. Bidrag beviljades från Länsstyrelsen i Norrbottens län och undersökningen utfördes sommaren 2009. Syftet med räddningsundersökningen var att tillvarata den information som riskerade att förstöras av erosion i de blottlagda ytorna.
Undersökningen
Då detta var en räddningsundersökning med begränsade resurser utfördes arbetet i de ytor som skadats av schaktningen. Totalt samlades 675 fynd in från de avbanade ytorna på sammanlagt cirka 1500 kvadratmeter. Förutom fynd påträffades även en härd på den södra boplatsen och en grop med okänd funktion på den norra.
Fyndmaterialet
Fyndmaterialet består av brända ben, skörbrända stenar och rester efter redskapstillverkning i olika stenmaterial. De brända benen är de forntida människornas matrester och stenarna har blivit sköra efter upprepad upphettning i eldstäder eller kokgropar. På den norra boplatsen var stenmaterialet varierat med kvarts, kvartsit, hälleflinta och skiffer. På den södra boplatsen hittades bara kvarts och skiffer. Bland fynden hittades flera led i tillverkningsprocessen (avslag, kärnor och färdiga redskap), och även tecken på återbruk av redskap (avslag med slipade ytor). Detta tyder på att man både hämtat råmaterial för att tillverka redskap från grunden och även gjort nya redskap av sådana som gått sönder, eller kanske ”lagat” dem.
Bilderna nedan visar olika stenmaterial – uppifrån och ner: skiffer, hälleflinta, kvartsit och kvarts. Klicka på en bild för att se den större och med bildtext. Norrbottens museums bildarkiv, acc.nr 2010:157, fotograf Staffan Nygren.
De brända benen var väldigt få på den södra boplatsen, bara nio fragment hittades. De kunde inte heller artbestämmas. Den norra boplatsen hade istället ett rikt benmaterial, där 504 av 510 brända ben påträffades i en ihopschaktad hög. En del av benen kunde artbestämmas till säl, fisk, älg och mård. Flera kunde bara identifieras som mellanstort däggdjur eller stor gräsätare. De fiskar som kunde identifieras var gädda, sik och lake.
Utifrån benmaterialet kan boplatserna ha nyttjats under höst, då lake, sik och älg huvudsakligen fiskats/jagats under hösten. Men mård har huvudsakligen jagats under vintern och sälen på vårisen, så det är möjligt att dessa boplatser nyttjats under olika tider av året.
Boplatsernas ålder
Dateringar visar att boplatserna är 6500-8000 gamla, den södra är troligen något yngre än den norra. De låg på sandiga avsatser vid stranden av en smal havsvik som gick upp i Luleälvens och Bodträskåns dalgångar. Det här var ett bra läge intill det dåvarande Littorinahavet som var rikt på marin föda, samt intill både vattendrag och sjöar med olika typer av fisk. Här hade man även närhet till skogens och inlandets resurser.
Vad hände sedan
Räddningsundersökningen gav några nya pusselbitar till en tidsperiod som då inte undersökts i någon större utsträckning. Vi kunde även se att det fanns ytor som inte skadats av schaktningen och att det fortfarande finns fynd i sina ursprungliga lägen. Dessa ytor lämnades orörda och bevarade för framtiden, i enlighet med undersökningens syfte och kulturmiljölagen.
Det verkar även som att området i stort lämnats orört, för vid återbesöket i somras hade jag svårt att känna igen mig. Skogsbilvägen och de avbanade ytorna i brandgatan har vuxit igen. Det går inte längre att föreställa sig hur havet nått upp i området – istället är här ett hav av löv. Men, bättre det än ett eldhav!
// Åsa Lindgren, arkeolog
Några relaterade länkar och litteratur:
Ekholm, T. (2021). Hunter-gatherer adaptions during the Early Holocene in Northern Sweden. The Holocene, 31:1, 83–94. https://doi.org/10.1177/0959683620961482
Lindgren, Å. 2010. Rapport 2010:12. Räddningsundersökning av två boplatser. Särskild arkeologisk undersökning av två boplatser utan synlig anläggning. RAÄ 404 och 405, Edefors socken, Kloken 2:4, Bodens kommun, Västerbottens landskap, Norrbottens län. Norrbottens museum. RAÄ dnr 321-2864-2011.
Rädda historien! | Kulturmiljö vid Norrbottens museum
Skogsbranden i Bodträskfors 2006 – Wikipedia