De sju små sjöarna som försvann

Det var en gång sju små sjöar som krusades av vindarna och närde grönskan som kantade dess stränder. De sju små sjöarna hade två ståtliga grannar, Áhkká och Gállaktjåhkkå och varje vår närde de ståtliga grannarna och deras familj de sju små sjöarna med färskt smältvatten från sina vita toppar. Smältvattnet gjorde att de sju små sjöarna kopplades samman med små porlande bäckar och virvlande forsar. Förenade låg de sju små sjöarna som ett pärlband genom ett vackert och väl omhändertaget naturlandskap. Som tack för smältvattnet hjälpte de sju små sjöarna sina ståtliga grannar att få sällskap. Genom att stilla sig och frysa till på vintern kunde de leda små tvåbenta varelser och deras vänner med horn upp på de ståtliga grannarnas ryggar och mot stora matförråd i fjärran. I djupen på de sju små sjöarna simmade det massor med fisk som guppade från sjö till sjö. Ibland vandrade fiskarna iväg från de sju små sjöarna långt österut längs med den stora kraftfulla älven.

En dag kom det varelser på två ben utan vänner med horn. De började gräva i foten på de ståtliga grannarnas lillasyster, Nieras. De grävde och de byggde och till sist så stillades flödet mellan de sju små sjöarna och porlandet tystnade. De sju små sjöarna började växa och sakta krypa upp längs med sidorna på sina ståtliga grannar. De började svälja de små öarna, näsen och uddarna som smyckat och kantat deras liv. Det flödande band som de sju små sjöarna prytt blev bredare och bredare, och de sju små sjöarna började omfamna varandra. De svepte med sig andra mindre sjöar i sin omfamning samtidigt som de såg hur livet förändrades tills en dag när de stillnade. De ståtliga grannarna såg ner på sina sju små sjöar och möttes av en enda stor vattenspegel för dem att spegla sig i.

De sju små sjöarna, Suorvajaure, Vuoksajaure, Alemusjaure, Luoktanjarkajaure, Sjvaltjajaure, Kaskejaure och Ruotjajaure försvann i djupet av sig själva.

Stora Sjöfallet 1881 års Generalstabskarta visar de sju små sjöarna som ett pärlband i mitten.
Källa: Lantmäteriet

Mitt i den natursköna nationalparken Stora Sjöfallet beslutar riksdagen 1918 att bygga Suorvadammen. För att kunna genomföra detta väljer man att ändra gränserna för nationalparken och ta bort det skydd man gett platsen bara knappa tio år tidigare. En av orsakerna till beslutet var att man 1915 färdigställt det första vattenkraftverket, Porjus, längs med Luleälven och ett behov av att reglera vattenflödet hade uppstått. Genom att kontrollera de sju små sjöarna, även kallade Suorvasjöarna kunde man skapa en jämnare vattenföring och produktion året om. De sju små sjöarna, och flera sjöar där till, skapar idag Akkajaure, ett 60 km långt vattenmagasin som däms av Suorvadammen.

Arbetena med anläggandet av Suorvadammen inleddes 1919 vid Lilla Sjöfallet, elva väglösa mil från Porjus. När man påbörjade bygget av Porjus vattenkraftverk 1910 genomfördes parallellt bygget av järnvägen från Gällivare till Porjus för att bland annat kunna forsla material till platsen. Vid bygget av Suorvadammen fanns det inga planer på varken järnvägs- eller vägbygge de sista elva milen från Porjus. Istället använde man sig av älven för att forsla materialet till Suorvadammen. På sommartid användes en hel armada av båtar och på vintertid tog man hjälp av ett 100-tal hästar som drog lasterna på isarna.

Suorva samhälle vid Östra gren ca 1923.
Källa: Järnvägsmuseet

Arbetsmiljön i det primitiva landskapet var slitsamt och till en början bodde arbetarna i tält och jordkojor. 1920 började man bygga ett samhälle i anslutning till arbetsplatsen som bestod av 26 baracker, två marketenterier eller matbespisningar, en sjukstuga, befälsmäss, bad- och tvättstuga förråddslokaler mm. Det nya samhället anlades vid Lilla Sjöfallet i Suorvajaures östra utlopp i sjön Kårtjejaure. Till en början uppkallades samhället efter fallet men så småningom etablerades namnet Suorva och själva arbetsplatsen kallades för Östra gren. Vid Suorvajaures västra utlopp till sjön Järtajaure där den andra dammbyggnaden anlades, slog man upp ett mindre antal byggnader. Platsen kom att kallas för Västra gren.

Suorvadammens utbredning 1960.
Ortofoto hämtat från Lantmäteriet.

De två dammarna byggdes som serievallsdammar i betong, med mönster hämtade från Sierra Nevada i USA. Anledning till valet var att konstruktionsmodellen visat på att den klarade av stora temperaturskillnader men även att den kunde ta tryck från stora isar och vattenmassor.

De två dammarna stod färdiga 1923. Dammen vid Östra gren kom att bli störst och bestod av 17 valv och ett reglerbart skibord, en konstruktion som släpper ut vattenöverskottet. Dammen vid Västra gren omfattades av 14 valv samt två skibord, ett reglerbart och ett fast. Sammanlagt blev den mur som stoppade det flödande vattnet från de sju små sjöarna 440 meter lång inklusive landfästen och skibord. De uppdämda sjöarna ökade från att ha en areal på 98 m2 till 150 km2. Vattnet tappades ur det stora magasinet med två stora järnluckor som forslade vattnet genom två tunnlar som var nedsprängda i berget under östra dammen.

Suorvadammens Västra gren under uppbyggnad med de 14 valven.
Källa: Tekniska museet

Efter den första regleringen 1923 har Suorvadammen reglerats ytterligare tre gånger. Den andra regleringen skedde mellan 1937-1941. Då förlängdes de befintliga dammarna och höjdes med sju meter. Den tredje regleringen genomfördes mellan 1942-1944 då höjde man de befintliga dammarna ytterligare. Det var även nödvändigt att bygga en tredje damm för att hindra vattnet att tränga fram genom en dalgång som var belägen på ön Järtasuolo mellan de båda dammarna. Den nya dammen, även kallad Sågviksdammen, hade en högsta höjd på 4 meter och var 140 meter lång.

Den fjärde och slutgiltiga regleringen av Suorvadammen genomfördes 1966-1972 och innebar en stor förändring för platsen. Istället för att fortsätta utvecklingen av de ursprungliga dammarna byggdes tre stycken nya dammar strax nedanför. De nya dammarna som vi ser idag är utifrån en konstruktion som kallas stenfyllnadsdamm. Dammen vid östra gren är hela 750 meter lång och 50 meter hög, den vid Västra gren är 450 meter lång och 67 meter hög och den mittersta, Sågviksdammen är 330 meter lång och 23 meter hög. Fram till den sista utbyggnaden hade uppskattningsvis 6 700 hektar överdämts och med den sista regleringen sattes ytterligare 5 200 hektar under vatten. Vattenståndet varierar med 30 meter vilket gör att strandlinjen längs med de ståtliga grannarnas sida varierar under året.

Idag syns inte den gamla serievalvsdammen eftersom den ligger under vattenytan. Den stora utbyggnaden har resulterat i att Suorva idag är ett flerårsmagasin som ska kontrollera vattentillförseln till alla kraftverk nedströms Lule älv. Regleringen har inte bara fått sju små sjöar att försvinna utan omvandlat livet och naturlandskapet drastiskt både ovanför och nedanför dammarna. Den tidigare levande älven har tämjts och det stora vattenfallet som nationalparken är uppkallat efter, Stora Sjöfallet, är inte så stort längre.

Vid Stora Sjöfallet, Hermelins fall, omkring 1900. Från vänster Kalle Björkman, Karl August Såhl. Fallet tystnade för gott 1972 på grund av kraftverksutbyggnad.
Källa: Nordiska Museet

I vårat treåriga Interreg Nord projekt Veku Vaku – vattenkraftens kulturarv, undersöker vi vattenkraftens kulturmiljöer längs med hela Lule älv. Under året kommer vi bland annat att inventera Suorvadammen för att fördjupa oss på ämnet.

Vill ni läsa mer om vattenkraftens kulturarv kan ni följa projektet på www.vekuvaku.eu eller gå in på instagram och följa @norrbottensmuseum och hashtagen #vekuvaku. 

Evelina Regenius Jouper, Byggnadsantikvarie

Vidare läsning

Forsgren, Nils, Den effektfulla älven: stänk från Luleälvens kraftfulla historia, Vattenfall Norrbotten, Luleå, 1989

Spade, Bengt, De svenska vattenkraftverken: teknik under hundra år, Riksantikvarieämbetet, Stockholm, 1999

Forsgren, Nils, Suorva: dammbygget i vildmarken, Porjus arkivkomm., Porjus, 1987

Granström, Willard & Bursell, Barbro (red.), Från bygge till bygge: anläggarnas liv och minnen : en studie över vattenkraftbyggandet från 1940-talet till 1970-talet, Kulturvårdskomm., Vattenfall, Vällingby, 1994

Historia, kulturarv och rättsprocesser

Jag har varit chef vid Silvermuseet i Arjeplog i snart ett år. Under mina snart 25 år som verksam jurist har jag tidigare inte ägnat särskilt mycket tid åt att fundera över varför kunskaper om historia och kulturarv är viktiga. Men i rollen som museichef och genom att jag under lång tid har följt rättsprocessen i Girjasmålet om småviltsjakten och fisket i fjällen har det blivit uppenbart för mig att kunskaperna om vår historia och vårt kulturarv verkligen har stor betydelse i dagens samhälle. Historien ger oss en bild av varför nuläget ser ut som det gör. Och den ger oss en kompass inför framtiden.

Malin Brännström, chef vid Silvermuseet i Arjeplog.

Men vi tar det från början. Under flera decennier har det funnits olika åsikter om det är statens eller samebyarnas jakt- och fiskerättigheter som upplåts väster om odlingsgränsen. 1993 fattade regeringen beslut om att öppna upp jakten och fisket för alla, vilket ledde till högljudda protester från samebyarna som menade att förändringarna var en kränkning av samiska markrättigheter. Frågan om hur småviltsjakten och fisket skulle förvaltas utreddes sedan i offentliga utredningar för att försöka hitta en politisk lösning. I utredningarna gjordes omfattande historiska och rättsliga utredningar för att få en bild av vad som hänt under de senaste seklen. I mitten av 2000-talet stod det dock klart att det inte skulle gå att hitta en politisk lösning som skulle få stöd i riksdagen. I praktiken handlade det om att det inte fanns stöd för att ge samebyarna större inflytande över fjällområdena och naturresurserna. I det läget inledde Svenska Samernas Riksförbund, SSR, en utredning om frågan om jakten och fisket kunde prövas i domstol. Jag var förbundsjurist på SSR och fick för första gången som jurist anledning att börja grotta ner mig i de historiska källorna. Det blev uppenbart att många av de oklarheter som finns idag rörande jakten och fisket beror på beslut och händelser som ligger långt tillbaks i tiden.

I maj 2009 lämnade jag jobbet som förbundsjurist hos SSR. Samma månad lämnade organisationen och Girjas sameby in en stämningsansökan mot svenska staten. Samebyn ville få fastställt att det är samebyn, inte staten, som har rätten till småviltsjakten och fisket väster om odlingsgränsen på den mark som staten förvaltar. Nu inleddes en tio år lång rättsprocess med historia och kulturarv i fokus, för staten gick inte med på samebyns yrkanden eller den historiebeskrivning som samebyn presenterade. Allt ifrågasattes, och i ett tvistemål innebär det att domstolen måste ta ställning till alla frågor som parterna är oeniga om och att all bevisning måste prövas. Staten menade att samerna inte hade använt marken intensivt nog för att kunna få exklusiva rättigheter till jaken och fisket. Därför kom mycket av domstolsprövningen att handla om hur samisk markanvändning sett ut i förhistorisk och historisk tid. Hyllmeter med bevisning om historiska förhållanden åberopades. Det innebar att domstolarna fick ägna mycket tid åt att ta ställning till hur samer använt marken och hur staten agerat under olika perioder. När man läser Högsta domstolens dom från januari 2020 förstår man att domstolen verkligen försökt sätta sig in i dessa historiska förhållanden.

I Girjasmålet prövades bland annat frågan om vad de arkeologiska lämningarna säger om markanvändningen. Är de så kallade stallotomterna (jordkåtorna) verkligen samiska lämningar? Det ifrågasattes av staten och de arkeologiska tolkningarna kom under lupp. Hur intensivt användes markerna egentligen av samerna? Här kom kunskaper om barktäkter, fiskemetoder, jaktens utövande och samernas interna fördelning av resurserna att granskas. Och fanns det andra än samerna som jagade och fiskade i området? Alla dessa frågor om historiska förhållanden prövades i målet.

I domstolsprövningen fick forskningen som bedrivits om samisk historisk markanvändning en viktig roll. Exempelvis ger Inga-Maria Mulks arkeologiska studier bilden av hur intensiv markanvändningen var under förhistorisk tid. Särskild betydelse hade resultaten av den forskning Silvermuseet bedrivit genom Institutet för arktisk landskapsforskning (INSARC) i 20 års tid under ledning av arkeologen Ingela Bergman. I denna forskning har just relationen mellan landskapet och människan stått i fokus och den visar hur resurserna använts och hur människorna påverkat sina omgivningar. Resultaten har gett nya insikter om hur intensivt marken har använts och hur alla resurser som finns i dessa karga arktiska miljöer har använts av dem som bott här för att man skulle överleva. Dessa människor har haft en otrolig kunskap om och förståelse för sina omgivningar.

I domstolarna finns inga arkeologer eller historiska experter. Domarna är därför beroende av att få forskningsresultat presenterade för sig på ett begripligt sätt. Långa vetenskapliga artiklar på engelska är inte särskilt användbara i en domstol. I stället fick skogshistorikern och professorn Lars Östlund, verksam vid Statens Lantbruksuniversitet och INSARC, sammanfatta forskningsresultaten i ett skriftligt utlåtande. Han hördes även i domstolen. Även flera andra historiska och rättshistoriska experter hördes i domstolen. Det syns i Högsta domstolens domskäl att de övervägt den muntliga och skriftliga bevisningen noga. Domstolen kommer fram till att samerna inom det som nu är Girjas sameby hade upparbetat exklusiva rättigheter till småviltsjakten och fisket i mitten av 1700-talet. Dessa rättigheter överfördes sedan till samebyarna genom den första renbeteslagen 1886. Högsta domstolen kommer också fram till att staten inte har vidtagit några åtgärder som gjort att samebyns rättigheter upphört. Därför gör Högsta domstolen bedömningen att det är Girjas sameby som ska sköta upplåtelserna av småviltsjakten och fisket inom samebyns område.

Domen är omvälvande och omdiskuterad. Man kan ha olika åsikter om domstolens bedömning, men en sak har i alla fall tydliggjorts. Historiska förhållanden har stor betydelse när vi ska lösa dagens samhällsutmaningar. Girjasmålet visar hur viktig kunskap om vår historia är och att det krävs en tydligare bild av vår gemensamma historia som en plattform för de samhällsutmaningar vi står inför idag. Den stora utmaningen ligger i att det fortfarande finns stora kunskapsluckor vad gäller norra Sveriges historia. Det riskerar att leda till spekulationer om historiska förhållanden som ökar konflikterna mellan olika grupper. Det är viktigt att forskningen inom arkeologi och historia får förutsättningar att genomföras. Det behövs medel för att genomföra forskningen och vi måste ha disputerade forskare som kan ta sig an uppgiften. Det är också viktigt att museerna förmedlar denna kunskap så att fler får en bättre bild av de förhållanden som lett fram till dagens komplexa situation när det gäller frågor om naturresurser i norra Sverige. Dessutom är det otroligt viktigt att dagens barn och unga får en bra bild av sin egen historia. För som jag brukar säga; i Arjeplog fanns det ingen adel, präster, borgare och bönder som skolböckerna beskriver. Men historien om birkarlarna är lika intressant. Och det är vår gemensamma historia.

Vid tangentbordet:
Malin Brännström, chef vid Silvermuseet i Arjeplog