Gruvindustriella arv och hållbara samhällen i Arktis

Under de senaste årtiondena har den arktiska regionen fått alltmer uppmärksamhet i forskning, politik och media. Orsakerna är flera. Här går klimatförändringarna fortare än på andra håll på vår jord, vilket får konsekvenser globalt pga. stigande havsnivåer från smältande inlandsisar. Vad som händer globalt påverkar också Arktis. Ekonomisk tillväxt i andra delar av världen har lett till ökad efterfrågan på metaller, vilket sedan tidigt 2000-tal resulterat i ökad prospektering och gruvdrift i mineralrika områden i norr. Samtidigt har klimatpolicy och efterfrågan på varor producerade med mindre klimatpåverkan, lett till stora investeringar i tillverkningsprocesser med mindre utsläpp av växthusgaser och i utvinning av mineraler som behövs för elektrifiering. Detta gör att intresset inom industri och politik för att expandera gruvnäringen i norr kommer att bestå under kommande år.

I det offentliga samtalet om grön industrialiseringen i norr, framställs den ofta som något unikt i historien. Detta är felaktigt. Norrbotten och andra delar av Arktis har varit föremål för storskaliga industrialiseringsprojekt kopplade till naturresurser flera gånger i det förflutna, särskilt inom gruvnäringen. Det är viktigt att ta vara på de historiska erfarenheterna från dessa tidigare industrialiseringsprocesser när vi planerar för hållbara framtider i nuet. Historien och de kulturmiljöer den genererat kan bidra till nuet och framtiden.

I en forskningssatsning på LTU och andra universitet har vi bidragit med kunskap om hur man kan skapa långsiktig hållbarhet i gruvsamhällen i norr. Historisk forskning har visat att samhällen uppbyggda kring gruvdrift i Arktis ofta är särskilt sårbara för variationer i den globala efterfrågan och priser på råvaror, eftersom produktions- och transportkostnaderna ofta är höga. Om gruvdriften blir olönsam kan företagen stänga verksamheten, vilket blir särskilt utmanande i Arktis där tillgången till alternativa jobb är få och avstånden till andra orter och arbetsgivare ofta är stora. I den arktiska regionen finns därför gott om övergivna spökstäder, liksom andra materiella rester av resursutvinning som lagts ner – gruvhål, infrastrukturer och byggda miljöer. Vi tog oss an denna problematik i två forskningsprojekt finansierade av Formas och Vetenskapsrådet, inom ramen för excellenscentret REXSAC – Resource Extraction and Sustainable Arctic Communities, finansierat av NordForsk.

Den övergivna koppargruvan Josva på sydvästra Grönland, i drift 1904-14. Platsens otillgängliga och utsatta läge gör att nästan ingen besöker den idag eller tillskriver den några nya värden. Josva har blivit industrinatur. Foto: Dag Avango.

Våra frågor var enkla – hur har arvet från gruvnäring i Arktis hanterats och varför? Under vilka omständigheter har arv efter gruvnäringen fått nya värden? Kan arv från gruvdrift bidra till hållbara samhällen i Arktis och i såna fall hur? Mellan åren 2016 och 2022 har vi utifrån dessa frågor studerat gruvsamhällen i de nordiska delarna av Arktis – i Sverige, Finland och Norge, Svalbard och Grönland, samt Quebec och Labrador i Kanada. Vi har identifierat fyra olika men ofta överlappande processer, som vi kallat 1) Övergivelse / formering av industrinatur, 2) Efterbehandling, 3) Återanvändning / Återekonomisering och 4) Kulturarvifiering / Kulturarvsprocesser.

Kryolitgruvan och gruvsamhället Ivittuut, Sydvästra Grönland, i drift från mitten av 1800-talet till år 1987, och en av de gruvindustriella arv i Arktis som LTU studerat inom ramen för REXSAC. Foto: Dag Avango.
Pyramiden, ett f.d. gruvsamhälle på Svalbard. Kolfyndigheten var i svensk ägo 1910-27, därefter under sovjetisk / rysk kontroll. Gruvsamhället började byggas 1934 och stängdes 1998. Platsen är inkomstbringande för turistnäringen på Svalbard, men attraherar även isbjörn. Foto: Dag Avango.

Forskningen har visat att det finns många exempel i den Arktiska regionen där människor lyckats gjuta nytt liv i nedläggningsdrabbade samhällen, genom att omvärdera och återanvända lämningar från det förflutna som kulturarv. Goda exempel finns på ögruppen Svalbard, belägen i Norra Ishavet ungefär halvvägs mellan skandinaviska fastlandet och nordpolen. Här drev företag från Europa och Nordamerika gruvor från 1870-talet och framåt. Av särskild vikt var kolgruvorna, som dominerade från 1898 och fram till idag, runt vilka företagen byggde upp hela samhällen, varav några hade över 1000 invånare. Idag är de flesta nedlagda men det finns politisk vilja i Norge och Ryssland, varifrån gruvbolagen kommer, att vidmakthålla en närvaro på ögruppen. Detta har bidragit till att göra det möjligt att bygga upp en turismindustri för vilken de övergivna gruvorna och gruvsamhällena blivit en resurs. Framgångsrika exempel är de f.d. gruvstäderna Pyramiden, som är i rysk ägo, och Longyearbyen som är norskt och Svalbards norska centralort. I Longyearbyen har f.d. bostäder och servicelokaler för gruvanställda omvandlats till bostäder och restauranger, där företagen använder industrihistorien för marknadsföring och för att skapa upplevelser. Till Pyramiden kör turismentrepenörer fjordkryssningar med guidade turer. Många av de nedlagda gruvsamhällena har norska myndigheter listat som kulturarv. De skyddas därför av norsk kulturmiljölagstiftning. En ny ekonomi byggande på kulturarvifierade lämningar av tidigare gruvdrift har växt fram.

Forskare från REXSAC på fältarbete i Pyramiden. Foto: Dag Avango.
Före detta arbetarbaracker i Longyearbyen, idag återanvända för det populära hotellet Coal miners inn. Foto: Dag Avango.

Det finns även exempel från Norrbotten på före detta gruvor som blivit föremål för kulturarvsprocesser och som pekats ut som skyddsvärda. Två intressanta exempel är de f.d. gruvsamhällen Laver och Nautanen, klassade som fornvårdsobjekt, och som Länsstyrelsen i Norrbotten lät skylta på 00-talet för att berätta deras historia. Nautanen, som ligger i Gällivare kommun, var i drift 1902 till 1908, då det lades ner och dess befolkning på 400 invånare fick flytta någon annanstans. Laver, Älvsbyns kommun, var ett aktivt gruvsamhälle åren 1936-46, då känt som Sveriges modernast industrisamhälle. När gruvbolagen lagt ner verksamheterna i Laver och Nautanen tog de med sig det mesta av värde. Kvar blev husgrunder, lämningar av förädlingsverk och infrastrukturer, liksom en hel del miljögifter som de gamla sandmagasinen och gråbergsdeponierna släpper ut. Idag fungerar spökstäderna Laver och Nautanen som platser för rekreation, men de har knappast bidragit till någon mer inkomstbringande besöksnäring, trots att de definierats som kulturarv. Exemplen skiljer sig med andra ord från Svalbard. Bland orsakerna till skillnaderna är att i Laver och Nautanen flyttade man bort samtliga byggnader, vilket begränsat möjligheterna till nytt ekonomiskt värdeskapande inom besöksnäring. Inte heller finns här några geo-politiska intressen av att återanvända dem. Lämningarna av Laver och Nautanen har dock blivit en resurs i nuet på ett annat sätt, som utgångspunkt för kontroverser kring planerade nya gruvor på platserna, vilka såväl gruvbolag som motståndare hänvisar till historien och arvet efter gruvorna.

Lämningar av kross och anrikningsverket i Nautanen – en koppargruva, ett smältverk och ett samhälle med mängder av bostadshus, butiker, två skolor och ett folkets hus. Sedan gruvan övergavs har gruvavfall förgiftat vatten och mark. Kommuninvånare i Gällivare besöker platsen, som är skyddad och skyltad som fornvårdsobjekt. Foto: Dag Avango.
Lämningar av gruvsamhället Laver – i drift 1936-46. Arvet efter gruvan är husgrunder efter vad som då beskrevs som ett idealsamhälle. Arvet består också av förgiftad mark från anrikningssand. Dessa arv blir idag slagträn i debatten om en ny gruva i Laver. Foto: Dag Avango.

Sammanfattningsvis visar vår forskning att gruvindustriella arv kan bidra till att uppnå hållbarhetsmål i Arktis. De kan vara resurser för omställning och ny ekonomisk tillväxt i avindustrialiserade samhällen. Byggda miljöer förknippade med minnen av det förflutna kan skapa livskvalitet för boende. Lämningarna kan också vara värdefulla som källor till historisk och annan forskning. Dessa värden kommer sällan fram i diskussioner och planer gällande hur efterbehandling och avindustrialiseringsfaser vid gruvor ska hanteras. Återanvändning och kulturarvifiering utgör en i allt för hög grad outnyttjad möjlighet.

Linbanestationen, gruva 6, Adventdalen, Svalbard. Foto: Dag Avango.

För att kunna tillskriva nya värden till lämningar av äldre gruvdrift krävs dock inflytande från och medverkan av lokalsamhället i de områden som påverkats av och varit beroende av gruvnäring. Framgångsrika kulturarvsprocesser förutsätter att lokalsamhällets önskemål och perspektiv på framtiden bortom gruvan och gruvornas historia blir vägledande. Slutligen visar projektet att historiska lämningar av gruvnäring i Arktis även spelar en roll i konflikter, eftersom de används som ankarfästen för konkurrerande berättelser om det förflutna, kopplade till önskemål om framtiden, inklusive geopolitiska sådana. För att gruvnäringens arv ska vara relevant för flera människor i Arktis, behöver kulturmiljövården därför lyfta fler typer av berättelser om de gruvindustriella arven än idag. Och beslutsfattare som påverkar den pågående nyindustrialiseringen i Norrbotten bör redan från början planera för en framtid då de industrisamhällena behöver ställa om och dess byggda miljöer blir ett historiskt arv. Kulturmiljövården och kulturarvsforskningen bör ha en viktig roll i detta arbete.

Skolan i Laver – en miljö som ännu kan bidra till lärande och insikter om möjliga framtider. Foto: Dag Avango.

Vid tangentbordet:
Dag Avango, Professor och ämnesföreträdare i historia vid LTU, Co-director för Arctic Five

Läs mer:

Sörlin, Sverker (red). 2022. Resource Extraction and Arctic Communities. The New Extractivist Paradigm.

Hur gick det till när den samiska kyrkstaden i Arvidsjaur blev byggnadsminne?

Lappstaden i Arvidsjaur är Norrbottens enda samiska kyrkstad och utvald som kulturarv med högt kulturhistoriskt värde. Den är byggnadsminne sedan 1948 och därmed ett av Norrbottens läns äldsta byggnadsminnen. Byggnadsminnesförklaringen förnyades 1976, när ny lagstiftning tillkommit. Idag skyddas den i enlighet med Kulturmiljölagens tredje kapitel.

Som byggnadsminne är kyrkstaden ovanlig genom att den omfattar ett stort antal byggnader som alla är privatägda. Enligt en uppteckning från 1931, fanns då nio timmerkåtor och mer än trettio härbren. Då delade flera familjer på en kåta, medan däremot härbrena ägdes av en eller ett par familjer. Idag finns här ett trettiotal kåtor och ett femtiotal härbren. Ägarbilden har förändrats genom arv och försäljningar. Många byggnader har nu ett stort antal ägare.

Lappstan, Arvidsjaurs församling och kommun. Foto: Anna Elmén Berg, Piteå museum, 2020-11-05.

Men hur gick det då till när Lappstaden blev byggnadsminne?

Lappstaden etablerades som kulturmiljö redan under första hälften av 1900-talet. Den historieskrivning som finns om hur Lappstaden ”räddades” bygger främst på det som personer med nära anknytning till platsen har berättat. Språkvetaren och prästen Olavi Korhonen skriver efter samtal med personer i sameföreningen att Lappstadens bevarande framför allt var läraren och aktivisten Karin Stenbergs förtjänst.

Karin Stenberg, 1884-1969. Foto: IweFoto. Ur Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1979:1595.

Hennes insatser syns delvis i de historiska arkiven. Där framträder hon som ytterst engagerad i den skogssamiska kulturen. Hon skriver till exempelvis Norrbottens museum och Riksantikvarien och ber om stöd i olika frågor. Men enligt Korhonen var hennes metod egentligen sådan att den inte direkt avsatte spår i arkiven. Hennes framgång byggde istället på att hon hade modet och förmågan att vända sig direkt till personer i viktig ställning.

Stenberg hade personligen kontakt med bland andra landshövdingarna i Norrbotten Gösta Malm, Bernhard Gärde och Folke Thunborg, Stockholms borgmästare Carl Lindhagen (som spelade en viktig politisk roll för samefrågan på riksdagsnivå), landsantikvarierna i Norrbotten, Hans Beskow och Harald Hvarfner samt intendenten Gunnar Ullenius. På Riksantikvarieämbetet hade hon kontakt med riksantikvarien Sigurd Curman.

Med etnologen Ernst Manker, som var den främste kännaren av skogssamisk kultur och dokumenterade Lappstaden på 1940-talet, samverkade Stenberg under en lång period. De förde en vänskaplig brevväxling som bevarats i Nordiska museets arkiv. Manker framhöll också hennes insats för bevarandet av Lappstaden i sin bok Skogslapparna i Sverige: Fältanteckningar (1968).

Det första ärende som omnämns i berättelserna om räddningen av Lappstaden var när Arvidsjaurs kommun 1919 ville dra en väg till sjukstugan över Lappstaden. Diskussioner omkring denna väg tycks ha förts ända in på 1930-talet och som ett minne av planerna kunde länge skönjas konturerna av små diken som markerade den tilltänkta vägen. Stenberg hade i denna strid stöd från landshövdingarna Gösta Malm och Bernhard Gärde, samt intendenten Gunnar Ullenius vid Norrbottens museum och en läkare vid namn Frithiofsson.

Samerörelsen och Karin Stenberg

Lappstadens etablering som kulturarv sammanfaller i tid med samerörelsens framväxt. Denna har dokumenterats av historikern Patrik Lantto i avhandlingen Tiden börjar på nytt: En analys av samernas etnopolitiska mobilisering i Sverige 1900–1950 (2000).

Rörelsens inriktning var politisk. Den hade karaktär av proteströrelse och en övergripande målsättning var att samerna skulle övervinna den underordnade ställningen i samhället och uppnå jämställdhet med övriga svenska medborgare. Dess fokus var framför allt renskötseln och rättighetsfrågor, men den hade samtidigt en kulturtillvänd sida.

Genom samerörelsen skapades en gemensam samisk identitet som blev en plattform för strävan mot politiska reformer. De första sameföreningarna bildades under 1910-talet. Tidens folkrörelser och kvinnorörelser utgjorde viktiga förebilder. Arvidsjaur-lapparnes förening som bildades 1918. Föreningen, och då i synnerhet dess främsta talesperson Karin Stenberg, kom att spela en viktig roll när det gäller värnandet av den samiska kyrkstaden. Arvidsjaur sameförening hörde till landets mest aktiva under 1930-talet och ett mått på dess betydelse kan kanske anas i förhållandet att de svenska samernas andra och tredje landsmöten hölls i Arvidsjaur 1937 respektive 1948.

Karin Stenbergs insats har under senare år alltmer kommit att uppmärksammas. I forskningsantologin Skogssamisk vilja: En jubileumsantologi om skriften ”Dat läh mijen situd”, Karin Stenberg och skogssamisk historia och nutid (2020) tecknas skogssamisk historia och Stenbergs gärning ur en rad olika perspektiv.

Dat läh mijen situd! Det är vår vilja: En vädjan till den svenska nationen från samefolket, är en text som utgavs 1920 på uppdrag av skogssamerna i Arvidsjaur med stöd av skogssamerna i Arjeplog. Den skrevs av författaren Valdemar Lindholm, men dikterades av Karin Stenberg, som i förordet tog på sig det fulla ansvaret för textens innehåll. Skriften utmanade majoritetssamhällets bild av ”lapparna” såsom den framstått i exempelvis Ossian Elgströms och Ester Blenda Nordströms författarskap och i den svenska statens hantering av samiska angelägenheter. Silvén karakteriserar texten som en örfil mot ”såväl självutnämnda experter som myndigheter” och anser att den förebådar 1970-talets diskussion om samisk representation och om vem som äger rätten till tolkningsföreträde.

Forskning kring kyrkstäder och samisk kultur

En viktig förutsättning för Lappstadens etablering som kulturarv var också den kunskapsuppbyggnad omkring kyrkstäder och samisk kultur som samtidigt skedde på den nationella nivån. Kyrkstäderna blev forskningsobjekt på 1920-talet. Allt sedan dess har forskningen bedrivits i två spår som löpt parallellt: den etnologiska, som handlat om kyrkstadens nyttjande och kyrkstadsseder samt den bebyggelsehistoriska, som behandlat byggnadsskick. Etnologen och kulturhistorikern Sigurd Erixon var verksam på Nordiska museet och publicerade de första artiklarna om de norrländska kyrkstäderna på 1930-talet. På 1940-talet tillsattes en särskild kyrkstadskommitté som dokumenterade miljöerna. Bertil Berthelson var konsthistoriker och antikvarie vid Riksantikvarieämbetet som inventerade och skrev om kyrkstäderna på 1950-talet. Kulturgeografen Ragnar Bergling utgav 1964 doktorsavhandlingen Kyrkstaden i övre Norrland: Kyrkliga, merkantila och judiciella funktioner under 1600- och 1700-talen. Denna är fortfarande standardverket i forskningssammanhang.

Forskningen omkring samisk byggnadskultur skedde främst på Nordiska museet. Sigurd Erixons Svensk byggnadskultur som utgavs 1947 ägnades flera kapitel åt samiskt byggande. År 1939 tillträdde antropologen och etnologen Ernst Manker en tjänst på Nordiska museet och där inrättades några år senare Lapska avdelningen under hans ledning och Lapska arkivet som en del av museets arkiv. Manker gjorde fältundersökningar och dokumentationer under många år. Han gjorde åtta frågelistor inom det samiska forskningsområdet, bland annat en om Samernas byggnader. Svaren på frågelistorna finns i museets arkiv. Efter sin pensionering utgav han boken Skogslapparna i Sverige: Fältanteckningar (1968). Den byggde på fältinventeringar som gjorts sedan 1929. Den innehåller en grundlig analys av den skogssamiska byggnadskulturen och här publicerades även de anteckningar som Manker gjorde vid en undersökning av Lappstaden 1943. Vid denna verkar byggnaderna ha fått den numrering som fortfarande kvarstår och de dåvarande ägarna förtecknades.

Etnologen Eva Silvén har behandlat Mankers gärning i boken Friktion: Ernst Manker, Nordiska museet och det samiska kulturarvet (2021). Enligt hennes bedömning hade Manker starka sympatier för den skogssamiska kulturen och goda vänskapliga kontakter med många samiska företrädare.

Lappstaden i kulturminnesvården

Att kyrkstäderna i Arvidsjaur var kulturhistoriskt värdefulla var tidigt ett etablerat synsätt, även på nationell nivå. Det första kända dokument som omnämner Lappstaden som bevarandevärd i dessa sammanhang skrevs 1927 av jägmästaren H. Stahre, som var riksantikvariens ombud i Arvidsjaur. 1930 kontaktades Riksantikvarieämbetet av en ingenjör Axel Nilsson, som vill peka på att ett antal bodar i Arvidsjaur hotades av förstörelse. Nordiska museet kontaktades och dess styresman, konsthistorikern Andreas Lindblom, konstaterade att bodarna hade ett stort högt historiskt värde och borde bevaras.

Den 17 augusti 1931 besökte Karin Stenberg personligen riksantikvarien Sigurd Curman med ”en begäran om hjälp för genomförande av en bland lapparna i trakten av Arvidsjaure omhuldad plan att konservera delvis restaurera den s.k. lappstaden i Arvidsjaur samhälle”. Riksantikvarien förordade intendenten Gunnar Ullenius att resa till platsen och i samråd med samerna komma fram till vad som behövde göras för att ett bevarande skulle kunna ske. Karin Stenberg hade då redan informerat Ullenius om situationen i Lappstaden och vädjat om stöd. Underhållet av byggnaderna var vid denna tid en ständigt återkommande fråga.

Lappstadens bevarande lyftes även av Arvidsjaurbygdens hembygdsförening som bildades 1937. Den förde samtal med sameföreningen om dels ett bevarande, dels en idé om att skapa ett samiskt museum i området norr om Lappstaden mot sjön Ringlet. Ett hinder för att frågan skulle göra framsteg var att äganderättsförhållandena var oklara. Många kåtor och härbren ansågs övergivna och var förfallna.

Lappstan, Arvidsjaurs församling och kommun. Foto: Anna Elmén Berg, Piteå museum, 2020-11-05.

Byggnadsminnet Lappstaden

Vid mitten av 1940-talet var alltså Lappstaden ett redan etablerat kulturarv, som diskuterats på lokal, regional och nationell nivå. Liksom landets övriga kyrkstäder inventerades Lappstaden under 1940-talet. År 1946 besiktigades anläggningen av antikvarien Bertil Berthelson, Riksantikvarieämbetet. Han uppmärksammade då att Arvidsjaurs kommun i strid med gällande stadsplan hade uppfört en transformatorstation inom området. Berthelson påtalade det olämpliga i detta och lyfte även frågan om att den samiska kyrkstaden borde ha ett bättre lagskydd, i enlighet med den nya lagstiftning som tillkommit. I frågan om den olämpliga transformatorstationen engagerade sig även lingvisten och professorn i finsk-ugriska språk Björn Collinder som vände sig till Riksantikvarieämbetet i ett konfidentiellt brev. Följden blev att Riksantikvarieämbetet 1946 framförde förslaget om att Lappstaden skulle registreras för att få ett skydd enligt 1942 års lag om skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader.

Vissa av byggnadernas ägare var till en början tveksamma till lagskyddet. Detta gällde inte Karin Stenberg, som brevledes höll kontakt med landsantikvarien Hans Beskow vid Norrbottens museum. I ett brev i mars 1947 uttryckte hon sin och andra samers tacksamhet för Beskows insats.

Hjärtligt tack för allt vad Herr Landsantikvarie Beskow gör dels för att skydda våra av åldern kyrkoboplatser sådan som i Arvidsjaur å dels för att återupprätta sådan den i Arjeplog, som jag sörjt för skulle helt utplånas. Det var väl ändå samer som var de första på dessa platser som Arvidsjaur och Arjeplog. Vi samer än del av oss, äro mycket glada härför, i djupt tacksamma även visat intresse för att bevara den samiska kulturen från den sidan sedd. Vi hoppas vi samer som djupt känna en innerlig önskan som hjälp i vår strävan därom, få bistånd och hjälp i fortsättningen av Herr Landsantikvarie Beskow.

Frågan om lagskyddet upptogs därefter på det årssammanträde som lappfogden i Norrbotten, Edvin Kangas, höll den 13 maj 1947. Närvarande var företrädare för samebyarna Västra Kikkejaur, Östra Kikkejaur och Mausare. Vid mötet informerade Hans Beskow om riksantikvariens intentioner och lagstiftningens innebörd. Han framhöll att syftet var att ”skydda området med dess bebyggelse mot ingrepp och åtgärder, som skulle förminska lappstadens kulturhistoriska värde”. Det fanns också ett ekonomiskt incitament i det att Riksantikvarieämbetet åtog sig att restaurera de kåtor och härbren som då stod utan ägare, så att de inte skulle behöva rivas. Ämbetet åtog sig även att bidra till kyrkstadens fortsatta vård och underhåll. Eftersom registreringen inte skulle innebära någon inskränkning i ägarnas nyttjande- eller äganderätt, samtyckte mötet enhälligt till förslaget.

Samtyckte gjorde även Arvidsjaurs hembygdsförening, som tillfrågades av Arvidsjaurs kommun. Denna lämnade, i egenskap av markägare, tillstånd till att skyddsföreskrifter utfärdades. Förslaget till hur skyddsföreskrifterna skulle utformas delgavs också Karin Stenberg personligen i en skrivelse från Berthelson. Skyddsföreskrifterna utfärdades slutligen av Länsstyrelsen i Norrbotten den 20 april 1948.

Som en bekräftelse på överenskommelsen skickade ägarna påföljande år en handskriven notering till Riksantikvarieämbetet, egenhändigt undertecknad av dem själva:

Undertecknade, skogslappar inom Arvidsjaurs socken och ägare till bodar och kåtor i lappstaden härstädes överlämna med tacksamhet beskyddet av densamma till Riksantikvarieämbetet, Stockholm. Arvidsjaur 14 maj 1949.

Lappstan, Arvidsjaurs församling och kommun. Foto: Anna Elmén Berg, Piteå museum, 2020-11-05.

Med vad ”betyder” Lappstaden som kulturmiljö?

När den samiska kyrkstaden i Arvidsjaur först byggnadsförklarades 1948 stod Lappstadens karaktär av kyrkstad i fokus och den kategoriserades därför under det som idag kallas ”kyrkligt kulturarv”. I nutiden är däremot intresset för den samiska representationen större. Intresseförskjutningen speglar samhällsutvecklingen i stort.

Två nya undersökningar har gjorts under senare år, som båda understryker Lappstadens betydelse för samisk identitet och att denna identifikation bidrar till betydelsen av att den samiska kyrkstaden bevaras i framtiden.

I ett projekt som bedrivits vid Piteå museum har Emeli Elfving och Sophie Nyblom (2021) sammanfattat Lappstadens betydelse med begreppen identitet, mötesplats och rekreation. De visar på att flera av de intervjuade ägarna ser sig som förvaltare av en viktig plats, sin familjs historia och samisk identitet.

Lappstan, Arvidsjaurs församling och kommun. Foto: Anna Elmén Berg, Piteå museum, 2020-11-05.

Även ett examensarbete av Ingela Persson (2022) vid Umeå universitet har visat på Lappstadens betydelse för samisk identitet. Persson lyfter fram Lappstadens betydelse inför framtiden:

Eftersom identiteten delvis skapas i samspel med andra påverkas den av rådande kulturella normer, och historien som sätter begränsningar för vad som är möjligt just nu genom att påverka varje enskilds individs tankemönster och önskningar för sig själv. Identitet är alltså något som är föränderlig utifrån omgivningen. Så för den samiska identiteten är det så viktigt att få känna gemenskap, ha gemenskap, jag kan inte annat göra än att konstatera att Lappstaden har varit och är fortfarande väldigt viktig för den samiska identiteten.

Lappstaden har varit väldigt viktig för den samiska identiteten och är även idag, men för att det ska fortsätta vara så och för att alla samer ska kunna känna sin samiska identitet i Lappstaden så tänker jag att man ska tänka utveckling och framtid, framför allt att man vågar. Jag tror att vi alla vill att man som same ska kunna känna en stark identitet, vad vore väl bättre än att ha Lappstaden som en viktig markör för alla samer att luta sig mot?

Begreppet ”samisk identitet” är givetvis inte statiskt utan, som redan Israel Ruong påpekade 1981, föränderligt och dynamiskt. När Ruong i en numera klassisk artikel definierade vissa identitetskriterier för samiska kulturer resonerade han utifrån samiska näringar, renskötseln, slöjd och konsthantverk, språk och jojkning. I detta ingick även det traditionella byggnadsskicket och då speciellt kåtan. Vi lämnar här ordet till Israel Ruong:

Kåtan såsom samisk bostad och både som internt och externt identifikationselement behöver en närmare kommentar. Det är onekligen så att många ännu levande äldre samer upplever och har upplevt kåtan med den flammande elden och en grupp människor runt omkring eldstaden och under det öppna rökfånget såsom en del av en själv såsom individ och social varelse. Det är i den lilla gruppen av människor som språket utvecklats och fått sina många uttryck för mänsklig närhet. Och själva doften av brinnande björkved och björknäver och av golvrisets, renfällarnas, renskinnens mjukhet, doft av rök hör också till de fenomen som utformat identiteten.
Paulus Utsi, en samisk diktare, har i dikten Sami Vuohki (Samiskt väsen) samlat något av själva evigheten i bilden av kåtan:

Om än jorden
och månen förintas
lyser kåtan som en silverstjärna.
Om än tron tar slut
finnes ett samiskt väsen i rörelserna.
Så länge elden brinner
glöder naturkraften än.
[i]

Lappstaden är en av tre bevarade samiska kyrkstäder i landet. De övriga är Fatmomakke i Västerbotten och Ankarede i Jämtland. Sammantaget berättar dessa tre om olika aspekter av de samiska kulturarven. I Norrbotten är Lappstaden det enda byggnadsminne som har en tydlig samisk karaktär. Det är också den enda samiska kyrkstaden i länet som har bevarats. Dess unika karaktär gör den omistlig.

Lappstan, Arvidsjaurs församling och kommun. Foto: Anna Elmén Berg, Piteå museum, 2020-11-05.

Vid tangentbordet i november 2022

Anna Elmén Berg
Fil. dr, antikvarie vid Piteå museum

Texten är ett utdrag ur en kommande rapport från ett projekt som syftar till att ta fram nya riktlinjer för byggnadsvården i Lappstaden. Projektet har bedrivits 2021–2022 med anslag från Länsstyrelsen i Norrbotten och i samverkan med Bebyggelse i norr.

Litteratur i urval

Elfving & Nyblom 2021 Elfving, Emeli & Nyblom, Sophie 2021. Lappstan i Arvidsjaur: Byggnader och bruk i tradition och nutid. https://piteamuseum.nu/projekt/lappstan-byggnader-och-bruk-i-tradition-och-nutid/

Korhonen, Olavi 2003. ”Här har ni mig: Om Karin Stenberg, samernas förkämpe i Arvidsjaur, i År av liv: Luleå stift 1904–2004 (red. Ulf Boström).

Lantto, Patrik 2000. Tiden börjar på nytt: En analys av samernas etnopolitiska mobilisering i Sverige 1900–1950.

Manker, Ernst 1968. Skogslapparna i Sverige: Fältanteckningar. Persson, Ingela 2022. Karin Stenbergs kamp om Lappstaden i Arvidsjaur – En kvalitativ analys kopplat till identitet (otryckt uppsats, Umeå universitet).

Persson, Ingela 2022. Karin Stenbergs kamp om Lappstaden i Arvidsjaur – En kvalitativ analys kopplat till identitet.

Ruong, Israel 1981. ”Samerna: Identitet och identitetskriterier”, Nord Nytt: Nordisk tidsskrift för folkelivsforskning nr 11.

Skogssamisk vilja: En jubileumsantologi om skriften ”Dat läh mijen situd”, Karin Stenberg och skogssamisk historia och nutid 2020 (red. Åsa Össbo, Bertil Marklund, Lena Maria Nilsson & Krister Stoor).

Silvén 2021, Silvén, Eva 2021. Friktion: Ernst Manker, Nordiska museet och det samiska kulturarvet.


[i] Ruong 1981, s. 20 f.