När jag skrev till min vän i Skåne att jag skulle till Sarek för att titta närmare på några äldre byggnader blev han förvånad. Inte finns det väl hus i Sarek? En lokalbo känner garanterat till en handfull, men kan kanske ändå bli lite förvånad över vilka historiska kåkar där finns. Först måste vi spola tillbaka tiden över 150 år, långt innan den genomsnittliga skåningen ens visste att Sarek fanns. Och vi börjar berättelsen i Stockholm med Axel Hamberg.
Axel Hamberg
Axel Hamberg föddes i Stockholm är 1863. Som son till apotekaren, läkaren och rättskemisten Nils Peter Hamberg var det kanske inte konstigt att även Axel studerade vidare. Intresset för medicin var kanske inte så stort, vilket medförde att Axel hellre läste kemi, mineralogi och geologi. På den tiden var ämnena inte lika stora som idag, så en akademiker fick ofta ägna sig åt flera ämnesområden. Axel Hamberg var dock särskilt mångfacetterad och läste andra ämnen som hydrologi, glaciologi, meteorologi och kartografi. Med sin breda kunskap kom han till slut att anlitas som professor för hela det geovetenskapliga fältet.
Särskilt anmärkningsvärd var Axel dock genom sitt praktiska sinne. Ofta utvecklade han sina egna instrument och metoder. Några av vilka kom att vara så vetenskapligt betydande att de idag skyddas av svenska staten. Faktiskt så var Hamberg så skicklig att några av instrumentet används än idag.
Öppnandet av Sarek
”Ingen del av vårt land torde erbjuda en sådan rikedom av storslagen högfjällsnatur som Sarekfjällen, men på grund av sin avlägsenhet och svårberesthet ha de varit så gott som oberörda av turistlivet och förblivit för turisterna obekanta. Man har inskränkt sig till att se dem från bergen kring Saltoluokta eller från färdleden där· emellan och Kvikkjokk.” – Axel Hamberg i boken Sarekfjällen: vägledning för färder i högfjällen mellan Lule älvs källarmar, 1922.
Så skrev Axel Hamberg i den reseguide han skrivit om Sarek år 1922, samma år som han vunnit Svenska Turistföreningens guldmedalj. Läser man vidare i hans bok Sarekfjällen: vägledning för färder i högfjällen mellan Lule älvs källarmar blir Hambergs kärlek för det svenska fjället tydligt. Hur kan en sådan geologiskt intressant plats inte vara tillgänglig för allmänheten?
Med expeditioner till arktiska områden vid Norra Ishavet och till Schweiziska alperna i bagaget tog sig Axel Hamberg gärna an det uppdrag han fick år 1895; att utföra en glaciärinventering i Sarek. På den tiden fanns en generalstabskarta över området, men som var så bristfällig att den inte fungerade för Hambergs ändamål. Flera ortsnamn saknades eller var felaktiga och topografin stämde dåligt överens med verkligheten. I sann forskaranda fick Hamberg börja sitt arbete med att kartlägga Sarek. Ett arbete som skulle ta honom över 30 år. Varje sommar, med undantag för 1898 och 1917, reste Hamberg till Sarek för att genomföra sina studier. 1898 föll bort då han istället gjorde en resa till Svalbard, och 1917 ställdes resan in på grund av sjukdom. Utöver detta gjorde han även 6 stycken vinterresor till Sarek.
Sina expeditioner till Norra Ishavet 1892 och Spetsbergen i Svalbard 1898 medförde att Hamberg hade gedigna kunskaper om mätning och mätutrustning. Vid båda expeditioner användes traditionella metoder, likväl som den då moderna fotogrammetriska metoden. De kartor som Hamberg tog fram var de bästa kartorna över området ända fram till 1970-talet då ortofotografiet tillkom.
De sommarresorna till Sarek gick bra, då Hamberg och hans medarbetare bodde i tält. Sin första vinterresa gjorde han 1902, något som kom att förändra hans attityd mot logiförhållandena i fjället. För att klara vintern tog han hjälp av den lokala traditionen och bodde således i en kåta. ”Obeskrivligt obehagligt för en Stockholmare” beskrevs det när kylan klev ner mot -35°C. Att det snöade in och höll otätt löste Hamberg genom att täppa till rökhålet med hårt packad snö i en säck. Lösningen höll i ett par dagar men visade snart sina dåliga sidor. När tövädret kom så öste blötsnö ner i kåtan och inomhusklimatet försämrades avsevärt. Kanske finns det någon lärdom om att lokal byggnadstradition lämpar sig väl för rådande klimat?
Efter en vinter under svåra förhållanden bestämde sig Hamberg för att bygga ”någon slags vattentät kåk” som dels skulle att gå i och dels kunna fungera som förvaring för utrustning och proviant.
Sommaren därpå inleddes arbetet med att bygga forskarhyddor i Sarek. En gammal trälåda som tidigare använts för att trakta instrument fick bli första byggnadsmaterialet. De korta brädorna kunde fraktas med ren, men de längre brädorna fick männen glatt bära själva. Med en såg, en hovtång och två geologhammare byggdes det första huset upp. På bara två dagar, mellan 2 och 3 juli, var Hotell Säkojokk uppfört. Namnet Hotell Säkojokk var kanske an aning optimistiskt för en byggnad på 2 x 2,7 meter. Väggar och tak kläddes med näver och golvet grävdes ur för att få högre i tak. Gamla glasnegativ rengjordes och användes numera som fönsterrutor.
Säkkokhyddan byggdes något år senare och blev mycket uppskattad, inte bara av Hamberg och hans medhjälpare utan även av biologer och andra geologer som hade fått upp ögat för Sarek. Både Hotell Säkojokk och Säkkokhyddan var provisoriska byggen sprungna ur nöden. Snart kom man fram till att mer hållbara forskarstugor krävdes. Hamberg tog sig an uppdraget att designa särskilt anpassade stugor för området. Dessa skulle uppfylla flera krav; vara väderbeständiga, kräva litet underhåll så att tiden kunde spenderas för forskning, vara behagliga och funktionsdugliga samtidigt som de skulle uppföras med material som lätt kunde tas till svårtillgängliga platser.
Den första byggnaden med den nya tekniken var Pårtetjåkkåhyddan (år 1911, 1 830 möh). Med en regelstomme med stolparna placerade med jämna mellanrum kunde järnskivor monteras med 3 centimeters överlapp och kittas däremellan. Från utsidan spikades skivorna fast medan de skruvades fast från insidan. Järnskivornas mått var 60 x 120 eller 60 x 180 cm och hade en tjocklek på 0,75 mm. Som isolering användes bomull. För att bomullen inte skulle glida ned för järnskivorna så beströks dessa med linolja som klistrade fast bomullen. Krokar och spikar på vardera sidan trästolparna ankrade fast det snöre som användes för att spänna fast bomullen. Ytterväggarna var 10 cm tjocka medan innerväggarna var 5 cm.
Pårtetjåkkåhyddan byggdes med en kvadratisk form för att få den så formstabil som möjligt, för att skydda den mot de kraftiga stormar som kan uppstå på fjället. För att det inte skulle vara allt för golvkallt kläddes golvet med korkmattor. Den speciella färgsättningen som stugorna har är inte ursprunglig utan har tillkommit så sent som på 1960-talet. Ytterväggarna har dock alltid varit rödmålade och fönsterlisterna vita. Först målades järnskivorna med blymönja, men denna bröts ned av det hårda fjällklimatet. Hamberg beskrev detta själv som ”det bjärt röda öfvergick efter några år till en löjlig gråviolett färgnyans”. Blymönjan målades sedermera över med en järnoxid färg.
Succén Pårtetjåkkåstugan gav mersmak. Nu ville Hamberg låta bygga en stuga mellan Pårtetjåkkå och avresebyn Kvikkjokk. Detta gav upphov till Pårekhyddan (år 1912, 710 möh), som för övrigt väger 2 600 kilo jämfört med de 7 000 kilo en lika stor stuga hade vägt om den uppfördes traditionellt. Pårekhyddan var nödvändig som mellanstation då avståndet mellan Kvikkjokk och Pårtetjåkkå var 33 kilometer med en stigning på 1 500 meter.
Därtill lät Hamberg bygga tre stugor i Rapadalen; Litnokhyddan (år 1912, 510 möh), Tjågnorishyddan (år 1912, numera i Ájttes fjällträdgård, alltså 242 möh) och Skårkashyddan (år 1914, 595 möh). Dessa stugor behövde inte följa Pårtetjåkkås kvadratiska form eftersom de låg mer skyddade i lä. Därmed uppfördes dessa i en avlång, mer tradtionell byggnadsform. De rektangulära byggnaderna är oftast enklare att inreda på ett effektivt sätt. Hyddorna gjordes en aning klenare än den i Pårtetjåkkå men lyckades ändå vara 7 gånger mer vindtåliga än nödvändigt. Skårkashyddan, som var den femte och sista, byggdes större än de andra. Denna hydda blev 25 m² istället för bara 20 m². Samma år som Skårkashyddan byggdes utökades Pårekhyddan med ett förråd och bostadsdel.
När stugorna sedan skulle inredas med möbler var Hambergs ännu uppfinningslysten. För att spara på plats inne i stugorna uppfann Hamberg den så kallade ”Byråsoffan”. Precis som namnet antyder var det just en soffa som även fungerade som byrå.
Att Skårkashyddan blev den sista hyddan år 1914 berodde på ett par orsaker; första världskrigets utbrott, Hambergs försämrade hälsa och att underhållet av de befintliga stugorna redan var påtagligt.
Våren år 1967 monterade Tjågnorishyddan isär och fraktades bort från Sarek för att samma år återbyggas på Jokkmokks museum för en utställning. Efter utställningen revs stugan men kom att återuppbyggas igen år 1995 på i Fjällträdgården vid Fjäll- och samemuseet Ájtte i Jokkmokk. För den som är intresserad av inredningen så finns i denna hydda även den byråsoffa som Hamberg uppfann. De stugor som står kvar i Sarek förvaltas idag av Laponiatjuottjudus. Stugorna är normalt låsta, men det händer ibland att de håller öppet hus några dagar under augusti. Håll ögonen öppna!
Allt gott önskar veckans glada skrivare,
Marcus Bengtsson
Referenser:
Riksantikvarieämbetet. Beslut om Skyddsbestämmelser för det statliga byggnadsminnet: Axel Hambergs forskarhyddor i Sareks nationalpark, Jokkmokks kronoröverloppsmark 17:3, Jokkmokks kommun, Norrbottens län
Pingback: Tack för mig! | Kulturmiljö vid Norrbottens museum