Axel Hambergs forskarhyddor

När jag skrev till min vän i Skåne att jag skulle till Sarek för att titta närmare på några äldre byggnader blev han förvånad. Inte finns det väl hus i Sarek? En lokalbo känner garanterat till en handfull, men kan kanske ändå bli lite förvånad över vilka historiska kåkar där finns. Först måste vi spola tillbaka tiden över 150 år, långt innan den genomsnittliga skåningen ens visste att Sarek fanns. Och vi börjar berättelsen i Stockholm med Axel Hamberg.

Axel Hamberg
Axel Hamberg föddes i Stockholm är 1863. Som son till apotekaren, läkaren och rättskemisten Nils Peter Hamberg var det kanske inte konstigt att även Axel studerade vidare. Intresset för medicin var kanske inte så stort, vilket medförde att Axel hellre läste kemi, mineralogi och geologi. På den tiden var ämnena inte lika stora som idag, så en akademiker fick ofta ägna sig åt flera ämnesområden. Axel Hamberg var dock särskilt mångfacetterad och läste andra ämnen som hydrologi, glaciologi, meteorologi och kartografi. Med sin breda kunskap kom han till slut att anlitas som professor för hela det geovetenskapliga fältet.

Särskilt anmärkningsvärd var Axel dock genom sitt praktiska sinne. Ofta utvecklade han sina egna instrument och metoder. Några av vilka kom att vara så vetenskapligt betydande att de idag skyddas av svenska staten. Faktiskt så var Hamberg så skicklig att några av instrumentet används än idag.

Öppnandet av Sarek
”Ingen del av vårt land torde erbjuda en sådan rikedom av storslagen högfjällsnatur som Sarekfjällen, men på grund av sin avlägsenhet och svårberesthet ha de varit så gott som oberörda av turistlivet och förblivit för turisterna obekanta. Man har inskränkt sig till att se dem från bergen kring Saltoluokta eller från färdleden där· emellan och Kvikkjokk.” – Axel Hamberg i boken Sarekfjällen: vägledning för färder i högfjällen mellan Lule älvs källarmar, 1922.

Så skrev Axel Hamberg i den reseguide han skrivit om Sarek år 1922, samma år som han vunnit Svenska Turistföreningens guldmedalj. Läser man vidare i hans bok Sarekfjällen: vägledning för färder i högfjällen mellan Lule älvs källarmar blir Hambergs kärlek för det svenska fjället tydligt. Hur kan en sådan geologiskt intressant plats inte vara tillgänglig för allmänheten?

”Mikajökelns öfre del, sedd från bergsryggen på jökelns sydöstra sida.” 3 augusti 1895. Bild från Axel Hambergsamlingen, Uppsala universitetsbibliotek. Bild från Axel Hambergsamlingen, Uppsala universitetsbibliotek.

Med expeditioner till arktiska områden vid Norra Ishavet och till Schweiziska alperna i bagaget tog sig Axel Hamberg gärna an det uppdrag han fick år 1895; att utföra en glaciärinventering i Sarek. På den tiden fanns en generalstabskarta över området, men som var så bristfällig att den inte fungerade för Hambergs ändamål. Flera ortsnamn saknades eller var felaktiga och topografin stämde dåligt överens med verkligheten. I sann forskaranda fick Hamberg börja sitt arbete med att kartlägga Sarek. Ett arbete som skulle ta honom över 30 år. Varje sommar, med undantag för 1898 och 1917, reste Hamberg till Sarek för att genomföra sina studier. 1898 föll bort då han istället gjorde en resa till Svalbard, och 1917 ställdes resan in på grund av sjukdom. Utöver detta gjorde han även 6 stycken vinterresor till Sarek.

Sina expeditioner till Norra Ishavet 1892 och Spetsbergen i Svalbard 1898 medförde att Hamberg hade gedigna kunskaper om mätning och mätutrustning. Vid båda expeditioner användes traditionella metoder, likväl som den då moderna fotogrammetriska metoden. De kartor som Hamberg tog fram var de bästa kartorna över området ända fram till 1970-talet då ortofotografiet tillkom.

Mätstationen vid Litnok (namnet kommer troligen från samiskans liddno sin betyder berguv). Än idag används en del av Hambergs mätutrustning. Vattenfall har dock kompletterat med lite modernare tillägg. © Norrbottens museum. Foto: Marcus Bengtsson

De sommarresorna till Sarek gick bra, då Hamberg och hans medarbetare bodde i tält. Sin första vinterresa gjorde han 1902, något som kom att förändra hans attityd mot logiförhållandena i fjället. För att klara vintern tog han hjälp av den lokala traditionen och bodde således i en kåta.  ”Obeskrivligt obehagligt för en Stockholmare” beskrevs det när kylan klev ner mot -35°C. Att det snöade in och höll otätt löste Hamberg genom att täppa till rökhålet med hårt packad snö i en säck. Lösningen höll i ett par dagar men visade snart sina dåliga sidor. När tövädret kom så öste blötsnö ner i kåtan och inomhusklimatet försämrades avsevärt. Kanske finns det någon lärdom om att lokal byggnadstradition lämpar sig väl för rådande klimat?

Axel Hamberg var nog inte bara missnöjd med de äventyr han fick uppleva. Bild från Axel Hambergsamlingen, Uppsala universitetsbibliotek.

Efter en vinter under svåra förhållanden bestämde sig Hamberg för att bygga ”någon slags vattentät kåk” som dels skulle att gå i och dels kunna fungera som förvaring för utrustning och proviant.

Skårkashyddan fick sannerligen prova sin vattentäthet för några år sedan då en bäck hade hittat vägen in i dess vardagsrum. Idag är bäcken dock omledd och man kan numera gå torrskodd inomhus. © Norrbottens museum. Foto: Marcus Bengtsson

Sommaren därpå inleddes arbetet med att bygga forskarhyddor i Sarek. En gammal trälåda som tidigare använts för att trakta instrument fick bli första byggnadsmaterialet. De korta brädorna kunde fraktas med ren, men de längre brädorna fick männen glatt bära själva. Med en såg, en hovtång och två geologhammare byggdes det första huset upp. På bara två dagar, mellan 2 och 3 juli, var Hotell Säkojokk uppfört. Namnet Hotell Säkojokk var kanske an aning optimistiskt för en byggnad på 2 x 2,7 meter. Väggar och tak kläddes med näver och golvet grävdes ur för att få högre i tak. Gamla glasnegativ rengjordes och användes numera som fönsterrutor.

Byggandet av Säkok var kanske inte det enklaste att få ihop. Låga fraktvikter var en absolut nödvändighet, så de fick nöja sig med ett fåtal, små verktyg. Bild från Axel Hambergsamlingen, Uppsala universitetsbibliotek.

Säkkokhyddan byggdes något år senare och blev mycket uppskattad, inte bara av Hamberg och hans medhjälpare utan även av biologer och andra geologer som hade fått upp ögat för Sarek. Både Hotell Säkojokk och Säkkokhyddan var provisoriska byggen sprungna ur nöden. Snart kom man fram till att mer hållbara forskarstugor krävdes. Hamberg tog sig an uppdraget att designa särskilt anpassade stugor för området. Dessa skulle uppfylla flera krav; vara väderbeständiga, kräva litet underhåll så att tiden kunde spenderas för forskning, vara behagliga och funktionsdugliga samtidigt som de skulle uppföras med material som lätt kunde tas till svårtillgängliga platser.

På vinden fanns det material och förnödenheter för både underhåll av byggnad och människa.© Norrbottens museum. Foto: Marcus Bengtsson

Den första byggnaden med den nya tekniken var Pårtetjåkkåhyddan (år 1911, 1 830 möh). Med en regelstomme med stolparna placerade med jämna mellanrum kunde järnskivor monteras med 3 centimeters överlapp och kittas däremellan. Från utsidan spikades skivorna fast medan de skruvades fast från insidan. Järnskivornas mått var 60 x 120 eller 60 x 180 cm och hade en tjocklek på 0,75 mm. Som isolering användes bomull. För att bomullen inte skulle glida ned för järnskivorna så beströks dessa med linolja som klistrade fast bomullen. Krokar och spikar på vardera sidan trästolparna ankrade fast det snöre som användes för att spänna fast bomullen. Ytterväggarna var 10 cm tjocka medan innerväggarna var 5 cm.

Linolja och snören fick hålla uppe den bomull som användes vid isolering av hyddorna. Bild från Axel Hambergsamlingen, Uppsala universitetsbibliotek.

Pårtetjåkkåhyddan byggdes med en kvadratisk form för att få den så formstabil som möjligt, för att skydda den mot de kraftiga stormar som kan uppstå på fjället. För att det inte skulle vara allt för golvkallt kläddes golvet med korkmattor. Den speciella färgsättningen som stugorna har är inte ursprunglig utan har tillkommit så sent som på 1960-talet. Ytterväggarna har dock alltid varit rödmålade och fönsterlisterna vita. Först målades järnskivorna med blymönja, men denna bröts ned av det hårda fjällklimatet. Hamberg beskrev detta själv som ”det bjärt röda öfvergick efter några år till en löjlig gråviolett färgnyans”. Blymönjan målades sedermera över med en järnoxid färg.

Stommen till Pårtetjåkkåhyddan byggs upp år 1911. Bild från Axel Hambergsamlingen, Uppsala universitetsbibliotek.
Pårtetjåkkåhyddan står stadigt på platån strax nedanför fjälltoppen. © Norrbottens museum. Foto: Marcus Bengtsson
Pårtetjåkkehyddan. Märk väl att dörren är delad i mitten. Detta innebar att det gick att komma ut även om det låg en meter snö. Var det högre än så fick man klättra ut genom fönstret och om det var högre än så fick man stanna inne. © Norrbottens museum. Foto: Marcus Bengtsson

Succén Pårtetjåkkåstugan gav mersmak. Nu ville Hamberg låta bygga en stuga mellan Pårtetjåkkå och avresebyn Kvikkjokk. Detta gav upphov till Pårekhyddan (år 1912, 710 möh), som för övrigt väger 2 600 kilo jämfört med de 7 000 kilo en lika stor stuga hade vägt om den uppfördes traditionellt. Pårekhyddan var nödvändig som mellanstation då avståndet mellan Kvikkjokk och Pårtetjåkkå var 33 kilometer med en stigning på 1 500 meter.

Pårekhyddan. © Norrbottens museum. Foto: Marcus Bengtsson

Därtill lät Hamberg bygga tre stugor i Rapadalen; Litnokhyddan (år 1912, 510 möh), Tjågnorishyddan (år 1912, numera i Ájttes fjällträdgård, alltså 242 möh) och Skårkashyddan (år 1914, 595 möh). Dessa stugor behövde inte följa Pårtetjåkkås kvadratiska form eftersom de låg mer skyddade i lä. Därmed uppfördes dessa i en avlång, mer tradtionell byggnadsform. De rektangulära byggnaderna är oftast enklare att inreda på ett effektivt sätt. Hyddorna gjordes en aning klenare än den i Pårtetjåkkå men lyckades ändå vara 7 gånger mer vindtåliga än nödvändigt. Skårkashyddan, som var den femte och sista, byggdes större än de andra. Denna hydda blev 25 m² istället för bara 20 m². Samma år som Skårkashyddan byggdes utökades Pårekhyddan med ett förråd och bostadsdel.

Litnokhyddan sett från ovan. Mätstationen syns precis nere till vänster i bild. © Norrbottens museum. Foto: Marcus Bengtsson

När stugorna sedan skulle inredas med möbler var Hambergs ännu uppfinningslysten. För att spara på plats inne i stugorna uppfann Hamberg den så kallade ”Byråsoffan”. Precis som namnet antyder var det just en soffa som även fungerade som byrå.

Ritning för byråsoffan. Bild från Axel Hambergsamlingen, Uppsala universitetsbibliotek.
Byråsoffan var en slags föregångare till de lösningar vi ser idag för compact living. © Norrbottens museum. Foto: Marcus Bengtsson

Att Skårkashyddan blev den sista hyddan år 1914 berodde på ett par orsaker; första världskrigets utbrott, Hambergs försämrade hälsa och att underhållet av de befintliga stugorna redan var påtagligt.

Våren år 1967 monterade Tjågnorishyddan isär och fraktades bort från Sarek för att samma år återbyggas på Jokkmokks museum för en utställning. Efter utställningen revs stugan men kom att återuppbyggas igen år 1995 på i Fjällträdgården vid Fjäll- och samemuseet Ájtte i Jokkmokk. För den som är intresserad av inredningen så finns i denna hydda även den byråsoffa som Hamberg uppfann. De stugor som står kvar i Sarek förvaltas idag av Laponiatjuottjudus. Stugorna är normalt låsta, men det händer ibland att de håller öppet hus några dagar under augusti. Håll ögonen öppna!

Allt gott önskar veckans glada skrivare,
Marcus Bengtsson

Referenser:
Riksantikvarieämbetet. Beslut om Skyddsbestämmelser för det statliga byggnadsminnet: Axel Hambergs forskarhyddor i Sareks nationalpark, Jokkmokks kronoröverloppsmark 17:3, Jokkmokks kommun, Norrbottens län

Lars Anderssons hemsida om Axel Hamberg

Fjäll- och samemuseet Ájtte

Projektet Veku Vaku

VV loggoVeckans blogginlägg kommer att handla om projektet Veku Vaku som är i full gång här på Norrbottens museum. Veku Vaku betyder Vattenkraftens kulturarv och är ett treårigt Interreg Nord projekt som startade 2019 i samarbete med Finland.

Interreg loggo

EU-programmet Interreg Nord stöttar gränsöverskridande samarbete med avsikt att stärka den ekonomiska och sociala utvecklingen. Det övergripande målet för Nordprogrammet är att förstärka programområdets konkurrenskraft och attraktivitet. Programmet omfattar norra Sverige, norra Finland, norra Norge samt Sápmi.

Projektet ska synliggöra och belysa vattenkraftverken och dess samhällen längs Ule- och Lule älvar som ett kulturarv och mångsidig resurs. Med projektet hoppas vi att dagens och framtidens invånare och aktörer, som bor eller är verksamma vid älven kan identifiera och nyttja de värden som idag är oidentifierade. Genom att uppmärksamma vattenkraftens kulturarv förbättras även förutsättningarna för ett bevarande. Vår förhoppning är att fler ska kunna besöka vattenkraftverken både fysiskt och digitalt, och ta del av projektets resultat.

anläggare 1

Bild 1. Porjus vattenreservoar och dammluckor | Foto: ©Vattenfall | I början av 1900-talet byggdes det första vattenkraftverket Längs Lule älv i Porjus.

Frågan är ifall utbyggnaden av vattenkraft längs Lule älv kan ses som ett kulturarv? och vad menas egentligen med kulturarv? Enligt Riksantikvarieämbetet är kulturarv ”materiella och immateriella spår av mänsklig aktivitet genom tiderna”, en beskrivning som väl stämmer in på vattenkraftverken. Vad som etableras som kulturarv speglas och bestäms av samtiden. Nu har det gått 45 år sedan det sista bygget startades längs Lule älv och tiden har gett oss distans och möjlighet att se på vattenkraftverken med andra ögon, och förhoppningsvis lyfta andra värden än de som definierats sen tidigare.

Kulturarvet innehåller såväl positiva lämningar som negativa spår, precis som vattenkraften. Utbyggnaden av vattenkraften längs Lule älv har satt tydliga spår i både människa och natur, både på gott och ont.

Energin som utvinns av de 15 vattenkraftverken längs med Lule älv hade en betydande roll för landets elektrifiering och därmed även den industriella utvecklingen. Byggnationen av kraftverken bidrog till arbetstillfällen och etableringen av vägnät och annan infrastruktur. Urbaniseringen sköts på framtiden och små samhällen fick åter igen blomstra under tiden för uppbyggnaden. Vattenkraften förde Sverige in i välfärden och idag är vi helt beroende av den el som produceras från älvarna. Vattenkraften har också en central roll för att Sverige ska uppnå målet om 100 procent förnybar elproduktion till år 2040.

Stora Sjöfallet_1913

Bild 2. Stora Sjöfallet. År: 1913 | Foto: ©Norrbottens museum |   Innan Suorvadammen byggdes forsade vattnet fritt i Stora Sjöfallet. Innan bygget av Suorvadammen kallades fallet ofta för ”Nordens Niagara”, och var den huvudsakliga anledningen till stiftandet av Stora Sjöfallets nationalpark.

Men vattenkraften har även en baksida som vittnar om tvångsförflyttningar, förstörelse av naturvärden och påtagliga intressekonflikter. De renskötande samerna har drabbats hårt av vattenregleringarna längs Lule älv på olika sätt. I och med regleringarna av det naturliga vattenflödet förändras naturen drastiskt. Det främsta problemet är inte att betesmarkens storlek krymper, utan att tillgängligheten till platsen försvåras i form av osäkra isar och överdämda flyttvägar. Kraftverksbyggen påverkar även områdets ekologi. Vattenvägar för fisk försvinner, stränder eroderar på grund av vattenreglering och kulturlager i landskapet förorsakas.

Messaure samhälle

Bild 3. Anläggningssamhället Messaure. År: 1959 | Plats: Messaure | Foto: ©Vattenfall | Kraftverk byggs ofta i glesbygd eller ödemark. Fram till 1960 var det vanligt att kraftverksbyggarens familj levde med honom i ett provisoriskt samhälle som utvecklats under byggtiden. När anläggningen var färdig flyttade familjen vidare till nästa. Messaure var det sista samhället i Sverige av denna typ. Samhällen som Messaure har i stort sett försvunnit, något som beror på flera olika orsaker, t.ex. bilism, traktamenten och förbättrade vägar.

En viktig del inom projektet Veku Vaku är att visa på Vattenkraftens alla sidor. Trots samarbete med energibolag är det vi inom projektet som väljer vad som ska lyftas fram och alla åsikter är viktiga för projektets djup och resultat. Genom att synliggöra båda sidor av myntet är förhoppningen att fler ska få en så rättvis bild som möjligt av hur vattenkraften påverkat Sverige som land och de människor som levt eller lever längs älven.

Projektets upplägg

Projektet bygger på tre delmål:

  • Kunskapen om älvarnas kraftverk och dess bebyggelses kulturhistoriska värden fördjupas.
  • Vattenkraftens kulturarv är levande och stärker lokal och regional gemenskap och näringsliv.
  • Kulturarvet är väl synligt och kunskapen om det är tillgängligt.

Hittills i projektet har vi främst arbetat med att samla information, historisk kontext samt läsa in oss på vattenkraft som teknik, samhällsdebatt och konsekvens. Litteratur och arkivstudier har varit en viktig källa för att samla information.

Nu under våren kommer vi genomföra möteskvällar med tema vattenkraft under fyra tillfällen på platser längs Lule älv. Vi startade förra veckan med vår första möteskväll i Boden och har nu siktet inställt på Vuollerim. På möteskvällarna kommer vi prata mer om projektet och diskutera vattenkraftens påverkan på samhället och människors liv. Välkommen att dela med dig av dina personliga erfarenheter eller åsikter. Håll utkik efter evenemangen på museets hemsida och Facebook.

Under sommaren kommer det genomföras en inventering av samtliga 15 kraftverk längs älven. Vi kommer beskriva byggnadernas material och utförande samt fotografera. Utöver kraftverken kommer vi även dokumentera samhällen, eller annan byggnation i anknytning till kraftverken. Den nya informationen som samlas in genom inventeringen kommer sedan att sammanställas med den historiska kontexten och personliga berättelserna för att fastställa kraftverkets kulturhistoriska värde.

Under det tredje året i projektet (2021) ska all information sammanställas och tillgängliggöras för allmänheten, dels genom en bok men också genom projektets hemsida som i dagsläget är under uppbyggnad.

Har du frågor eller funderingar kring projektet Veku Vaku? Hör gärna av dig!

Hälsningar

Byggnadsantikvarie Elin Sjöberg