Rådhustorget i Piteå och stadsplanen från 1667

Rådhustorget i Piteå är ett av Norrbottens riksintressen för kulturmiljövården. En av kulturmiljöfältets viktigaste idéer är att en autentisk miljö kan berätta om sin historia. För att detta ska vara möjligt måste miljön sättas in i ett historiskt sammanhang och tolkas. Att historien omkring våra utvalda kulturmiljöer finns nedskriven och tolkad är viktigt utifrån demokratisk synpunkt. Det visar inte minst det samtal som förts i media januari 2022 efter statsvetaren Qaisar Mahmoods debattartikel ”Hur kulturarv utses är fortfarande höljt i dunkel”.[1]

Denna artikel är tillkommen i samband med ett projekt som syftar till att ge riksintresset Rådhustorget i Piteå en nyanserad beskrivning och tolkning, som genomförs vid Piteå museum och finansieras av Länsstyrelsen i Norrbotten och Piteå kommun. En målsättning har varit att lyfta berättelsen om stadens och torgets tillkomst från den lokalhistoriska nivån, till en ”riksintressant berättelse”, som är ett av de kriterier som Riksantikvarieämbetet har föreslagit ska gälla för kulturmiljövårdens riksintressen.[2]

Vid stadens anläggning 1621

Men först en historisk tillbakablick. Vid grundläggningen 1621 förlades staden Piteå till Öjebyn, som sedan 1400-talet utgjort sockencentrum. Stenkyrkan som tillkom vid decennierna omkring 1500 hade sannolikt föregåtts av en träkyrka på platsen.[3]

Stadens läge var strategiskt valt. Kyrkplatsen var bygdens centrum och en etablerad handelsplats. Här låg hamnen, här sammanstrålade vägarna från socknens alla delar och här hölls gudstjänster, marknader och ting i den kyrkstad som funnits på platsen åtminstone sedan 1500-talets senare del.[4] Förutom vattenvägarna, som var tidens viktigaste kommunikationsleder, gick även den allmänna kustlandsvägen genom staden.

Piteå köpstad på dess gamla läge i Öjebyn. Stadsplan från 1649. Lantmäteristyrelsens arkiv, Lantmäteriet.

Den lagstiftning som städernas förvaltning vilade på vid denna tid var Magnus Erikssons stadslag som hade sitt ursprung i 1300-talet. Stadslagen trycktes första gången 1619, stadfästes av Gustav II Adolf och utgavs följande år. Den kom sedan att vara gällande fram till 1736, när den ersattes av Sveriges rikes lag.[5]

Den stadga för städernas förvaltning som tillkom 1619 var tänkt att utgöra en gemensam stadga för landets alla städer. Syftet var att stärka statsmaktens övervakning och kontroll av städerna. Detta var tänkt att ske bland annat genom att ståthållarens roll i länen stärktes. Redan här fanns en tanke på omorganisation av länsindelningen, för att effektivisera statsförvaltningen.[6] Stadgan blev aldrig antagen i behörig ordning, men kom trots detta att uppfattas som gällande lag. Dess intentioner kom framför allt att inarbetas i de stadsprivilegier som utfärdades under den kommande stadsgrundningsperioden.[7]

Hur processen med att anlägga de fysiska städerna gick till, framgår främst av de historiker som finns över Lantmäteristyrelsen och Fortifikationsverket. Enligt Sixten Humble som beskrivit lantmätarnas verksamhet (1928) började begreppet ”avritning” att användas vid 1600-talets början. Det avsåg då inte kartor i vanlig bemärkelse, utan stadsplaner för nyanläggningar av städer eller återuppbyggnad av brunna städer. Rörande återuppbyggnaden av Kalmar nämndes i ett kungligt brev från 1613 att Kungl. Maj:t ville att staden skulle återuppbyggas mer ”ordentligt” än tidigare, på samma sätt som var brukligt i Tyskland. Enligt Humble omfattade ”avritningen” inte enbart stadens yttre gestalt, med gator och torg, utan även platsen för var offentliga byggnader skulle placeras och tomtindelning för privat byggande. Planerna prövades och godkändes av regeringen.[8]

Av Ludvig W:son Munthes historik över Kungl. Fortifikationsverket (1902) framgår att utstakningar av stadsplaner framför allt gjordes av fortifikationens ingenjörer. När det gällde utstakning av städer som inte skulle befästas, kunde däremot andra personer anlitas.[9]

Den första stadsplanen

Piteå tilldelades stadsprivilegier den 12 maj 1621. Av privilegiebrevet framgår att stadsplatsen var ”afstuckin” av dr Olaus Bureus och att de sockenbor som hade hus på platsen anmodades att flytta bort dem.[10] Att ”avsticka” betydde i lantmätarsammanhang att stadsplanen stakades ut i terrängen.[11] Olaus Bureus (Olof Bure) var varken ingenjör eller lantmätare. Han var läkare och tjänstgjorde som kungens livmedikus. Hans studier vid europeiska universitet hade omfattat medicin och matematik och han hade disputerat i medicin i Basel i Schweiz 1611. Det var framför allt hans kunskaper i matematik som kvalificerade honom för uppdraget. Många stadsplanerare var matematiker och stadsbyggande var vid denna tid framför allt en militär disciplin.[12] En annan viktig omständighet var att Bureus hade kunskap om regionen. Han hade norrländska rötter och hade några år tidigare deltagit i den resa som riksrådet Filip Scheding företagit för att undersöka förutsättningarna för handel och sjöfart inför stadsgrundningarna.[13] Som stadsplanerare ansvarade Bureus 1620–1621 för utförandet av åtta stadsplaner i de norra delarna av riket: Söderhamn, Sundsvall, Umeå, Piteå, Luleå, Torneå samt Gamlakarleby och Nykarleby.[14]

I det förfarande som var praxis vid stadsbildningar, liksom i de privilegier som stadens legitimitet vilade på, förutsattes alltså att städer skulle ha en stadsplan. Enligt konsthistorikern Henrik Lilius stakades dock Bures planer inte ut efter någon i förväg uppgjord stadsplan, utan direkt i terrängen. Därefter gjordes en uppmätning av utstakningen och denna blev den stadsplan som borgarna sedan fick bygga efter. Lilius tolkar det som att det i praktiken snarare rörde sig om ”en officiell uppmätning, som definierade gatunätets utsträckning och tomternas gränser”.[15]

För Piteås del stämmer nog denna karakteristik. Eftersom staden anlades på en plats som redan var bebyggd, fanns sannolikt inget utrymme för några omfattande regleringar. Det gatunät som redan fanns var i princip organiskt framvuxet. De infartsvägar som ringlade sig fram från byarna runtomkring till kyrkplatsen hade dragits fram där det passade sig i terrängen. Kyrkan låg på den högsta punkten på det som vid anläggningen varit en ö. Sydost om kyrkan fanns en öppen yta som fungerade som handelsplats och torg. Bureus reglering innebar att det befintliga gatunätet bibehölls med små justeringar för att bringa bättre ”ordning”. Den ordnande princip som eftersträvades var ett rutnätsmönster, med raka gator och rätvinkliga kvarter.

Vid stadens nyanläggning 1667

Efter en brand i Öjebyn 1666 flyttades staden till Häggholmen, en bit nedströms Piteälven.[16] Det praktiska arbetet med att ta Häggholmen i besittning startade 1667, när holmen röjdes av och lantmätaren Jonas Persson Gedda på landshövdingens order stakade ut den nya stadsplanen.[17]

Eftersom platsen var tidigare obebyggd fanns här en helt annan frihet till gestaltning, än tidigare i Öjebyn. Planen bildar en rektangulär figur som lagts ut över holmens hela längd. En lång huvudgata löper genom staden och korsas av fyra korta tvärgator. Gatorna är jämnbreda och tecknar ett rätvinkligt rutmönster som avgränsar tio rektangulära kvarter.

Stadsplanen över Piteå från 1667 finns bevarad i två exemplar. Lantmäteristyrelsens arkiv, Lantmäteriet.
Stadsplanen över Piteå från 1667 finns bevarad i två exemplar. Lantmäteristyrelsens arkiv, Lantmäteriet.

Trots att gatorna är lika breda, finns samtidigt en tydlig hierarkisk struktur: Den långa gatan, nu Storgatan, är stadens huvudgata och den korsas på torget av den gata,  som nu kallas Kyrkbrogatan. Denna var stadens andra huvudgata, den var vägen in till staden och vid den byggdes stadens viktigaste bro. Storgatan och Kyrkbrogatan kan läsas som en tolkning av det romerska antika stadsbyggnadsmotivet med två huvudgator som möts vid stadens forum, cardo (löpte vanligen i nord-sydlig riktning) och decumanus (i väst-östlig riktning).[18]

I ytterkanterna mot nordväst har kvarteren inte riktigt ”fått plats” så de har ojämna avslutningar ut mot strandkanten. Stora delar av detta gatumönster är bevarat än idag. Genom landhöjningens inverkan har stadsområdet utvidgats och holmen vuxit samman med fastlandet. 

Den enhetliga rutnätsplanen kan uppfattas som schematisk, men genom enkla medel har planarkitekten också lyckats ge staden ett monumentalt uttryck, bland annat genom att utnyttja höjdskillnaderna i terrängen. På moränhöjdens högsta punkt anlades ett torg. Genom utskärningar i fyra kvarter bildades en kvadratisk yta, där gatorna korsades i mitten. När tomterna runt torget bebyggdes blev torget en samlingspunkt som gestaltats som ett slutet rum i staden.

Det slutna torget gav staden den prägel av monumentalitet, symmetri och harmoni som eftersträvades i den samtida stadsplanekonsten och hade sina rötter i den europeiska renässansen. Stadens enda offentliga byggnader, Rådhuset och Trivialskolan, placerades som fondmotiv på ömse sidor om stadens huvudgata. Kyrkan förlades däremot till fastlandet, utanför staden.

Rådhustorget i Piteå är ett av länets riksintressen för kulturmiljövården. Under jubileumsåret 2021 genomgick torget en omgestaltning och fick ny beläggning av smågatsten och ny belysning. Foto Lennart Lundquist 2021.

Att lantmätaren Jonas Persson Gedda stakade ut planen utifrån sina egna estetiska preferenser är inte troligt. Min bedömning är att den okände planförfattaren måste ha haft gedigna teoretiska kunskaper i samtida stadsplaneringkonst. Motivet med det kvadratiska hörnslutna torget har utretts av Lilius som härleder det tillbaka till den italienska renässansen. [19]  Med utgångspunkt i den antike romerske arkitekten Vitruvius skrifter, blev torgtypen för arkitekturteoretikerna under renässansen en ofta utforskad komponent, sprungen ur ett nytt rumsbegrepp, ett intresse för matematik, proportioner och de geometriska grundformerna. Det kvadratiska hörnomslutna torget blev en idealtyp: ett geometriskt rent rum, karakteriserat av centralitet och med betoning av mittaxlar, väl proportionerat i förhållande till den omgivande rutnätsstaden.

Det fanns också i den statliga stadsbyggnadsproceduren en praxis som måste följas. Av exempel hämtade från Munthe och Humble framgår att standardförfarandet i tiden var att planen utstakades i enlighet med en ritning som godkänts av konungen/regeringen. Av exemplen Jönköping och Göteborg framgår att en av kungen godkänd ritning skickades till den ingenjör eller lantmätare som sedan stakade ut planen. I Jönköping ogillades den fastställda planen av fortifikatören Hans Fleming som därför upprättade en ny som kungen godkände. Av exemplet Kalmar framgår också att planen verkligen gällde. När borgarna vill frångå den så förbjöds detta ”strängeligen”. Från Jönköping finns en uppgift om att borgare som inte byggde enligt stadsplanen kunde fråntas sina tomter.[20]

Den slutsats som följer av detta är, att den stadsplan som på landshövdingens order stakades ut av lantmätaren Jonas Persson Gedda, måste ha utarbetats i enlighet med ett stadsplaneförslag på papper och skriftliga instruktioner.

Stadsplanens upphovsman

Vem som ritade stadsplanen över Piteå stad 1667 är ett klassiskt problem i stadsplaneringens historia. Planen ligger i Lantmäteristyrelsens arkiv och har därför i forskningen hamnat under kategorin ”lantmätarplaner”. Men i jämförelse med övriga städer som anlades i dåvarande Västerbotten och Österbotten representerar Piteå stadsplanekonst av betydligt högre kvalitet. Dess konstnärliga kvaliteter har också lyfts fram, särskilt vad gäller torgets utformning. Att det vid torget även finns ett arkitektoniskt fondmotiv, med Rådhuset och Trivialskolan som tvillingbyggnader, har förbisetts av tidigare forskning.

Stadsplanen över Piteå har ur arkitekturhistorisk synpunkt tidigare behandlats av flera forskare. Själv ansluter jag mig till den uppfattning som Reinhold Odencrants, landsantikvarie i Norrbotten från 1937, uttryckte redan 1943: att torgets gestaltning inte kan ha tillkommit i ett regionalt sammanhang. Odencrants skriver:

Det är ju ganska klart, att en sådan stadsplan icke kan ha uppstått i Norrbotten. Den är i själva verket en konstprodukt av stadsbyggnadskonstens mästare under en äldre epok.[21]

Stadsplanen från 1667 har ibland, som exempelvis hos Hammarlund (1952), ansetts vara en anläggningsplan, det vill säga en plan som staden stakades ut ifrån.[22]

Mot detta talar att de placeringar som stadens offentliga byggnader skulle få, liksom kyrkans placering på fastlandet inte är utmärkta. Det framstår istället som om planen är en uppmätningsritning, med andra ord en plan som upprättats efter det att stadens mönster stakats ut i terrängen. För denna slutsats talar också att båda de bevarade planerna en bit utanför både fastlandet och ön har en prickad linje utmärkt, som oregelbundet följer strandkanterna.[23] Jag tolkar det som att vattendjupet mätts upp, med tanke på det tullstaket som planerades sättas upp.

Stildrag i arkitekturen

Något förenklat kan stadsplanen över Piteå sägas innehålla tre element: den rektangulära rutnätsplanen, det kvadratiska hörnslutna torget samt fondmotivet med tvillingbyggnaderna vid torget. Den rektangulära rutnätsplanen och det kvadratiska hörnslutna torget kan karakteriseras som renässansdrag, de är komponenter som levt kvar länge och funnits rikt representerade i svensk stadsplanering under lång tid. Den rektangulära rutnätsplanen kan särskilt föras tillbaka till den nederländske arkitekturteoretikern Simon Stevin. Till skillnad från de italienska teoretikerna som förordade polygonala stadsplaner med radiellt utstrålande gator, föredrog Stevin städer anlagda efter rektangulär plan och rätvinkligt gatunät.[24]

Elementet med tvillingbyggnader som fondmotiv är intressant, som ett av barockens stildrag och som tidsmarkör. Det mest kända exemplet i europeisk arkitektur är arkitekten Carlo Rainaldis tvillingkyrkor vid Piazza del Popolo i Rom från 1660-talet. S:ta Maria in Montesanto och S:ta Maria dei Miracoli är symmetriskt placerade i piazzans södra fond, mellan de tre gator som strålar in mot torget.[25]

Tvillingbyggnaderna Trivialskolan och Rådhuset har funnits vid torget sedan staden byggdes. De har brunnit och återuppbyggts, men genom tiderna har deras arkitektoniska utformning följts åt. Foto Catharina Westling, Piteå museum 2021.

Stadsplanen i Piteå kan karakteriseras som ett uttryck för en för tiden mycket modern arkitektur. Det fanns i landet endast en handfull arkitekter som hade tillräckliga teoretiska kunskaper om arkitektur och stadsplanering för att rita denna plan, som kombinerade de antika drag som lyftes fram av renässansteoretikerna, med stildrag från den samtida italienska barocken. Vem denne arkitekt var har jag för avsikt att återkomma till i ett senare sammanhang.

Vid tangentbordet den 3 april 2022

Anna Elmén Berg
Arkitekturhistoriker och kulturmiljövårdare vid Piteå museum

Käll- och litteraturförteckning

Internetpubliceringar

Mahmood, Qaisar 2022. ”Hur kulturarv utses är fortfarande höljt i dunkel”, Dagens Nyheter https://www.dn.se/kultur/qaisar-mahmood-att-kulturarv-utses-i-en-svart-box-ar-ett-demokratiskt-problem/ (2022-02-02).

Pilvesmaa, Marja-Leena 2022. ”Riksantikvarieämbetet: Nej, vår makt är inte godtycklig”, Dagens Nyheter https://www.dn.se/kultur/riksantikvarieambetet-nej-var-makt-ar-inte-godtycklig-skriver/ (2022-02-02).

Riksantikvarieämbetet föreslår förtydligade kriterier för riksintressen, https://www.raa.se/aktuellt/aktuella-fragor/regeringsuppdrag/se-over-kriterierna-for-och-anspraken-pa-omraden-av-riksintresse/fortydligade-kriterier-for-riksintressen/

(2022-02-02).

Tryckta källor och litteratur

Ahlberg, Nils 2005. Stadsgrundningar och planförändringar: Svensk stadsplanering 1521–1721.

Berggren, Åke 2017.  ”När Piteå stad flyttades från Öjebyn”, Piteå museum årsbok (s. 122–135).

Berggren, Åke 2021. ”Stadsgrundningarna i Piteå, Luleå, Torneå och Umeå”, Piteå museum årsbok (s. 101–141).

Corin, Carl-Fredrik & Sleman, Folke 1985. Privilegier resolutioner och förordningar för Sveriges städer. Sjätte delen (1621–1632).

Eimer, Gerhard 1961. Die Stadtplanung im schwedischen Ostseereich 1600–1715: Mit Beiträgen zur Geschichte der Idealstadt.

Elmén Berg, Anna 2014.”Gamla Kyrkbyn: Centralplats i medeltida brytningstid”, Piteå museum årsbok, (s. 79–117).

Elmén Berg, Anna 2017. Medeltidskyrkornas modernisering: Den svenska restaureringsdiskursen och kyrkliga moderniseringsprocessen ca 1925–1975 med exempel från Övre Norrland.

Hammarlund, Sven 1952. ”Två klassicistiska norrbottenstorg”, Norrbotten (s. 36–42).

Holmbäck, Åke & Wessén, Elias 1966. Magnus Erikssons stadslag.

Humble, Sixten 1928. Lantmätarnas verksamhet inom städer och stadsliknande samhällen.

Josephson, Ragnar 1923. Svenska stadskartor och stadsplaner intill 1800-talets början: Internationella stadsbyggnadsutställningen i Göteborg 1923.

Lilius, Henrik 1967. Der Pekkatori in Raahe: Studien über einen eckverschlossenen Platz und seine Gebäudetypen.

Lilius, Henrik 1985. Suomalainen puukaupunki: Trästaden i Finland.

Lindberg, Folke 1937. ”1619 års stadga om städernas administration”, Särtryck ur Svenska stadsförbundets årsskrift, h.1.

Munthe, Ludvig W:son 1901–1902. Kungl. Fortifikationens historia 1: Svenska fortifikationsväsendet från nyare tidens början till inrättandet af en särskild fortifikationsstat år 1641.

Munthe, Ludvig W:son 1904–1906. Kungl. Fortifikationens historia 2: Fortifikationsstaten under Örnehufwudh och Wärnschiöldh 1641–1674.

Morris, Anthony Edward James 1994 (3. ed.). History of Urban Form: Before the Industrial Revolutions.

Odencrants, Reinhold 1943. ”Renässanstorg i Norrbotten”, Norrbottens Allehanda 7 april.

Olofsson, Sven Ingemar 1965. Övre Norrlands historia del II: Tiden 1600–1721.

Oredsson, Sverker 2007. Gustaf II Adolf.

Råberg, Marianne 2016. ”Stadsbyggandet under 1600-talet: en militärvetenskaplig disciplin”, Sankt Eriks årsbok.

Råberg, Marianne 1987. Visioner och verklighet I: En studie kring Stockholms 1600-talsstadsplan (s. 47–57).

Steckzén, Birger 1921. Minnesskrift till Piteå stads 400-årsjubileum.

Vennberg, E. 1926. ”Olof Bure”, Svenskt biografiskt lexikon band 6.

Westerlund, Uno [2019]. Piteås historia: Om stadens styrelse, handel, industri och kultur under 400 år.

Wittkower, Rudolf (1958) 1982. Art and Architecture in Italy 1600–1750.


[1] Mahmood 2022, Pilvesmaa 2022.

[2] Riksantikvarieämbetet föreslår förtydligade kriterier för riksintressen, https://www.raa.se/aktuellt/aktuella-fragor/regeringsuppdrag/se-over-kriterierna-for-och-anspraken-pa-omraden-av-riksintresse/fortydligade-kriterier-for-riksintressen/ (2022-02-02).

[3] Elmén Berg 2014, s. 95 och 2017, s. 195.

[4] Standardverket omkring kyrkstäderna är Bergling 1964.

[5] Holmbäck & Wessén 1966, s. XIII, XV, LX.

[6] Lindberg 1937, s. 2–7.

[7] Lindberg 1937, s. 2, se även Råberg 1987, s. 37. Om den handelspolitiska bakgrunden till stadsgrundningarna se Oredsson 2007, s. 114 ff.

[8] Humble 1928, s. 3 ff.

[9] Munthe 1902, s. 222.

[10] Corin & Sleman, s. 19.

[11] Enlig SAOB ”gm i marken nedstuckna märken l. gm gjorda inskärningar o. d. utstaka, afgränsa l. uppdela”.

[12] Råberg 2016.

[13] Olofsson 1965, s. 222–226.

[14] Vennberg 1926, Humble 1928, s. 6, Westerlund 2019, s. 33 f, Berggren 2021, s. 122 f. Om Olof Bure som stadsplanerare se Eimer 1961, s. 171 ff, Lilius 1985, s. 88 f, Rådberg 1987, s. 196 f, Ahlberg 2005, s. 65, 211, 270, 321, 495, 519, 550, 554, 558, 566, 617, 632.

[15] Lilius 1985, s. 88 f.

[16] Steckzén 1921, s. 64 ff, Berggren 2017, Westerlund 2019, s. 64 ff.

[17] Berggren 2017, s. 129 ff. Planen är ritad med penna och akvarell, upprättad i två exemplar och finns i Lantmäteristyrelsens arkiv, Å 28–1:2. De två exemplaren är inte identiska och den ena har ett något klumpigare utförande.

[18] För påpekandet om detta förhållande, ett stort tack till stadsarkitekt Florian Steiner, Piteå kommun. Jämför Morris 1994, s. 57.

[19] Lilius 1967, s. 138–168.

[20] Munthe 1901–1902, s. 237–246, Humble 1928, s. 5.

[21] Odencrants 1943 skrev ”i Norrbotten” med ett anakronistiskt begrepp. Norrbotten som län tillkom först 1810.

[22] Även Josephson 1923, benämner planen som en anläggningsplan, s. 48.

[23] Planer över Piteå stad 1667, Å 28–1:2, Lantmäteristyrelsens arkiv.

[24] Råberg 1987, s. 22.

[25] Wittkower [1958] 1982, s. 283 ff.

3D-teknik som ersättning eller komplement?

Vi har vid två tillfällen tidigare skrivit om 3D-teknikens användbarhet inom kulturmiljöarbetet, dels dokumentationsmässigt men också förmedlingsmässigt (3D-teknik inom kulturmiljövården | Kulturmiljö vid Norrbottens museum (kulturmiljonorrbotten.com) och 3D-teknik på Norrbottens museum | Kulturmiljö vid Norrbottens museum (kulturmiljonorrbotten.com). Nu är pilotprojektet med 3D-teknik på kulturmiljöavdelningen avslutat och erfarenheter och lärdomar har presenterats i en intern rapport. Tanken inför pilotprojektet var att utvärdera om vi hade tillräckligt med utrustning på museet för att kunna framställa digitala och fysiska 3D-modeller, hur tidskrävande tekniken var och om den skulle kunna ersätta eller endast komplettera dokumenterande processer inom vårt dagliga arbete inom arkeologi och byggnadsvård.

I rapporten kommer vi fram till att vi har tillfredställande utrustning på museet. För fotogrammetrin har vi kameror med vidvinkellinser, fotostång och drönare så att vi kan ta överlappande bilder över större områden inom en rimlig tidsplan. Tekniker-datorer med hög kapacitet att bearbeta stora och många filer i 3D-program som Agisoft och Reality Capture (RC) har vi också tillgång till. Båda 3D-programmen har vi också fått tid att lära oss och sätta oss in i. När det gäller 3D-arbetet inom byggnadsvården är det främst manuella uppmätningar med måttband och tumstockar som utgör grunden för 3D-modelleringen. Programvaran, Google Sketch-Up och Blender, har varit gratis och lätt att lära sig. Den utvalda bilden som kan ses i blogginläggets inledning visar stolpbod 20 i Gallejaur och resultatet av uppmätningar av densamma i form av en 3D-utskrift i plast. Båda bilderna är tagna av Marcus Bengtsson, Norrbottens museum.

När det gäller utvärdering av arbetstid och användbarhet har vi inom fotogrammetrin kommit fram till att 3D-tekniken tar mycket tid i anspråk. Ofta krånglar kommunikationen mellan mobilappar och kameror samt GPS med nätverks-RTK, särskilt om vegetationen är omfattande och signaler mellan teknisk utrustning på så sätt försvagas. Därmed skulle det vara väldigt vågat att förlita sig på enbart fotogrammetriserier och i slutändan 3D-modeller som dokumentation av fornlämningar och kulturlämningar. Däremot är 3D-tekniken ett visuellt välkommet komplement till traditionell dokumentation.

Inom pilotprojektet har 3D-tekniken bara testats inom arkeologins och byggnadsvårdens dokumenterande arbete. Men 3D-modeller är framför allt användbara inom publikt arbete, såsom fysiska modeller i utställningar och digitala modeller i samband med föreläsningar och föredrag.  Den publika användningen av både fysiska och digitala modeller, återstår därför att prova ut vid senare tillfälle.

Under hösten har museet haft ett samarbete med fyra studenter på programmet Teknisk Design vid LTU. Tanken var att studenterna skulle få laserscanna och fotografera några av museisamlingarnas föremål och skapa ett förslag på digital utställning som senare skulle kunna implementeras i museets publika verksamhet. Och istället för att försöka beskriva deras arbete ska studenterna själva få presentera sitt arbete här:

Vision
“Använda modern teknik för att skapa en interaktiv virtuell upplevelse på en
allmän plats som är tillgänglig för alla i Norrbotten”

Under hösten 2021 har vi, fyra studenter från programmet Teknisk Design vid Luleå
Tekniska Universitet, utfört ett projekt i samarbete med Norrbottens museum. Vårt uppdrag var att skapa en virtuell utställning. Första frågan vi ställde oss var; vad är en virtuell utställning? Och vilka är besökarna till utställningen? Det visade sig att tekniken för att skapa virtuella utställningar finns idag, där 360° vyer, virtual reality eller augmented reality är populära metoder. För att få koll på besökarna till museet genomförde vi en mängd intervjuer både på museet och utanför. Några av de utmaningarna som Norrbottens museum presenterade för oss var att anpassa den publika verksamheten efter corona, hur kan vi skapa mer digitala lösningar och hur når vi ut till hela vår stora region Norrbotten? Vilken är då tekniken vi använt? XR (extended reality) är ett teknikområde som de senaste åren utvecklats väldigt fort. Redan under tidigt 1800-tal växte den första föregångaren till XR fram. Inte helt olikt andra innovationer började konceptet som fiktion. Men i takt med den teknologiska revolutionen under 1900-talet har tekniken integrerats i vardagliga aspekter såsom sjukvården, militären samt underhållning för konsumenter. Vi valde att arbeta vidare med AR då vi såg stor potential i den tekniken och det är mer tillgängligt än till exempel VR. Programmet som vi använt för att skapa denna upplevelse är Reality Composer. Vi skannade in tre arkeologiska artefakter på Norrbottens museums arkiv med 3D-scanning och fotogrammetri.

Illustration över teknikområden inom XR på en skala från verklighet till virtuell verklighet. MR (mixed
reality), AR (augmented reality), VR (virtual reality) och XR (extended reality).
Bild på uppsättning vid fotogrammetri. Foto: LTU
Bild på uppsättning vid 3D- scanning. Foto: LTU

Workshop på Norrbottens museum

Under projektet utförde vi en workshop på museet tillsammans med personal från Norrbottens museum. Syftet med workshopen var att samla olika syn på de problem och möjligheter som finns idag. Workshopen utfördes inom ramverket FUNC3 som är ett ramverk för att skapa kreativa faciliterade workshops. Detta gjorde att vi tillsammans kunde identifiera problemsituationer, hitta olika drömscenarion och se hur detta sedan skulle kunna implementeras och hur en potentiell lösning kan se ut. Att genomföra en workshop i FUNC3 format på museet var väldigt uppskattat, både av deltagarna samt av projektgruppen. Workshopen tillät alla deltagarna från olika områden diskutera öppet om vilka problem de stött på, samt drömma om framtida lösningar.

Johanna Palo från programmet Teknisk Design , LTU håller i workshopen på Norrbottens museum.
Foto: LTU
Diskussioner kring uppgifterna vid workshopen, på Norrbottens museum . På workshopen deltog studenter från LTU samt personal från museets publika avdelning och kulturmiljöavdelning. Foto: LTU

Walk of History

Resultatet av arbetet är konceptet Walk of History, likt en skattjakt där användaren samlar QR koder. Bakom varje scannad QR kod finns en 3D modell av en historisk artefakt som användaren kan interagera med samt lyssna till en guide röst som berättar mer om artefakten och dess kontext. Walk of History tillför en möjlighet för Norrbottens museum att nå ut till hela länet då konceptet kan implementeras var som helst. Prova att scanna QR-koden nedan för att testa konceptet (fungerar bara för IOS enheter idag).

Patricia Koskimies, student vid Teknisk Design, LTU, visar hur konceptet fungerar på sin iPad. Foto: LTU
Testa att scanna QR-koden! Layout: LTU

Vi vill tacka Norrbottens museum för detta samarbete!
/Atiq, Johanna, Patricia och Joachim

Bild på studenterna i projektet, från slutredovisningen vid LTU. Från vänster; Atiq, Joachim, Johanna och Patricia.

Vid tangentbordet Jannica Grimbe, arkeolog Norrbottens museum och Johanna Palo, student vid programmet Teknisk Design, LTU