Helröret i Luleå – vad var egentligen grejen?

Nu har det gått mer än ett år sedan det så kallade ”helröret” revs. På vissa håll tycktes det vara dags och på andra håll var det som att riva upp en del av Luleås karaktär. Politiskt sett var det tvära kast kring frågan och det börjar bli dags att försöka förstå vad som egentligen hände.

Luleås helrör år 2003. © Norrbottens museum. Foto: Lina Karlsson. Nbm acc nr 2003-95-29.

Helröret byggs

I sedvanlig ordning börjar vi med att skruva tillbaka tiden, till en tid då de kanske märkvärdigaste byggnaderna i Luleå uppfördes. Det postmodernistiska kvarteret Thule, i folkmun Tutti-Frutti, överträffar andra byggnader från sin samtid med sin stora skola och sitt lekfulla uttryck. Djuphamnen som tidigare låg här fylldes ut och bebyggdes med ett stort, postmodernistiskt bostadskomplex med storleken av tre kvarter i bredd. Utifrån upplevs kvarteren som slutna och privata då två gator i rutnätsstrukturen är avstängda. Arkitekten Patrik Forsberg på Riksbyggen kunde nog känna sig stolt år 1993 då komplexet stod klart.

Nu får vi backa tillbaka bandet ytterligare. Området Tutti-Frutti förstås nog som bäst utifrån de misslyckade planerna kring ”Stålverk 80”. Stora satsningar för Luleå utlovades och kommunen agerade därefter. Staden skulle närmare dubbleras i storlek. För att göra plats för detta revs stora delar av centrum och vägarna breddades. Planerna på Stålverk 80 sköts fram för att sedan skrotas. Kvar blev då tomma kvarter och enorma vägar. Några års stiltje följde nederlaget, men Luleå började tämligen snart att bygga upp igen.

Vid planeringen av bostadsbyggandet på kvarteret Thule kunde det konstateras att det inte var tillräckliga förbindelser mellan centrum och bostäderna. Det enda sättet att ta sig till Thule var att korsa den hårt trafikerade Södra Hamnleden som skar genom stan. I en detaljplan från 1988 (PL021) läser vi att en gång- och cykelbro skulle anläggas längs Smedjegatan för att tillgodose en säker passage. En två år äldre detaljplan, den som berör de faktiska Thulekvarteren (PL072) läser vi att det skulle anläggas två gång- och cykelbroar; den längs Smedjegatan och en längs Timmermansgatan. I slutändan var det dock bara en av broarna som anlades. Bygget finansierades av Luleå kommun och arkitekten bakom bron lär vara Mats Tormod. Det inofficiella namnet ”Helröret” kom sig dels utav sin form och dels av att det befarades husera stadens missbrukare.

Museet har tidigare dokumenterat bron i samband med dokumentationen av Tutti-Frutti. Där beskriver antikvarie Lina Karlsson bron såhär;

”Gångbron över Södra Hamnleden består i en stålkonstruktion med tunnel-formig, svagt tonad plastöverbyggnad och röda och blåa detaljer. I båda ändarna finns både hiss och rulltrappa för att bron ska vara tillgänglig för alla. Från gångbron kan man även komma direkt upp på gården till hus A-B. Därifrån kan man också ta sig vidare till de andra husen längs Södra Hamnleden. Det första som möter när man kommit ur gångtunneln och upp på terrassen i hörnet av hus A-B, är en triptyk vid namn Marken, Luften och Vattnet. Triptyken har sten som sitt huvudsakliga material och går i färgerna vitt, brunt och blått. Konstverken anknyter också till de olika elementen i fråga om sin form och struktur. Konstnärer är Leif Bolter, Lars Hofsjö och Björn S. Jonsson och dateringen är Stockholm 1993.”

Thules triptyk Marken, Luften och Vattnet. © Norrbottens museum. Foto: Lina Karlsson. Nbm acc nr 2003-96-02.

Rivningen

Hösten 2018 beslutade Stadsbyggnadsnämnden att riva helröret. Bron stod i begrepp att renoveras, vilket i sådana fall skulle kosta cirka 7 miljoner kronor och sedan medföra en driftskostnad om 1 miljon kronor per år. En arkitekt som varit drivande inom frågan om bevarande uppger att en renovering inte hade kostat mer än 2 miljoner kronor. Det ligger lite i ärendets art att samtliga parter hävdar att den andras förslag hade varit både dyrare och sämre.

En rivning skulle däremot kosta 1,3 miljoner, vilket beslutades vara det ekonomiskt mest försvarbara. Nämndens ordförande hävdade dock sedan att hon informerats om kostnaden 2,6 miljoner kronor. Många röster gjorde sig hörda. En del hörde av sig till museet och en del till kommunen. Beslutet om rivning överklagades därtill hos Mark- och Miljödomstolen. Jämte detta var det även många som tyckte att det var ett bra beslut då ”Helröret” kändes otryggt och nedgånget.

Länsstyrelsen emottog en ansökan, från samma arkitekt som tidigare omnämnts, om att förklara gångbron med tillhörande bostadskvarter som byggnadsminne. Arbetet inleddes snart med att utreda om anläggningen kunde uppfylla de mycket hårda kriterier som det innebär att vara ett byggnadsminne. Kontakt togs med kommunen och de kom överens om ett tillfälligt rivningsstopp medan utredningen gjordes.

Två månader efter att Länsstyrelsen tog emot ansökan stod deras beslut klart. Tutti-Frutti och gångbron avslogs en byggnadsminnesförklaring. Värt att nämna är hur resonemangen kring beslutet gick till. Dessa kan du läsa på egen hand hos Länsstyrelsen (Diarienummer 432-6161-2019) men här följer en kort sammanfattning.

Anläggningen är lite för ung för att kunna sättas in i ett kulturhistoriskt perspektiv och tydliga värdebärare är svåra att utläsa. Lagstiftningen för att förklara en anläggning till ett byggnadsminne är mycket strikt och formulerad på ett sådant sätt att endast ett mindre urval byggnader ska kunna ernå denna status. De poängterar dock att det finns historiska aspekter, arkitektoniska kvalitéer och en sådan helhetsverkan för området att det skulle vara lämpligt att utreda om området inte ska skyddas enligt Plan- och Bygglag istället. Den frågan hanterar dock kommunen själv och är ingenting som Länsstyrelsen kan beordra. Uppmaningen togs inte omhand av kommunen som istället drog tolkningen att det inte alls behövde utredas. Rivningen gick vidare och sattes igång den 21 januari 2020, klockan 19:00.

Notan för rivningen landade på 6 miljoner kronor då man inte räknat med de 220 ton styck tunga betongfundament som utgjorde grunden för bron. Här är det lätt att argumentera för bättre beslutsunderlag, oavsett vid rivning eller renovering.

Själva röret köptes för 0 kronor för att sedan fraktas upp till Kronogård i närheten av Kåbdalis. Det fanns då planer på att bygga om röret till ett norrskenshotell. ”Jättefräscht” uttryckte köparen att det skulle bli. 1,5 år senare lät det annorlunda och röret skickades tillbaka till Luleå för att destrueras. Snabba på bollen var Bälingegården som nyligt har tagit emot röret i förhoppningen om att renovera upp det till att bli ett växthus istället.

Helröret hade kanske kunnat bli just ”helfräscht”? © Norrbottens museum. Foto: Lina Karlsson. Nbm acc nr 2003-95-06.

Lärdomarna

Det kan ibland vara svårt att på ett objektivt sätt beskriva och värdera bebyggelsemiljöerna omkring oss, i synnerhet då platserna inte funnits mer än en generation. Hur mycket av ett formspråk kan man tillskrivas tidsandan och hur mycket är en enskild persons visioner? Lever vi kvar i en slags utvecklad postmodernistisk era eller har vi lämnat den bakom oss? Vilka tidslager är det vi lämnar och vilka av dessa kan vara värda att bevara?

Vad vi däremot säkert kan säga är att helröret och kvarteret Thule berättade om en återuppbyggnadstid efter Stålverk 80, något som kom att prägla stadsbilden för sin tid. Arkitekturen är lekfull och har en helhet som är ovanligt omfattande. Helröret i sig kan lätt liknas vid trapphuset på det, nästan samtida, postmodernistiska mästerverket Centre Pompidou i Paris.

Argumenten var alltså att det var för dyrt att underhålla bron och därmed skulle den rivas. Men hade det kunnat lösas på något annat sätt? Hade inte en renovering kunnat göras, trots att det kostar? Hade det gått att omvandla röret till något mer funktionsdugligt? Vad hade hänt om man exempelvis öppnade upp sidorna så att det blev mer utav en utomhusmiljö? Hade då vandalismen minskat? Eller om låste allting och lät byggnaden stå som ett monument?

Måste en rivning alltid stå som det enda alternativet mot förvaltning?

Luleås helrör år 2003. © Norrbottens museum. Foto: Lina Karlsson. Nbm acc nr 2003-96-01.

PS: Undertecknad vill dock poängtera att Luleå kommun hanterade en snarlik fråga, då den om graffitimålningarna på kvarter Ripan, på ett föredömligt sätt. De valde att i detaljplan (PL478) skydda målningarna, som lär vara de äldst bevarade graffitimålningarna i Sverige. Här har man alltså valt att erkänna även det ”smutsiga” och okonventionella som en kulturyttring och ett kulturarv. Mycket bra jobbat!

Veckans skribent,
Marcus Bengtsson
Byggnadsantikvarie

En transformation med historian i behåll

Missionshuset i Fällträsk, Niemisel var ett av 14 missionshus som byggdes upp under väckelserörelsens utbredning i Råneå socken omkring 1920-talet. År 1926 står det inristat vid gavelspetsen på Fällträsk missionshus. Hit har bybor skidat längst sjösystemet eller sparkat, anlänt med häst och rissla, sedermera bilat och samåkt för att ta del av möten, musicerande liksom det traditionsenliga fettisdagskalaset som än idag hålls i gång. Oavsett om kylan sjönk under 40-graders sträcket eller snön klibbade sig fast under träskidorna skulle folk ta sig fram. Idag har antal kyrkobesökare trappats av, förutom på fettisdagskalasen då. Missionshuset använts idag som bostadshus, en sådan transformation som så många andra missionshus och mindre bönhus också genomgått. I byar som sedan länge avbefolkats i och med att skolor lagts ned, där ängar slutat slås och förbuskats och matbutikerna flyttat orimligt långt bort om knuten. Kvar är missionssalen, fortsatt inredd och redo med både bänkar och altare, orgel, dragspel, piano och gitarrer.

Missionshuset i Fällträsk, Niemisel uppfördes år 1926.
Missionshuset i Fällträsk, Niemisel uppfördes år 1926.
14 missionshus byggdes upp under 1920-talet i Råneå socken, missionshuset i Fällträsk var ett av dem.

Missionssalen är ett trivsamt rum. Det är något visst med det, med de stora fönstren, ljuset och de högresta tallarna utanför. Cirka 80 sittplatser ska rymmas i den stora salen när alla bänkar är framsatta. Under den aktiva tiden kunde det sitta folk överallt på mötena till och med på vedlåren för att få plats. Det bedrevs söndagsskola och juniorverksamhet. Förr var det även möten på midsommarafton och årliga höstmöten med skördefest. Medlemmarna skänkte då av sina skördar, sålde och kunde på så vis ha insamlingar.

Missionssalen
Missionssalen

Nuvarande husägare har bott i missionshuset i 21 år. Bra skick har huset varit ända från början, tack vare dess läge på tallheden och tack vare de fina byggmaterialen, den rejäla naturstensgrunden och det kärnrika virket. Ja det var just det som gjorde det givet med husköpet. Nja, eller en viss tveksamhet fanns fram tills första besöket. Efter en skidtur till platsen för att ta sig en titt på marken blev det dock självklart. Det var så vackert, likt en naturpark bakom huset. Å gott och fräscht luktade det i källaren och därmed var beslutet taget.

En del drömmer om underhållsfritt men att ha en byggnad med underhållsbara byggnadsmaterial som står sig i hundra år och kanske lite där till beskrivs i sammanhanget som ett lyckoköp. En del underhållsarbete är dock gjort. Fasaden är påmålad men fasadvirket är detsamma. Skorstenen är restaurerad och interiöra ytskikt målade med bruten linoljefärg i smakfulla kulörer. Murstocken tog en hantverkare hand om för ett tag sedan. Övriga insatser har egentligen kunnat genomföras själv utan några extra hantverksinsatser.

Tomten till missionshuset köptes till en början av en Emil Eriksson för 10 kronor. Alla snickerier, fönster och dörrar är handgjorda av en Klas Lövgren som också ska ha haft rollen som ”primus motor”, den primära kraften bakom byggnaden så att säga. Bygghantverkarna liksom byggnadsmaterialen ska ha kommit från trakten. Grundstenen och murteglet kom ifrån byn, mycket troligt även virket.  

Fåglarna sjunger med sina olika finstämda klanger som studsar mellan de högresta tallarna, längst de slingriga stigarna och mellan de till nyansen glödvarma slamfärgade fasadväggarna. Här går det att bo enkelt men rikt. Rikt av uggle-ho-hon, naturen och utsikten från fönstren. Den generösa takhöjden och allt som en gång hört och fortfarande hör tron till.
Stora spröjsade fönster intill missionssalen.

Ett byggnadsvårdsgym – På gården blir en stark bara utav att göra sina dagssysslor, ett gymkort är överflödigt. Byggnadsvård är träning bra nog, fasadskrapning, kokning av röd slamfärg, målning av fasadsidor på 4 x 1 ½ våningsplan plus snickerier, stegklättring, sotning av skorsten, uppvärmning och övrigt underhåll. Ett gyllene träningspass som ger ett konkret resultat. Därtill hör även trädgårdsodling på en bit åkermark, sådd och skörd av potatis, lök, ärtor och lite av varje.

I det stora röda huset på den vackra tallheden finns ingen oro för att strömmen ska gå. Där står kaminer och eldstäder redo i plural för att eldas varma när så behövs. Ett utedass finns på gården och står placerat intill skogsbrynet. Vatten hämtas i en brunn och dricksvattnet i grannhuset. I ladan finns en värmare och badkar för sommarens bad. På vintern räcker tvätt och annars finns dusch i byagården. När badhuset var i gång så funkade det bra att tvätta av sig där, precis vad badhus också en gång var ämnade för. Elektricitet är indraget i huset, bra för att kyla matvaror på sommaren då källaren inte hålls nog kall och till belysning. Att leva delvis ”off grid”, utan kommunalt vatten, avlopp och vattentoalett skulle kanske för vissa vara helt otänkbart. Samtidigt som det för andra ger en känsla av oberoende och frihet. En stor trygghet kan ligga just i att ha uppbackning på plats om något skulle kärva.

Kollage från inredningen i missionssalen.

Vid skrivbordet och bakom kameran:

Jessica Lundmark, Bebyggelseantikvarie på Norrbottens museum.

Övriga källor:

Intervju med bostadsägaren.

Jubileumstext: Missionskyrkan, Niemisel, 70 år (1919-1989).