Den enkla teckningens betydelse

Med en gruvfogde till far, konstnär till fru och en minst sagt imponerande arbetsiver var det kanske inte konstigt att Ferdinand Boberg bidrog till det svenska kulturarvets bevarande. Men på vilket sätt bidrog Boberg? I det här fallet är själva arbetet minst lika intressant som resultatet.

Ferdinand föddes i Falun år 1860 men växte upp i gruvorten Norberg där fadern arbetade som gruvfogde vid Kärrgruvan. Som gruvfogdeson kom Boberg snart att lära sig hur alla maskiner fungerade. Det här var en tid då industrierna byggde mycket på Christopher Polhems mekaniska lösningar från 16- och 1700-tal. Färgat av sin barndom sökte sig Boberg till Kungliga Tekniska Högskolan för att studera till maskiningenjör men kom sedan att fortsätta sina studier vid Kungliga Akademien för de fria konsterna för att bli arkitekt. Studierna innebar resor till Frankrike och Italien vilket definitivt föll den reseglada Boberg i smaken. Efter studierna började Bobergs mycket intensiva karriär. Rosenbad, Gävle brandstation och Villa Graninge är bara ett litet urval av de byggnader Boberg ritade. Flera av Bobergs verk var banbrytande för sin tid vilket är ett av de argument som används av de som menar att han var en av Sveriges främsta arkitekter.

Ferdinand Boberg lirade under sin studenttid gitarr. Lavering av Anders Zorn. Bild tagen från Wikimedia.

Sitt livs kärlek träffade Boberg under en av sina studieresor till Paris. Dit hade nämligen även Anna Scholander sökt sig men då för att studera måleri vid Académie Julian. År 1884 förlovade de sig och år 1888 gifte de sig. Det var då Anna tog namnet Boberg som hon kom att bli mera känd som. Att hon skulle gifta sig med en arkitekt och tecknare var kanske inte så chockerande då hennes far, Fredrik Scholander, titulerat sig likadant. Faktiskt så hade även hennes farfar, Axel Nyström, titulerat sig precis likadant.

Under Bobergs verksamma tid stod Sverige inför mycket stora förändringar. Med elektrifieringen och industriella jättekliv sökte sig folk från landsbygden till städerna. De flesta näringar kom att förändras så kraftigt att de nästan inte var igenkännbara. Huruvida förändringarna var positiva eller inte rådde det delade meningar om. Grundaren av Nationalmuseum, Arthur Hazelius, var en av de som förfärades av landsbygdens utarmning och menade att det innebar ett hot mot den svenska bondekulturen. Det är mot bakgrund av detta som man ska förstå hur och varför Hazelius grundade Skansen år 1891. Boberg menade snarare att utvecklingen gick framåt; det gamla Sverige skulle snart ersättas med ett nytt. Här är det viktigt att påpeka att Sverige vid den här tiden var fattigt och levnadsvillkoren var inte sällan helt miserabla. Med detta sagt är det tydligt – med Bobergs tecknade och skrivna verk framför sig – att förstå Bobergs respekt och aktning för det gamla Sveriges industrier.

Sin karriär som arkitekt lämnade Boberg år 1915 och då med den minst sagt storslagna ambitionen att istället nedteckna den tidiga industrins mekanik. Boberg började resa land och rike kring för att dokumentera industrier som stod i begrepp att försvinna eller förändras. Ofta var han ackompanjerad av sin hustru. Det blev många resor, som det kan bli när man pensionerar sig redan vid 55 års ålder, och Boberg lämnade efter sig en kulturhistorisk skatt om cirka 11 000 bilder. Arbetet fick namnet Svenska bilder och avslutades år 1925.

Idag är fältet för industriellt kulturarv enormt, såväl i Sverige som internationellt. I Sverige har vi en alldeles unik ställning i att ha så mycket dokumenterat från sin samtid, vilket vi ska vara tacksamma för. Det lämnar ett enormt källmaterial för nutidens forskare att analysera för att bättre förstå vårt förflutna. Att besöka eller engagera sig i Svenska industriminnesföreningen är ett bra tips för att förkovra sig ytterligare. Jag vill även passa på att tipsa om år 2020-års upplaga av Med hammare och Fackla, utgiven av Sancte Örjens Gille. Boken heter Bergsbruk i konsten och är även därifrån flera av bilderna är tagna.

Vid tangentbordet,
Marcus Bengtsson
Byggnadsantikvarie

SLÖJD- OCH BYGGNADSVÅRDSTURNÉN

Vår slöjd- och byggnadsvårdsturné stannade upp i Gallejaur och Karungi i slutet av augusti i år. Ja precis, vi packade museibilen med äggoljetempera, textilfärgningskit, fönster och fönsterskrapor och gjorde en rundtur i Norrbotten. Vi har besökt verksamheter i länet med intresse för hantverk, slöjd och byggnadsvård. Med oss ut i länet har vi bjudit med både slöjdare och hantverkare och på plats har vi träffat trevliga människor, tagit del av intressanta platshistorier, byggnadstekniker och prövat på olika hantverk ihop. Trots pandemins utdragna begränsningar kunde vi tillslut slutföra turnéplanen.

Under fjolåret besökte vi Avan och Bälinge för att titta på olika typer av jordkällare uppförda med ett tidsspann på omkring 450 år. Valvade jordkällare av natursten från 1600-talet där det goda hantverksresultatet fortfarande gör sin verkan för att hålla stenarna på plats ovanför huvudet. Vi fick även se jordkällare från 1970-talet gjutna i betong väl fungerande för förvaring av ortens potatis, lingonsyltburkar och inläggningar. Med oss ut på jordkällarexkursionen hade vi bygghantverkare Kent Vesterlund som intygade att det sällan är försent för en restaurering om så behövs. Det mesta går att rusta upp.

Ekonomibyggnaden som jordkällaren från 1600-talet var belägen i. Utsikt över Lule älv.
Ett stenvalv som tros vara uppfört under 1600-talet.

KARUNGI. I år följdes vi till Karungi i Haparanda kommun, till den gamla jägmästargården kallad Sakarigården för att hantverka tillsammans. Längs med tomtgränsen rinner Torneälven förbi och bidrar minst sagt till skaparlust. Med var länets hemslöjdskonsulent Linnea Nilsson och konstpedagog Linda Ekersund. Vi dukade upp ett buffébord av hård- och mjuk slöjd. Folk från trakten liksom hemvändare för sommaren kom för att ta del av den gemensamma dagen. Vigert Haapasaari som är aktiv byggnadsvårdare och samordnare på platsen guidade och hade visning i den Stjernbergska villan.

Stjernbergska villan har en sidoentré med ett vågformat tak och utsikt över Torneälven.

NATURFÄRGNING. Under dagen kokade vi ett bad med gurkmeja och rödkål som besökarna fick testa på att textilfärga i. Linnea och Linda visade olika vikningstekniker med inspiration från den japanska infärgningstekniken Shibori för att göra snygga mönster.

Besökarna fick testa på den japanska textilfärgningstekniken Shibori.
Resultatet efter vikning och ett textilbad av gurkmeja.

INSEKTSHOTELL. Vi byggde också insektshotell till vilda insekter och bin och andra som kan tänkas vilja övervintra tryggt och med stil. Om du som läser också vill bygga ett hotell så skickar vi med några korta tips: de ska fyllas med ihåliga rör från naturen, hallonstjälkar, bamburör, kottar och liknande. Olika insekter gillar olika. Använd hålstorlekar mellan 3-13 mm stora i diameter och 50 mm djupa. De gillar att krypa in där det är mörkt, så låt hotellet ha en sluten baksida. Hotellen placeras där du vet att insekterna gärna rör sig eller bredvid en blomsteräng.

Under dagen målades insektshotellen i glada färger. Barn och vuxna fick måla sina hotellbyggen med äggoljetempera i olika kulörer. Hoppas att insekterna dras till färgglatt!
Hotellen ska fyllas med rör från naturen, hallonstjälkar, bamburör, kottar och liknande. Olika insekter gillar olika.
Öva att slå med hammare är bra träning.

GALLEJAUR. Sista stoppet för året gick till Gallejaur kultur- och naturreservat. Solen strålade och äppelkakan stod på fikabordet under gårdsbjörken när vi anlände till byn. Här är minst sagt tyst och rofyllt. Tyst från urbana läten och rikt på naturljud och sprakande från bagarstugan. Gallejaursbon Christer Lövgren gjorde sina dagliga sysslor innan besökarna anlände. Släppa ut fåren på sitt dagliga ängsbete hör till en av dessa.

Jordbruksbyggnaderna på gården i Gallejaur speglar en bruksplats som haft det relativt gott ställt. Kvalitetsvirke ska ha exporterats från fastigheten via älven till Skellefteå där Gallejaursstockarna blev till träråvaror av olika slag. Det medan flottningen fortsatt var igång. Gallejaur är idag ett reservat och några stockar flottas inte längre till kusten. De står tryggt kvar på skogsmarken bakom gårdshusen. Bakom de vältimrade bostadshusen och ekonomibyggnaderna. Ja till och med utedasset är timrat. De silvergrå och solbrända fasaderna går vackert hop med den bakomliggande barrskogen, sommarängarna och älven. Möjligt är att här hyra rum för den som verkligen vill stanna upp ett längre tag i idyllen.

Ägg, rå linolja, vatten och kromoxidgrönt pigment blir en slitstark färg att måla interiöra detaljer med.
Marcus Bengtsson demonstrerar fönsterrenoveringens grunder. Fåren betar på ängen bakom.

Vi ställer sedan i ordning våra stationer för slöjd- och byggnadsvårdsdagen. Insektshotellen som ska spikas samman och fyllas med lämpliga gräs och rör, en fönsterstation för att demonstrera fönsterrenovering, äggoljetempera och tovning för barnen. Vi hade förmånen att ha med oss hemslöjdaren Eva Öhrling som barnen fick tillverka charmiga ullmonster genom tovningsteknik med. Ljummet vatten, såpa och ull och varsamma handrörelser som efter en stund resulterar i de karaktärsfulla ullmonstren. Trots spåren av pandemin kommer besökare i alla åldersgrupper.

Tovning av ullmonster pågår!

Inför en naturvandring med Leif Björk samlas besökarna under gårdsbjörken, ”Gamm Bjärka”. Det finns knappt några bladverk kvar på trädet som ska ha stått där 150-200 år. Ett vårdträd som sägs ska skydda mot sjukdomar och sorger och fungera som ”garanti” för välfärd och lycka. Annars var träd på odlingsmarker inte att önska eftersom de tar kraften ur jorden, utom en enstaka björk som faktiskt skyddar gårdsbyggnaderna genom sina dränerande egenskaper. På ”Gamm Bjärka” i Gallejaur börjar snart de sista grenarna tappa sina löv. Att såga ned trädet i förtid skulle däremot vara direkt olämpligt. Ett vårdträd måste självdö tills den sista grönskan gått ur (sägs det). Sedan ska ett nytt vårdträd utses.

Gästerna spanar in gårdsträdet. Intill ser ni bagarstugan som var igång under dagen.
Systrarna tre som växte upp i Gallejaur i början på 1900-talet. Greta, Lisa och Ebba var också de sista som bodde på gården innan den kom att utses som ett kultur- och sedermera även ett naturreservat.

Det är något särskilt med att hantverka på platser med så rika kultur- och naturvärden. De är som gjorda för att skapa i. Det har ju folk gjort i alla tider vilket speglas i de byar och på de orter vi besökt under vår lilla turné. På byggnaderna, trasmattorna, trägolven, kanske även i ängsmarkerna. De är tillverkade av handen och visar spår efter kunskap, handkraft och skicklighet.

Jessica Lundmark, Norrbottens museum

Källor:

Tidskriften Gallejaur – Redskapens träd, 2019. Christer Lövgren.

Gallejaur.com AndersLarsagården – fyra generationer och en stiftelse