Jag trodde länge att jag hade sett alla lättåtkomliga minnesmärken i Norrbotten från 1900-talets krig, Men jag hade fel. Till att börja med hade jag missat Gunnar Lundström, den förste norrbottningen som sköts ihjäl av styrkor utskickade av den italienske diktatorn Benito Mussolini. Sedan var det två soldater som kort före D-dagen dödades i en explosion utanför Haparanda.
Men låt oss inleda denna bloggkrönika i Glommersträsk. Orten ligger rätt långt från kusten och nära Västerbotten och är väl bland annat av de skälen mindre bekant. Vad jag kan förstå har ortens mest dramatiska minnesmärke i stort sett glömts bort utanför hembygden och det kändes därför helt rätt att uppmärksamma det i Lennart Westbergs och min senaste bok, Svenska flygare mot Hitler. Men Gunnar Lundström från Glommersträsk var inte pilot och inte stred han mot Hitler. Varför hamnade han ändå i vår bok? Jo, meningen var att Gunnar, en del av den svenska ambulansbrigad som skickats till Etiopien 1935, skulle räddas av Carl Gustaf von Rosen, som var en av de första flygarna att anmäla sig som frivillig för Etiopien och senare för brittiska Royal Air Force (RAF). Sedan kan man se Mussolini som föregångare till Hitler och det var ett av Mussolinis stridsflygplan som sköt ihjäl Lundström. Därmed hade vi skäl att ta upp Gunnar Lundströms öde i vår bok.
Norrbottningen som sköts ihjäl av Mussolinis stridsflyg har i flera decennier varit i det närmaste bortglömd utanför sin hembygd. Bildkällor: privat och Lars Gyllenhaal.Även i Norrbotten blev det en solidaritetsrörelse för Abessinien, idag Etiopien. Särskilt när fascistledaren Mussolini angrep landet 1935. Här ett gammalt märke som sannolikt sålts till förmån för etiopierna. Foto: Lars Gyllenhaal.
Innan Gunnar Lundström, svårt sårad i käken, avled så lyckades han skriva några meddelanden i sanden och sedan på några papperslappar. Han skrev främst om sin frälsning och lär trots sin ringa ålder ha dött lycklig. Hans ambulanskollegor liksom flera etiopiska soldater tog ett gripande farväl av honom vid hans fältmässiga grav. När hans närmaste hemma i Glommersträsk sedan fick höra att en välgörare ville stå för hemförsel av Lundströms kropp så svarade de att pengarna kunde göra större nytta i Afrika. Därför är den stenen i Glommersträsk, trots dess utseende, inte någon gravsten utan ett minnesmärke.
En av den svenska ambulansbrigadens Volvolastbilar efter en italiensk flygattack. Bildkälla: Lars Gyllenhaal.
När jag blev varse att stenen stod kvar där den 1936 invigdes i Glommersträsk så ville jag självklart fara dit. Jag fick på platsen ytterligare förvissning om hur litet samhället är trots att tusentals personer samlades för att hedra Gunnar Lundström vid stenens invigning. Där kan vid tillfället knappast ha levt mer än några hundra personer men siffran fem tusen personer rapporterades av dåtida medier. Den bekräftar väl att solidariteten med såväl Etiopien som Gunnars familj var påtaglig.
Gunnar Lundströms fältmässiga begravning i Etiopien. Bildkälla: Lars Gyllenhaal.I Gunnars hembygd Glommersträsk, inte långt från kyrkan, står detta minnesmärke över honom, som invigdes 1936. Foto: Lars Gyllenhaal.
När jag för några år sedan skrev min reseguide 200 svenska sevärdheter från andra världskriget så hade jag ingen aning om den nedan avbildade minnessten som 1995 uppfördes inte långt från Haparanda. Närmare bestämt 17 kilometer norr om Nikkala, i Kattilasaari vid bron över Keräsjoki. Tack vare en uppmärksam läsare (tack till dig, och alla andra tipsare!) får jag här och nu tillfälle att komplettera. Bakgrunden till denna sten är en explosionsolycka som inträffade den 16 april 1944, alltså samtidigt som södra England kryllade av allierade trupper upptagna av diverse landstigningsövningar. Några veckor efter explosionen utanför Haparanda så inleddes den stora allierade invasionen av norra Frankrike.
Två svenska armésoldater sprängdes i april 1944 i bitar på denna plats i Haparanda kommun. Fyra decennier senare lät den lokala hembygdsföreningen uppföra stenen. Foto: Lars Gyllenhaal.
När olyckan inträffade var finska Lappland, som var nästgårds, ännu fullt av tyska trupper. Därför fanns det i Norrbotten ännu gott om beredskapsförband från andra delar av Sverige. De två omkomna, värnpliktige Rune Hedström och furiren Helge Pettersson, tillhörde Gävle-regementet I 14. Varför har denna sten fram till nu vare sig omtalats på nätet eller i någon känd bok? Orsakerna är flera, skulle jag säga. Dels för att Kattilasaari inte ligger vid någon större väg och dels för att stenen, intressant nog, inte restes av någon myndighet, utan av den lokala hembygdsföreningen. Till saken hör också att det svenska samhället, generellt sett, inte har visat något större intresse för personalen som omkom i tjänsten under andra världskriget. Hade det funnits ett betydande intresse hade det nog inte framkommit uppgifter som tyder på att det var fler, kanske betydligt fler, som dog för att vi skulle slippa bli ockuperade. Låt oss försöka minnas dem mer.
I östra delen av Kattilasaari i Haparanda kommun står stenen som påminner om två av många hundra offer som krävdes för att vakta Sveriges gränser under andra världskriget. Foto: Lars Gyllenhaal.
De flesta museer är uppbyggda genom långvarigt systematiskt samlande. Men när det gäller Glommers Hatt- och Leksaksmuseum låg samlingen och väntade på att bli upptäckt.
”När jag blir vuxen”, skrev den då tolvåriga stockholmsboende dottern i sin dagbok, ” så vill jag bo i Glommersträsk.”
De tre gånger Maja hade varit där, tillsammans med en kompis och kompisens glommersfödde pappa, hade övertygat henne: det var Glommersträsk, Arvidsjaurs största by, nittio mil bort, som gällde – inget annat.
Sju år senare, när vår familj funderade på att flytta från Stockholm, ovisst vart, så föreslog dottern att vi skulle kolla om det fanns något ledigt hus i i Glommers. Sökningen på Blocket gav en enda träff, ett stort timmerhus från 1898, ”byggt som lanthandel, lämpligt för flergenerationsboende och egen rörelse”.
En vecka senare var vi där på Storgatan 103 – och föll pladask! Innan vi for tillbaka för att börja avveckla vårt stockholmsliv, så kom frågan från Viveca, kvinnan som tillsammans med sin man skulle sälja huset: ”Ska ni inte upp på vinden och se på lite hattar som min svärmor aldrig fick sålda i modebutiken som hon hade på bottenvåningen?”
Och där fanns de: trehundrafemtio damhattar från 30-60-talet, ömt paketerade i silkespapper och stora kartonger. Mycket egentillverkat, annat inköpt i hel- eller halvfabrikat. ”Jenny Stenqvist, Modemagasinet. Glommersträsk” stod det sirligt textat med bläck på adresslapparna från de stora hattfabrikerna.
En gång var Glommersträsk stort, till och med större än det som med tiden skulle bli tätorten Arvidsjaur. Och här fanns en utmärkt kundkrets! Ettusen personer bodde här och många kom till byn för att handla. Detta var tiden då alla kvinnor gick i hatt om helgen, när man gick på besök eller till kyrkan eller bönhuset. Det var inte för inte som byn kallades ”Sali’ Glommers”. Dessutom hade de minst en vardaghatt.
I kartongerna låg hattar i alla möjliga material, tekniker, färger och stilar: tyg, skinn, ull, stickat, strå. Med eller utan flor, fjädrar, hattnålar. Allt ifrån baskrar till pillerburkar och vida brätten. Drygt tre decenniers hattmode, lika fräscht som då det packades.
Det var som om allt bara väntat på att bli upptäckt. Egentligen skulle hattarna ha skänkts till Norrbottensteatern strax efter vårt besök men chauffören fick förhinder! Nu ingick de istället i husköpet mot vårt löfte att aldrig skingra dem och att visa dem offentligt.
Kanske på ett eget museum, tänkte vi. Inrymt i Jennys gamla modeateljé- och butik på bottenvåningen? Javisst, beslutet var självklart!
SONY DSC
En försöksutställning med ett hundratal av Jennys hattar på Piteå museum gav oss idéer och lite museimaterial på köpet: piedestaler, modeskisser från 40-talet och en välfylld gästbok som gjorde klart att detta var en skatt. Vi lade pussel med hjälp av människor som känt henne och fick en bild av Jenny, modisten och körsnären, utbildad i Umeå, som såg Glommersträsk som Norrbottens lilla Paris.
Jenny Petrina Stenqvist var affärskvinnan som varje dag promenerade Storgatan fram med stil, och självklart alltid prydd med hatt. En bestämd dam som bättre än kunden visste vad som passade (och inte passade) och som aldrig glömde om någon skrattade i smyg åt hennes sortiment. Eller som, gu’bevars, provade utan att handla. Eller gjorde det mest förbjudna – att skratta!
Men också mamman till tre söner, sällskapsmänniskan som spelade bridge och senare bingo, bjöd på kafferep med skriftliga inbjudningskort och gärna plockade potatis med släkten i födelsebyn Näverliden.
En kvinna med drömmar och ambitioner och som missenträskarna i grannbyn enligt Sara Lidman såg på med avundsjuka ögon: ”I Glommersträsk har de allt, till och med en modist har de”.
Men allt blev inte sålt, som sagt. Att rea vägrade hon – precis som nästan alla kolleger på den tiden. Hellre lägga upp hattarna på vindan, i kartonger märkta Monterat strå. Skinn. Vinterhattar. Barn.
Och där fick de ligga, mörkt och svalt, tills vi packade upp allt 2007. Lika fräscha som den gången, kanske för sjuttiofem år sen, då de packades ner. Stolta över sin egen skönhet, över hantverket – utfört av Jenny eller inköpt – över de mjuka linjerna, över lystern, fantasin och humorn.
En del dubbletter men oftast unika. De flesta små i kullen, skallarna har faktiskt hunnit växa en hel del sen då de gjordes.
Nu, när vi firar 10-årsjubileum, är museet en av de stora attraktionerna i Arvidsjaurs kommun. Hit kommer turisterna och pensionärsresorna, där damerna med glittriga ögon berättar om sina mammors eller mor- och farmödrars hattar: ”Precis en sån hatt hade hon!”
Och så passar de på att prova själva, överallt finns det speglar och besökare uppmanas att ta med kamera!
Många har haft hattaskar men gjort sig av med dem. Nu får de istället beundra våra hattaskar i alla storlekar, någon märkt med ägarinnans namn – ”Fru Sjöberg, Mejeriet, Sjulnäs”. En annan är fullklistad med lappar från de hotell på kontinenten som ägarinnan – och hattasken – hade besökt någon gång på 30-talet.
Till oss kommer jubilarerna, bjudna av inkännande släktingar. Hit kommer unga vintagefantaster och modister för att hämta inspiration, modehistoriker, museifolk, journalister…
Hit kommer de som aldrig gjort en hatt tidigare men som raskt skriver upp sig på kölistan till ABFs årliga hattskaparkurs i juni med modisten Catharina Carlsson inne i Arvidsjaur.
Den norska kvinnan som lånade modisten Marika Smiths specialtillverkade bröllopscoiffe vid vigseln på hembygdsgården blev nöjd.
För att inte tala om systrarna som skulle på bröllop i Frankrike och som hade missat att de skulle ha matchande hattar till sina klänningar, – en klänning à la Jackie Kennedy i ljus cerise och en svart-vit med breda ränder. Nu ringde till oss – desperata! Och de behövde ha hattarna samma vecka!
Naturligtvis hade vi det! Och visst kunde vi avvara hattarna en vecka! Lyckat bröllop och en bra historia.
Glommers Hattmuseum vill vara ett levande museum med föremål som tål att både beundras och prövas. Fast permanentmaskinen med heta spolar i metall som står i frisörhörnan rekommenderas inte för testning. Uttrycket ”Den som vill vara fin får lida pin” har fått en mycket tydlig innebörd av besökarnas berättelser om egna erfarenheter.
Herrhattar hade Jenny inte i sin butik. De första manliga museibesökarna fick därför söka förgäves och gick hellre ut och rökte. Det dröjde inte så länge förrän besökarna själva hade letat fram sina egna hattar från 50-talet från garderober och vindar. Andra ville att deras avlidna pappors hattar skulle få komma ut i ljuset igen.
Här finns fedorahattar, Stetson, bowlerhattar, en swingpjatthatt och till och med en officershatt från tidigt 1800-tal, modell Napoleon. Men speciellt uppskattade är nog de som kommer från välkända herrekiperingar i Norr-och Västerbotten: Säfströms i Vindeln och Lycksele, Saedens i Piteå, Perssons ekipering i Vindeln, Markgrens i Älvsbyn, Luleå och Haparanda och inte minst Lundqvists Kläder i Glommersträsk!
Nästa steg, när både kvinnor och män var nöjda, var självklart att satsa barnen. Lösningen var att utöka med en avdelning för leksaker från 30-talet och framåt: dockor, nallar, dockserviser, ångmaskiner, märklintåg, dockskåp och dockvagnar, bordshockey, labyrintspel och andra spel, klossar, bokmärken, kasperdockor och marionettdockor, flygande tefat och snart sextio år gamla barnskidor, glaskulor, Barbie och Transformers… Det började med våra egna leksaker men snart kom såväl bybor och besökare utifrån med leksaker som de själva inte hade plats för.
Med tiden har vi insett att den här avdelningen var minst lika mycket en satsning på barnen och deras föräldrar som på den äldre generationen som äntligen återser sin barndoms leksaker. Och det mesta går bra för besökarna att leka med, oavsett ålder.
Så har Glommers Hatt- och Leksaksmuseum utvecklats steg för steg efterhand, ett levande museum som sagt med en bestämd hantverkare och affärskvinna i centrum som fortfarande får ögon att lysa och munnar att le, långt efter sin död. Kanske Jenny Petrina till och med skulle förstå alla som skrattar av lycka!
Vid tangentbordet:
Mats och Pia Klockljung vid Glommers Hatt- och Leksaksmuseum, som också är fotografer till samtliga bilder i detta blogginlägg.
Besök:
Storgatan 103, Glommersträsk. Observera att besök måste bokas i förväg på antingen tel 070-313 52 06 eller gabriel_ljung53@hotmail.com
