På uppdrag av regeringen pågår just nu en utredning av skogsvårdslagen, en process som kallas för Skogsutredningen 2019. Syftet med Skogsutredningen 2019 är bland annat att värna och stärka den privata äganderätten till skogen, varvid statens ansvar för till exempel avverkningar och skydd i den fjällnära skogen ska bedömas. Ytterligare ett syfte är att belysa den målkonflikt som kan uppkomma mellan den biologiska mångfalden i skogen och behovet av en växande förnybar bioekonomi, som svar på klimatutmaningen. Skogsutredningen 2019 ska bland annat lämna förslag på nya flexibla skydds- och ersättningsformer som ska bidra till ett hållbart skogsbruk.
Direktivet för Skogsutredningen 2019 består av fyra huvuddelar:
- Finna balans mellan brukande och skydd i den fjällnära skogen
- Se över statens roll när det gäller nyckelbiotoper
- Hitta nya och flexibla skydds- och ersättningsformer
- Hur ska internationella åtaganden om biologisk mångfald kunna förenas med en växande cirkulär bioekonomi?
Det är en särskild utredare som tillsammans med ett antal sekreterare och en expertgrupp arbetar med Skogsutredningen 2019. Expertgruppen består av 20 personer från berörda myndigheter, näringsliv och ideella organisationer som på något sätt har skogen som sitt arbetsområde. Därtill finns det många organisationer, privatpersoner, myndigheter och näringar som har sina intressen i skogen. För att inhämta synpunkter och förslag från skogens alla aktörer bjöd Skogsutredningen 2019 därför in till en hearing, som ägde rum i Stockholm den 29 januari. Norrbottens museum valde att delta för att kunna lyfta fram kulturmiljön i arbetet med översynen av skogsvårdslagen. Av drygt 100 närvarande deltagare så deltog endast tre personer som arbetar med kulturmiljö/arkeologi. Utöver mig själv så medverkade Erik Sandén, arkeolog vid Västerbottens museum, och Anna Rimpi, arkeolog vid Laponiatjuottjudus. Det kan ha funnits fler arkeologer som anmält intresse, åtminstone min arkeologkollega Lars Backman. På grund av platsbrist har Skogstutredningen 2019 valt ut deltagare bland alla anmälningar, som var betydligt fler än de antal personer som fick möjlighet att delta under hearingen. Av denna anledning hamnade min kollega Lars på en reservlista.
Intressant i sammanhanget (med tanke på var den fjällnära skogen finns) är att vi som en inledande presentation fick bilda en Sverigekarta i rummet där hearingen genomfördes, där var och en av deltagarna skulle ställa sig i den del av landet som man kom ifrån och representerade. En övervägande andel representation kom från Stockholm och södra Sverige, med ett fåtal deltagare från norra delarna av landet. Tyvärr medverkade ingen representant för rennäringen under hearingen (en var anmäld/inbjuden att delta, men sjuk den dagen). I expertgruppen sitter dock en förbundsjurist från Svenska Samernas Riksförbund. Det framfördes också farhågor kring frånvaron av deltagare från samiskt håll, som ju aktivt arbetar bland annat i det fjällnära området. Om jag förstod det hela rätt skulle dock mer arbete ske inom Skogsutredningen 2019 när det gäller samernas och rennäringens verksamhet i den fjällnära skogen.
Vi arkeologer som närvarade gjorde vårt för att lyfta kulturmiljön i sammanhanget (som i mina ögon inte nämns särskilt frekvent i det 22 sidor långa kommittédirektivet). Ett stort problem, framförallt i norrlänen, är att kunskapen om fornlämningars och kulturlämningars förekomst är väldigt dålig – särskilt i den fjällnära skogen. När fornminnesinventeringen (det vill säga när arkeologer systematiskt letade efter fornlämningar runt om i Sverige) bedrevs en gång i tiden så var fokus framförallt på kustområdet. Fjällen och det fjällnära området har enbart inventerats sporadiskt, delvis på grund av att exploateringstrycket i dessa områden har varit mycket lågt. Tyvärr lades fornminnesinventeringen ner i början av 2000-talet, vilket antagligen har att göra med att Lantmäteriet slutade ge ut den ekonomiska kartan i tryckt form – men kanske även på grund av regeringsdirektivet till Riksantikvarieämbetet.
Områden i Norrbotten som genomgåtts av den moderna fornminnesinventeringen, från 1984 och framåt. De vita ytorna har inte alls genomgåtts av den moderna fornminnesinventeringen och de svartrutiga ytorna har inte ens inventerats översiktligt vid tidigare inventeringar.
I miljömålet för levande skogar framgår det att skogsmarken ska brukas på ett sådant sätt att fornlämningar inte tar skada. Detta kräver kännedom om lämningarnas förekomst. För hur ska man kunna skydda något som man inte känner till? Med detta som bakgrund är det tydligt att det finns ett mycket stort behov av fornminnesinventering i Norrbotten (och andra delar av Sverige), framförallt med tanke på det intensiva skogsbruk som bedrivs i de områden som tidigare inte har inventerats. Det finns helt enkelt inte ett tillräckligt kunskapsunderlag för att kunna skydda lämningar i Norrbotten, och då framförallt i inlandet och fjällområdet.
Det finns ett flertal studier som visar att fornlämningar och kulturlämningar (som är kända) skadas av skogsbruket, framförallt genom markberedning. I Norrbotten har vi dessutom en väldigt liten marktillväxt, vilket gör att fynd även från äldsta stenåldern ligger direkt under mossan. Därför tar lämningarna väldigt snabbt skada av markberedning. Skogsstyrelsens hänsynsuppföljning från 2018 visar att 31 % av de lämningar som granskades efter utfört skogsbruk var skadade i Norrbotten. Skogsstyrelsens hänsynsuppföljning omfattar dock bara uppföljning av redan kända lämningar. Som en motvikt till detta kan nämnas att Norrbottens museum under en fältarbetsvecka/år under en treårsperiod har inventerat markberedda hyggen i områden som inte har genomgåtts av arkeologer vid fornminnesinventeringen. Under dessa tre veckor har nio av 11 nyregistrerade fornlämningar varit skadade av markberedning, vilket motsvarar 82 % av de nyregistrerade fornlämningarna. En av fyra kulturhistoriska lämningar var skadade av körspår, vilket motsvarar 25 % av de nyregistrerade kulturlämningarna. Som arkeolog blir jag ledsen i ögat av detta, för hur ska vi någonsin kunna bevara våra fornlämningar för framtida generationer? Om skogsbruket får fortgå med markberedning i områden där det sannolikt finns fornlämningar, så kommer det knappt att finnas några oskadade fornlämningar om några generationer… Jag kan i alla fall glädjas åt att kulturlämningarna förhållandevis klarar sig väl i det moderna skogsbruket, i alla fall i Norrbotten. Detta beror sannolikt på att de är mer synliga för blotta ögat, jämfört med fornlämningarna som i många fall ligger dolda under markytan.
Arkeolog Lars Backman registrerar en boplats som skadats av markberedning. I markskadan närmast i bild syns skörbränd sten, ett av det vanligaste boplatsmaterialen från förhistoriska boplatser i Norrbotten. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.
Ytterligare en slutsats av vårt inventeringsprojekt av markberedda skogsområden är att många lämningar ligger i områden som ofta spara som kantzoner (mark som undantas från avverkning) i anslutning till myrar, sjöar och vattendrag. Flera av lämningarna skulle ha klarat sig om kantzonen breddats något samt om kantzoner även sparas i anslutning till forntida strandlinjer. Flera av de boplatser som påträffats vid inventeringen har varit lokaliserade på torr, sandig mark ovanför en sluttning ner mot vatten, myr/forntida havsstrand och vattendrag. Kantzoner har i några fall sparats i sluttningen ner mot myren/sjön/vattendraget, men då sluttningar inte är optimala ur bosättningssynpunkt så har boplatserna varit lokaliserade just ovanför sluttningen. Här kan skogsbruket aktivt arbeta med bredare kantzoner, åtminstone när det gäller markberedningen. Träden kan tas ner, men markberedning bör helt undvikas, för att skydda vårt gemensamma kulturarv. I de inledande bestämmelserna för Kulturmiljölagen framgår att det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda kulturmiljön – och att detta ansvar delas av alla, såväl enskilda som myndigheter. De som planerar eller utför ett arbete ska se till så att skador på kulturmiljön undviks eller begränsas. Här kan absolut mer arbete göras när det gäller skogsbruket, där Skogsstyrelsens arbete med utbildningar av skogsvårdare, maskinförare, planerare och virkesköpare är en viktig del. Skogsstyrelsen genomför även varje år en hänsynsuppföljning, för att få en indikation på om Sverige kan nå miljömålet för levande skogar. Med hjälp av hänsynsuppföljningarna kan Skogsstyrelsen även arbeta med kommunikation och dialog med de som är verksamma i skogsbruket, för att försöka skapa en förändring.
Nyregistrerad boplats invid Norr-Lillån som skadats av markberedning. Till höger i bild syns en sparad kantzon med träd i sluttningen ner mot Norr-Lillån. Hade kantzonen även inkluderat en del av den närmast liggande plana ytan ovanför sluttningen hade boplatsen klarat sig utan skador. Foto: Mica Vesterlund © Norrbottens museum.
Vi arkeologer är absolut inte emot skogsbruket – faktiskt så kan avverkning i många fall ses som kulturmiljövård. Träd som riskerar att falla omkull i stormar och av ålder och därmed skada lämningarna kan tas bort innan detta sker. Genom gallring och röjning kan kulturmiljöer öppnas upp, vilket gör att lämningarna inte växer igen och osynliggörs. På så vis bevaras de också lättare. Det vi arkeologer däremot inte gillar är markberedningen, som gör åverkan på lämningar – i många fall oåterkalleligt. Tänk att vi faktiskt har upp till 10 600 år gamla lämningar i Norrbotten, som har klarat sig mycket bra i marken under tusentals år – men som under de senaste decennierna skadats och skadas av skogsbruket! Ska våra nu levande generationer vara de som förstör vårt gemensamma förhistoriska och historiska arv? Skogsvårdslagen, som den ser ut idag, kännetecknas av två jämställda mål – ett miljömål och ett produktionsmål, vilket innebär att produktion och miljö/kulturmiljö ska vara lika viktiga.
Bland annat av dessa anledningar så valde jag, Erik och Anna att föra kulturmiljöns talan i Stockholm. Vi har påtalat behovet av alternativa och skonsamma bruksformer. Vi har påtalat bristen på kunskap när det gäller lämningars förekomst i det fjällnära området och att detta bör tas i beaktande i översynen av skogsvårdslagen. Vi vet att lämningar finns även i icke inventerade områden, men det är svårt att skydda dem i det kommande skogsbruket utan att känna till deras position. Vi har lyft fram att kulturmiljön är en viktig del i arbetet med översynen av skogsvårdslagen, och om inte vi hade närvarat under hearingen misstänker jag att kulturmiljön hade spelat en väldigt osynlig roll.
Förhoppningsvis bidrog vår närvaro under hearingen till att kulturmiljön fick komma till tals och att våra synpunkter kan bidra till ett skonsammare skogsbruk, för att kunna skydda allas vår gemensamma kulturarv.
Vid tangentbordet:
Frida Palmbo
Läs mer
På skogsutredningen.se kan du läsa mer om uppdraget med översynen av skogsvårdslagen, om vilka som ingår i arbetsgruppen, kommittédirektiven m.m.
För Skogsstyrelsens arbete med kulturmiljö, läs gärna AnnKristin Unanders blogginlägg Skogsstyrelsen och kulturlämningarna i skogen.
För tidigare blogginlägg om inventeringar av markberedda skogsområden:
Fler skadade fornlämningar påträffade vid hyggesinventering
Skadade fornlämningar och behov av fornminnesinventering i Norrbotten