1867 – lavåret
Det var ingen i Norrbotten som pratade om klimatuppvärmning våren 1867. Snarare tvärtom. Våren 1867 gick till historien som osedvanligt kall. Burträskbon Zakarias Wallmark gjorde anteckningar i sina väggalmanackor och noterade att det fortfarande var 1 1/2 aln (ca 75 cm) snödjup den 22 maj och att han den första juni körde på isen med gott slädföre. Först den 19 juni släppte Zackarias ut korna det året och då fanns varken löv, blåbärsblad eller gräs i skogen. Först framåt midsommar kunde man börja så i Burträsktrakten 1867.

Våren 1867 var verkligen inte mycket att komma med, och ändå skulle det bli värre. Mycket värre. Efter den kallaste våren i mannaminne kom vintern tidigt. Natten den andra september var det sju, åtta minusgrader över stora delar av Norrland. Grödorna frös bort. Knappt något fanns kvar. Inte konstigt att natten den andra september 1867 gick till historien som Halshuggarnatten och att året 1867 gick till historien som Lavåret.

Missväxt och nödhjälp
Ett viktigt mått inom jordbruket är det så kallade korntalet som mäter hur mycket skörd en viss mängd utsäde resulterar i. Den extrema torrsommaren 2018 hade svenska bönder ett korntal på ungefär 22, d.v.s. att för varje kärna som såddes så kunde 22 skördas. Under 2010-talet har korntalen normala år snarare legat på 28. I 1800-talets Norrbotten låg korntalet under normala år kring 5. Lavåret, 1867, rapporterades det in korntal på endast 2 och på sina håll så låga som 0.5. Det hade verkligen varit missväxt!

Korntal för Norrbotten under den senare delen av 1800-talet.

Med ett så dåligt odlingsår var det inte förvånande att Norrbotten svalt. Riktig usla odlingsår återkom dessutom under 1870 och 1880-talen. Boken Våra bästa Mat-lafvar delades ut gratis i skolorna och fick gå i omtryck redan 1870 till följd av en stor efterfrågan. Katastrofen 1867 fick stor publicitet både nationellt och internationellt och pengar strömmade in från när och fjärran. Nödhjälp kunde delas ut och bidrog säkert till att rädda livet på många av de som drabbats av missväxten, även om många av de behövande också blev utan. Vad som är oklart är dock i vilken utsträckning nödhjälpen gavs i form av säd eller malet mjöl. Och de bönder som valde att inte emigrera till USA till följd av missväxten, var fick de nytt utsäde ifrån när varje korn var uppätet?

Frön som utställningsobjekt
Tre decennier efter lavåret, vid den stora konst- och industriutställningen i Stockholm 1897, visades allsköns teknologiska framsteg upp, sida vid sida med det senaste inom design. Utsäde till jordbruks- och trädgårdsväxter hade en självklar plats på utställningen och man ville imponera med många prover. Hushållsföreningarna spelade en viktig roll när över tusen fröprover av de viktigaste grödorna samlades in över hela Sverige för att ställas ut i Stockholm.

Fröprov från Norrbotten som ställdes ut i Stockholm 1897. Foto: Matti Wiking Leino.

1897 års utställning var inte det enda tillfälle som fröprover ställdes ut. Tvärtom, under hela 1800-talets andra hälft var fröprover, uppvisade i vackra, specialtillverkade glasbehållare, ett återkommande inslag på industri- och världsutställningar världen över. Trots missväxten 1867 skickade Erik Larsson Ek, från Boden, Björkholm i Jockmocks socken, flera deciliter av det korn han odlat på en holme i östra ändan av sjön Skalkajaur, för att ställas ut vid Tolfte allmänna svenska landtbruksmötet i Stockholm år 1868.

När utställningarna var över blev en del fröprover utställningsobjekt på museer, men platsbrist och rädsla för skadedjursangrepp gjorde att hot om utrensning hela tiden hängde över fröproverna. Lyckligtvis bevarades trots detta många av fröproverna och i Norden finns flera världsunika frösamlingar. Fröna i burkarna har sedan länge förlorat sin grobarhet och de är döda. Frönas DNA finns dock i stor utsträckning kvar och med moderna genetiska metoder kan vi därför studera 1800-talets grödor.

Hur påverkade missväxten det korn som odlades?
I ett forskningsprojekt om kornodling i Norrbotten hämtade vi fröprover som samlats in både före de upprepade missväxtår som drabbade regionen under 1860-talet och nästan trettio år senare i samband med konst- och industriutställningen i Stockholm. Vi hade korn från tio platser i Norrbotten och dessutom fyra platser i Nordnorge och två platser i norra Finland.

Vi tog fram DNA ur fröna och jämförde förekomsten av olika genetiska varianter i korn från före och efter missväxtåren. När vi analyserade resultaten med populationsgenetiska metoder såg vi att kornen kunde delas in i två grupper. I vår tidigare forskning, när vi har tittat på hela Norden, har vi sett att sådana grupper brukar fördela sig utifrån populationernas geografiska ursprung, men så var det inte med Norrbotten-kornet. Istället fanns en stark tidsmässig komponent. Den ena genetiska gruppen, som var vanlig i korn från före missväxtåren, hade blivit betydligt ovanligare efter missväxtåren.

Grupperingar av kornet i Norrbotten före och efter missväxtåren. Tårtdiagrammen visar hur vanligt korn från de två grupperna är i fröprover från de olika platserna. Från platser inringade i blått har vi analyserat korn från före missväxtåren och i platser inringade i rött, korn från efter missväxtåren. Den ljusa gruppen har blivit mindre vanlig efter missväxtåren medan den mörka gruppen har blivit vanligare.

Vi tror att den nödhjälp som gavs under missväxtåren kan förklara våra resultat. De bönder som drabbades av missväxt var förmodligen, för att överleva, tvungna att äta också den del av skörden som man normalt hade använt som utsäde. Utsäde var man sen sannolikt tvungen att få från andra, mer sydliga, områden och kanske användes en del av nödhjälpen till utsäde. Resultatet blev att varianter av korn som tidigare varit ovanliga blev betydligt vanligare efter missväxtåren och samtidigt minskade den ursprungliga typen av Norrbottenskorn.

Efter missväxtåren i slutet av 1800-talet blev klimatet stabilare och de dåliga odlingsåren färre. Att den biologiska mångfalden även hos de grödor som odlas på åkern påverkas av klimatförändringar och extremväder är dock en lärdom att ta med sig inför framtidens klimatpåverkan på jordbruket.

Vid tangentbordet:
Jenny Hagenblad, biträdande professor vid Linköpings universitet och Matti Wiking Leino, docent vid Stockholms universitet