Med en gruvfogde till far, konstnär till fru och en minst sagt imponerande arbetsiver var det kanske inte konstigt att Ferdinand Boberg bidrog till det svenska kulturarvets bevarande. Men på vilket sätt bidrog Boberg? I det här fallet är själva arbetet minst lika intressant som resultatet.
Ferdinand föddes i Falun år 1860 men växte upp i gruvorten Norberg där fadern arbetade som gruvfogde vid Kärrgruvan. Som gruvfogdeson kom Boberg snart att lära sig hur alla maskiner fungerade. Det här var en tid då industrierna byggde mycket på Christopher Polhems mekaniska lösningar från 16- och 1700-tal. Färgat av sin barndom sökte sig Boberg till Kungliga Tekniska Högskolan för att studera till maskiningenjör men kom sedan att fortsätta sina studier vid Kungliga Akademien för de fria konsterna för att bli arkitekt. Studierna innebar resor till Frankrike och Italien vilket definitivt föll den reseglada Boberg i smaken. Efter studierna började Bobergs mycket intensiva karriär. Rosenbad, Gävle brandstation och Villa Graninge är bara ett litet urval av de byggnader Boberg ritade. Flera av Bobergs verk var banbrytande för sin tid vilket är ett av de argument som används av de som menar att han var en av Sveriges främsta arkitekter.
Ferdinand Boberg lirade under sin studenttid gitarr. Lavering av Anders Zorn. Bild tagen från Wikimedia.
Sitt livs kärlek träffade Boberg under en av sina studieresor till Paris. Dit hade nämligen även Anna Scholander sökt sig men då för att studera måleri vid Académie Julian. År 1884 förlovade de sig och år 1888 gifte de sig. Det var då Anna tog namnet Boberg som hon kom att bli mera känd som. Att hon skulle gifta sig med en arkitekt och tecknare var kanske inte så chockerande då hennes far, Fredrik Scholander, titulerat sig likadant. Faktiskt så hade även hennes farfar, Axel Nyström, titulerat sig precis likadant.
Under Bobergs verksamma tid stod Sverige inför mycket stora förändringar. Med elektrifieringen och industriella jättekliv sökte sig folk från landsbygden till städerna. De flesta näringar kom att förändras så kraftigt att de nästan inte var igenkännbara. Huruvida förändringarna var positiva eller inte rådde det delade meningar om. Grundaren av Nationalmuseum, Arthur Hazelius, var en av de som förfärades av landsbygdens utarmning och menade att det innebar ett hot mot den svenska bondekulturen. Det är mot bakgrund av detta som man ska förstå hur och varför Hazelius grundade Skansen år 1891. Boberg menade snarare att utvecklingen gick framåt; det gamla Sverige skulle snart ersättas med ett nytt. Här är det viktigt att påpeka att Sverige vid den här tiden var fattigt och levnadsvillkoren var inte sällan helt miserabla. Med detta sagt är det tydligt – med Bobergs tecknade och skrivna verk framför sig – att förstå Bobergs respekt och aktning för det gamla Sveriges industrier.
Sin karriär som arkitekt lämnade Boberg år 1915 och då med den minst sagt storslagna ambitionen att istället nedteckna den tidiga industrins mekanik. Boberg började resa land och rike kring för att dokumentera industrier som stod i begrepp att försvinna eller förändras. Ofta var han ackompanjerad av sin hustru. Det blev många resor, som det kan bli när man pensionerar sig redan vid 55 års ålder, och Boberg lämnade efter sig en kulturhistorisk skatt om cirka 11 000 bilder. Arbetet fick namnet Svenska bilder och avslutades år 1925.
Hästvind vid Fredmundberg 1919, blåsverk vid Riddarhyttan 1919, pumpanordning i Persberg 1919, stampverk vid Skrekarhyttan och en Lancashirehärd vid Hävla 1920. Samtliga bilder är akvareller av Ferdinand Boberg, Jernkontoret. Avfotograferade av Kenneth Sundh. Från boken Bergsbruk i konsten, 2020.
Idag är fältet för industriellt kulturarv enormt, såväl i Sverige som internationellt. I Sverige har vi en alldeles unik ställning i att ha så mycket dokumenterat från sin samtid, vilket vi ska vara tacksamma för. Det lämnar ett enormt källmaterial för nutidens forskare att analysera för att bättre förstå vårt förflutna. Att besöka eller engagera sig i Svenska industriminnesföreningen är ett bra tips för att förkovra sig ytterligare. Jag vill även passa på att tipsa om år 2020-års upplaga av Med hammare och Fackla, utgiven av Sancte Örjens Gille. Boken heter Bergsbruk i konsten och är även därifrån flera av bilderna är tagna.
Vid tangentbordet, Marcus Bengtsson Byggnadsantikvarie
Det var en gång sju små sjöar som krusades av vindarna och närde grönskan som kantade dess stränder. De sju små sjöarna hade två ståtliga grannar, Áhkká och Gállaktjåhkkå och varje vår närde de ståtliga grannarna och deras familj de sju små sjöarna med färskt smältvatten från sina vita toppar. Smältvattnet gjorde att de sju små sjöarna kopplades samman med små porlande bäckar och virvlande forsar. Förenade låg de sju små sjöarna som ett pärlband genom ett vackert och väl omhändertaget naturlandskap. Som tack för smältvattnet hjälpte de sju små sjöarna sina ståtliga grannar att få sällskap. Genom att stilla sig och frysa till på vintern kunde de leda små tvåbenta varelser och deras vänner med horn upp på de ståtliga grannarnas ryggar och mot stora matförråd i fjärran. I djupen på de sju små sjöarna simmade det massor med fisk som guppade från sjö till sjö. Ibland vandrade fiskarna iväg från de sju små sjöarna långt österut längs med den stora kraftfulla älven.
En dag kom det varelser på två ben utan vänner med horn. De började gräva i foten på de ståtliga grannarnas lillasyster, Nieras. De grävde och de byggde och till sist så stillades flödet mellan de sju små sjöarna och porlandet tystnade. De sju små sjöarna började växa och sakta krypa upp längs med sidorna på sina ståtliga grannar. De började svälja de små öarna, näsen och uddarna som smyckat och kantat deras liv. Det flödande band som de sju små sjöarna prytt blev bredare och bredare, och de sju små sjöarna började omfamna varandra. De svepte med sig andra mindre sjöar i sin omfamning samtidigt som de såg hur livet förändrades tills en dag när de stillnade. De ståtliga grannarna såg ner på sina sju små sjöar och möttes av en enda stor vattenspegel för dem att spegla sig i.
De sju små sjöarna, Suorvajaure, Vuoksajaure, Alemusjaure, Luoktanjarkajaure, Sjvaltjajaure, Kaskejaure och Ruotjajaure försvann i djupet av sig själva.
Stora Sjöfallet 1881 års Generalstabskarta visar de sju små sjöarna som ett pärlband i mitten. Källa: Lantmäteriet
Mitt i den natursköna nationalparken Stora Sjöfallet beslutar riksdagen 1918 att bygga Suorvadammen. För att kunna genomföra detta väljer man att ändra gränserna för nationalparken och ta bort det skydd man gett platsen bara knappa tio år tidigare. En av orsakerna till beslutet var att man 1915 färdigställt det första vattenkraftverket, Porjus, längs med Luleälven och ett behov av att reglera vattenflödet hade uppstått. Genom att kontrollera de sju små sjöarna, även kallade Suorvasjöarna kunde man skapa en jämnare vattenföring och produktion året om. De sju små sjöarna, och flera sjöar där till, skapar idag Akkajaure, ett 60 km långt vattenmagasin som däms av Suorvadammen.
Arbetena med anläggandet av Suorvadammen inleddes 1919 vid Lilla Sjöfallet, elva väglösa mil från Porjus. När man påbörjade bygget av Porjus vattenkraftverk 1910 genomfördes parallellt bygget av järnvägen från Gällivare till Porjus för att bland annat kunna forsla material till platsen. Vid bygget av Suorvadammen fanns det inga planer på varken järnvägs- eller vägbygge de sista elva milen från Porjus. Istället använde man sig av älven för att forsla materialet till Suorvadammen. På sommartid användes en hel armada av båtar och på vintertid tog man hjälp av ett 100-tal hästar som drog lasterna på isarna.
Suorva samhälle vid Östra gren ca 1923. Källa: Järnvägsmuseet
Arbetsmiljön i det primitiva landskapet var slitsamt och till en början bodde arbetarna i tält och jordkojor. 1920 började man bygga ett samhälle i anslutning till arbetsplatsen som bestod av 26 baracker, två marketenterier eller matbespisningar, en sjukstuga, befälsmäss, bad- och tvättstuga förråddslokaler mm. Det nya samhället anlades vid Lilla Sjöfallet i Suorvajaures östra utlopp i sjön Kårtjejaure. Till en början uppkallades samhället efter fallet men så småningom etablerades namnet Suorva och själva arbetsplatsen kallades för Östra gren. Vid Suorvajaures västra utlopp till sjön Järtajaure där den andra dammbyggnaden anlades, slog man upp ett mindre antal byggnader. Platsen kom att kallas för Västra gren.
Suorvadammens utbredning 1960. Ortofoto hämtat från Lantmäteriet.
De två dammarna byggdes som serievallsdammar i betong, med mönster hämtade från Sierra Nevada i USA. Anledning till valet var att konstruktionsmodellen visat på att den klarade av stora temperaturskillnader men även att den kunde ta tryck från stora isar och vattenmassor.
De två dammarna stod färdiga 1923. Dammen vid Östra gren kom att bli störst och bestod av 17 valv och ett reglerbart skibord, en konstruktion som släpper ut vattenöverskottet. Dammen vid Västra gren omfattades av 14 valv samt två skibord, ett reglerbart och ett fast. Sammanlagt blev den mur som stoppade det flödande vattnet från de sju små sjöarna 440 meter lång inklusive landfästen och skibord. De uppdämda sjöarna ökade från att ha en areal på 98 m2 till 150 km2. Vattnet tappades ur det stora magasinet med två stora järnluckor som forslade vattnet genom två tunnlar som var nedsprängda i berget under östra dammen.
Suorvadammens Västra gren under uppbyggnad med de 14 valven. Källa: Tekniska museet
Efter den första regleringen 1923 har Suorvadammen reglerats ytterligare tre gånger. Den andra regleringen skedde mellan 1937-1941. Då förlängdes de befintliga dammarna och höjdes med sju meter. Den tredje regleringen genomfördes mellan 1942-1944 då höjde man de befintliga dammarna ytterligare. Det var även nödvändigt att bygga en tredje damm för att hindra vattnet att tränga fram genom en dalgång som var belägen på ön Järtasuolo mellan de båda dammarna. Den nya dammen, även kallad Sågviksdammen, hade en högsta höjd på 4 meter och var 140 meter lång.
Den fjärde och slutgiltiga regleringen av Suorvadammen genomfördes 1966-1972 och innebar en stor förändring för platsen. Istället för att fortsätta utvecklingen av de ursprungliga dammarna byggdes tre stycken nya dammar strax nedanför. De nya dammarna som vi ser idag är utifrån en konstruktion som kallas stenfyllnadsdamm. Dammen vid östra gren är hela 750 meter lång och 50 meter hög, den vid Västra gren är 450 meter lång och 67 meter hög och den mittersta, Sågviksdammen är 330 meter lång och 23 meter hög. Fram till den sista utbyggnaden hade uppskattningsvis 6 700 hektar överdämts och med den sista regleringen sattes ytterligare 5 200 hektar under vatten. Vattenståndet varierar med 30 meter vilket gör att strandlinjen längs med de ståtliga grannarnas sida varierar under året.
Idag syns inte den gamla serievalvsdammen eftersom den ligger under vattenytan. Den stora utbyggnaden har resulterat i att Suorva idag är ett flerårsmagasin som ska kontrollera vattentillförseln till alla kraftverk nedströms Lule älv. Regleringen har inte bara fått sju små sjöar att försvinna utan omvandlat livet och naturlandskapet drastiskt både ovanför och nedanför dammarna. Den tidigare levande älven har tämjts och det stora vattenfallet som nationalparken är uppkallat efter, Stora Sjöfallet, är inte så stort längre.
Vid Stora Sjöfallet, Hermelins fall, omkring 1900. Från vänster Kalle Björkman, Karl August Såhl. Fallet tystnade för gott 1972 på grund av kraftverksutbyggnad. Källa: Nordiska Museet
I vårat treåriga Interreg Nord projekt Veku Vaku – vattenkraftens kulturarv, undersöker vi vattenkraftens kulturmiljöer längs med hela Lule älv. Under året kommer vi bland annat att inventera Suorvadammen för att fördjupa oss på ämnet.
Vill ni läsa mer om vattenkraftens kulturarv kan ni följa projektet på www.vekuvaku.eu eller gå in på instagram och följa @norrbottensmuseum och hashtagen #vekuvaku.
Evelina Regenius Jouper, Byggnadsantikvarie
Vidare läsning
Forsgren, Nils, Den effektfulla älven: stänk från Luleälvens kraftfulla historia, Vattenfall Norrbotten, Luleå, 1989
Spade, Bengt, De svenska vattenkraftverken: teknik under hundra år, Riksantikvarieämbetet, Stockholm, 1999
Forsgren, Nils, Suorva: dammbygget i vildmarken, Porjus arkivkomm., Porjus, 1987
Granström, Willard & Bursell, Barbro (red.), Från bygge till bygge: anläggarnas liv och minnen : en studie över vattenkraftbyggandet från 1940-talet till 1970-talet, Kulturvårdskomm., Vattenfall, Vällingby, 1994
