Med en gruvfogde till far, konstnär till fru och en minst sagt imponerande arbetsiver var det kanske inte konstigt att Ferdinand Boberg bidrog till det svenska kulturarvets bevarande. Men på vilket sätt bidrog Boberg? I det här fallet är själva arbetet minst lika intressant som resultatet.

Ferdinand föddes i Falun år 1860 men växte upp i gruvorten Norberg där fadern arbetade som gruvfogde vid Kärrgruvan. Som gruvfogdeson kom Boberg snart att lära sig hur alla maskiner fungerade. Det här var en tid då industrierna byggde mycket på Christopher Polhems mekaniska lösningar från 16- och 1700-tal. Färgat av sin barndom sökte sig Boberg till Kungliga Tekniska Högskolan för att studera till maskiningenjör men kom sedan att fortsätta sina studier vid Kungliga Akademien för de fria konsterna för att bli arkitekt. Studierna innebar resor till Frankrike och Italien vilket definitivt föll den reseglada Boberg i smaken. Efter studierna började Bobergs mycket intensiva karriär. Rosenbad, Gävle brandstation och Villa Graninge är bara ett litet urval av de byggnader Boberg ritade. Flera av Bobergs verk var banbrytande för sin tid vilket är ett av de argument som används av de som menar att han var en av Sveriges främsta arkitekter.

Sitt livs kärlek träffade Boberg under en av sina studieresor till Paris. Dit hade nämligen även Anna Scholander sökt sig men då för att studera måleri vid Académie Julian. År 1884 förlovade de sig och år 1888 gifte de sig. Det var då Anna tog namnet Boberg som hon kom att bli mera känd som. Att hon skulle gifta sig med en arkitekt och tecknare var kanske inte så chockerande då hennes far, Fredrik Scholander, titulerat sig likadant. Faktiskt så hade även hennes farfar, Axel Nyström, titulerat sig precis likadant.

Under Bobergs verksamma tid stod Sverige inför mycket stora förändringar. Med elektrifieringen och industriella jättekliv sökte sig folk från landsbygden till städerna. De flesta näringar kom att förändras så kraftigt att de nästan inte var igenkännbara. Huruvida förändringarna var positiva eller inte rådde det delade meningar om. Grundaren av Nationalmuseum, Arthur Hazelius, var en av de som förfärades av landsbygdens utarmning och menade att det innebar ett hot mot den svenska bondekulturen. Det är mot bakgrund av detta som man ska förstå hur och varför Hazelius grundade Skansen år 1891. Boberg menade snarare att utvecklingen gick framåt; det gamla Sverige skulle snart ersättas med ett nytt. Här är det viktigt att påpeka att Sverige vid den här tiden var fattigt och levnadsvillkoren var inte sällan helt miserabla. Med detta sagt är det tydligt – med Bobergs tecknade och skrivna verk framför sig – att förstå Bobergs respekt och aktning för det gamla Sveriges industrier.

Sin karriär som arkitekt lämnade Boberg år 1915 och då med den minst sagt storslagna ambitionen att istället nedteckna den tidiga industrins mekanik. Boberg började resa land och rike kring för att dokumentera industrier som stod i begrepp att försvinna eller förändras. Ofta var han ackompanjerad av sin hustru. Det blev många resor, som det kan bli när man pensionerar sig redan vid 55 års ålder, och Boberg lämnade efter sig en kulturhistorisk skatt om cirka 11 000 bilder. Arbetet fick namnet Svenska bilder och avslutades år 1925.

Idag är fältet för industriellt kulturarv enormt, såväl i Sverige som internationellt. I Sverige har vi en alldeles unik ställning i att ha så mycket dokumenterat från sin samtid, vilket vi ska vara tacksamma för. Det lämnar ett enormt källmaterial för nutidens forskare att analysera för att bättre förstå vårt förflutna. Att besöka eller engagera sig i Svenska industriminnesföreningen är ett bra tips för att förkovra sig ytterligare. Jag vill även passa på att tipsa om år 2020-års upplaga av Med hammare och Fackla, utgiven av Sancte Örjens Gille. Boken heter Bergsbruk i konsten och är även därifrån flera av bilderna är tagna.

Vid tangentbordet,
Marcus Bengtsson
Byggnadsantikvarie