Jag trodde länge att jag hade sett alla lättåtkomliga minnesmärken i Norrbotten från 1900-talets krig, Men jag hade fel. Till att börja med hade jag missat Gunnar Lundström, den förste norrbottningen som sköts ihjäl av styrkor utskickade av den italienske diktatorn Benito Mussolini. Sedan var det två soldater som kort före D-dagen dödades i en explosion utanför Haparanda.

Men låt oss inleda denna bloggkrönika i Glommersträsk. Orten ligger rätt långt från kusten och nära Västerbotten och är väl bland annat av de skälen mindre bekant. Vad jag kan förstå har ortens mest dramatiska minnesmärke i stort sett glömts bort utanför hembygden och det kändes därför helt rätt att uppmärksamma det i Lennart Westbergs och min senaste bok, Svenska flygare mot Hitler. Men Gunnar Lundström från Glommersträsk var inte pilot och inte stred han mot Hitler. Varför hamnade han ändå i vår bok? Jo, meningen var att Gunnar, en del av den svenska ambulansbrigad som skickats till Etiopien 1935, skulle räddas av Carl Gustaf von Rosen, som var en av de första flygarna att anmäla sig som frivillig för Etiopien och senare för brittiska Royal Air Force (RAF). Sedan kan man se Mussolini som föregångare till Hitler och det var ett av Mussolinis stridsflygplan som sköt ihjäl Lundström. Därmed hade vi skäl att ta upp Gunnar Lundströms öde i vår bok.

Innan Gunnar Lundström, svårt sårad i käken, avled så lyckades han skriva några meddelanden i sanden och sedan på några papperslappar. Han skrev främst om sin frälsning och lär trots sin ringa ålder ha dött lycklig. Hans ambulanskollegor liksom flera etiopiska soldater tog ett gripande farväl av honom vid hans fältmässiga grav. När hans närmaste hemma i Glommersträsk sedan fick höra att en välgörare ville stå för hemförsel av Lundströms kropp så svarade de att pengarna kunde göra större nytta i Afrika. Därför är den stenen i Glommersträsk, trots dess utseende, inte någon gravsten utan ett minnesmärke.

När jag blev varse att stenen stod kvar där den 1936 invigdes i Glommersträsk så ville jag självklart fara dit. Jag fick på platsen ytterligare förvissning om hur litet samhället är trots att tusentals personer samlades för att hedra Gunnar Lundström vid stenens invigning. Där kan vid tillfället knappast ha levt mer än några hundra personer men siffran fem tusen personer rapporterades av dåtida medier. Den bekräftar väl att solidariteten med såväl Etiopien som Gunnars familj var påtaglig.

När jag för några år sedan skrev min reseguide 200 svenska sevärdheter från andra världskriget så hade jag ingen aning om den nedan avbildade minnessten som 1995 uppfördes inte långt från Haparanda. Närmare bestämt 17 kilometer norr om Nikkala, i Kattilasaari vid bron över Keräsjoki. Tack vare en uppmärksam läsare (tack till dig, och alla andra tipsare!) får jag här och nu tillfälle att komplettera. Bakgrunden till denna sten är en explosionsolycka som inträffade den 16 april 1944, alltså samtidigt som södra England kryllade av allierade trupper upptagna av diverse landstigningsövningar. Några veckor efter explosionen utanför Haparanda så inleddes den stora allierade invasionen av norra Frankrike.

När olyckan inträffade var finska Lappland, som var nästgårds, ännu fullt av tyska trupper. Därför fanns det i Norrbotten ännu gott om beredskapsförband från andra delar av Sverige. De två omkomna, värnpliktige Rune Hedström och furiren Helge Pettersson, tillhörde Gävle-regementet I 14. Varför har denna sten fram till nu vare sig omtalats på nätet eller i någon känd bok? Orsakerna är flera, skulle jag säga. Dels för att Kattilasaari inte ligger vid någon större väg och dels för att stenen, intressant nog, inte restes av någon myndighet, utan av den lokala hembygdsföreningen. Till saken hör också att det svenska samhället, generellt sett, inte har visat något större intresse för personalen som omkom i tjänsten under andra världskriget. Hade det funnits ett betydande intresse hade det nog inte framkommit uppgifter som tyder på att det var fler, kanske betydligt fler, som dog för att vi skulle slippa bli ockuperade. Låt oss försöka minnas dem mer.

Vid tangentbordet: Lars Gyllenhaal, författare