Återbruk av byggnadsmaterial – delar som redan har något att berätta och ett uttryck som berör

Innanför den blå dörren i ladugården gjordes ett intressant återbruksfynd. Foto: Jessica Lundmark

Äldre byggnadsmaterial som har sett flertalet generationer passera har också något att berätta, vilket vi borde ha större respekt för. Återbruk har varit en självklarhet inom den nordiska byggkulturen, att ta reda på, laga, återanvända och bygga för att kunna ta isär och bygga upp igen. Denna självklarhet försvann i och med industrialismen och det allt mer rationella byggandet. Dessutom sjönk kvaliteten på byggnadsmaterial och möjligheten till att kunna ta isär och återanvända. I Sverige är omkring en tredjedel av allt avfall idag byggavfall. I och med en allt större resursmedvetenhet där det nu finns tydliga regeringsmål om en cirkulär material- och resurshantering så håller förhoppningsvis någonting på att hända. En omställningsprocess som satts i rullning med förhoppningar tillbaka till en mer självklar återbruksprocess inom byggsektorn. Jag heter Jessica Lundmark, är bebyggelsesantikvarie på Norrbottens museum med ett stort intresse för återbruk av byggnadsdelar. I det här blogginlägget ska jag ta med er till två olika platser och byggnader där återbruk spelat en central roll, en ladugård i Rasmyran, Boden och en nybyggnation i Svartlamon, Trondheim. Följ med!

Strax nordväst om Boden, i Rasmyran, står en enkelstuga på en höjd ovan Lule älv. Ovan vattnet lyser träden upp i alla nyanser av gult framför dimman mitt i hösten. Intill den slamfärgade enkelstugan, där en gång en ovanligt stor familj (sett till dagens mått mätt) ska ha bott står en ladugård med tre hopbyggda huskroppar. I ladugården inryms inte längre några kor för gården används istället som fritidsbostad. Tider förändras men platsen tas nu om hand med större omsorg än på länge. Anledningen till varför jag är på plats är i ärendet av en rådgivning. Ladugårdsrummet ska omvandlas till året runt bostad och mitt i arbetet gjordes ett mycket intressant fynd.

Samtliga av rummets väggsektioner var uppförda av höga, gedigna spegeldörrar på rad, som de senaste sextio åren fungerat både som fyllnadsmaterial och bärande konstruktion av rummet. Ungefär trettio stycken dörrar eller totalt femton pardörrar ska nu plockas ned för att rummet ska kunna uppfylla behovet som året runt bostad. Vad kan dörrarna användas till nu när de måste plockas ned och varifrån kommer de, så många dörrar av samma typ och av den storleken? Jo, efter att ägarna gjort en egen eftersökning visade det sig att de tagits tillvara, av en släkting, från Bodens Garnisonssjukhus när sjukhuset avvecklades år 1956.

Det stora Garnisonssjukhuset i Boden ska ha inrymt de resliga pardörrarna som sedermera fungerat som innerväggar i en ladugård i Rasmyran. Arkiv: Norrbottens museum.

Dörrarna återbrukades i ladugården, men då undangömda bakom puts och panel. På femtiotalet var släta dörrar mer attraktiva än ”dammsamlande” spegeldörrar. Idag finns det planer på att spegeldörrarna ska få ett tredje liv och användning som ytskikt på den långa väggen i det gamla ladugårdsrummet när rummet omvandlas till året runt bostad. I och med att dörrarna exponeras kan de fortsätta att berätta sin historia, bidra till en karaktärskapande livsmiljö och en bibehållen kulturarvsprocess.

Femton pardörrar bär upp väggkonstruktionen. De är resliga och sträcker sig från golv till tak. Dörrarna har fram till år 1956 suttit i Bodens Garnisonssjukhus. Foto: Jessica Lundmark
Spegeldörrarna är tjocka, genomgående och synliga även från utsidan efter att ytterpanelen monterats ned. Foto: Jessica Lundmark

Under våren 2019 studerade jag ett projekt i Svartlamon, Trondheim, där ett nyproducerat flerfamiljshus byggts till största delen av återbruk. Det är Nøysom arkitekter tillsammans med fem hushåll självbyggare som har ritat och uppfört byggnaden. Stommen var av nytt virke, medan beklädnaden (väggar, golv och inredning) kommer från äldre byggnader från olika tidsepoker.

Flerbostadshus för fem familjer, där stommen är nyuppförd och ytskikt och beklädnader till största delen består av återbruk. Den röda pilen visar på informantens för studiens radhusdel där fasaden är uppförd av riksteaterns tidigare golv. Till höger i bild är den gemensamma tvättstugan där fasadsidorna både är uppförda av återbrukad korrigerad plåt och traditionellt stavspån. Foto: Jessica Lundmark

Husets ytterfasad som är utsatt av väder och vind, där det ligger intill hamnen i Trondheim, ställer stora krav på virkeskvaliteten. Fasaden är uppförd av ett återanvänt golv från riksteatern belägen i samma stad, ytbehandlat med bränning på traditionellt japanskt vis. En av fönsterbrädorna är av robust ek från en gammal träeka. Innerväggarna är beklädda med pärlspontpanel från ett närliggande 1890-talshus som monterades ned i samma veva, och med teak- och spegeldörrar. Ådringsmålade listverk från samma 1890-tals hus har anpassats med nya geringsvinklar och har monterats runt återbrukade fönster och dörrar. De äldre byggnadsdelarna skapar, trots att de kommer från så många olika platser och fått bibehålla sina olika uttryck, harmoni ihop så som de placerats.

Teakdörrar beklär innerväggarna liksom en ljust grön målad pärlspontpanel från ett nedmonterat hus från 1890-talet. Listverk, spegeldörrar liksom innerdörrar är också av återbruk. Spår efter tidigare plats och användning har tillåtits vara synligt på innergolv.  Foto: Jessica Lundmark
En traditionell japansk bränning av fasaden gör den motståndskraftig för yttre påverkan. Till höger syns äldre fönster som restaurerats och uppförts i nybyggnationen. Färgsättning och placering håller ihop fasaduttrycket som speglas av återbruk. Foto: Jessica Lundmark

Det visade sig att metoden att använda återbruk som främsta byggnadsmaterial var tidskrävande när det gällde momenten att samla ihop byggnadsdelarna, rensa spik och göra delarna byggredo. Gestaltningen tog form till stor det efter återbruksmaterialet och de äldre byggnadsdelarna gav således radhuslängan dess uttryck. En byggnad ställer stora krav på funktionalitet, därför fanns krav på att gallra bland återbruksmaterialet. Dörrar, listverk, golvbrädor, pärlspontpaneler och fönster var möjliga att återanvända som de var medan virke från ytterpaneler sitter i så utsatt väderläge, blir spruckna och torra med åren, att det är svåra att återanvända.

Engagemang för att leva resurssnålare och ta om hand, restaurera och laga istället för att slänga och köpa nytt motiverar människor i Svartlamon. Självbyggare i projektet ser på materialiteter som något att ta om hand på sikt snarare än som något flyktigt. En förändrad syn till materialiteter där trender får mindre betydelse och möjliggöra till förändringsbart skulle göra det lättare för byggnadsmaterial att ingå i en cirkulär ekonomi (ett slutet ekosystem). Projektet i Svartlamon har uppmärksammats och spridits. Kanske för att den mångfacetterade fasaden av återbruksmaterial sticker ut men också för att det ligger i tiden att ta vara på befintliga resurser och vårt gemensamma kulturarv. Att uppmärksamma det befintliga materialiteterna för att öka känslan av förankring mellan människor och bebyggelse och för att göra mindre avtryck på jorden.

I Rasmyran liksom Svartlamon visade sig dörrar, liksom fönster vara delar som är tacksamma att återbruka i olika former. Något som också är tydligt är att äldre återbrukade byggnadsdelar som exponeras fortsätter att förmedla sin historia. Sammanfattningsvis kan det vara spår av år på sjön (fönsterbrädan av ek), dans på riksteatern (fasaden), eller patienter, militärer och vårdpersonal som passerat trösklar (spegeldörrarna i Rasmyran). Kunskap om våra materialiteter gör förhoppningsvis att vi tar större hänsyn till dem och värnar om ett bevarande. Äldre byggnadsdelar kan vara del av en naturlig kulturarvsprocess liksom en återbruksprocess, om vi fortsätter att återbruka, upprätthålla hantverks- och kulturhistoriska kunskaper. Åh visst, det krävs en del extra ansträngning, att rensa spik från brädor, renputsa tegelsten och bättringsmåla paneler men då är äldre byggnadsdelar ofta av mycket bra kvalitet, möjliga att montera isär, laga och montera upp igen. Dessutom har de med sina spår av tid, redan något att berätta och ett uttryck som berör.

// Bebyggelseantikvarie, Jessica Lundmark, Norrbottens museum

Källor:

Heinsoo, J. & Westerbring, J. (2016). Cirkulär ekonomi och demontering för återanvändning inom byggindustrin. Göteborg: Chalmers University of Technology. http://proxy.lib.chalmers.se/login?url=http://search.ebscohost.com/login.aspx?direct=true&db =ir01368a&AN=cpl.245194&lang=sv&site=eds-live&scope=site [2019-02-13]

Lundmark, J (2019). FRÅN HUS TILL HUS I EN ÅTERBRUKSPROCESS -Potentialen för återbruk som materiell och meningsskapande resurs i nybyggnation. Göteborg; Göteborgs universitet. https://gupea.ub.gu.se/bitstream/2077/60489/1/gupea_2077_60489_1.pdf

Kalakoski, I., & Huuhka, S. (2018). Spolia revisited and extended: The potential for contemporary architecture. Finland: Tampere University of Technology. Journal of Material Culture, 23(2), ss. 187-213. doi: 10.1177/1359183517742946

Regeringskansliet (2015). Att förändra vår värld: Agenda 2030 för hållbar utveckling. Regeringskansliet, Stockholm. https://www.regeringen.se/49c2e4/globalassets/regeringen/dokument/finansdepartementet/ag enda-2030/att-forandra-var-varld_agenda-2030-for-en-hallbar-utveckling.png.pdf [2019-04-17]

Stickspånen i Delliknäs

Historien om Delliknäs börjar väl egentligen under stenåldern, då hela Laisälven har brukats för sina goda jakt- och fiskemöjligheter medan vattendragen har varit transportvänliga. I området finns bland annat arkeologiska lämnar såsom fångstgropsystem, kokgropar och boplatser.

Delliknäs ligger vackert placerad i Arjeplogs förfjällsområde. Helt underbart på sommaren och kanske än mer vackert till hösten. © Norrbottens museum. Foto: Marcus Bengtsson.

Berättelsen om Delliknäs hemman däremot börjar under 1890-talet då Anton och Amanda Karlsson lär ha köpt ett litet skjul av hästhandlare Norin från Jörn. Själv var Anton och Amanda från Haraliden i Norsjö socken, 16 mil från skjulet de köpte i väglöst land, ovanför odlingsgränsen i förfjället Inre Lappland. Hit flyttade Anton och Amanda med sin sex barn stora familj år 1892. 16 mil bort, i väglöst land, med 6 barn, tog de upp ett olagligt nybygge.

Platsen visade sig ge god avkastning, givetvis som lön för mycket möda. De gamla strandängarna var bördiga och det kunde odlas foder, korn och potatis. Hårdvallsängar och slåttermarker var också betydande för hemmanet.

Givetvis var den stora tillgången på skog viktig för uppförandet av nya boningshus och ekonomibyggnader. De kallkällor som fanns i området var därtill en enorm resurs för platsen, som kunde förse människor och natur med friskt vatten och även driva en kvarn och spånhyvel.

Användningen av stickspån var kanske inte så konstig med tanke på att de hade en vattendriven spånhyvel. © Norrbottens museum. Foto: Marcus Bengtsson.

Den här veckans blogginlägg kommer däremot inte att ha historiken i fokus – utan den spännande renovering som i skrivande stund pågår uppe i Delliknäs. Historiken är givetvis spännande, men ta gärna den i samband med ett besök. Nya skyltar har satts upp och det är relativt enkelt, i hänseende till sin historik, att ta sig dit. 1 timmes bilfärd från Arjeplog och 1 timmes medelsvår vandring. Det finns en kallkälla på plats, men tänk på att ta med eget vatten för vandringen kan bli lite svettig.

Den gamla stickspånen började bli slitna efter en 25 år lång trogen tjänst. © Norrbottens museum. Foto: Marcus Bengtsson.

Här följer en länk till Naturkartan som visar hur du hittar hit.

Första steget har varit att få tag på nya spån. Skogen omkring är skyddad så något virke därifrån kunde inte tas. Istället kunde timmermannen få tag på timmer cirka 2-3 mil nedströms från Delliknäs. Där var tallarna i perfekt skick och ålder. Cirka 150 år gamla, 125 cm i omkrets och med en kärnandel på ungefär 35 % i volym. Det är viktigt att träden inte är för unga, för gamla, för små eller för stora.

Nu i sommar och höst har stickspånen på Anton och Amandas hus bytts ut. Åtgärden är helt naturlig, då stickspånen här har en förväntad livslängd på 25-30 år. Spånen är avsedda att bytas ut med jämna mellanrum, precis som vattbrädor på timmerhus och vindskivor.

Den stora kontrasten mellan gavelsida och långsida beror delvis på skuggningen men även hur solens strålar har brutit ned stickspånet över tid. Den skuggiga kortsidan är således mörkare. Jämför detta med bilden ovanför som är från andra långsidan. © Norrbottens museum. Foto: Marcus Bengtsson.

De befintliga spånen, som sattes upp år 1995, var alla av fura. Då området omkring var blandad skog, med både tall och gran, är det inte otänkbart att gran ursprungligen användes. Idag råder det delade meningar om vilket av träslagen som lämpar sig bäst för stickspån. Både jag och timmermannen var av samma åsikt; det viktigaste torde ändå vara kvalitéten på virket. Vi beslutade att låta uppföra gaveländarna med gran och långsidorna med fura. Det hela blir lite utav ett experiment för att se hur de olika träslagen kommer att fungera över tid; en chans för oss att lära oss om äldre byggtekniker.

Stickspånen läggs i så kallad treskikts växelläggning vilket innebär att varvet ovanför kommer att läggas åt motsatt riktning som det nedanvarande. De läggs också med en överlappning om 30 cm, vilket innebär att de 45 cm långa spånen alltid kommer att ligga i 3 lager. Med den tekniken kan man vara lite mer förlåtande med kvistar och snedheter. Nedersta lagret läggs med sin ”rygg” inåt medan de andra läggs med ”ryggen” utåt. Detta görs med hänsyn till hur spånen sedan kommer att bukta. En annan princip är att lägga kärna mot splintved och tvärtom. Detta beror på att splintveden är mindre väderbeständig än kärnan.

Spånen har hyvlats till 6 millimeters tjocklek och de håller alla ett intervall mellan 5 och 17 cm i bredd. De får inte vara för smala och inte heller för breda. Bortsållning av spån görs både vid hyvling och när man är igång för att sätta upp spånen. Här gäller till stor del principen att en kedja inte är starkare än sin svagaste länk.

Då spånen måste vara fuktiga när de spikas för att de inte ska spricka krävs det att antingen använda spånen direkt från hyvling eller att man blöter ner de torkade spånen innan spikning. Vid spikningen gäller även principen om att ”spara sista slaget”. Med det menas att det där sista slagen ska undvikas, man vill helt enkelt inte klämma sönder spånen. För spikningen har en 60 millimeter lång blank trådspik använts. Den har en bredd på 2,3 millimeter och det beror inte bara på att för grova spikar kan spräcka spånen. Spiken är vald omsorgsfullt för att underlätta kommande restaurering. Blankspiken i den dimensionen har ungefär samma förväntade livslängd som spånen självt, de har då rostat till den grad att det är enkelt att bara skrapa ner spånen. Tänk vad smart det är att räkna in framtida renoveringar redan i byggtekniken!

För mer information om stickspån rekommenderar jag varmt Anna Johanssons bok ”Maskinhyvlade stickspån” från Hantverkslaboratoriet. ISBN: 978-91-981883-0-1. Även den som tror sig veta allt om stickspån kommer nog att få lära sig något nytt från den.

Vid skrivbordet,
Marcus Bengtsson
Byggnadsantikvarie