Det här är en fortsättning på det tema jag tog upp när jag skrev inlägget Silbojokk och den svenska gravrätten, innan nyår. Nu ligger fokus på Sameradiopoddens andra avsnitt om Silbojokk, som handlar om återbegravning. I det avsnittet kan det uppfattas som att vi utför undersökningarna i Silbojokk utan insyn från det samiska samhället och som att vi inte bryr oss om frågan om återbegravning. Därför vill jag berätta lite om hur vi har arbetat och utifrån vilka förutsättningar.

Dialog med berörda från första början

När vi utförde de första räddningsundersökningarna i Silbojokk 2004 och 2005 kontaktade vi på eget initiativ berörda samebyar och Arjeplogs församling. Vid den dialog som fördes framkom endast positiva reaktioner på att vi var i Silbojokk och kanske skulle få fram ny information om platsen. Den enda som då pratade om återbegravning var dåvarande kyrkoherden i Arjeplog.

När räddningsundersökningarna fortsatte 2015, återupptog vi dialogen. Då var det även ett krav från Länsstyrelsen, för att bland annat diskutera de etiska frågorna rörande de mänskliga kvarlevorna med de som har anknytning till platsen.

Vi hade telefonmöten och även personliga möten med de som så önskade, innan fältarbetet påbörjades. De som kontaktades var samebyarna i området, Sameföreningen i Arjeplog, Arjeplogs kommuns samiska samordnare, Sametinget, SSR, Same Ätnam, Svenska kyrkan (Luleå stift och Arjeplogs församling). De flesta hade önskemål om att kvarlevorna från Silbojokk ska återbegravas. Även Silvermuseet, Piteå museum och Ájtte – Svenskt fjäll- och samemuseum kontaktades då de har kulturhistoriskt intresse för regionen och för samiska frågor.

Sametinget hade ett personligt möte med vår dåvarande avdelningschef. Efter önskemål som framkom vid det mötet skickade vi vår arbetsplan för påseende till Sametinget. De skulle komma in med eventuella åsikter om undersökningarna och planerade analyser. Trots påminnelser fick vi aldrig någon återkoppling.

Samebyarna och representanter för de samiska organisationerna bjöds in till dialogmöte och till visning av undersökningen på plats i Silbojokk. Detta var ett önskemål från dialogmötet med Same Ätnam. Tyvärr hade inte alla inbjudna möjlighet att komma.

Efter undersökningen skickade vi rapporten för påseende och återkoppling, till alla berörda parter. Endast Svenska kyrkan och Arjeplogs sameförening svarade. Kyrkan hade inga invändningar på rapporten. Sameföreningen skulle återkomma, men gjorde det inte trots påminnelse.

Därefter har vi varje år skickat information om undersökningarna, med uppmaningar till kontakt om någon har frågor eller funderingar, men återkopplingar har i det närmaste uteblivit. Vi har alltså haft dialog med flera olika berörda parter under alla år som vi genomfört räddningsundersökningar i Silbojokk. Engagemanget har generellt sett varit lågt trots goda möjligheter till insyn, delaktighet och inflytande.

Frågan om återbegravning

En begäran om återbegravning skickades 2014 till Historiska museet. Anledningen till att frågan om återbegravning inte har behandlats än är att det finns gravar kvar på kyrkogården i Silbojokk och att de arkeologiska undersökningarna inte är avslutade. Först när de avslutats kan frågan handläggas och då kan hela materialet behandlas – enhetligt vid ett och samma tillfälle. Detta är även något vi informerat om vid ett flertal tillfällen, i olika sammanhang.

Det är då Historiska museet (SHM) som handlägger frågan, eftersom det är de som äger fyndmaterialet från Silbojokk. Det beror på att fynden från de första undersökningarna på 1980-talet fyndfördelades till dem. Eftersom fyndmaterial från en och samma fornlämningslokal skall hållas samlat, så tillfaller även det material som framkommer vid våra undersökningar SHM.

Själva beslutet om en eventuell återbegravning tas av Regeringen. Att det ligger på den nivån beror på att det är ett avsteg från Kulturmiljölagen att återbegrava ett arkeologiskt material.

När frågan tas upp kommer dialog att ske med berörda parter, där även Norrbottens museum kommer att delta. I den processen är det viktigt att samtliga parter får inflytande och kan känna sig delaktiga i de beslut som tas.

Norrbottens museums uppdrag i Silbojokk

I poddavsnittet framförs det önskemål om att Norrbottens museum skulle ha arbetat för att hitta en säker gravplats för en återbegravning. Detta har dock inte ingått i vårt uppdrag. Generellt är det huvudsakliga syftet med arkeologiska undersökningar att tillvarata och dokumentera den information som finns i en fornlämning. Det gäller även i Silbojokk och vårt fokus har legat på att försöka rädda så många gravar och så mycket information som möjligt. Vi har haft begränsade resurser, då vattenregleringsföretaget inte längre är juridiskt ansvarigt för att bekosta arbetet. Vi har försökt se till att så mycket av de medel vi fått tilldelade, och den egeninsats som Norrbottens museum bidragit med, ska gå till undersökning och dokumentation av begravningsplatsen. Allt arbete utöver det sker på bekostnad av gravar som får lämnas kvar.

Det arkeologiska materialet

Det grundläggande syftet vid arkeologiska undersökningar är att den information som finns i en fornlämning ska bevaras för framtiden. Dokumentationen tillsammans med fyndmaterialet blir det som finns kvar istället för den lämning som undersöks och därmed även förstörs. Arkeologiska undersökningar utförs oftast i samband med byggnation i ett område där det finns fornlämningar. Det kan till exempel vara inför ett väg-, eller järnvägsbygge.

Detta regleras i Kulturmiljölagen och Länsstyrelsen är den myndighet som kan ge tillstånd till borttagande av fornlämningar. Det är även de som anger villkor och ambitionsnivån för de arkeologiska undersökningarna. Relevanta, vetenskapliga frågeställningar ska ställas utifrån det kunskapsläge som finns för respektive lämning, område, tidsperiod som undersöks. Frågorna bör ställas utifrån nya infallsvinklar eller nya metoder, så att de kompletterar och/eller reviderar befintliga kunskaper.

När det arkeologiska uppdraget är avslutat ska materialet vara uppordnat och tillgängligt, så att forskare nu och i framtiden har möjlighet att göra nya tolkningar och ta fram ny kunskap om vår förhistoria. När det gäller mänskliga kvarlevor begränsas dock tillgängligheten utifrån etiska riktlinjer.

Arkeologens roll

Arkeologen har som uppgift att samla in och dokumentera den fornlämning som undersöks. Detta ska utföras så objektivt som möjligt. Vi måste vara medvetna om att vi i vårt arbete skapar ny kunskap om vår förhistoria eller historia. Vad vi skriver och förmedlar påverkas av vad vi väljer att samla in, eller inte samla in, och hur vi tolkar det vi ser. Vi arbetar för att ta fram en så objektiv och nyanserad bild av lämningar, företeelser eller områden som möjligt.

Det här är också något som framförs i poddavsnittet – att det finns vetenskapliga argument mot återbegravning av mänskliga kvarlevor. I min roll som arkeolog är det ju även det som jag brinner för – att få veta mer om vår förhistoria!

Silbojokk är en unik plats

Ser vi specifikt på Silbojokk så kan de mänskliga kvarlevorna ge oss information om samhället på 1600-1700-talet som inte går att få fram på något annat sätt.

Vid tidigare utförda undersökningar av de samtida begravningsplatserna i Kvikkjokk och Arvidsjaur har gravarna öppnats och dokumenterats. Därefter har de lagts igen för att individerna ska få vila i frid som det var tänkt. Detta är inte möjligt i Silbojokk eftersom platsen är överdämd och allt kommer att erodera bort och förstöras.

Det här gör Silbojokk till en väldigt speciell plats i sammanhanget. Vi har ett unikt tillfälle att låta de som begravts i Silbojokk (både den samiska befolkningen och de andra) berätta om sina liv under den här tidsperioden. Vi ser den informationen som ett viktigt komplement till den traditionella historieskrivning som finns. De historiska källorna skrevs till stor del av präster och andra skriftlärda, utifrån dåtidens uppfattningar och normer. Vår ambition är att nyansera den historien och försöka berätta den ur andra perspektiv.

En återbegravning (i ordets bokstavliga bemärkelse) skulle omöjliggöra en viktig möjlighet att revidera den traditionella historieskrivningen och för alltid tysta dessa individer.

Alternativ till återbegravning

Frågan om återbegravning/återbördande är komplex, utifrån flera olika aspekter. I detta blogginlägg har jag bara översiktligt gått in på några av dem. Då det hittills saknats nationella riktlinjer för hanteringen och återbördande av denna typ av material har frågan behandlats olika från fall till fall. Riksantikvarieämbetet arbetar sedan 2018 med att ta fram vägledningar för detta. Även sedan de blivit fastställda så måste varje enskilt fall av återbördande hanteras enskilt utifrån gällande förutsättningar och berörda parters önskemål.

Eftersom det inte finns någon begravningsplats som går att använda i Silbojokk kan det vara bra att titta på alternativa lösningar. Det kanske till och med går att kompromissa för att tillmötesgå både de vetenskapliga och de etiska intressena. Det finns exempel på sådana lösningar. Bland annat så förvaras de mänskliga kvarlevorna från begravnings-platsen i Rounala vid Ájtte – Svenskt fjäll- och samemuseum. Nya undersökningar av det materialet har visat att de är betydligt äldre än vad man tidigare trott.

Ett alternativ är att prover tas ur materialet innan det begravs, så att man i framtiden kan göra analyser ändå. Idag behövs ytterst små mängder för de analyser vi känner till idag. Eftersom metoderna utvecklas hela tiden så kan man säkert säga ännu mer om samma material i framtiden.

En förutsättning för de alternativ som finns är att de tas fram i samförstånd och att det finns förståelse för de beslut som tas. Vid ett alternativt återbördande måste det finnas möjlighet för bra förvaring av materialet, så att det inte kommer till skada på något sätt. Platsen måste även vara säker och värdig, men även tillgänglig för besök för de efterlevande som önskar besöka sina anhörigas sista viloplats.

Men som sagt, det där är något som kommer att hanteras och beslutas efter det att undersökningarna är slutförda. Alldeles nyss fick jag veta att vi får fortsätta under 2020, så även om vi inte lyckas avsluta undersökningarna i sommar, så kommer vi ett steg närmare. Förhoppningsvis får vi tur med väder, vind och vattenstånd, så att vi kan få så mycket som möjligt gjort i Silbojokk!

Åsa Lindgren
Arkeolog

Länk till Sameradiopodden, Silbojokk del 2: https://sverigesradio.se/avsnitt/1428086