Jag har varit chef vid Silvermuseet i Arjeplog i snart ett år. Under mina snart 25 år som verksam jurist har jag tidigare inte ägnat särskilt mycket tid åt att fundera över varför kunskaper om historia och kulturarv är viktiga. Men i rollen som museichef och genom att jag under lång tid har följt rättsprocessen i Girjasmålet om småviltsjakten och fisket i fjällen har det blivit uppenbart för mig att kunskaperna om vår historia och vårt kulturarv verkligen har stor betydelse i dagens samhälle. Historien ger oss en bild av varför nuläget ser ut som det gör. Och den ger oss en kompass inför framtiden.

Men vi tar det från början. Under flera decennier har det funnits olika åsikter om det är statens eller samebyarnas jakt- och fiskerättigheter som upplåts väster om odlingsgränsen. 1993 fattade regeringen beslut om att öppna upp jakten och fisket för alla, vilket ledde till högljudda protester från samebyarna som menade att förändringarna var en kränkning av samiska markrättigheter. Frågan om hur småviltsjakten och fisket skulle förvaltas utreddes sedan i offentliga utredningar för att försöka hitta en politisk lösning. I utredningarna gjordes omfattande historiska och rättsliga utredningar för att få en bild av vad som hänt under de senaste seklen. I mitten av 2000-talet stod det dock klart att det inte skulle gå att hitta en politisk lösning som skulle få stöd i riksdagen. I praktiken handlade det om att det inte fanns stöd för att ge samebyarna större inflytande över fjällområdena och naturresurserna. I det läget inledde Svenska Samernas Riksförbund, SSR, en utredning om frågan om jakten och fisket kunde prövas i domstol. Jag var förbundsjurist på SSR och fick för första gången som jurist anledning att börja grotta ner mig i de historiska källorna. Det blev uppenbart att många av de oklarheter som finns idag rörande jakten och fisket beror på beslut och händelser som ligger långt tillbaks i tiden.

I maj 2009 lämnade jag jobbet som förbundsjurist hos SSR. Samma månad lämnade organisationen och Girjas sameby in en stämningsansökan mot svenska staten. Samebyn ville få fastställt att det är samebyn, inte staten, som har rätten till småviltsjakten och fisket väster om odlingsgränsen på den mark som staten förvaltar. Nu inleddes en tio år lång rättsprocess med historia och kulturarv i fokus, för staten gick inte med på samebyns yrkanden eller den historiebeskrivning som samebyn presenterade. Allt ifrågasattes, och i ett tvistemål innebär det att domstolen måste ta ställning till alla frågor som parterna är oeniga om och att all bevisning måste prövas. Staten menade att samerna inte hade använt marken intensivt nog för att kunna få exklusiva rättigheter till jaken och fisket. Därför kom mycket av domstolsprövningen att handla om hur samisk markanvändning sett ut i förhistorisk och historisk tid. Hyllmeter med bevisning om historiska förhållanden åberopades. Det innebar att domstolarna fick ägna mycket tid åt att ta ställning till hur samer använt marken och hur staten agerat under olika perioder. När man läser Högsta domstolens dom från januari 2020 förstår man att domstolen verkligen försökt sätta sig in i dessa historiska förhållanden.

I Girjasmålet prövades bland annat frågan om vad de arkeologiska lämningarna säger om markanvändningen. Är de så kallade stallotomterna (jordkåtorna) verkligen samiska lämningar? Det ifrågasattes av staten och de arkeologiska tolkningarna kom under lupp. Hur intensivt användes markerna egentligen av samerna? Här kom kunskaper om barktäkter, fiskemetoder, jaktens utövande och samernas interna fördelning av resurserna att granskas. Och fanns det andra än samerna som jagade och fiskade i området? Alla dessa frågor om historiska förhållanden prövades i målet.

I domstolsprövningen fick forskningen som bedrivits om samisk historisk markanvändning en viktig roll. Exempelvis ger Inga-Maria Mulks arkeologiska studier bilden av hur intensiv markanvändningen var under förhistorisk tid. Särskild betydelse hade resultaten av den forskning Silvermuseet bedrivit genom Institutet för arktisk landskapsforskning (INSARC) i 20 års tid under ledning av arkeologen Ingela Bergman. I denna forskning har just relationen mellan landskapet och människan stått i fokus och den visar hur resurserna använts och hur människorna påverkat sina omgivningar. Resultaten har gett nya insikter om hur intensivt marken har använts och hur alla resurser som finns i dessa karga arktiska miljöer har använts av dem som bott här för att man skulle överleva. Dessa människor har haft en otrolig kunskap om och förståelse för sina omgivningar.

I domstolarna finns inga arkeologer eller historiska experter. Domarna är därför beroende av att få forskningsresultat presenterade för sig på ett begripligt sätt. Långa vetenskapliga artiklar på engelska är inte särskilt användbara i en domstol. I stället fick skogshistorikern och professorn Lars Östlund, verksam vid Statens Lantbruksuniversitet och INSARC, sammanfatta forskningsresultaten i ett skriftligt utlåtande. Han hördes även i domstolen. Även flera andra historiska och rättshistoriska experter hördes i domstolen. Det syns i Högsta domstolens domskäl att de övervägt den muntliga och skriftliga bevisningen noga. Domstolen kommer fram till att samerna inom det som nu är Girjas sameby hade upparbetat exklusiva rättigheter till småviltsjakten och fisket i mitten av 1700-talet. Dessa rättigheter överfördes sedan till samebyarna genom den första renbeteslagen 1886. Högsta domstolen kommer också fram till att staten inte har vidtagit några åtgärder som gjort att samebyns rättigheter upphört. Därför gör Högsta domstolen bedömningen att det är Girjas sameby som ska sköta upplåtelserna av småviltsjakten och fisket inom samebyns område.

Domen är omvälvande och omdiskuterad. Man kan ha olika åsikter om domstolens bedömning, men en sak har i alla fall tydliggjorts. Historiska förhållanden har stor betydelse när vi ska lösa dagens samhällsutmaningar. Girjasmålet visar hur viktig kunskap om vår historia är och att det krävs en tydligare bild av vår gemensamma historia som en plattform för de samhällsutmaningar vi står inför idag. Den stora utmaningen ligger i att det fortfarande finns stora kunskapsluckor vad gäller norra Sveriges historia. Det riskerar att leda till spekulationer om historiska förhållanden som ökar konflikterna mellan olika grupper. Det är viktigt att forskningen inom arkeologi och historia får förutsättningar att genomföras. Det behövs medel för att genomföra forskningen och vi måste ha disputerade forskare som kan ta sig an uppgiften. Det är också viktigt att museerna förmedlar denna kunskap så att fler får en bättre bild av de förhållanden som lett fram till dagens komplexa situation när det gäller frågor om naturresurser i norra Sverige. Dessutom är det otroligt viktigt att dagens barn och unga får en bra bild av sin egen historia. För som jag brukar säga; i Arjeplog fanns det ingen adel, präster, borgare och bönder som skolböckerna beskriver. Men historien om birkarlarna är lika intressant. Och det är vår gemensamma historia.

Vid tangentbordet:
Malin Brännström, chef vid Silvermuseet i Arjeplog