Vårhälsningar från Friluftsmuseet Hägnan

På Hägnan strävar vi efter att på ett roligt och pedagogiskt sätt skildra livet på den norrbottniska landsbygden från slutet av 1700-talet till 1940-talet. Precis som livet förr tillbaka så är arbetet cykliskt. Påsken kom och gick med stormsteg och efter några intensiva dagar med bland annat brödbakning, pyssel och en färgsprakande påskkärringsparad så blickar vi nu framåt mot resten av våren och den kommande sommarsäsongen. Det är mycket som ska förberedas; gårdar och interiörer ska städas och ställas i ordning, föremål vårdas och placeras ut, kläder tvättas och hagarna göras redo för djuren. Arbetet med förberedelserna är både spännande och lärorikt. Att på nära håll få se hantverksskickligheten, uppfinningsrikedomen och mångfalden bland alla föremål är en förmån. Minst lika spännande är det även att försöka förstå hur tidigare generationer har tänkt. Ett arbete som ibland inte är helt lätt och kräver lite detektivarbete.

Klurigt objekt. Foto © Friluftsmuseet Hägnan.

Dokumentationen av föremålen är viktig för att vi bättre ska kunna förstå människors liv och arbete i äldre tider. Även om friluftsmuseets samling är en rekvisitasamling (som kan användas i verksamheten) så består den till största delen av kulturhistoriska originalföremål med stora kunskapsvärden som vi värnar mycket om. Som kunskapsinstitution och förvaltare av kulturarvet arbetar vi för att vara en plats där besökare ges möjlighet att komma nära historien, vi vill med andra ord vara ett levande ”förr i tiden”. En plats där historien kan upplevas med alla sinnen.

Städning i Storgården: Foto © Friluftsmuseet Hägnan.

Hägnan är en plats för både materiell och immateriell kulturhistoria, för handens kunskap, för berättande, musik, högtider och traditioner. Möten med människor från världens alla håll och kanter engagerar samtidigt som dagens aktuella frågor sätts i ett historiskt perspektiv. Under vintern har vi exempelvis haft besök av närmare tre tusen fransmän som har vandrat runt i snön mellan gårdarna och besökt Storgården. Det har lett till samtal som har gett upphov till både skratt, igenkänning och nya upptäckter. Det är dock bara en del av den pedagogiska verksamheten. Det är också viktigt för oss att vara en resurs för skolan. Med det i åtanke lanserade vi under våren ett nytt skolprogram ”1920 – Om barns rätt förr och nu­­­­­­­­­­­­­­­­­­­”. Som rubriken vittnar om ligger fokus på 1920-talet och barns rättigheter förr och nu. Eleverna får prova på hur det kunde vara att gå i skolan för hundra år sedan och reflektera över skillnaden mellan barns livsvillkor förr och idag. Vi pratar om Barnkonventionen, vad den är för något och vilka artiklar som inte följdes under en vanlig skoldag för hundra år sedan. Med Barnkonventionens rättigheter som konkreta byggklossar får eleverna sedan välja vilka rättigheter de vill ska gälla för framtidens barn. Målgruppen för programmet är klass 1–3 men vi hoppas kunna utveckla innehållet så att det på sikt även passar för en lite äldre målgrupp.

Skolprogram 1920-Om barns rätt förr och nu. Foto © Friluftsmuseet Hägnan.

Röster från deltagande elever och lärare:
Vad minns du mest från besöket på Hägnan?

”Hur det var i skolan förr i tiden, det var jobbigt.” (Elev)
”Minns griffeltavlorna och att man suddade med hartassar, det var lite läskigt.”
(Elev)

Vad tror du att du lärde dig av besöket?
”Idag är det förbjudet att slå barn men förr fick man det.” (Elev)

Vilket lärande anser du som lärare att dina elever fått med sig av att delta i skolprogrammet?
”Praktisk erfarenhet kring hur det var att leva för hundra år sedan. Konkret arbete som de minns och kan berätta mycket om i efterhand!” (Lärare).

Skolprogram 1920, gruppuppgift med klossar. Foto © Friluftsmuseet Hägnan.

Under årens lopp är det många som har vandrat över tunet, besökt våra fina byggnader och deltagit i olika aktiviteter och evenemang. En del kommer tillbaka om och om igen och ibland tar de barnen eller barnbarnen med sig, för att de ska få uppleva samma saker som de själva fick när de var små. Hägnan har på så vis blivit en samlingsplats för folk i alla åldrar och tillsammans bidrar vi till att levandegöra historien. Vi hoppas därför att även du vill känna historiens vingslag och besöker oss på Friluftsmuseet Hägnan i sommar!

Varma hälsningar från personalen på Hägnan i Gammelstad

Sommar på Hägnan. Foto © Friluftsmuseet Hägnan.

Den enkla teckningens betydelse

Med en gruvfogde till far, konstnär till fru och en minst sagt imponerande arbetsiver var det kanske inte konstigt att Ferdinand Boberg bidrog till det svenska kulturarvets bevarande. Men på vilket sätt bidrog Boberg? I det här fallet är själva arbetet minst lika intressant som resultatet.

Ferdinand föddes i Falun år 1860 men växte upp i gruvorten Norberg där fadern arbetade som gruvfogde vid Kärrgruvan. Som gruvfogdeson kom Boberg snart att lära sig hur alla maskiner fungerade. Det här var en tid då industrierna byggde mycket på Christopher Polhems mekaniska lösningar från 16- och 1700-tal. Färgat av sin barndom sökte sig Boberg till Kungliga Tekniska Högskolan för att studera till maskiningenjör men kom sedan att fortsätta sina studier vid Kungliga Akademien för de fria konsterna för att bli arkitekt. Studierna innebar resor till Frankrike och Italien vilket definitivt föll den reseglada Boberg i smaken. Efter studierna började Bobergs mycket intensiva karriär. Rosenbad, Gävle brandstation och Villa Graninge är bara ett litet urval av de byggnader Boberg ritade. Flera av Bobergs verk var banbrytande för sin tid vilket är ett av de argument som används av de som menar att han var en av Sveriges främsta arkitekter.

Ferdinand Boberg lirade under sin studenttid gitarr. Lavering av Anders Zorn. Bild tagen från Wikimedia.

Sitt livs kärlek träffade Boberg under en av sina studieresor till Paris. Dit hade nämligen även Anna Scholander sökt sig men då för att studera måleri vid Académie Julian. År 1884 förlovade de sig och år 1888 gifte de sig. Det var då Anna tog namnet Boberg som hon kom att bli mera känd som. Att hon skulle gifta sig med en arkitekt och tecknare var kanske inte så chockerande då hennes far, Fredrik Scholander, titulerat sig likadant. Faktiskt så hade även hennes farfar, Axel Nyström, titulerat sig precis likadant.

Under Bobergs verksamma tid stod Sverige inför mycket stora förändringar. Med elektrifieringen och industriella jättekliv sökte sig folk från landsbygden till städerna. De flesta näringar kom att förändras så kraftigt att de nästan inte var igenkännbara. Huruvida förändringarna var positiva eller inte rådde det delade meningar om. Grundaren av Nationalmuseum, Arthur Hazelius, var en av de som förfärades av landsbygdens utarmning och menade att det innebar ett hot mot den svenska bondekulturen. Det är mot bakgrund av detta som man ska förstå hur och varför Hazelius grundade Skansen år 1891. Boberg menade snarare att utvecklingen gick framåt; det gamla Sverige skulle snart ersättas med ett nytt. Här är det viktigt att påpeka att Sverige vid den här tiden var fattigt och levnadsvillkoren var inte sällan helt miserabla. Med detta sagt är det tydligt – med Bobergs tecknade och skrivna verk framför sig – att förstå Bobergs respekt och aktning för det gamla Sveriges industrier.

Sin karriär som arkitekt lämnade Boberg år 1915 och då med den minst sagt storslagna ambitionen att istället nedteckna den tidiga industrins mekanik. Boberg började resa land och rike kring för att dokumentera industrier som stod i begrepp att försvinna eller förändras. Ofta var han ackompanjerad av sin hustru. Det blev många resor, som det kan bli när man pensionerar sig redan vid 55 års ålder, och Boberg lämnade efter sig en kulturhistorisk skatt om cirka 11 000 bilder. Arbetet fick namnet Svenska bilder och avslutades år 1925.

Idag är fältet för industriellt kulturarv enormt, såväl i Sverige som internationellt. I Sverige har vi en alldeles unik ställning i att ha så mycket dokumenterat från sin samtid, vilket vi ska vara tacksamma för. Det lämnar ett enormt källmaterial för nutidens forskare att analysera för att bättre förstå vårt förflutna. Att besöka eller engagera sig i Svenska industriminnesföreningen är ett bra tips för att förkovra sig ytterligare. Jag vill även passa på att tipsa om år 2020-års upplaga av Med hammare och Fackla, utgiven av Sancte Örjens Gille. Boken heter Bergsbruk i konsten och är även därifrån flera av bilderna är tagna.

Vid tangentbordet,
Marcus Bengtsson
Byggnadsantikvarie