Reseskildring Luleälven, då och nu

Harsprånget är det ödsligaste och dystraste man kan tänka sig, dess skönhet är i sanning tragisk. Hela Luleälfvens väldiga breda vatten tränger ihop sig i en trång ränna med tvära, höga, af de drifvande dimmolnen svartglänsande, väggar. Nedanför hufvudfallet böjer rännan tvärt af i rät vinkel för att efter cirka 50 meter återta hufvudriktningen med en lika skarp vinkel. Med en oerhörd häftighet kastar sig hufvudfallets vattenmassor mot den höga svarta vägg som motar dem. De torna upp sig som om de ville klättra öfver hindret, vika af utefter klippan och rusa in i alla klyftor för att söka en utgång. Skummet yr öfver den hindrande tvärväggen och dansar ned på andra sidan där det blandar sig med forsböljorna, som i en sugande hvirfvel glidit förbi det skarpa hörnet. I vrede rusa de vidare ett par kilometer innan de lugna sig

– Maria Himmelstrand, STFs årsskrift 1913.

Illustration av Harsprånget ur boken Lappland, dess natur och folk, av Carl Anton Pettersson, en reseskildring publicerad 1871. Fotografi föreställande samma plats, av Evelina Regenius Jouper år 2021. Koordinater: SWEREF 99 TM: N 7425841, E 710944.

Det är tyst. Fullkomligt knäpptyst. Men ändå kan jag nästan höra dånet från det vatten som en gång karvat ner stenen till den massiva klyftan som sträcker sig mot norr och söder. Jag står på en klipphäll som slipats slät av vattenmassor några kilometer från den plats som beskrivs ovan av Maria Himmelstrand i STFs årsskrift från 1913. Hällen stupar rakt ner i klyftan och på andra sidan reser sig en ljust grå bergvägg. Det känns mäktigt att stå där och se den mörka hårda stenen som vattnet en gång fått framstå som så mjuk och formbar.

Även om Harsprånget tystats och stillats sen lång tid tillbaka är naturen fortfarande mäktig. Det går bara att föreställa sig vad som en gång var här, något som säkert trumfade tystnaden som råder idag. Min fantasi säger mig att miljön inte kunnat vara ödslig och dyster som Himmelstrand. Inte med allt det liv och rörelse den då hade. Idag är den kanske dyster just för att vattnet har stillats. Men den klarblå himlen och solens strålar skapar ett djup i landskapet vilket gör miljön levande i en annan bemärkelse. Skuggorna som uppstår i klyftan framhäver stenarnas formationer när solstrålarna träffar precis rätt. Det blir nästan något arkitektoniskt med kontrasterna av de hårda vinklarna på klipporna och de mjukt slipade stenhällarna. Mellan stenarna har vattnet stannat i små pooler som himlens blåa färg speglar sig i. Mot norr anas det hinder som stoppat vattnets framfart, Harsprångets vattenkraftverks stenfyllnadsdamm av laxrosa sten reser sig som en massiv vägg mitt i naturen.

Fotografi över torrfåran söder om Harsprånget vid koordinater SWEREF 99 TM:
N 7424261, E 710966.

Jag studerar kulturmiljöer, det vill säga miljöer som på något sätt påverkats av människan. Det ödsliga och närmare orörda landskap som beskrivs 1913 har ändrats och naturlandskapet har blivit ett kulturlandskap. Människan har strypt vattnets framfart för att nyttja den till elproduktion och därigenom förändrat landskapet längs med älvens milslånga stränder. Det är vad jag skriver om i projektet Veku Vaku, vattenkraftens kulturarv och det är därför jag står här på klipphällen strax söder om Harsprångets vattenkraftverk. Jag är inne på min första vecka av två fältveckor där jag skall studera och analysera samtliga femton vattenkraftverk med tillhörande dammar, anläggningar och kulturmiljöer längs med hela Lule älv.

Det är en alldeles väldig fart i forsen, de blekgröna forsböljorna komma störtande öfver hvarandra, slå ihop med motböljorna och krossas till en sjudande massa af skum. Dimslöjor driva öfver hvirflarna långsamt in öfver strandhällarna.

Även nedre Porjusforsen är storslagen, den är mera som ett fall, sammanträngt inom branta klippstränder. Öfver hufvudtaget äro väl Porjusfallen i sitt slag det mest storartade man kan se genom sin bredd, sina omväxlande utsikter och sin längd. Vi sågo dem ju inte i hela deras utsträckning. De torde nog ha varit vackrare innan de togos i anspråk för kraftverket, men för dem, som ej sett dem den tiden, äro de äfven nu oförlikneligt sköna.

– Maria Himmelstrand, STFs årsskrift 1913.

1912 har Porjus vattenkraftverk tagits i bruk men vattnet flödar fortfarande nerför älven. Idag är dammluckorna stängda och vattnet står still på selet ovanför dammen. Jag står där och tvekar, motorn är igång och GPSen visar att man kan köra här. Till vänster om bilen är det en torrfåra och till höger en stenvall byggd av människan. Det borde innebära att vattnet inte kommer hit? Jag kör framåt en bit och ser en annan bil stå parkerad på andra sidan om den förhöjda vägdragningen, pustar ut och kör framåt. Bredvid den parkerade bilen sitter skylten som kantat min resa.

RISKOMRÅDE. LUCKOR ÖPPNAS UTAN FÖRVARNING. DAMMLUCKOR.

Parkerar bilen innan skylten för säkerhets skull. När jag kliver ut är det tyst och stilla. Luckorna är helt klart inte öppna, i sådana fall hade jag hört forsen och anat de dimslöjor som Himmelstrand beskriver. Jag går de sista metrarna som tar mig över den lilla kulle jag parkerat framför och ser den torrlagda älvfåran. Mitt i torrfåran står en man, med en gigantisk hund. Jag ser att det är en Mastiff så jag vet att den är gigantisk och dess rygg är i höjd med mannens höfter. Men på något sätt ser både mannen och hunden liten ut i relation till den breda fåra som inte längre täcks av vatten. Jag står precis nedanför det nedre Porjusfallet, efter de branta klippstränderna.

Fotografi taget vid torrfåran söder om Porjus vattenkraftverk. Koordinater: SWEREF 99 TM: N 7433976, E 708914.
Ungefär samma plats tagen av Werner Åström. Källa: Tekniska Museet ID:TEKA0162005.

Riskmedvetna jag utmanar inte ödet och håller mig på åsen och fotograferar. När jag vänder mig norrut överraskas jag nästan av det som är framför mig. Templet i ödemarken tornar upp sig över trädtopparna. Porjus gamla ställverksbyggnad med sin ståtliga tegelarkitektur som markeras med en gyllene krona. Jag är byggnadsantikvarie, det är byggnader och arkitektur jag älskar och främst arbetar med. Ändå kan jag inte undgå att tänka att denna fantastiska monumentala byggnad är underordnad naturen och den mäktiga känsla som infinner sig när jag ser på landskapet.

Här står jag på en stor sten på en liten, omgiven av tunna tallar och ser ut över en fåra som karvats ut i landskapet av blekgröna forsböljor som störtar över varandra och slås ihop av motböljorna krossas till en sjudande massa av skum. Jag kan nästan se framför mig hur vattnet slås emot stenväggarna och kastas vidare, från höger till vänster och sen tillbaka. Men det är stilla och tyst och den rörelse som en gång präglat Porjusfallen är idag borta. Människans ingrepp och närvaron av den monumentala byggnaden som tornar upp sig över torrfåran är symbolisk för den makt och inverkan vi haft på naturlandskapet längs med Lule älv.

Fotografi taget vid torrfåran söder om Porjus vattenkraftverk. Koordinater: SWEREF 99 TM: N 7433976, E 708914.

Under min två veckor långa resa besökte jag samtliga femton vattenkraftverk och analyserade deras miljöer. Under resan fick jag användning av min fantasi som kunde iscensätta det liv som beskrivs i de historiska texterna. Torrfårorna låg ofta tysta och öde med spår efter det vatten som en gång flödat där. Men vid ett tillfälle hade jag turen med mig. Min andra vecka i fält besökte jag Akkats vattenkraftverk i Jokkmokk. Det var första gången jag fick se de konstverksprydda dammluckorna som dagen till ära stod öppna. Det dundrar om vattnet som forsar ur dammens stora gap och de virvlande dimmolnen är så täta av droppar att konstverken får en vit ridå framför sig. Jag står nedströms, på en stor sten längs med den västra kanten. Runt stenen virvlar vattnet in i strandkantens revor. Ett krämfärgat skum har vispats upp av kraften i vattnet och ligger och guppar i fårorna mellan stenarna. Jag tar bilen ner till det andra fallet nedanför Akkats, Kaitumfallet. Här står vattnet så högt att de omsluter trädstammarna längs strandkanten. En betongmur sträcker sig från den östra strandkanten till den västra. I selet ovanför muren är älven en stor mörk vattenspegel som kastar sig ut över muren i en vid båge för att krossas mot stenarna och bilda ett skum. Ljudet är mäktigt och energin i den kraft som vattnet har kan nästan kännas i luften.  

Två dagar senare, min sista dag på resan, står jag på exakt samma plats och det är tyst. Så när på ett litet porlande mellan de stenar som för bara några dagar sedan var täckta med ett krämfärgat täcke av skum. Dammluckorna är stängda och torrfåran är åter igen synlig. Den betongmur som agerat som avsats för vattnet syns helt och en stilla mörk vattenspegel har skapats ovanför den. Träden har fått komma ovanför strandkanten igen och omges av ett grönt täcke av gräs. På två dagar har landskapet och känslan på platsen förändrats helt. Min fantasi som har fått arbeta hårt de senaste veckorna har äntligen fått en förankring i verkligenheten. Att få se en och samma plats med två olika skepnader får mig att känna mig lyckligt lottad.

Filmen visar skillnaderna från när dammluckorna är öppna vs. stängda. Filmat 210615 samt 210617. Koordinater SWEREF 99 TM: N 7396828, E 714577

Oavsett vilken skepnad de olika platserna har med dunder och energi eller mäktig stilla tystnad är de helt klart värda att besöka. Om ni under semestern reser längs med älven är en avstickare värd att göra. Stanna till vid de dammar och kraftverk ni passerar och fantisera över hur det kunnat se ut förr innan vi gjorde intrång och tystade älven.

Kaitumfallet 210615
Koordinater SWEREF 99TM:
N 7396741, E 715110
Kaitumfallet 210617

Vid tangentbordet och bakom kameran:

Evelina Regenius Jouper, Byggnadsantikvarie på Norrbottens museum.

Källor:
Himmelstrand, Maria, På vandring i Lappland, Svenska turistföreningen, Svenska turistföreningens årsskrift 1913, Fören., Stockholm, 1913

Pettersson, Carl Anton, Lappland: dess natur och folk : efter fyra somrars vandringar i bilder och text skildrade, Fritze, Stockholm, 1866

Norrbottens trädgårdshistoria – bönderna

Under 1800-talet började trädgårdskulturen långsamt att spridas bland de norrländska bönderna via präster och borgare. Till en början fanns på bondgårdarna kanske inte mer än en liten inhägnad köksträdgård vid gaveln där man odlade rotsaker, grönsaker och örter. Inställningen till trädgårdsodlingen i norr gjorde det länge svårt att övertyga bönderna om dess nytta. Skogen skulle hållas borta från gården och grönsaker ansågs vara kreatursfoder. Odling av allt annat än nyttoväxter ansågs som onödig lyx. Det lilla grönsaksbehov som fanns tillgodosågs från landets södra delar.

Troligtvis inhägnad köksträdgård vid gaveln på postbonnsgården i Rosvik 1926. Foto: Börje Nordström, Norrbottens museums bildarkiv acc nr 1976:6:12.

Vid 1800-talets mitt odlade vanligt folk fortfarande bara samma rot- och grönsaker som man gjort i alla århundraden. Gränsen mellan kryddor, grönsaker och medicinalväxter var länge dessutom flytande, de flesta sorter användes både till mat, trolldom och medicin. Libbsticka och malört odlades tex både för sin goda smaks skull och för att fördriva onda andar. Vänderot odlades för att hålla häxorna borta och dill mot trollen. Det magiska vårdträdet var också populärt ända in på 1900-talet. I folktron sågs vårdträdet som bärare av gårdens lycka. Man trodde att trädet hade makt att hålla brand, olycka och sjukdom borta från gården. Om vårdträdet skadades såg man det som ett varsel om kommande sorg, att bryta grenar eller kvistar från trädet ansågs föra olycka med sig. Under andra världskriget då bränslebristen var stor höggs tyvärr många vårdträd ner.

Efter 1809 års krig var Sverige ett fattigt bondeland med en växande befolkning och ett växande försörjningsproblem. Staten ville att alla skulle bidra till landets självförsörjning av frukter, grönsaker och bär och började därför sprida kunskap om och intresse för trädgårdsodling genom odlingspropaganda. Bla producerade man speciella trädgårdsböcker för allmogen vilka genom den ökade läskunnigheten blev allmänt lästa. Kungliga lantbruksakademien bildades redan 1811 med uppgift att främja trädgårdsodlandet i landet. Akademien importerade frön som spreds till allmogen via hushållningssällskapen. I Stockholm drev Akademien Experimentfältet, en plant- och trädskola där nya sorter testades och introducerades. Mellan 1890-1920 nådde odlingspropagandan sin höjdpunkt och kom att bidra till att den svenska trädgårdsodlingen ökade markant.

Bla Hushållningssällskapen hade stor betydelse för att trädgårdsodlingen skulle slå igenom hos allmogen i norra landsänden. Dessa bildades under 1800-talet under överinseende av Lantbruksakademien. De ordnade kurser, premierade välskötta trädgårdar, delade ut gratis bärbuskar och fruktträd samt skrifter och information om trädgårdsodling. Sällskapen började också anställa länsträdgårdsmästare under 1800-talets andra hälft som höll föredrag och utförde praktiskt trädgårdsarbete i form av trädplantering och trädgårdsanläggning.

Norrbottens läns hushållningssällskap bildades av länets förste landshövding, Per Adolf Ekorn, redan 1814. Ekorn hade sitt residens i Sunderbyn, det var han som introducerade potatisen som gröda i länet. Hushållningssällskapets verksamhet lades dock vilande från 1824 till 1850 då landshövding Åkerhielm beslutades att åter bilda Norrbottens läns hushållningssällskap. Sällskapet öppnade länets första lantbruksskola i Avan, Luleå 1859. 1877, ett år efter att lantbruksskolan i Avan stängts, öppnades en ny lantbruksskola på gården Åminne i Boden. Denna skola stängdes 1913 och istället inrättade man en lantbruksskola på Grans egendom i Piteå.

Grans lantmannaskola, Piteå, 1937. Foto: Liljeqvist, Norrbottens museums bildarkiv acc nr 2005:83.

Förutom Hushållningssällskapet var den allmänna och obligatoriska folkskolan viktig för trädgårdsodlingens spridning i landet. Folkskola infördes 1842 i hela landet och i samband med detta stiftades en ny lag om undervisning i trädgårdsskötsel på folkskolorna. Flera skolor anlade därför skolträdgårdar för undervisningen. Hushållningssällskapen lämnade gratis frön, träd, buskar och plantor till skolträdgårdarna. I vissa skolor fick flitiga elever fruktträd och bärbuskar med sig hem som premie.

Trädgårdsarbete på skolschemat i Morjärvs skolträdgård 1945. Foto: Erik Lundemark, Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1978:948.

I många delar av landet var SJ också en viktig kunskapsspridare av trädgårdsodling. I över hundra år bedrev SJ landets mest omfattande trädgårdsverksamhet och vid stationer och järnvägsparker visades nya moden och odlingsvärda prydnadsväxter upp. Den första järnvägsparken ritades på 1850-talet av SJ:s första chefsarkitekt Adolf W. Edelsvärd. På 1860-talet hade planteringsverksamheten vuxit så mycket att man anställde en speciell trädgårdsdirektör, Olof Eneroth.

På 1870-talet beslutade man att fortsätta utbyggnaden av järnvägen genom Norrland. 1894 hade man kommit så långt som till Boden och 1903 stod Malmbanan från Kiruna till Narvik klar. I slutet av 1880-talet påbörjade SJ även försöksodlingar och växtzonforskning, bla i Boden. Till en början odlades endast lokalt vildväxande arter men så småningom började man även testa mer exotiskt växtmaterial som efter att det funnits lämpligt användes vid järnvägens planteringar. Frukter, bär och fröer delades dessutom ut till anställda och överblivna plantor såldes. Genom sina försök lyckades SJ visa att många växter var betydligt härdigare än man tidigare trott. Noggranna instruktioner för planteringar i olika delar av landet utformades liksom detaljerade diagram som visade hur långt norrut olika träd, buskar och perenner var härdiga.

Omkring 1920-talet började gårdarna på den norrländska landsbygden att förändras då trädgårdar började bli allt vanligare att anlägga. Vanligtvis anlades trädgården vid bostadshuset, den kunde vara planerad och ibland även planterad av länsträdgårdsmästaren. Innehållet var nyttobetonat men hade estetiska inslag som symmetri och indelning i kvarter och gångar. Köksodlingsdelen var därmed större tilltagen än prydnadsdelen eftersom självhushållning fortfarande var viktigt. Köksodlingen var så gott som alltid enkel med en strängt symmetrisk form samt inhägnad för att hålla djuren ute. Helst skulle den slutta mot söder och drivbänkar förläggas i den norra delen för mesta möjliga sol.

Köksträdgården delades in i kvarter som delades upp i odlingssängar med trampade gångar mellan. Runt huvudgångarna planterades kantväxter som smultron, ärtor, kryddväxter och blommor. I kvarteren odlades grönsaker, ärtor och kryddor. Grönsakssortimentet var vid tiden stort men det dröjde dock innan alla sorter blev allmänt odlade eftersom allmogen inte var intresserad av nyheter och grönsaker som ansågs som rikemansmat odlade man inte. Vid nästan varje gård odlades i början av 1900-talet spenat, persilja, bönor, palsternacka, lök, potatis, rödbeta och sallat. Bladsallat och bindsallat ansågs dock oätligt utan blekning vilket gjorde växten mjäll och fin i smaken.

Makarna Adina och Axel Svensson i sitt trädgårdsland, Svensbyn 1920. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1985:17.

Intresset för att odla fruktträd var länge ljumt över hela landet eftersom det tog så många år innan de bar frukt. I norra Norrland fanns vid början av 1900-talet dessutom bara en handfull kända härdiga sorter att välja bland såsom Charlamovsky, Säfstaholm, Hyslob och Astrakan. Dessa kunde dock odlas med fördel, i fjällen dock endast Hyslob. Fruktträd planterades i en egen avdelning för att inte stjäla ljus och näring från köksväxterna. I början av 1900-talet blev det också vanligt att plantera fruktträden på gräsmattan, ibland sattes de även mellan bärbuskarna. Om trädet spaljerades mot en södervägg kunde även sorter som normalt inte var härdiga i Norrland odlas, tex päron, körsbär och plommon, de lämnade dock inte mogna bär alla år.

Bär började odlas mer allmänt i slutet av 1800-talet då sockret blev billigare tack vare inhemsk produktion. De flesta hade då rabarber, krusbär, vinbär, hallon och nyponros som saftades och syltades. Dessutom ansågs det att alla trädgårdar borde ha smultron och jordgubbar som i passande jordmån kunde ge god avkastning även allra längst upp i norr.

Syskonen Nordberg plockar vinbär i Klastorps trädgård, Gammelstad. Foto: Johan Albert Nordberg, Norrbottens museums bildarkiv acc nr 1986:887.

1918 utsågs Brännberg som lämplig plats för anläggande av en Statens försöksgård för försöksodling på myrmark. Brännberg fick stor betydelse för odling i Norrbotten, här såg man tex tomater för första gången i länet. Sommartid arbetade lantbrukselever här och jordbrukarna vid kolonaten gjorde dagsverken här. Försöksverksamheten växte med åren och utökades med bättre mark för odling. Gården drevs vidare av Lantbrukshögskolan efter 1939. 1957 upphörde verksamheten och gården kom i privat ägo.

Även om nyttoodlingen dominerade så blev prydnadsväxter allt vanligare i Norrland i början av 1900-talet. Närmast bostadshuset, helst mot söder, anlades gärna en prydnadsträdgård med annueller, perenner och prydnadsbuskar. Prydnadsträdgården skulle vara enkel och präglades av inhemska växter anpassade för orten. Perenner rekommenderades eftersom de krävde mindre skötsel och återkom varje år. Med den blygsamma omfattning som de norrländska trädgårdarna hade i början av 1900-talet så var det främst de mest lättodlade växterna som var i allmän användning.

En rad med härdiga perenner i en mullbänk vid väggen eller kanske en rabatt utmed infarten kunde de flesta åstadkomma, även med knappa medel. Mullbänken var en tidig enkel form av rabatt. Jord skottades upp mot husets stenfot som skydd mot golvdrag och där odlades blommande växter. Häckväxter och gårdsträd tog man direkt från skogen. Prydnadsbuskar som syren, spirea eller ros var också vanliga, ibland som bersåer. De tidiga vårväxterna saknades vanligtvis eftersom de pga klimatet inte var lämpliga att odla. På 1920-talet började det dock bli vanligt att plantera blomsterlökar för att få vackra blommor till jul. Det förekom då att de sedan sattes ut i rabatten eller gräsplanen.

Mullbänk vid Bergströmska gården i Luleå. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1994:58.

Före handelsträdgårdarnas etablering i norr kunde det vara svårt att få tag på växtmaterial. Småplantor kunde dock ges bort eller bytas och på så vis kunde även de fattigaste få tag på växter. De växter som var mest lättskötta, friskast och frodigast fick störst spridning. Många växter kunde man också samla frö från själv eller så kunde man gräva upp en vacker planta i skogen och flytta in i trädgården. Man köpte även fröer via katalog vilket inte var särskilt dyrt. 1875 bildades Norrbottens läns trädgårdsförening vilken drev en fröfirma varifrån man sålde klimatanpassade sorter. I föreningens trädgård i Luleå gjorde man odlingsförsök och prövade ut härdiga sorter för det norrländska klimatet.

Omslag till 1882 års priskurant från Norrbottens läns trädgårdsförening. Foto: Pernilla Lindström, originalet finns på Norrbottens minne.

Liksom med hus så präglas trädgården av den tid då den tillkommit, i både form, struktur och växtinnehåll. Tänk på det när du tar hand om den. Genom att ta hand om din gamla trädgård så bevarar du både ett kulturarv och vår biologiska mångfald.

Vid tangentbordet:
Pernilla Lindström
Byggnadsantikvarie vid Skellefteå museum