Hansafat

I Norrbottens museums samlingar finns mycket spännande. Denna gång tänkte jag titta närmare på ett kopparfat. Fatet är som sagt tillverkat av koppar och ungefär 30 cm i diameter stort och ca 5 cm djupt. Fatet är slitet och lagat med fastnitade kopparbitar på tre ställen. På fatets insida finns en ornamentik föreställande änglar. En större ängel i mitten och fyra mindre änglar efter kanten på fatet. Alla är avbildade framifrån men med huvudet i profil. De bär mössa och vingarna sticker upp ovanför axlarna.

Avritning Hansafat
Fatet är ett så kallat Hansafat. Benämningen kom till på 1800-talet och trots att det inte finns några belägg för att Hansan skulle ha haft något med faten att göra hänger namnet kvar. Det verkar snarare varit kyrkan som stått bakom faten. Framförallt nunneklostren inom augustiner- och praemonstratenserordnarna. Fatens spridning har satts i samband med missionsverksamhet. De flesta av hansafaten har en dekor som hämtat inspiration från bibeln eller någon myt. Forskning har visat att fatens dekor ofta har sina förlagor i bokillustrationer. Då faten tros ha använts för bland annat den rituella rengöringen innan bikten, är motiven sånt som kan förknippas med botgöring, som till exempel temat Dygden och Lasterna. Ofta kombineras  motiven med lämplig latinsk text.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Hansafatet från Laukuluspa som finns i Norrbottens museums samlingar. Foto: Lars Backman © Norrbottens museum.

I länder som tidigt antagit kristendomen, som England och Frankrike, förekommer sådana här fat men med en tydligare dekor. Antagligen har dekoren kopierats från fat till fat. Detta har gjort att framställningen ändrats över tid. Detta syns på fatet som finns i Norrbottens museums samlingar, då till exempel vad som ursprungligen ska vara en krona på en av figurerna har blivit en mössa. Liknande fat som ”vårt” har främst hittats i Östeuropa, men också i Nordnorge. Alltså i områden som kristnats senare.

Tillverkning av liknande fat skedde i bland annat i Sachsen i östra Tyskland under 1100- och 1200-talet. Just i det här fallet kanske från ärkebiskopssätet Magdenburg. Från Magdenburg utgick mission österut in på slaviskt område. Det kan alltså vara via Östeuropa som fatet antagligen via många händer till sist hamnade här. Kanske på någon av de gamla handelsvägarna mellan Nordkalotten och handelscentra som Novgorod och Kiev. Och vars hamnade det till sist? Jo i jorden nära den gamla gångstigen mellan Laukuluspa och Rensjön i Kiruna. Där råkade upphittaren sparka till något grönt med foten och ett märkligt fynd hade kommit i dagen. Hur fatet hamnat där kommer vi nog aldrig att få veta,  men fyndet är mycket märkligt och kan ändå berätta en spännande historia.

Vid tangentbordet
Backman

Läs mer:
Wallerström, Thomas. 1985. Dygderna och Lasterna vid Laukuluspa. Norrbotten 1985.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s