Vi byggnadsantikvarier på Norrbottens museum gör en hel del uppdrag. Vi inventerar, dokumenterar, ger rådgivningar och föreläsningar. En stor del av vår arbetstid under barmarkssäsongen utgörs emellertid av s.k. antikvarisk medverkan, uppdrag som är kopplade till Länsstyrelsens bidrag för vård eller restaurering av byggnader. När ägaren får beviljat bidrag för sin kyrkstuga, bagarstuga, loge etc. kräver Länsstyrelsen ofta att arbetet ska göras under överinseende av en antikvarie som är godkänd. Hen ska uppfylla Länsstyrelsens krav på rätt utbildning och kompetens, erfarenhet med ett flertal antikvariska uppdrag i ryggen samt lämplighet. Just dessa kvalifikationer är viktiga att ha då projekten många gånger gäller äldre byggnader där material och hantverksmetoder är viktiga att bevara. Antikvarien blir därmed Länsstyrelsens förlängda arm på plats i projektet och är därför med under hela processen. Vi dokumenterar, lämnar anvisningar till hantverkarna och sammanställer sedan allt i en slutrapport när projektet är färdigt.
Under årens lopp har det hunnit bli ganska många uppdrag. Vi har medverkat vid timmerbyten av skadade timmerstommar, uppmurning av skorstenar, utvändig fasadmålning av offentliga byggnader, byte av takmaterial etc. Här nedan kan du läsa mer om några av våra projekt.
Kyrkstugerestaureringar är ett av de vanligaste projekten vi deltar i. Här har den aktuella kyrkstugan fått bidrag för att avlägsna betongsockeln, ersätta plåten längst ner på fasaden mot trä, att med yxa ta bort ytliga rötskador i timmerstockarna samt få ett nytt brosteg i natursten. På bilderna ser du hur kyrkstugan såg ut före och efter restaureringen.
Vi har också haft en del projekt där härbren fått en ny undertimring. Just det här härbret saknade timmervarv på C-ramen (baksidan) och hade rötskadade bakre hörnstolpar. Efter restaureringen fick härbret två nya timmervarv, en mindre del av första timmervarvet på D-ramen (vänster sida i fotot) fick nytt friskt virke på grund av en gammal rötskada, en av hörnstolparna ersattes med en kopia som var likvärdig i utformning som originalet medan den andra kunde restaureras. På bilderna nedan kan du se hur byggnaden såg ut före, under och efter restaureringen.
Förutom timmerrestaureringar har vi också medverkat vi ett antal fasadmålningar. Då är det alltid målning med traditionella färgtyper som gäller. Objektet här nedan är en äldre fastighet som på 1990-talet målades om med linoljefärg utblandad med alkydoljefärg. Färgen hade börjat bubbla och flagna, dels på grund av kombinationen linoljefärg/alkydfärg men också för att den målats för tjockt. Efter ommålning med linoljefärg fick fasaden en järnoxidgul kulör med vita snickerier.
Ett annat projekt som vi medverkade i var ommålningen av Visitor Center i Gammelstad. En byggnad som är välkänd i området och som med sin centrala placering vid torget är en riktigt karaktärsbyggnad. Fasaden hade under årens lopp målats med olika nyanser av grå och vit vilket vi såg när vi gjorde s.k. färgtrappor (där man skrapar fram underliggande kulörer). Det är ofta vanligt att en byggnad har målats med många olika färger och kulörer och det i sin tur skapar ofta en diskussion om vilka kulörkombinationer som bör gälla vid ommålning. Efter att vi utgått från färgtrapporna samt också äldre fotografier, målades fasaden med vit linoljefärg bruten mot gul, snickerierna blev vita och dörrar och fönsterbågar blev röda. Anledningen till det röda färgvalet var att byggnaden tidigare haft den kulören på fönsterbågarna samt att den också finns representerad på yttertaket.
Som du ser är det en hel del olika projekt som vi medverkat i. Om du har en byggnad som behöver restaureras, kika in på Länsstyrelsen i Norrbottens hemsida där du kan läsa mer om bidraget.
Vid tangentbordet Erica Duvensjö Byggnadsantikvarie Norrbottens museum
Sommar och semesterledighet är för många en tid som erbjuder tillfällen för utflykter och besök på intressanta platser. En solig dag under min ledighet tog jag tillfället i akt och begav mig till byn Ale i Luleå kommun där det finns en äldre kvarn bevarad. Kvarnen ligger intill Aleån och ägs av Ales byaförening. Under mitt besök vid kvarnen samtalade jag med Nils Olof Rehnman, ordförande i byaföreningen, och med Valborg Rehnman som varit engagerad i byaföreningen och i att nedteckna byns historia och utveckling.
Kvarnen, som går under namnet Ale nedre kvarn, är idag den enda bevarade kvarnen i byn. Det är denna kvarn som utför fokusområdet för det här blogginlägget. Som namnet antyder har den aktuella kvarnen dock inte varit den enda i byn. Fler kvarnar har funnits i Ale, däribland Ale övre kvarn som var i bruk fram till omkring 1940 och revs kort därefter.
I det förindustriella bondesamhället, en tid som i mångt och mycket präglades av självhushållning, utgjorde kvarnar en nödvändighet. Den odlade säden skulle malas till mjöl för att bland annat användas till det dagliga brödet och till gröt. Placerade runt omkring i Sverige har således kvarnar av diverse typer och storlekar funnits. Kvarnarna har utgjort ett vanligt och i många fall självklart inslag i det bebyggda landskapet och i det vardagliga livet, vilket den rika förekomsten av flertalet ordspråk och uttryck med liknelser till kvarnar vittnar om. Få vatten på sin kvarn… först till kvarn… gå som en kvarn, et cetera.
I över tre hundra år har kvarnverksamhet bedrivits på platsen där Ales nedre kvarn är placerad, vilket den första kartan över Ale från år 1645 visar på. På kartan finns nämligen ett tecken för en skvaltkvarn markerat på den angivna platsen. En skvaltkvarn utgör en äldre och enklare typ av vattendriven kvarn, som tros ha förekommit i Sverige sedan medeltiden. Vattendrivna kvarnar placerades i anslutning till vattendrag där kraften från ett vattenflöde satte kvarnen i rörelse. På grund av att kvarnen var beroende av vattenflödet för drift var det i huvudsak under våren och hösten, perioder då vattenflödet var som starkast, som malning framför allt ägde rum.
Tekniska utvecklingar och nya konstruktioner medförde att många av de äldre skvaltkvarnarna kom att ersattas av andra kvarntyper eller kompletteras med modernare konstruktioner. Detta gällde inte minst Ale nedre kvarn som övergick från att vara skvaltkvarn till att drivas av ett vattenhjul och därefter en turbin. Kvarnen fortsatte dock att vara vattendriven fram till 1940-talet då den elektrifierades och tillfördes en motor.
Under 1940-talet skedde även en större renovering och ombyggnation av kvarnen och området. Ett nytt stall uppfördes med utrymme för så många som sexton hästar. Utöver detta byggdes även en fristående kvarnkammare som kom att ersätta den tidigare kvarnkammaren som varit ihopbyggd med kvarnen. Kvarnkammaren fyllde funktionen av att erbjuda tillfälligt husrum till de bönder som hade längre avstånd till kvarnenoch som inte varit ”först till kvarn”, utan istället lydigt behövde vänta på sin tur att mala. Kvarnkammaren blev en plats för sociala utbyten och för spridning av nyheter och berättelser. Spännande jakt- och fiskehistorier ska tydligen ha utgjort populära samtalsämnen.
I väntan på sin tur att mala hände det under 1800-talet att bönder från byar utanför Ale samlades på Isaksberget, i närheten av kvarnen, för att laga mat uppe på klipphällarna. Till en början ska paltkokning ha varit vanligt förekommande på berget. När kvarnen år 1876 fick nya siktar kunde ett mer finmalet mjöl än tidigare utvinnas, vilket möjliggjorde bland annat gräddning av våfflor. Detta ska ha gett upphov till en särskilda tradition som utvecklades i Ale och som äger rum den första maj varje år. Vid detta datum inbjuds nämligen till samling uppe på Isaksberget där det i trevlig samvaro gräddas och äts våfflor.
Olika ägarförhållanden har under årens lopp präglat Ale nedre kvarn. Kvarnen var under lång tid en så kallad ”dygnskvarn”, innebärande att den ägdes av flera delägare som turades om att dygnsvis få mala i kvarnen. Delägarna kom från Ale men också från andra omkringliggande byar, som Långnäs, Alvik och Skäret. Totalt uppgick delägareantalet till 65 vid tiden omkring 1880. Ägandeskapet med flera delägare upphörde år 1881 då kvarnen köptes upp av en enskild ägare. Kvarnen fortsatte dock att nyttjas av bönder runt om i Nederluleå socken som mot en kostnad fick tillträde att mala sitt mjöl vid kvarnen.
Under 1900-talet kom många kvarnar att försvinna eller överges. Allt fler hushåll övergick till att antingen köpa sitt mjöl eller införskaffa egna gröpkvarnar av mindre storlek som möjliggjorde att säden kunde malas hemma på den egna gården. Denna utveckling kom inte minst att påverka kvarnen i Ale. Ale nedre kvarn var i drift fram till år 1957. Detta år upphörde verksamheten vid kvarnen och dess dåvarande ägaren flyttade in till Luleå för att, i likhet med många andra vid denna tid, börja arbeta på Norrbottens järnverk.
Under 1980-talet bildades en grupp inom Ales byaförening som tog sig an uppgiften att rusta upp den gamla kvarnen och åter försätta den i ett fungerande skick. Upprustningen omfattade bland annat lagning och rengöring av kvarnens mekanik, så som av remmar, siktar, transportörer och krossar, samt underhållsåtgärder på kvarnhuset och utvecklingar av kvarnområdet. I början på 1990-talet kunde kvarnen mala igen och fungerar än idag.
Kvarnen utgör en avancerad konstruktion som kan mala flera olika kvaliteter på mjölet samtidigt. Tre gånger åker säden fram och tillbaka genom krossar, siktar och transportörer innan den slutligen fördelas i mjöl av totalt sex olika typer, sett till grov- eller finmaldhet. Kvarnbyggnaden är uppförd i tre våningar där vardera våning inrymmer olika delar av mekaniken. Källaren längst ner i kvarnbyggnaden består av det tidigare turbinhuset och är den plats där kvarnens motor är placerad. I de övriga två våningarna finns de maskiner som genomför själva malningen med alla steg som där ingår, däribland siktning, kross och transport, innan mjölet slutligen är färdigmalt.
I samband med att åtgärder på kvarnen genomfördes under 1980-talet tillfördes kvarnen även ett nytt vattenhjul, vilket innebär att den också kan drivas av vattenkraft som ett alternativ till den elektriska driften.
I närheten av kvarnen finns en stuga som tidigare utgjorde kvarnägarbostad. Byggnaden flyttades till platsen vid 1920-talets mitt och ska tidigare ha stått i Antnäs.
Efter upprustningen av kvarnen fortsatte byaföreningen under 1990-talet att utveckla kvarnområdet. Platsen hade tidigare haft fler anläggningar av industriliknande karaktär i form av ramsåg, vadmalsstamp och spelk för tillverkning av takstickor. Dessa försvann under 1900-talets första hälft. För att spegla platsens historia byggdes återigen en anläggning med vadmalsstamp och sågverk upp. Vägledande för byggnationerna var dokumentation och äldre fotografier, tagna under 1900-talets början, samt husgrunder som gav information om storlek och utformning på de försvunna byggnaderna.
Vy över kvarnområdet vid Ale nedre kvarn. Bilden är fotad från Isaksberget år 1900 och avbildar bland annat Ale nedre kvarn samt byggnaderna som inrymde vadmalsstamp och ramsåg. Fotograf: N.F. Blomfält. Luleå kommuns stadsarkiv.
Vadmalsstampar har använts för beredning av ull till vadmalstyg. Vid många av gårdarna i byn fanns tidigare får vars ull tillvaratogs för tillverkning av bland annat vadmalstyg. Tillverkningsprocessen innehöll många steg; först skulle ullen beredas genom att klippas, rengöras, kardas och spinnas. Därefter vävdes ett tyg som slutligen kunde valkas till tjockt vadmalstyg med hjälp av en vadmalsstamp. Den äldre vadmalsstampen som tidigare förekommit på området var i bruk under 1800-talet fram till mitten av 1920-talet då den revs. Den nya vadmalsstampen uppfördes år 1998.
Aleån användes tidigare för att flotta timmer till det sågverk som vid 1900-talets början var placerat på motsatt sida om Aleån sett till kvarnen. Vid ramsågen kunde timret sågas upp till brädor. Den ramsåg som nu finns på platsen skänktes till Ales byaförening från Borlänge i Dalarna.
Kvarnen tillsammans med kvarnområdets miljö bidrar till att på ett pedagogiskt och intresseväckande sätt visa på olika aspekter av det tidiga bondesamhället och på de levnadssätt som under lång tid präglat tillvaron runt om på landsbygden, likväl som att även berätta om just Ales historia och utveckling. Idag ägs och förvaltas kvarnen av Ales byaförening, vilka brukar anordna olika aktiviteter på platsen. Sommarcafé i det gamla stallet vid kvarnen, musikkvällar, loppis och marknader vid jul och skördetid är några av de tillställningar som har förekommit. Samt, inte att glömma, den ännu levande traditionen av att på första maj grädda våfflor uppe på Isaksberget i närheten av kvarnområdet.
Vid skrivbordet denna vecka,
Kristin Lång
Byggnadsantikvarie på Norrbottens museum
Referenser och lästips för mer information om kvarnen:
Jacobsson, Lars (1988).”Kvarnen i Ale lever upp igen”. Norrbottens-Kuriren lördag 11 juni 1988.
Lundkvist, Kjell (1992).”Kvarnen siktar mjöl på nytt”/”Gamla kvarnen i Ale har fått nytt liv”. NSD Lördag 28 mars 1992.
Rehnman, Valborg m.fl. (1993). Budkafvel till alla i Ahle (ett häfte över Ales historia).