De flesta museer är uppbyggda genom långvarigt systematiskt samlande. Men när det gäller Glommers Hatt- och Leksaksmuseum låg samlingen och väntade på att bli upptäckt.
”När jag blir vuxen”, skrev den då tolvåriga stockholmsboende dottern i sin dagbok, ” så vill jag bo i Glommersträsk.”
De tre gånger Maja hade varit där, tillsammans med en kompis och kompisens glommersfödde pappa, hade övertygat henne: det var Glommersträsk, Arvidsjaurs största by, nittio mil bort, som gällde – inget annat.
Sju år senare, när vår familj funderade på att flytta från Stockholm, ovisst vart, så föreslog dottern att vi skulle kolla om det fanns något ledigt hus i i Glommers. Sökningen på Blocket gav en enda träff, ett stort timmerhus från 1898, ”byggt som lanthandel, lämpligt för flergenerationsboende och egen rörelse”.
En vecka senare var vi där på Storgatan 103 – och föll pladask! Innan vi for tillbaka för att börja avveckla vårt stockholmsliv, så kom frågan från Viveca, kvinnan som tillsammans med sin man skulle sälja huset: ”Ska ni inte upp på vinden och se på lite hattar som min svärmor aldrig fick sålda i modebutiken som hon hade på bottenvåningen?”
Och där fanns de: trehundrafemtio damhattar från 30-60-talet, ömt paketerade i silkespapper och stora kartonger. Mycket egentillverkat, annat inköpt i hel- eller halvfabrikat. ”Jenny Stenqvist, Modemagasinet. Glommersträsk” stod det sirligt textat med bläck på adresslapparna från de stora hattfabrikerna.
En gång var Glommersträsk stort, till och med större än det som med tiden skulle bli tätorten Arvidsjaur. Och här fanns en utmärkt kundkrets! Ettusen personer bodde här och många kom till byn för att handla. Detta var tiden då alla kvinnor gick i hatt om helgen, när man gick på besök eller till kyrkan eller bönhuset. Det var inte för inte som byn kallades ”Sali’ Glommers”. Dessutom hade de minst en vardaghatt.
I kartongerna låg hattar i alla möjliga material, tekniker, färger och stilar: tyg, skinn, ull, stickat, strå. Med eller utan flor, fjädrar, hattnålar. Allt ifrån baskrar till pillerburkar och vida brätten. Drygt tre decenniers hattmode, lika fräscht som då det packades.
Det var som om allt bara väntat på att bli upptäckt. Egentligen skulle hattarna ha skänkts till Norrbottensteatern strax efter vårt besök men chauffören fick förhinder! Nu ingick de istället i husköpet mot vårt löfte att aldrig skingra dem och att visa dem offentligt.
Kanske på ett eget museum, tänkte vi. Inrymt i Jennys gamla modeateljé- och butik på bottenvåningen? Javisst, beslutet var självklart!
En försöksutställning med ett hundratal av Jennys hattar på Piteå museum gav oss idéer och lite museimaterial på köpet: piedestaler, modeskisser från 40-talet och en välfylld gästbok som gjorde klart att detta var en skatt. Vi lade pussel med hjälp av människor som känt henne och fick en bild av Jenny, modisten och körsnären, utbildad i Umeå, som såg Glommersträsk som Norrbottens lilla Paris.
Jenny Petrina Stenqvist var affärskvinnan som varje dag promenerade Storgatan fram med stil, och självklart alltid prydd med hatt. En bestämd dam som bättre än kunden visste vad som passade (och inte passade) och som aldrig glömde om någon skrattade i smyg åt hennes sortiment. Eller som, gu’bevars, provade utan att handla. Eller gjorde det mest förbjudna – att skratta!
Men också mamman till tre söner, sällskapsmänniskan som spelade bridge och senare bingo, bjöd på kafferep med skriftliga inbjudningskort och gärna plockade potatis med släkten i födelsebyn Näverliden.
En kvinna med drömmar och ambitioner och som missenträskarna i grannbyn enligt Sara Lidman såg på med avundsjuka ögon: ”I Glommersträsk har de allt, till och med en modist har de”.
Men allt blev inte sålt, som sagt. Att rea vägrade hon – precis som nästan alla kolleger på den tiden. Hellre lägga upp hattarna på vindan, i kartonger märkta Monterat strå. Skinn. Vinterhattar. Barn.
Och där fick de ligga, mörkt och svalt, tills vi packade upp allt 2007. Lika fräscha som den gången, kanske för sjuttiofem år sen, då de packades ner. Stolta över sin egen skönhet, över hantverket – utfört av Jenny eller inköpt – över de mjuka linjerna, över lystern, fantasin och humorn.
En del dubbletter men oftast unika. De flesta små i kullen, skallarna har faktiskt hunnit växa en hel del sen då de gjordes.
Nu, när vi firar 10-årsjubileum, är museet en av de stora attraktionerna i Arvidsjaurs kommun. Hit kommer turisterna och pensionärsresorna, där damerna med glittriga ögon berättar om sina mammors eller mor- och farmödrars hattar: ”Precis en sån hatt hade hon!”
Och så passar de på att prova själva, överallt finns det speglar och besökare uppmanas att ta med kamera!
Många har haft hattaskar men gjort sig av med dem. Nu får de istället beundra våra hattaskar i alla storlekar, någon märkt med ägarinnans namn – ”Fru Sjöberg, Mejeriet, Sjulnäs”. En annan är fullklistad med lappar från de hotell på kontinenten som ägarinnan – och hattasken – hade besökt någon gång på 30-talet.
Till oss kommer jubilarerna, bjudna av inkännande släktingar. Hit kommer unga vintagefantaster och modister för att hämta inspiration, modehistoriker, museifolk, journalister…
Hit kommer de som aldrig gjort en hatt tidigare men som raskt skriver upp sig på kölistan till ABFs årliga hattskaparkurs i juni med modisten Catharina Carlsson inne i Arvidsjaur.
Den norska kvinnan som lånade modisten Marika Smiths specialtillverkade bröllopscoiffe vid vigseln på hembygdsgården blev nöjd.
För att inte tala om systrarna som skulle på bröllop i Frankrike och som hade missat att de skulle ha matchande hattar till sina klänningar, – en klänning à la Jackie Kennedy i ljus cerise och en svart-vit med breda ränder. Nu ringde till oss – desperata! Och de behövde ha hattarna samma vecka!
Naturligtvis hade vi det! Och visst kunde vi avvara hattarna en vecka! Lyckat bröllop och en bra historia.
Glommers Hattmuseum vill vara ett levande museum med föremål som tål att både beundras och prövas. Fast permanentmaskinen med heta spolar i metall som står i frisörhörnan rekommenderas inte för testning. Uttrycket ”Den som vill vara fin får lida pin” har fått en mycket tydlig innebörd av besökarnas berättelser om egna erfarenheter.
Herrhattar hade Jenny inte i sin butik. De första manliga museibesökarna fick därför söka förgäves och gick hellre ut och rökte. Det dröjde inte så länge förrän besökarna själva hade letat fram sina egna hattar från 50-talet från garderober och vindar. Andra ville att deras avlidna pappors hattar skulle få komma ut i ljuset igen.
Här finns fedorahattar, Stetson, bowlerhattar, en swingpjatthatt och till och med en officershatt från tidigt 1800-tal, modell Napoleon. Men speciellt uppskattade är nog de som kommer från välkända herrekiperingar i Norr-och Västerbotten: Säfströms i Vindeln och Lycksele, Saedens i Piteå, Perssons ekipering i Vindeln, Markgrens i Älvsbyn, Luleå och Haparanda och inte minst Lundqvists Kläder i Glommersträsk!
Nästa steg, när både kvinnor och män var nöjda, var självklart att satsa barnen. Lösningen var att utöka med en avdelning för leksaker från 30-talet och framåt: dockor, nallar, dockserviser, ångmaskiner, märklintåg, dockskåp och dockvagnar, bordshockey, labyrintspel och andra spel, klossar, bokmärken, kasperdockor och marionettdockor, flygande tefat och snart sextio år gamla barnskidor, glaskulor, Barbie och Transformers… Det började med våra egna leksaker men snart kom såväl bybor och besökare utifrån med leksaker som de själva inte hade plats för.
Med tiden har vi insett att den här avdelningen var minst lika mycket en satsning på barnen och deras föräldrar som på den äldre generationen som äntligen återser sin barndoms leksaker. Och det mesta går bra för besökarna att leka med, oavsett ålder.
Så har Glommers Hatt- och Leksaksmuseum utvecklats steg för steg efterhand, ett levande museum som sagt med en bestämd hantverkare och affärskvinna i centrum som fortfarande får ögon att lysa och munnar att le, långt efter sin död. Kanske Jenny Petrina till och med skulle förstå alla som skrattar av lycka!
Vid tangentbordet:
Mats och Pia Klockljung vid Glommers Hatt- och Leksaksmuseum, som också är fotografer till samtliga bilder i detta blogginlägg.
Besök:
Storgatan 103, Glommersträsk. Observera att besök måste bokas i förväg på antingen tel 070-313 52 06 eller gabriel_ljung53@hotmail.com
Glommers Hattmuseum finns även på Facebook: https://www.facebook.com/glommershatt/
En sån fin museiberättelse..jag blev alldeles rörd!
Pingback: Glommersträsk, Arvidsjaur, Lappland – Kulturbilder