Mysteriet kring Lejonet, f.d. Rättscentrum

Den som åkt buss eller kanske skaffat pass i Luleå på sistone har säkert inte missat att det står byggställningar intill Lejonet, f.d. Rättscentrum. När jag berättade för en vän att det rörde sig om ett fasadbyte suckade hon lättat. Det var på tiden att man bytte ut de där tråkiga fasaderna, menade hon. Med handen på hjärtat får väl till och med jag erkänna – det är en ganska ful byggnad. Men när man fördjupar sig i varför byggnaden ser ut som den gör börjar man förstå varför man väljer att stå fast vid de bruna plåtfasaderna. I sedvanlig ordning börjar vi med historiken.

Lejonet fick sitt namn i samband med att de nya aluminiumkassetterna sattes upp. Kassetterna reflekterar ljuset och nu på sommaren får den ofta en snygg, blå ton. © Norrbottens museum. Foto: Marcus Bengtsson.

Byggnadsarbetet för det postmodernistiska Rättscentrum påbörjades 1975 och 1977 stod huset färdigt. Det blev en byggnad med massiva, fyrkantiga huskroppar med en sex våningar hög huvuddel och fem något lägre flyglar; tre i sydlig riktning – där de med huvuddelen bildar komplexets huvudfasad – och två mot norr. Byggnaden ritades av arkitekt Lennart Alexis, som stod för A:et i MAF Arkitektkontor AB i Luleå.

Bussar uppställda på kvarter Loet och i bakgrunden syns kvarteret Lejonet. © Luleå kommuns bildarkiv. Foto: Okänd. Datum: Okänt. Bildnummer: 2004006400001.
Första maj-demonstrationståget år 1950. I bakgrunden syns kvarteret lejonet. © Luleå kommuns bildarkiv. Foto: Paul Adolf Nordqvist. Datum: 1950-05-01. Bildnummer: 2000002700112.

Huset uppfördes som en ren myndighetsbyggnad, som dess tidigare namn skvallrar om framför allt för rättsväsendet med polisen och domstolsväsendet, men även för andra myndigheter. Man kan tycka sig se ett samband mellan husets arkitektur och de hyresgäster det byggdes för att hysa: med sin slående storlek och sitt bastanta och tämligen slutna uttryck signalerar byggnaden makt och orubblighet.

Korsningen Skeppsbrogatan-Hermelinsgatan. Stora parkeringen är där Rättscentrum sedan byggdes. © Luleå kommuns bildarkiv. Foto: Bertil Sundberg. Datum: År 1975. Bildnummer: 2012003000031.

Tiden för Rättscentrums uppkomst var år av energikris och höga energipriser och det var därför viktigt att den stora byggnaden skulle kräva så lite driftenergi som möjligt. Detta avspeglar sig i husets rakt igenom rationella konstruktion och i fasaderna med deras bruna, trapetsprofilerade plåtbeklädnad och de relativt små fönstren som är ganska glest placerade.

På kvarter Loet bedrevs torghandel. I bakgrunden syns kranar som arbetar med att bygga Rättscentrum. © Luleå kommuns bildarkiv. Foto: Svante Green. Datum: 1976-08-28. Bildnummer: 2007001700072.

Tidigare upptog stadens häkte nästan hela den sjätte våningen, men då det flyttade till stadsdelen Porsön påbörjades 1997-98 en förändring av hur husets disponerades i och med att privata företag flyttade in. Namnet Rättscentrum blev alltmer missvisande och vid slutet av 90-talet fick därför byggnaden namn efter det kvarter den står på och nästan helt fyller upp: Lejonet. I samband med detta förändrades till viss del huvudfasaden, främst genom att delar av dess flyglar kläddes med kassetter i aluminiumplåt och nya skyltar sattes upp. I huvudsak är dock husets exteriör oförändrad.

Luleå busstation är sig likt. Rättscentrum var förut lite mer avskalat utan sina aluminiumkassetter. © Luleå kommuns bildarkiv. Foto: Svante Green. Datum: 1987-03-30. Bildnummer: 20070017000011.

Så den stora, blaffiga, bruna plåtklumpen kanske just behöver se ut på det här sättet för att förmedla sin historia, kontext och funktion. Och nu när jag tänker efter – är den inte lite snygg ändå..?

Vid skrivbordet denna vecka,
Marcus Bengtsson
Byggnadsantikvarie

Storforsen – ett av Norrbottens största besöksmål

Storforsen, ligger 4 mil nordväst om Älvsbyn, är en av Europas största obundna forsar. Fallhöjden under de sista två kilometrarna är 60 meter och utgör en mäktig naturupplevelse. Idag lockar forsen mer än 150 000 besökare per år men kulturmiljön i området vittnar om att forsen och älven lockat människor i tusentals år.

Invid forsen finns idag lämningar från stenålder fram till 1900-talets flottnings- och skogsbrukslämningar. Här finns förhistoriska boplatser, kokgropar, fångstgropar och härdar till yngre lämningar som kolbottnar, tjärdalar, kojgrunder härrörande från skogsarbetare och flottare som arbetat vid forsen, rester efter flottledsbyggnader och grävda kanaler.

Området är unikt både i den mäktiga naturupplevelsen i form av forsen men också i den enastående kultur- och naturmiljön. I Storforsen får besökaren både upplevelsen och känslan av befinna sig invid en oreglerad älv, att få se, känna och höra dånet från de enorma mängderna vatten som rinner förbi en är oslagbart. Med en kort promenad kan man därefter se isälvsterrasserna från när havet svallade mot strandkanten när havet mötte älven för tusentals år sedan. Besökaren kan också ta del av de mänskliga aktiviteterna som bedrivits i området i form av tidigare nämnda boplatslämningar från jägare och samlare som vistats i området med början för över 7000 år sedan.

Flygfotografi över Storforsen där Döda fallet ses till vänster i bild. Stenfyllningar uppfördes för att styra timret och torrlägga den gamla älvfåran. Detta skapade nutidens ”döda fall” med kanjons, jättegrytor och slipade hällar. Fotograf: Jan Norrman. 1994. Riksantikvarieämbetet. CC-BY.

Inte minst lockar Döda fallet besökare. Ett område där man får uppleva hur älven slipat berggrunden under århundraden, årtusenden, jättegrytor och släta hällar bjuder in till att stanna upp, fota, det bildas bassänger där man kan bada och hällarna är utmärkta att ligga och sola på vid bra väder. Döda fallet skapades under de första ansträngningarna att göra flottningen förbi Storforsen enklare och mer effektiv. Försök att flotta timmer förbi Storforsen hade gjorts redan under 1860-talet men då närmast gjorts omöjliga på grund av forsens dåvarande sträckning som antingen slog sönder timret eller där stockarna fastnade i forsens grynnor. Mellan 1874-1878 byggdes därför de första ledarmarna med stenfyllda träkistor för att leda om älvens lopp som sedermera kom att skapa det som idag kallas för Döda fallet.

Storforsen sett nedströms forsen år 1922. Tyvärr dålig kvalitet på det inscannade fotografiet. Men man ser likafullt att det finns en strömfåra till höger, det vill säga två strömfåror, som successivt bara blir en under flottningen. Fotograf okänd.
Ájtte, Svenskt Fjäll- och Samemuseum. Public Domain.

Inom Storforsens naturreservat finns det även ett Skogsbruks- och flottningsmuseum. Skogsbruksmuseet öppnads 1972, ett år efter naturreservatsbildningen, och skildrar skogsbrukets utveckling fram till mekaniseringen på 1950-talet. Flottningsmuseet öppnades 1992 för att komplettera med älvens betydelse för transport, flottning, av lösflytande timmer.

Vy inifrån Flottningsmuseets utställning om Storforsens och Pite-älvens betydelsen för flottningen. Fotograf: Rúnar Gudmundsson. © Norrbottens museum.

Att museerna etablerades just i Storforsen var alltså ingen slump med tanke på platsens betydelse för flottning och skogsbruk. Museerna är unika i sina samlingar och de faktum att kojor och byggnader från olika epoker inom det äldre skogsbruket flyttats till området och därefter inretts med autentiska föremål. Norrbottens museum var med och byggde upp museerna tillsammans med Länsstyrelsen i Norrbotten och Älvsbyns kommun. Under tidigt 2000-tal övertog Älvsbyns kommun ansvaret för Skogsbruksmuseet medan Flottningsmuseet kvarstod i Norrbottens museums regi.

Anledningen till att Älvsbyns kommun övertog Skogsbruksmuseet var att kommunen då sedan en tid övertagit skötseln och driften av naturreservatet och att man med övertagandet önskade få en sammanhållen förvaltningen av hela området.

Tyvärr har kommunen inte levt upp till sitt ansvar för underhåll och skötsel av byggnaderna och kojorna inom Skogsbruksmuseet. Åratal av uteblivet underhåll talar nu sitt tydliga språk. Många kojor står numera direkt på marken på det nedersta timmervarvet, syllen har sen länge sjunkit ned i marken. Spåntak börjar ha gjort sitt och måste ersättas. Timmerknutar börjar separera i vissa av byggnaderna då tjälen genom åren gjort att syllen rört på sig och dragit isär dem. Inte ens basalt underhåll som att måla om de målade byggnaderna, sopa av taken eller städa ur kojorna har gjorts. Det två senare har istället Norrbottens museum fått utföra.

Vid 2022 års tillsyn av kojor, byggnader och föremål inom Skogsbruks- och flottningsmuseet i Storforsen. En kolarkoja som är i dåligt skick. På bild: Robert Pohjanen och Anja Wrede, föremålsantikvarier vid Norrbottens museum. Fotograf: Rúnar Gudmundsson. © Norrbottens museum.

Kommunens uteblivna underhåll och skötsel fick sin kulmen med att man under föregående år även frånsade sig ansvaret för driften av naturreservatet.

Kojorna och byggnaderna inom Skogsbruksmuseet är idag i så dåligt skick att de är i behov av akuta åtgärder.

Många kojor och byggnader står idag med timret direkt på marken för att syllstenarna sjunkit ned i marken. Fotograf: Rúnar Gudmundsson. © Norrbottens museum.

Mot bakgrund av detta har Norrbottens museum därför nu tagit initiativ till att upprätta en vård- och underhållsplan för samtliga byggnader inom museiområdet. När den är klar så kommer restaureringsåtgärder sedan att ta vid i form av kursverksamhet under 2023. Kurserna kommer att genomföras tillsammans med Älvsby folkhögskola som strävar efter att bli ett nav för hantverk och byggnadsvård i Norrbotten. I detta mångåriga åtagande samarbetar vi även med hantverkare, i detta skede primärt timmermän, samt med Sveaskog som äger marken inom naturreservatet som åtagit sig att bl.a. tillhandahålla virke.

Även informationsskyltarna behöver ersättas och uppdateras. Fotograf: Rúnar Gudmundsson. © Norrbottens museum.

Det finns inget annat museiområde i Norrbotten idag som skildrar skogsbrukets historia och därtill med autentiska byggnader och föremål, det vore en stor förlust för vår gemensamma historia om det fick förfalla bortom all räddning. Därför känns det naturligtvis glädjande att nu kunna förmedla att förfallets tidevarv är slut för Skogsbruks- och Flottningsmuseet i Storforsen. Ett av Norrbottens största besöksmål förtjänar bättre.

Mer information om denna satsning kommer tillsammans med berörda samarbetsparter i ett senare skede.

Vid tangentbordet, Nils Harnesk.