Reseskildring Luleälven, då och nu

Harsprånget är det ödsligaste och dystraste man kan tänka sig, dess skönhet är i sanning tragisk. Hela Luleälfvens väldiga breda vatten tränger ihop sig i en trång ränna med tvära, höga, af de drifvande dimmolnen svartglänsande, väggar. Nedanför hufvudfallet böjer rännan tvärt af i rät vinkel för att efter cirka 50 meter återta hufvudriktningen med en lika skarp vinkel. Med en oerhörd häftighet kastar sig hufvudfallets vattenmassor mot den höga svarta vägg som motar dem. De torna upp sig som om de ville klättra öfver hindret, vika af utefter klippan och rusa in i alla klyftor för att söka en utgång. Skummet yr öfver den hindrande tvärväggen och dansar ned på andra sidan där det blandar sig med forsböljorna, som i en sugande hvirfvel glidit förbi det skarpa hörnet. I vrede rusa de vidare ett par kilometer innan de lugna sig

– Maria Himmelstrand, STFs årsskrift 1913.

Illustration av Harsprånget ur boken Lappland, dess natur och folk, av Carl Anton Pettersson, en reseskildring publicerad 1871. Fotografi föreställande samma plats, av Evelina Regenius Jouper år 2021. Koordinater: SWEREF 99 TM: N 7425841, E 710944.

Det är tyst. Fullkomligt knäpptyst. Men ändå kan jag nästan höra dånet från det vatten som en gång karvat ner stenen till den massiva klyftan som sträcker sig mot norr och söder. Jag står på en klipphäll som slipats slät av vattenmassor några kilometer från den plats som beskrivs ovan av Maria Himmelstrand i STFs årsskrift från 1913. Hällen stupar rakt ner i klyftan och på andra sidan reser sig en ljust grå bergvägg. Det känns mäktigt att stå där och se den mörka hårda stenen som vattnet en gång fått framstå som så mjuk och formbar.

Även om Harsprånget tystats och stillats sen lång tid tillbaka är naturen fortfarande mäktig. Det går bara att föreställa sig vad som en gång var här, något som säkert trumfade tystnaden som råder idag. Min fantasi säger mig att miljön inte kunnat vara ödslig och dyster som Himmelstrand. Inte med allt det liv och rörelse den då hade. Idag är den kanske dyster just för att vattnet har stillats. Men den klarblå himlen och solens strålar skapar ett djup i landskapet vilket gör miljön levande i en annan bemärkelse. Skuggorna som uppstår i klyftan framhäver stenarnas formationer när solstrålarna träffar precis rätt. Det blir nästan något arkitektoniskt med kontrasterna av de hårda vinklarna på klipporna och de mjukt slipade stenhällarna. Mellan stenarna har vattnet stannat i små pooler som himlens blåa färg speglar sig i. Mot norr anas det hinder som stoppat vattnets framfart, Harsprångets vattenkraftverks stenfyllnadsdamm av laxrosa sten reser sig som en massiv vägg mitt i naturen.

Fotografi över torrfåran söder om Harsprånget vid koordinater SWEREF 99 TM:
N 7424261, E 710966.

Jag studerar kulturmiljöer, det vill säga miljöer som på något sätt påverkats av människan. Det ödsliga och närmare orörda landskap som beskrivs 1913 har ändrats och naturlandskapet har blivit ett kulturlandskap. Människan har strypt vattnets framfart för att nyttja den till elproduktion och därigenom förändrat landskapet längs med älvens milslånga stränder. Det är vad jag skriver om i projektet Veku Vaku, vattenkraftens kulturarv och det är därför jag står här på klipphällen strax söder om Harsprångets vattenkraftverk. Jag är inne på min första vecka av två fältveckor där jag skall studera och analysera samtliga femton vattenkraftverk med tillhörande dammar, anläggningar och kulturmiljöer längs med hela Lule älv.

Det är en alldeles väldig fart i forsen, de blekgröna forsböljorna komma störtande öfver hvarandra, slå ihop med motböljorna och krossas till en sjudande massa af skum. Dimslöjor driva öfver hvirflarna långsamt in öfver strandhällarna.

Även nedre Porjusforsen är storslagen, den är mera som ett fall, sammanträngt inom branta klippstränder. Öfver hufvudtaget äro väl Porjusfallen i sitt slag det mest storartade man kan se genom sin bredd, sina omväxlande utsikter och sin längd. Vi sågo dem ju inte i hela deras utsträckning. De torde nog ha varit vackrare innan de togos i anspråk för kraftverket, men för dem, som ej sett dem den tiden, äro de äfven nu oförlikneligt sköna.

– Maria Himmelstrand, STFs årsskrift 1913.

1912 har Porjus vattenkraftverk tagits i bruk men vattnet flödar fortfarande nerför älven. Idag är dammluckorna stängda och vattnet står still på selet ovanför dammen. Jag står där och tvekar, motorn är igång och GPSen visar att man kan köra här. Till vänster om bilen är det en torrfåra och till höger en stenvall byggd av människan. Det borde innebära att vattnet inte kommer hit? Jag kör framåt en bit och ser en annan bil stå parkerad på andra sidan om den förhöjda vägdragningen, pustar ut och kör framåt. Bredvid den parkerade bilen sitter skylten som kantat min resa.

RISKOMRÅDE. LUCKOR ÖPPNAS UTAN FÖRVARNING. DAMMLUCKOR.

Parkerar bilen innan skylten för säkerhets skull. När jag kliver ut är det tyst och stilla. Luckorna är helt klart inte öppna, i sådana fall hade jag hört forsen och anat de dimslöjor som Himmelstrand beskriver. Jag går de sista metrarna som tar mig över den lilla kulle jag parkerat framför och ser den torrlagda älvfåran. Mitt i torrfåran står en man, med en gigantisk hund. Jag ser att det är en Mastiff så jag vet att den är gigantisk och dess rygg är i höjd med mannens höfter. Men på något sätt ser både mannen och hunden liten ut i relation till den breda fåra som inte längre täcks av vatten. Jag står precis nedanför det nedre Porjusfallet, efter de branta klippstränderna.

Fotografi taget vid torrfåran söder om Porjus vattenkraftverk. Koordinater: SWEREF 99 TM: N 7433976, E 708914.
Ungefär samma plats tagen av Werner Åström. Källa: Tekniska Museet ID:TEKA0162005.

Riskmedvetna jag utmanar inte ödet och håller mig på åsen och fotograferar. När jag vänder mig norrut överraskas jag nästan av det som är framför mig. Templet i ödemarken tornar upp sig över trädtopparna. Porjus gamla ställverksbyggnad med sin ståtliga tegelarkitektur som markeras med en gyllene krona. Jag är byggnadsantikvarie, det är byggnader och arkitektur jag älskar och främst arbetar med. Ändå kan jag inte undgå att tänka att denna fantastiska monumentala byggnad är underordnad naturen och den mäktiga känsla som infinner sig när jag ser på landskapet.

Här står jag på en stor sten på en liten, omgiven av tunna tallar och ser ut över en fåra som karvats ut i landskapet av blekgröna forsböljor som störtar över varandra och slås ihop av motböljorna krossas till en sjudande massa av skum. Jag kan nästan se framför mig hur vattnet slås emot stenväggarna och kastas vidare, från höger till vänster och sen tillbaka. Men det är stilla och tyst och den rörelse som en gång präglat Porjusfallen är idag borta. Människans ingrepp och närvaron av den monumentala byggnaden som tornar upp sig över torrfåran är symbolisk för den makt och inverkan vi haft på naturlandskapet längs med Lule älv.

Fotografi taget vid torrfåran söder om Porjus vattenkraftverk. Koordinater: SWEREF 99 TM: N 7433976, E 708914.

Under min två veckor långa resa besökte jag samtliga femton vattenkraftverk och analyserade deras miljöer. Under resan fick jag användning av min fantasi som kunde iscensätta det liv som beskrivs i de historiska texterna. Torrfårorna låg ofta tysta och öde med spår efter det vatten som en gång flödat där. Men vid ett tillfälle hade jag turen med mig. Min andra vecka i fält besökte jag Akkats vattenkraftverk i Jokkmokk. Det var första gången jag fick se de konstverksprydda dammluckorna som dagen till ära stod öppna. Det dundrar om vattnet som forsar ur dammens stora gap och de virvlande dimmolnen är så täta av droppar att konstverken får en vit ridå framför sig. Jag står nedströms, på en stor sten längs med den västra kanten. Runt stenen virvlar vattnet in i strandkantens revor. Ett krämfärgat skum har vispats upp av kraften i vattnet och ligger och guppar i fårorna mellan stenarna. Jag tar bilen ner till det andra fallet nedanför Akkats, Kaitumfallet. Här står vattnet så högt att de omsluter trädstammarna längs strandkanten. En betongmur sträcker sig från den östra strandkanten till den västra. I selet ovanför muren är älven en stor mörk vattenspegel som kastar sig ut över muren i en vid båge för att krossas mot stenarna och bilda ett skum. Ljudet är mäktigt och energin i den kraft som vattnet har kan nästan kännas i luften.  

Två dagar senare, min sista dag på resan, står jag på exakt samma plats och det är tyst. Så när på ett litet porlande mellan de stenar som för bara några dagar sedan var täckta med ett krämfärgat täcke av skum. Dammluckorna är stängda och torrfåran är åter igen synlig. Den betongmur som agerat som avsats för vattnet syns helt och en stilla mörk vattenspegel har skapats ovanför den. Träden har fått komma ovanför strandkanten igen och omges av ett grönt täcke av gräs. På två dagar har landskapet och känslan på platsen förändrats helt. Min fantasi som har fått arbeta hårt de senaste veckorna har äntligen fått en förankring i verkligenheten. Att få se en och samma plats med två olika skepnader får mig att känna mig lyckligt lottad.

Filmen visar skillnaderna från när dammluckorna är öppna vs. stängda. Filmat 210615 samt 210617. Koordinater SWEREF 99 TM: N 7396828, E 714577

Oavsett vilken skepnad de olika platserna har med dunder och energi eller mäktig stilla tystnad är de helt klart värda att besöka. Om ni under semestern reser längs med älven är en avstickare värd att göra. Stanna till vid de dammar och kraftverk ni passerar och fantisera över hur det kunnat se ut förr innan vi gjorde intrång och tystade älven.

Kaitumfallet 210615
Koordinater SWEREF 99TM:
N 7396741, E 715110
Kaitumfallet 210617

Vid tangentbordet och bakom kameran:

Evelina Regenius Jouper, Byggnadsantikvarie på Norrbottens museum.

Källor:
Himmelstrand, Maria, På vandring i Lappland, Svenska turistföreningen, Svenska turistföreningens årsskrift 1913, Fören., Stockholm, 1913

Pettersson, Carl Anton, Lappland: dess natur och folk : efter fyra somrars vandringar i bilder och text skildrade, Fritze, Stockholm, 1866

Till minne av Mariebergs tegelbruk

Platsen, människor och minnen från Mariebergs tegelbruk – I en av Lule älvdals större jordbruksbyar med medeltida anor, Södra Sunderbyn, mellan järnvägen och gamla Bodenvägen, finns kvarvarande rester av Mariebergs tegelbruksområde. En plats där lera grävts upp ur marken och tegelstenar av prisad kvalitet tillverkats på löpande band. En plats där unga arbetare lärts upp och tegelmästare med familj liksom säsongsarbetare en gång bott. Ja just säsongsvis för att lermassor bara går att gräva upp den säsong som marken är fri från tjäle. En plats där massvis med tegel fraktats iväg som gods för att komma att bli funktionella liksom estetiskt tilltalande byggnadselement i uppbyggnaden av både bostadsområden, industrier och allas vårt egna Norrbottens museum som exempel.

Delar av tegeltillverkningsprocessen. Leran schaktas upp och fraktas sedan in i fabriken för själva tegelframställningen. År: 1976. Fotograf: Hans Andersson. Arkiv: NBM. Copyright: Beijerbygg.

En av de fyra lertäkterna inom brukets ägor fanns belägen på bruksfastigheten. Spår syns fortfarande i landskapet efter täkten några hundra meter öster om tegelbruket, dit en smalspårig räls tidigare gått. En nedrasad kaj intill den stora järnvägen visar också spår efter den verksamma tiden då teglet lastades och fraktades med truckar genom de stora magasinsportarna, ut på kajen för att sedan fraktas iväg som gods med tåget om inte med lastbil.

Situationskarta, Mariebergs tegelbruksområde, 2020.
Gråa konturer är delar av anläggningen som redan sedan tidigare är rivna.
Ortofoto från år 1960. Kvar var då fortfarande tegelbruksbyggnaden, samtliga magasin och torklador. ©Lantmäteriet

Kvar på bruksområdet idag står disponentbostaden, tjänstebostäder, den gamla säsongslängan och den före detta ladugårdsbyggnaden, byggnaden för personalutrymmen som sedermera använts som magasin för delar av Norrbottens museums föremålssamling, magasins- och lagerlokaler samt en smedja. Där tegelbruksbyggnaden med sin resliga skorsten en gång stått finns endast en mängd med tegelrester och byggnadsmassor kvar. Kvarvarande bruksbyggnader på kommunens mark inväntar nu rivning medan disponentbostaden med tillhörande byggnader ska stå kvar.

Till disponentbostaden hörde under 1940–1960-talet en trädgård. Där odlade tegelmästarens familj både grönsaker och bär, vinbär, broccoli, brysselkål och potatis bland annat. Brysselkål ska ha varit en mer experimentell grönsak att i odla Norrbotten på den tiden.

Säsongsbostäderna låg i denna huslänga. Idag används byggnaden som garage och ska stå kvar på platsen.
Byggnaden har fungerat som smedja och verkstad och varit inredd med arbetsbänkar, fjäderhammare, ässja och svarv. Idag finns delar av ässjan kvar, i övrigt är lokalen tömd.
Det kvarvarande långsträckta magasinet med gles panelsättning som möjliggjorde för luftning i väntan på att teglet hämtades upp för frakt till beställare.
Köksingång till personalbyggnaden. Enligt arkivhandlingar ska Mariebergs tegelbruk haft ett kock- och matlag. Arkiverade kvitton visar på att här har serverats allt från sill, falukorv, kött, kalvsylta, makaroner, hamburgare och anjovis. Bakom fönstret till höger låg tegelmästarens kontor.
En gammal skylt för tegelstensförsäljning på Mariebergs tegelbruk ligger kvar på en hylla i en av förrådsbyggnaderna.
Mariebergs tegelbruk under dess tidiga år. Okänt år. Fotograf: Tegström & Co, Luleå. Arkiv: NBM.

Bruksbyggnaden var en stor ladulik byggnad, uppförd i trä med en smal överbyggnad. Dess fasader var utformade för ventilering med justerbara jalusier för luftdrag och torkning av tegelstenarna. Tegelbruket var fyra våningar högt motsvarande tjugofem meter i höjd, sjuttiofem meter långt och fyrtio meter brett. Inuti byggnaden på bottenvåningen skedde tillverkningen av teglet, tillblandning av material, formning, tillskärning och bränning. Där fanns en ångmaskin, ett ångpannerum, ett tegelslageri och en ringugn som eldades med stenkol. Ugnen hade kapaciteten att rymma 125.000 tegelstenar per bränning och avgav rikligt med värme. Därav var våningarna ovan och omkring väl ämnade för just tegeltorkning.

Tegel har använts som byggnadsmaterial åtminstone sedan medeltiden. Vid sekelskiftet 17-1800, minskade tegelimporten i Sverige i och med att den egna tegeltillverkningen blev större. Teglets storhetstid i landet pågick under 1900-1920-talet och då i en industriell skala. Det var under denna tidsepok som även ett flertal tegelbruk kom att etablera sig i Norrbotten. Efterfrågan på tegel i länet var stor redan i slutet av 1800-talet. I och med det industriella uppsvinget, färdigställandet av järnvägen på 1890-talet och riksdagens beslut att bygga upp Bodens fästning så uppstod det en större marknad för byggnadsmaterial och tegel i Norrbotten. Vid sekelskiftet 18-1900 startades fem tegelbruk upp i Norrbotten varav två av dessa var belägna i Sunderbyn, Björns tegelbruk i Norra Sunderbyn och Mariebergs tegelbruk i Södra Sunderbyn. Mariebergs tegelbruk började byggas upp år 1899 och stod färdig för produktion år 1902. Det ska i Sunderbyn pågått tegelslagning, så kallad hemslageri i form av binäring till jordbruket redan på 1600-talet tack vare att leran i närområdet var lämplig för just tegel. En annan förutsättning var att det skulle finnas tillräckligt med bränsle i närheten. Bönderna kunde i och med industrialismens framfart inte längre mäta sig med efterfrågan av tegel i området. Därav byggnationerna av de flera tegelfabrikerna.

Tegelbruksbyggnaden med en magasinsbyggnad i förgrunden och dess resliga skorsten i bakgrunden. Ett godståg svischar förbi. År: Okänt år. Fotograf: Tegström & Co, Luleå. Arkiv: NBM.
En av de kvarvarande magasinsbyggnader som ligger intill järnvägskajen där både person- och godståg passerar förbi än idag, men där inga tåg längre stannar upp.

Tegelbruken placerades ofta på ett säteri eller på en större herrgård, och det är just så gårdsbilden har sett ut i Marieberg. Själva bruksbyggnaden uppfördes enligt ritningar av Svedala Gjuteri och mekaniska verkstad, som var specialister på tegelbruk inom och utom landet. Ett hemman hörde också till bruket vilket arrenderades ut, liksom en banvaktsstuga och fyra lertag. Första elva åren gick trögt för företaget ekonomiskt sett, vilket till stora delar ska ha berott på att en torkugn inte fungerade som den skulle. Bolaget kom att byta direktörer ett flertal gånger den första tiden.

Under andra världskriget steg teglet i pris, det vände för bruket och investeringar kunde nu börja att göras. Företaget investerade bland annat i uppförandet av en träullsplattfabrik på 1940-talet, byggnation av personalutrymmen med matsal och kök, dusch, omklädningsrum och garage, ombyggnation av mangårdsbyggnaden gjordes, samt utbyggnation av torkutrymmen för det obrända teglet. Träullsfabriken möjliggjorde för produktion året runt och kompletterade där igenom den övriga produktionen. Bruket utökade även fastigheten (år 1945) eftersom det behövdes större tillgång på den feta leran vars råvara var en grundförutsättning för tegelproduktionen. Fler lertäkter utvanns därefter från den nya fastigheten strax norr om bruket och norr om Gamla Bodenvägen.

Endast murtegel producerades fram till 1940-talet på bruket, därefter även håltegel och fasadtegel, aldrig något taktegel. Mariebergsteglet ska ha varit ett kvalitetstegel. År 1921 prisades fabriken med hedersdiplom under en utställning i Luleå tack vare sitt vackra tegel. Teglet kan ses i flertalet offentliga byggnadsverk idag. Museibyggnaden i Luleå från 1936 är uppbyggt av Mariebergstegel. Teglet som används vid uppbyggnaden av bostadsområdena på Malmudden och Örnäset är också från Marieberg. När Boliden byggde Rönnskärsverken i Skelleftehamn sändes även stora partier dit, som några exempel. Tegeltillverkningen ska ha pågått fram till 1967 på bruket, skorstenen revs sedan år 1977 och där efter även bruksbyggnaden. Bruket kom att läggas ned på grund av den höga konkurrens som rådde vid tiden. I Sverige ökade produktionstakten av bostäder under 1960-talet, likväl som kravet på tillverkningstakten av byggnadsmaterial.

Vy från lagerlokal mot lastkaj och järnvägsspår.

Jag fick möjlighet att träffa sonen till tegelmästaren som var verksam mellan slutet på 1940-talet fram till 1961 på bruket. Tegelmästaren som alltså var den driftansvariga på platsen, hade kontor i personalbyggnaden intill bruket och bodde i disponentbostaden med sin familj. I tidig ålder började även sonen att jobba på bruket berättar han, bland annat som ”lattis”. Det vill säga att han placerade tegelstenar på lattor (träläkt) efter att de skurits till med tråd inför torkning och bränning. Han berättar om minnet när säsongsarbetarna kom till bruket. På grund av att tjälen begränsade produktionstiden till mellan maj och oktober månad. Därav var många säsongsanställda. Produktionen var extra klimat- och säsongsberoende innan den konstgjorda torkanläggningen tillkom, vilket då blev extra gynnsamt för norra Sverige som hade en kortare produktionssäsong. Under barndomen och vinterhalvåret ska tegelmästarens son vid lediga stunder tagit vara på isen som lade sig på lertäkten intill bruksområdet för skridskoåkning. Vid vuxen ålder kom han sedermera att flytta från bruket och bruksarbetet för att studera vidare.  

1889 –Mariebergs tegelbruk börjar byggas upp.

1902 – Produktionen och tillverkningen av tegel startar upp på Mariebergs tegelbruk.

1944 – Det blomstrar inom företaget och investeringar görs, bl.a. i form av uppförande av en träullsplattsfabrik inom området.

1967 – Mariebergs tegelbruk stänger ned sin produktion.

1977 – Skorstenen på bruksbyggnaden rivs och en tid efter det även Mariebergs tegelbruk.

-2020 – Kvarvarande magasinsbyggnad och smedjan har fram tills idag fungerat som förvaring till delar av Norrbottens museums och Friluftsmuseet Hägnans föremålssamlingar.

2020 – Luleå kommun planerar inför rivning av de ekonomibyggnader som en gång tillhört bruket och som står på kommunens mark.

Vid skrivbordet och bakom kameran:

Jessica Lundmark, Bebyggelseantikvarie på Norrbottens museum.

Källor:

Arkivhandling. Historik, Mariebergs tegelbruk AB. Enskilda arkiv, 533:1. Arkivcentrum, Norrbottens museum.

Arkivhandling (1956). Mariebergs mat- och kocklag. Enskilda arkiv, 533 F1:2. Arkivcentrum, Norrbottens museum. 

Arkivhandling. Historik, Mariebergs tegelbruk AB. Enskilda arkiv, 533:1. Arkivcentrum, Norrbottens museum.

Bergsten Jan (2004). Sunderbyn under 500 år. Luleå, Klartext HB. s.101-106

Karlsten, Rune (1991). Luleå Tegelbruks AB. En ekonomisk undersökning av tegeltillverkningen vid

Informant 1 – som arbetade på Mariebergs tegelbruk, Luleå. 2020-08-26

Leijon, M (2019). Historien riskerar att gå förlorad. NSD, 28 december.  https://nsd.se/nyheter/artikel/nrg9qqmj [2020-08-13]

Mariebergs tegelbruk 1902-1938. Examensarbete. Högskolan Luleå. Arkivcentrum Norrbotten.

Områdesrekommendationer. Södra Sunderbyn – intressen. Luleå kommun [2020-08-31]