Norrbottens trädgårdshistoria – bönderna

Under 1800-talet började trädgårdskulturen långsamt att spridas bland de norrländska bönderna via präster och borgare. Till en början fanns på bondgårdarna kanske inte mer än en liten inhägnad köksträdgård vid gaveln där man odlade rotsaker, grönsaker och örter. Inställningen till trädgårdsodlingen i norr gjorde det länge svårt att övertyga bönderna om dess nytta. Skogen skulle hållas borta från gården och grönsaker ansågs vara kreatursfoder. Odling av allt annat än nyttoväxter ansågs som onödig lyx. Det lilla grönsaksbehov som fanns tillgodosågs från landets södra delar.

Troligtvis inhägnad köksträdgård vid gaveln på postbonnsgården i Rosvik 1926. Foto: Börje Nordström, Norrbottens museums bildarkiv acc nr 1976:6:12.

Vid 1800-talets mitt odlade vanligt folk fortfarande bara samma rot- och grönsaker som man gjort i alla århundraden. Gränsen mellan kryddor, grönsaker och medicinalväxter var länge dessutom flytande, de flesta sorter användes både till mat, trolldom och medicin. Libbsticka och malört odlades tex både för sin goda smaks skull och för att fördriva onda andar. Vänderot odlades för att hålla häxorna borta och dill mot trollen. Det magiska vårdträdet var också populärt ända in på 1900-talet. I folktron sågs vårdträdet som bärare av gårdens lycka. Man trodde att trädet hade makt att hålla brand, olycka och sjukdom borta från gården. Om vårdträdet skadades såg man det som ett varsel om kommande sorg, att bryta grenar eller kvistar från trädet ansågs föra olycka med sig. Under andra världskriget då bränslebristen var stor höggs tyvärr många vårdträd ner.

Efter 1809 års krig var Sverige ett fattigt bondeland med en växande befolkning och ett växande försörjningsproblem. Staten ville att alla skulle bidra till landets självförsörjning av frukter, grönsaker och bär och började därför sprida kunskap om och intresse för trädgårdsodling genom odlingspropaganda. Bla producerade man speciella trädgårdsböcker för allmogen vilka genom den ökade läskunnigheten blev allmänt lästa. Kungliga lantbruksakademien bildades redan 1811 med uppgift att främja trädgårdsodlandet i landet. Akademien importerade frön som spreds till allmogen via hushållningssällskapen. I Stockholm drev Akademien Experimentfältet, en plant- och trädskola där nya sorter testades och introducerades. Mellan 1890-1920 nådde odlingspropagandan sin höjdpunkt och kom att bidra till att den svenska trädgårdsodlingen ökade markant.

Bla Hushållningssällskapen hade stor betydelse för att trädgårdsodlingen skulle slå igenom hos allmogen i norra landsänden. Dessa bildades under 1800-talet under överinseende av Lantbruksakademien. De ordnade kurser, premierade välskötta trädgårdar, delade ut gratis bärbuskar och fruktträd samt skrifter och information om trädgårdsodling. Sällskapen började också anställa länsträdgårdsmästare under 1800-talets andra hälft som höll föredrag och utförde praktiskt trädgårdsarbete i form av trädplantering och trädgårdsanläggning.

Norrbottens läns hushållningssällskap bildades av länets förste landshövding, Per Adolf Ekorn, redan 1814. Ekorn hade sitt residens i Sunderbyn, det var han som introducerade potatisen som gröda i länet. Hushållningssällskapets verksamhet lades dock vilande från 1824 till 1850 då landshövding Åkerhielm beslutades att åter bilda Norrbottens läns hushållningssällskap. Sällskapet öppnade länets första lantbruksskola i Avan, Luleå 1859. 1877, ett år efter att lantbruksskolan i Avan stängts, öppnades en ny lantbruksskola på gården Åminne i Boden. Denna skola stängdes 1913 och istället inrättade man en lantbruksskola på Grans egendom i Piteå.

Grans lantmannaskola, Piteå, 1937. Foto: Liljeqvist, Norrbottens museums bildarkiv acc nr 2005:83.

Förutom Hushållningssällskapet var den allmänna och obligatoriska folkskolan viktig för trädgårdsodlingens spridning i landet. Folkskola infördes 1842 i hela landet och i samband med detta stiftades en ny lag om undervisning i trädgårdsskötsel på folkskolorna. Flera skolor anlade därför skolträdgårdar för undervisningen. Hushållningssällskapen lämnade gratis frön, träd, buskar och plantor till skolträdgårdarna. I vissa skolor fick flitiga elever fruktträd och bärbuskar med sig hem som premie.

Trädgårdsarbete på skolschemat i Morjärvs skolträdgård 1945. Foto: Erik Lundemark, Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1978:948.

I många delar av landet var SJ också en viktig kunskapsspridare av trädgårdsodling. I över hundra år bedrev SJ landets mest omfattande trädgårdsverksamhet och vid stationer och järnvägsparker visades nya moden och odlingsvärda prydnadsväxter upp. Den första järnvägsparken ritades på 1850-talet av SJ:s första chefsarkitekt Adolf W. Edelsvärd. På 1860-talet hade planteringsverksamheten vuxit så mycket att man anställde en speciell trädgårdsdirektör, Olof Eneroth.

På 1870-talet beslutade man att fortsätta utbyggnaden av järnvägen genom Norrland. 1894 hade man kommit så långt som till Boden och 1903 stod Malmbanan från Kiruna till Narvik klar. I slutet av 1880-talet påbörjade SJ även försöksodlingar och växtzonforskning, bla i Boden. Till en början odlades endast lokalt vildväxande arter men så småningom började man även testa mer exotiskt växtmaterial som efter att det funnits lämpligt användes vid järnvägens planteringar. Frukter, bär och fröer delades dessutom ut till anställda och överblivna plantor såldes. Genom sina försök lyckades SJ visa att många växter var betydligt härdigare än man tidigare trott. Noggranna instruktioner för planteringar i olika delar av landet utformades liksom detaljerade diagram som visade hur långt norrut olika träd, buskar och perenner var härdiga.

Omkring 1920-talet började gårdarna på den norrländska landsbygden att förändras då trädgårdar började bli allt vanligare att anlägga. Vanligtvis anlades trädgården vid bostadshuset, den kunde vara planerad och ibland även planterad av länsträdgårdsmästaren. Innehållet var nyttobetonat men hade estetiska inslag som symmetri och indelning i kvarter och gångar. Köksodlingsdelen var därmed större tilltagen än prydnadsdelen eftersom självhushållning fortfarande var viktigt. Köksodlingen var så gott som alltid enkel med en strängt symmetrisk form samt inhägnad för att hålla djuren ute. Helst skulle den slutta mot söder och drivbänkar förläggas i den norra delen för mesta möjliga sol.

Köksträdgården delades in i kvarter som delades upp i odlingssängar med trampade gångar mellan. Runt huvudgångarna planterades kantväxter som smultron, ärtor, kryddväxter och blommor. I kvarteren odlades grönsaker, ärtor och kryddor. Grönsakssortimentet var vid tiden stort men det dröjde dock innan alla sorter blev allmänt odlade eftersom allmogen inte var intresserad av nyheter och grönsaker som ansågs som rikemansmat odlade man inte. Vid nästan varje gård odlades i början av 1900-talet spenat, persilja, bönor, palsternacka, lök, potatis, rödbeta och sallat. Bladsallat och bindsallat ansågs dock oätligt utan blekning vilket gjorde växten mjäll och fin i smaken.

Makarna Adina och Axel Svensson i sitt trädgårdsland, Svensbyn 1920. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1985:17.

Intresset för att odla fruktträd var länge ljumt över hela landet eftersom det tog så många år innan de bar frukt. I norra Norrland fanns vid början av 1900-talet dessutom bara en handfull kända härdiga sorter att välja bland såsom Charlamovsky, Säfstaholm, Hyslob och Astrakan. Dessa kunde dock odlas med fördel, i fjällen dock endast Hyslob. Fruktträd planterades i en egen avdelning för att inte stjäla ljus och näring från köksväxterna. I början av 1900-talet blev det också vanligt att plantera fruktträden på gräsmattan, ibland sattes de även mellan bärbuskarna. Om trädet spaljerades mot en södervägg kunde även sorter som normalt inte var härdiga i Norrland odlas, tex päron, körsbär och plommon, de lämnade dock inte mogna bär alla år.

Bär började odlas mer allmänt i slutet av 1800-talet då sockret blev billigare tack vare inhemsk produktion. De flesta hade då rabarber, krusbär, vinbär, hallon och nyponros som saftades och syltades. Dessutom ansågs det att alla trädgårdar borde ha smultron och jordgubbar som i passande jordmån kunde ge god avkastning även allra längst upp i norr.

Syskonen Nordberg plockar vinbär i Klastorps trädgård, Gammelstad. Foto: Johan Albert Nordberg, Norrbottens museums bildarkiv acc nr 1986:887.

1918 utsågs Brännberg som lämplig plats för anläggande av en Statens försöksgård för försöksodling på myrmark. Brännberg fick stor betydelse för odling i Norrbotten, här såg man tex tomater för första gången i länet. Sommartid arbetade lantbrukselever här och jordbrukarna vid kolonaten gjorde dagsverken här. Försöksverksamheten växte med åren och utökades med bättre mark för odling. Gården drevs vidare av Lantbrukshögskolan efter 1939. 1957 upphörde verksamheten och gården kom i privat ägo.

Även om nyttoodlingen dominerade så blev prydnadsväxter allt vanligare i Norrland i början av 1900-talet. Närmast bostadshuset, helst mot söder, anlades gärna en prydnadsträdgård med annueller, perenner och prydnadsbuskar. Prydnadsträdgården skulle vara enkel och präglades av inhemska växter anpassade för orten. Perenner rekommenderades eftersom de krävde mindre skötsel och återkom varje år. Med den blygsamma omfattning som de norrländska trädgårdarna hade i början av 1900-talet så var det främst de mest lättodlade växterna som var i allmän användning.

En rad med härdiga perenner i en mullbänk vid väggen eller kanske en rabatt utmed infarten kunde de flesta åstadkomma, även med knappa medel. Mullbänken var en tidig enkel form av rabatt. Jord skottades upp mot husets stenfot som skydd mot golvdrag och där odlades blommande växter. Häckväxter och gårdsträd tog man direkt från skogen. Prydnadsbuskar som syren, spirea eller ros var också vanliga, ibland som bersåer. De tidiga vårväxterna saknades vanligtvis eftersom de pga klimatet inte var lämpliga att odla. På 1920-talet började det dock bli vanligt att plantera blomsterlökar för att få vackra blommor till jul. Det förekom då att de sedan sattes ut i rabatten eller gräsplanen.

Mullbänk vid Bergströmska gården i Luleå. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1994:58.

Före handelsträdgårdarnas etablering i norr kunde det vara svårt att få tag på växtmaterial. Småplantor kunde dock ges bort eller bytas och på så vis kunde även de fattigaste få tag på växter. De växter som var mest lättskötta, friskast och frodigast fick störst spridning. Många växter kunde man också samla frö från själv eller så kunde man gräva upp en vacker planta i skogen och flytta in i trädgården. Man köpte även fröer via katalog vilket inte var särskilt dyrt. 1875 bildades Norrbottens läns trädgårdsförening vilken drev en fröfirma varifrån man sålde klimatanpassade sorter. I föreningens trädgård i Luleå gjorde man odlingsförsök och prövade ut härdiga sorter för det norrländska klimatet.

Omslag till 1882 års priskurant från Norrbottens läns trädgårdsförening. Foto: Pernilla Lindström, originalet finns på Norrbottens minne.

Liksom med hus så präglas trädgården av den tid då den tillkommit, i både form, struktur och växtinnehåll. Tänk på det när du tar hand om den. Genom att ta hand om din gamla trädgård så bevarar du både ett kulturarv och vår biologiska mångfald.

Vid tangentbordet:
Pernilla Lindström
Byggnadsantikvarie vid Skellefteå museum

De sju små sjöarna som försvann

Det var en gång sju små sjöar som krusades av vindarna och närde grönskan som kantade dess stränder. De sju små sjöarna hade två ståtliga grannar, Áhkká och Gállaktjåhkkå och varje vår närde de ståtliga grannarna och deras familj de sju små sjöarna med färskt smältvatten från sina vita toppar. Smältvattnet gjorde att de sju små sjöarna kopplades samman med små porlande bäckar och virvlande forsar. Förenade låg de sju små sjöarna som ett pärlband genom ett vackert och väl omhändertaget naturlandskap. Som tack för smältvattnet hjälpte de sju små sjöarna sina ståtliga grannar att få sällskap. Genom att stilla sig och frysa till på vintern kunde de leda små tvåbenta varelser och deras vänner med horn upp på de ståtliga grannarnas ryggar och mot stora matförråd i fjärran. I djupen på de sju små sjöarna simmade det massor med fisk som guppade från sjö till sjö. Ibland vandrade fiskarna iväg från de sju små sjöarna långt österut längs med den stora kraftfulla älven.

En dag kom det varelser på två ben utan vänner med horn. De började gräva i foten på de ståtliga grannarnas lillasyster, Nieras. De grävde och de byggde och till sist så stillades flödet mellan de sju små sjöarna och porlandet tystnade. De sju små sjöarna började växa och sakta krypa upp längs med sidorna på sina ståtliga grannar. De började svälja de små öarna, näsen och uddarna som smyckat och kantat deras liv. Det flödande band som de sju små sjöarna prytt blev bredare och bredare, och de sju små sjöarna började omfamna varandra. De svepte med sig andra mindre sjöar i sin omfamning samtidigt som de såg hur livet förändrades tills en dag när de stillnade. De ståtliga grannarna såg ner på sina sju små sjöar och möttes av en enda stor vattenspegel för dem att spegla sig i.

De sju små sjöarna, Suorvajaure, Vuoksajaure, Alemusjaure, Luoktanjarkajaure, Sjvaltjajaure, Kaskejaure och Ruotjajaure försvann i djupet av sig själva.

Stora Sjöfallet 1881 års Generalstabskarta visar de sju små sjöarna som ett pärlband i mitten.
Källa: Lantmäteriet

Mitt i den natursköna nationalparken Stora Sjöfallet beslutar riksdagen 1918 att bygga Suorvadammen. För att kunna genomföra detta väljer man att ändra gränserna för nationalparken och ta bort det skydd man gett platsen bara knappa tio år tidigare. En av orsakerna till beslutet var att man 1915 färdigställt det första vattenkraftverket, Porjus, längs med Luleälven och ett behov av att reglera vattenflödet hade uppstått. Genom att kontrollera de sju små sjöarna, även kallade Suorvasjöarna kunde man skapa en jämnare vattenföring och produktion året om. De sju små sjöarna, och flera sjöar där till, skapar idag Akkajaure, ett 60 km långt vattenmagasin som däms av Suorvadammen.

Arbetena med anläggandet av Suorvadammen inleddes 1919 vid Lilla Sjöfallet, elva väglösa mil från Porjus. När man påbörjade bygget av Porjus vattenkraftverk 1910 genomfördes parallellt bygget av järnvägen från Gällivare till Porjus för att bland annat kunna forsla material till platsen. Vid bygget av Suorvadammen fanns det inga planer på varken järnvägs- eller vägbygge de sista elva milen från Porjus. Istället använde man sig av älven för att forsla materialet till Suorvadammen. På sommartid användes en hel armada av båtar och på vintertid tog man hjälp av ett 100-tal hästar som drog lasterna på isarna.

Suorva samhälle vid Östra gren ca 1923.
Källa: Järnvägsmuseet

Arbetsmiljön i det primitiva landskapet var slitsamt och till en början bodde arbetarna i tält och jordkojor. 1920 började man bygga ett samhälle i anslutning till arbetsplatsen som bestod av 26 baracker, två marketenterier eller matbespisningar, en sjukstuga, befälsmäss, bad- och tvättstuga förråddslokaler mm. Det nya samhället anlades vid Lilla Sjöfallet i Suorvajaures östra utlopp i sjön Kårtjejaure. Till en början uppkallades samhället efter fallet men så småningom etablerades namnet Suorva och själva arbetsplatsen kallades för Östra gren. Vid Suorvajaures västra utlopp till sjön Järtajaure där den andra dammbyggnaden anlades, slog man upp ett mindre antal byggnader. Platsen kom att kallas för Västra gren.

Suorvadammens utbredning 1960.
Ortofoto hämtat från Lantmäteriet.

De två dammarna byggdes som serievallsdammar i betong, med mönster hämtade från Sierra Nevada i USA. Anledning till valet var att konstruktionsmodellen visat på att den klarade av stora temperaturskillnader men även att den kunde ta tryck från stora isar och vattenmassor.

De två dammarna stod färdiga 1923. Dammen vid Östra gren kom att bli störst och bestod av 17 valv och ett reglerbart skibord, en konstruktion som släpper ut vattenöverskottet. Dammen vid Västra gren omfattades av 14 valv samt två skibord, ett reglerbart och ett fast. Sammanlagt blev den mur som stoppade det flödande vattnet från de sju små sjöarna 440 meter lång inklusive landfästen och skibord. De uppdämda sjöarna ökade från att ha en areal på 98 m2 till 150 km2. Vattnet tappades ur det stora magasinet med två stora järnluckor som forslade vattnet genom två tunnlar som var nedsprängda i berget under östra dammen.

Suorvadammens Västra gren under uppbyggnad med de 14 valven.
Källa: Tekniska museet

Efter den första regleringen 1923 har Suorvadammen reglerats ytterligare tre gånger. Den andra regleringen skedde mellan 1937-1941. Då förlängdes de befintliga dammarna och höjdes med sju meter. Den tredje regleringen genomfördes mellan 1942-1944 då höjde man de befintliga dammarna ytterligare. Det var även nödvändigt att bygga en tredje damm för att hindra vattnet att tränga fram genom en dalgång som var belägen på ön Järtasuolo mellan de båda dammarna. Den nya dammen, även kallad Sågviksdammen, hade en högsta höjd på 4 meter och var 140 meter lång.

Den fjärde och slutgiltiga regleringen av Suorvadammen genomfördes 1966-1972 och innebar en stor förändring för platsen. Istället för att fortsätta utvecklingen av de ursprungliga dammarna byggdes tre stycken nya dammar strax nedanför. De nya dammarna som vi ser idag är utifrån en konstruktion som kallas stenfyllnadsdamm. Dammen vid östra gren är hela 750 meter lång och 50 meter hög, den vid Västra gren är 450 meter lång och 67 meter hög och den mittersta, Sågviksdammen är 330 meter lång och 23 meter hög. Fram till den sista utbyggnaden hade uppskattningsvis 6 700 hektar överdämts och med den sista regleringen sattes ytterligare 5 200 hektar under vatten. Vattenståndet varierar med 30 meter vilket gör att strandlinjen längs med de ståtliga grannarnas sida varierar under året.

Idag syns inte den gamla serievalvsdammen eftersom den ligger under vattenytan. Den stora utbyggnaden har resulterat i att Suorva idag är ett flerårsmagasin som ska kontrollera vattentillförseln till alla kraftverk nedströms Lule älv. Regleringen har inte bara fått sju små sjöar att försvinna utan omvandlat livet och naturlandskapet drastiskt både ovanför och nedanför dammarna. Den tidigare levande älven har tämjts och det stora vattenfallet som nationalparken är uppkallat efter, Stora Sjöfallet, är inte så stort längre.

Vid Stora Sjöfallet, Hermelins fall, omkring 1900. Från vänster Kalle Björkman, Karl August Såhl. Fallet tystnade för gott 1972 på grund av kraftverksutbyggnad.
Källa: Nordiska Museet

I vårat treåriga Interreg Nord projekt Veku Vaku – vattenkraftens kulturarv, undersöker vi vattenkraftens kulturmiljöer längs med hela Lule älv. Under året kommer vi bland annat att inventera Suorvadammen för att fördjupa oss på ämnet.

Vill ni läsa mer om vattenkraftens kulturarv kan ni följa projektet på www.vekuvaku.eu eller gå in på instagram och följa @norrbottensmuseum och hashtagen #vekuvaku. 

Evelina Regenius Jouper, Byggnadsantikvarie

Vidare läsning

Forsgren, Nils, Den effektfulla älven: stänk från Luleälvens kraftfulla historia, Vattenfall Norrbotten, Luleå, 1989

Spade, Bengt, De svenska vattenkraftverken: teknik under hundra år, Riksantikvarieämbetet, Stockholm, 1999

Forsgren, Nils, Suorva: dammbygget i vildmarken, Porjus arkivkomm., Porjus, 1987

Granström, Willard & Bursell, Barbro (red.), Från bygge till bygge: anläggarnas liv och minnen : en studie över vattenkraftbyggandet från 1940-talet till 1970-talet, Kulturvårdskomm., Vattenfall, Vällingby, 1994