Lobbyarbetet inför Institutet för rasbiologi

I år har det förflutit 100 år sedan Institutet för rasbiologi startade sin verksamhet. Etableringen av ett rasbiologiskt institut i Sverige, världens första statliga, var också resultatet av en väl genomförd lobbyverksamhet.

Rasbiologin utgjorde med sitt innehåll en viktig komponent i försvenskningsprocessen, eftersom drivkraften i det rashygieniska arbetet syftade till att motverka den hotande degenereringen av den svenska folkstammen. I centrum för denna process står främst språket och den svenska statens systematiska arbete över tid med att införa svenskt språk och svenska sedvänjor, bland annat inom det samiska och det meänkielitalande området.  Rasbiologins bärande huvudsyfte som en solitär del av försvenskningsprocessen, var att peka ut de undermåliga elementen i den föreställda homogena svenska folkstammen, och där utgjorde bland andra folkgrupper urfolket samerna, tornedalingar, kväner och lantalaiset en del av hotet.

Den svenska rasteorin byggde kortfattat på yttre synliga fysiska kännetecken som hud- och ögonfärg samt form på skalle, käkar och näsa. Arkitekterna bakom den nya vågen inom rasforskningen i Sverige var bland andra aktörerna professorn i naturalhistoria vid Uppsala universitet Sven Nilsson (1787–1883) och anatomiprofessorn Gustaf Retzius (1842–1919) vilken tagit vid där fadern Anders Retzius (1796–1860) slutade inom området. Andra ledande inom området var arkeologerna, eller fornminnesforskarna som de benämndes vid denna tid, Hans Hildebrand (1842–1913) och Oscar Montelius (1843–1921). Hildebrand och Montelius tillhörde gruppen arkeologer i Sverige, vilka lade etniska tolkningar av det arkeologiska fyndmaterialet. De hävdade att arkeologer måste kunna ge svar på folks härkomst, kopplat till arkeologiska fynd. 

Anders Adolph Retzius (1796–1860) målning av av Jean Gustaf Haagen (1868–1938).

Tanken på ett statligt institut i Sverige för att bedriva vetenskaplig forskning om svenska folkstammen startade i slutet av 1890-talet, då anatomiprofessorn Gustaf Retzius tillsammans med anatomiprofessorn Vilhelm Johan Hultkrantz (1862–1938) vid Karolinska Institutet, ansökte hos det svenska försvaret, att få undersöka värnpliktiga för att skapa en kvantitativ bas för kommande forskningar om den svenska folkstammen.

Frågan om att genomföra den stora undersökningen togs upp i nätverket SSAG, Svenska sällskapet för Antropologi och Geografi. SSAG bildades redan 1873 och då under namnet Antropologiska sällskapet, av Gustaf Retzius, arkeologen, entomologen och etnografen Hjalmar Knut Stolpe (1841–1905), riksantikvarien och numismatikern Hans Hildebrand samt arkeologen och riksantikvarien Oscar Montelius. Föreningens ändamålsparagraf var; att inom Sverige befrämja anthropologiens studium. Men likt vår egen samtid fanns det olika åsikter om hur ett projekt av denna omfattning skulle genomföras, och av vem.

Gustaf Retzius och Vilhelm Hultkrantz hade samma målsättning om att kunna genomföra en omfattande inventering av den svenska folkstammen, men företrädde olika metoder och vetenskapsteorier i frågan. Hultkrantz ville i projektet betona att undersökningen borde vila på en allomfattande antropologisk- arkeologisk-etnografisk inventering, medan Retzius avvisade upplägget med inlägget att;

Anatomerna borde hålla sig till den fysiska antropologin och inte gå in på etnografernas och arkeologernas områden.

Beslutet att genomföra den stora undersökningen av beväringar togs av SSAG under hösten 1896, efter att delvis privata anslag ställts till förfogande, samt att staten godkänt den omfattande antropologiska undersökningen av värnpliktiga och samtidigt tillskjutit medel för detta.  Redan under den första fältsäsongen 1897 kunde 22 980 rekryter mätas, och året efter 22 980. Totalt omfattade den antropologiska undersökningen 45 688 värnpliktiga.  Dessa mätningar kom att lägga grunden för framtida fältundersökningar i det förestående institutet.

Gustaf Retzius förbereder skallmätning av samen Fjällstedt. Foto: Alfred Gustaf Johannes Dahllöf (1841–1908) 1905. Uppsala universitetsbibliotek.

Lobbyarbetet tar fart
Det första försöket att aktivt arbeta för en fast institution för rasbiologi eller rashygienisk forskning i Sverige, kan återkopplas till 1909 när ett av de drivande nätverken i frågan bildades. Hösten 1909 bildades på hotell Kronprinsen i Stockholm Svenska Sällskapet för Rashygien, SSFR, av en grupp intresserade. Stiftarna var främst akademiker inom bland annat zoologi, botanik och psykiatri, samt högt uppsatta riksdagspolitiker. SSFR hade som förebild vid när sällskapet bildades, den tyska organisationen ”Deutsche Gesellschaft für Rassenhygiene”, där rasbiologierna Hans F.K. Günther, Fritz Lenz och Alfred Ploetz var ledande . Den nybildade föreningens ändamålsstadgar var tydliga. De löd enligt följande;

1). Insamla och bearbeta material af betydelse för studier af de mänskliga ärftlighets- och variationsförhållanden samt av sådana samhällsförhållande, som utöfva inflytande på den växande individen

2). Bland sällskapets medlemmar och allmänheten sprida kunskap om rashygienens metoder och resultat till ledning för såväl offentliga åtgärder som för de enskilda individernas handlande

3). Stödja vetenskapligt grundade sträfvanden för uppväxande och kommande generationers kroppsliga och andliga hälsa. 

Året efter bildades i Lund 1910 ”Mendelska Sällskapet”, vilka inriktade sig på genetik och växtförädling. De bägge föreningarna arbetade målmedvetet och långsiktigt med lobbyverksamhet för att skapa en fast plattform för rasbiologin i Sverige. Tidigt insåg man att man måste nå en bred publik för att kunna skapa motivation för en institution och utvecklade ett effektivt nätverk av vetenskapsmän, politiker och företagare i hela landet. I en rad artiklar och föreläsningar förde man ut budskapet om det stora samhällshotet som konsekvensen av en degenererad folkstam utgjorde. Eftersom gruppen bestod av samhällsmedborgare ur det övre skiktet med tyngdpunkt på den akademiska miljön och kända höga riksdagspolitiker, så nådde de fram med budskapet. Maria Björkman uttrycker det välformulerat i sin artikel i Socialmedicinsk tidskrift;

Samhällsproblemen var flera, men kan sammanfattas i degeneration, ojämn nativitet i olika befolkningsgrupper, skadliga miljöinflytanden i spåren av industrialiseringen och urbaniseringen samt en allmän försämrad moral

Den ledande kraften inom Svenska Sällskapet för Rashygien kom att bli Herman Bernhard Lundborg (1868–1943). Lundborg kom från Väse socken inom Karlstad församling i Värmland. Han studerade en rad olika ämnen vid Uppsala universitet, bland annat zootomi, morfologi, psykiatri och neurologi. Senare även embryologi och marinbiologi i Bergen, psykiatri i Nederländerna och kriminalpsykologi i München.

Herman Bernhard Lundborg (1868–1943). Förste chefen vid Institutet för rasbiologi. Foto okänd ca 1920.

Metoderna i lobbyarbetet som de bägge föreningarna nätverken arbetade med var mycket effektiva. När någon ur exempelvis SSFR hade författat en artikel i någon av de större dagstidningarna, som propagerade för ett statligt institut för rasbiologi och samtidigt varnade för den hotande degenereringen av den nordiska rasen. Då följde någon dag efteråt en ny artikel av någon ur Mendelska Föreningen, som understrykte vikten av den första artikelförfattarens påstående. På detta sätt bearbetades effektivt beslutsfattare av en taktisk opinion för att upprätta ett institut i Sverige. En skicklig strateg i detta lobbyarbete, med just vänskapsrecensioner var skriftställaren Robert Carl Larsson (1885–1956). När exempelvis Herman Lundborg presenterade två olika artiklar i de ledande dagstidningarna, i samband med den stora Folktypsutställningen, så skrev Larsson till Lundborg att:

Jag skall naturligtvis gärna recensera båda era verk, som nu skall tryckas. Så snart jag har fått dem så skall jag skriva till redaktion på SwD. Du kan alldeles säkert räkna med Heribert-Nilsson. Du kommer att få fina artiklar av M. fil. Eberhard Bäckström i Soc-Dem. Lännart Ribbing i Stockholms Dagblad och Olof Swedberg i Dagens Nyheter kan man också räkna med. 

Det var ett effektivt lobbyarbete som även tog folkbildningsmetoder till hjälp för att nå in till den bredare massan. Lundborg tog initiativ till en populärvetenskaplig skriftserie rörande eugeniska frågeställningar. Serien som gavs ut i åtta nummer, varav tre var dubbelnummer, mellan åren 1919–1923, var en billighetsupplaga som alla kunde ha råd med. Skrifterna distribuerades till både utbildningsmiljöer och arbetsplatser och fick därigenom ett kraftfullt genomslag. Det effektiva nätverket för rasbiologin tog på sig att recensera varandras skrifter på ett positivt sätt i både landsorts- och centralortstidningar. Eftersom recensenterna var erkända samhällsbärare, blev metoden mycket verksam.

Folkliga billighetsupplagan av svensk rasbiologi, särskilt riktad till folkbildningen och folkskolorna. Foto: Curt Persson 2022.

Effekten av denna lobbymetod gav till slut resultat, och ett första konkret förslag för inrättande av ett institut kom i december 1918. Då föreslog rektorn för Karolinska institutet Frithiof Lennmalm, som även var styrelseledamot i SSFR, i en skrivelse till Nobelkommittén i fysiologi eller medicin att ett Nobelinstitut i rasbiologi och ärftlighetsforskning skulle inrättas vid Karolinska Institutet. Lennmalm, som själv var professor i neurologi, lyfte fram angelägenheten av att starta detta arbete och förhoppningarna om att med rasbiologins hjälp skapa ett friskare människosläkte. Förslaget om ett inrättande av ett institut under Nobelkommittén föll inte styrelsen i smaken, men ett första konkret förslag hade ändå lagts fram i frågan.

Två andra effektiva lobbyinsatser för ett rasbiologiskt institut, var den stora Folktyptutställningen 1919, följt av praktverket Svenska folktyper 1919. Lundborg var drivande i frågan om att SSFR skulle arbeta för att organisera och genomföra en större manifestation, för att synliggöra frågan om att Sverige borde instifta ett institut för rasbiologi. Grundidén var att genomföra en insamling av rastypiska uttryck från allmänheten med hjälp av aktiva nätverk, där Sveriges befolkning uppmanades att skänka exempelvis bilder, texter och föremål som exemplifierade olika rastyper i landet. Manifestationen kom att bli ett omfattande upprop under 1918 till enskilda intresseföreningar, om en förfrågan att samla in material som möjligt för att illustrera och lyfta fram den nordiska rasen i Sverige.

Den omfattande utställningen utgjorde även stommen till det stora praktverket Svenska folktyper (1919), vilket var den hittills mest omfattande publikationen i det massiva lobbyarbetet. Praktverket kom att ligga till grund för de utvecklade teorierna från den 1909 bildade föreningen Svenska sällskapet för rashygien. Föreningen hade arbetat under en längre tid för att uppmärksamma, som de påstod, den hotande degenereringen av den svenska rasen. Ett av huvudmålen var som tidigare nämnts att starta ett institut, vilket kunde inventera och kartlägga de svenska folktyperna för att därigenom kunna föreslå ett långsiktigt strategiskt arbete för att bevara den rena svenska folktypen.

Praktverket Svenska folktyper. Försättsbladet visande en bondtyp från dalarna. Foto: Curt Persson 2022.

Institutet bildas
Det intensiva och välorganiserade lobbyarbetet i nätverken gav till slut resultat. 1920 arbetades det fram två likalydande motioner till Riksdagen angående inrättandet av ett statligt institut för rasbiologi. En motion lades fram i andra kammaren av riksdagsmannen, socialdemokraten och dåvarande undervisningsrådet i skolöverstyrelsen Wilhelm Karl Anders Björk (1888–1975) till den första kammaren, var i huvudsak författad av aktanterna Herman Lundborg och anatomiprofessorn vid Karolinska Institutet, Vilhelm Hultkrantz.  

Motionerna undertecknades den 13 januari 1921 av bland andra från första kammaren Björk och socialdemokraten tillika överinspektören för sinnessjukvården i Sverige Alfred Petrén (1867–1964).  Ur andra kammaren kan noteras att socialdemokraten Hjalmar Branting (1860–1925) och högerledaren Arvid Lindman (1862–1936) var två av undertecknarna. Motionerna bifölls med stor majoritet fredagen den 13 maj 1921.

Under riksdagsdebatten om inrättandet av ett institut för rasbiologi argumenterade förespråkarna ibland övertydligt för motionens bifallande. Ett exempel på en sådan argumentation för inrättandet kan belysas med den liberale riksdagsmannen Johan Jönsson (1875–1938) i Revinge;

Nationen såsom sådan har både rättighet och skyldighet att skydda sig mot fortplantning av … släkter och … individer, som från början är predestinerade för fängelser, dårhus och idiotanstalter.   

Men fanns det ett motstånd mot ett etablerande av ett rasbiologiskt institut i den svenska parlamentariska miljön? I riksdagsdebatten kunde skönjas ett motstånd främst baserat på det ekonomiska perspektivet. Motståndarna ansåg att det begärda årsanslaget omfattande 82 500 kronor var för högt, varför enstaka riksdagsledamöter tämligen lamt argumenterade för att inte inrätta ett institut med anledning av den höga årsbudgeten. Sverige liksom övriga Europeiska nationer, led fortfarande av den ekonomiska krisen i eftersläpningen av första världskrigets förödande av infrastruktur och industri. I protokollen från riksdagsdebatten syns inga argument som bär en etisk kritik, att det skulle vara fel att upphöja rasbiologin till ett vetenskapligt institut i nationen Sverige. 

Det går heller inte att ur ett forskningsperspektiv klargöra vilka enskilda individer som röstade för, respektive emot institutets införande. Detta med anledning av att detaljerade voteringsprotokoll inte började föras och arkiveras först 1924.  I dagspressen finns enstaka artiklar publicerade från perioden som handläggningen av motionen hanterades men dessa artiklar speglar i princip protokollen från riksdagen, det vill säga att motargumenten baserade sig i huvudsak på ekonomiska perspektiv.

I och med riksdagens beslut fredagen den 13 maj 1921 kunde medel i storleksordningen 60 000 kronor per år avsättas för ett inrättande av Statens institut för rasbiologi, vilket blev det officiella namnet på strukturen inrättningen.  För verksamheten tillsattes en styrelse bestående av sju personer med landshövdingen i Uppsala Hjalmar Knut Leonard Hammarskjöld (1862–1953) som ordförande. Förutom styrelsen organiserades institutet med en mindre stab, vilken utökades med tiden. Lundborg beskriver det nya institutets placering inom Uppsala universitetsorganisation enligt följande:

Det lever i ett slags symbiosförhållande till universitetet; chefen är upptagen på universitetets stat utan att vara universitetsprofessor i vanlig mening. En serie rasbiologiska föreläsningar skola årligen hållas vid universitetet av institutets forskare.
Assistenter och extra hjälpkrafter förordnas tills vidare i mån av behov och tillgångar av styrelsen. Vid institutet äro nu första året anställda:
En statistiker, tillika arkivarie och chefens ställföreträdare. En läkareassistent, en antropologisk assistent, en genealog, en kvinnlig reseassistent samt en fotograf. 

Vidare beskrivs även rasbiologins allmänna uppgifter av Lundborg i själva programförklaringen. Förklaringen upptar drygt tre sidor i dokumentet, där inledningen lyder:

”Den rasbiologiska forskningen, som arbetar för ett högt och ädelt mål: skydd mot släktets degeneration och främjande av goda rasegenskaper, växer sig för varje dag allt starkare”. Så börjar den riksdagsmotion, som nu lett till det svenska institutets för rasbiologi upprättande, och den fortsätter: ”Den utgår från den synpunkten, att det ej gives högre värden i ett land än själva folkmaterialet, helst om detta, såsom hos oss, av gammalt är av god beskaffenhet, denna forskningsuppgift är att närmare utreda och kartlägga alla de förhållanden beträffande ärftlighet och miljö, som förorsaka ett höjande eller ett sänkande av ett folks inre värde. Fasta hållpunkter och direktiv kunna först härigenom givas statsmakterna vid deras strävan att befordra folkets och rasens utveckling i sund riktning”.  

Många röster hörts om Institutet för rasbiologi och dess verksamhet, från dess start 1922 till dess nedläggning 1958. De allra flesta rösterna har tydligt i olika grader uttryckt en avsky och avståndstagande av aktiviteten. Samtidigt finns det även röster som hävdar att Institutet för rasbiologi inte var något speciellt negativt, och uttrycker samtidigt att – alla mättes ju!  Just detta argument har framförts ett antal gånger även i media och press i vår egen samtid att alla mättes, och visst ligger det en viss relevans i detta. Uppskattningsvis så genomfördes mätningar av, vad det finns kännedom om, närmare 100 000 personer i Sverige av institutets medarbetare. Men det är samtidigt viktigt att konstatera det som en av de många utsatta i uttrycker; – alla blev heller inte klassade som ett hot mot den rena svenska folkstammen, men det blev i huvudsak de nationella minoriteterna inklusive urfolket samerna.

Dekanhuset och tidigare folkskoleseminariet i Uppsala. Institutet för rasbiologis första lokaler. Foto: Curt Persson 2019.

Vid tangentbordet:
Curt Persson
Biträdande lektor i historia vid Luleå tekniska universitet

Källor urval

Nätresurser

Uppsala universitetsbibliotek Carolina Rediviva. Information och sökväg för Institutet för rasbiologis efterlämnade material. Översikt.  https://ub.uu.se/hitta-i-vara-samlingar/verk-och-samlingar-i-urval/rasbiologiska-institutet/

Arkiv

Kiruna kommun Centralarkiv.

Carolina Rediviva Uppsala universitetsbiblioteks arkiv, Institutet för rasbiologis arkiv.

Forskningsarkivet Umeå universitet.

LKAB Kiruna arkiv brevsamling.

Jukkasjärvi landskommun arkiv/Kiruna kommun Centralarkiv.

Riksarkivet Stockholm.

Riksarkivet Landsarkivet Härnösand.

Artiklar

Drouard, Alain (1998) Concerning Eugenics in Scandinavia: An Evaluation of Recent. CNRS-UMR 8596: Centre Roland Mousnier. Paris. Research and Publications (Population, 3, 1998).

Elenius, Lars (2016) Tornedalens skola i den etniskt neutrala nationalstaten. Föreningen för svensk undervisningshistoria.

Hagerman, Maja (2020) En svensk raspionjär. Expo Nr:3 2020.

Lundborg, Herman (1922) Hybrid types of the human race. Racial Mixture as a Cause of Conspicuous Morphological Changes of the Facial-type, ss. 274–280. The Journal of Heredity.

Litteratur

Andra kammarens protokoll 1921. Nr 42. Angående ett rasbiologiskt institut. Fredagen den 13 maj 1921.

Broberg, Gunnar & Tydén, Mattias (2005) Oönskade i folkhemmet. Rashygien och sterilisering i Sverige. Dialogos Förlag. Viborg.

Broberg, Gunnar (1995, 2002) Statlig rasforskning. En historik över Rasbiologiska institutet.

Furuhagen, Björn (2006) Den svenska rasbiologins idéhistoriska rötter. En inventering av forskningen. 326:2006. Bilaga till regeringsuppdrag redovisat av Forum för levande historia 2007 03 30. Stockholm.

Hagerman, Maja (2015) Käraste Herman. Rasbiologen Herman Lundborgs gåta.

Lundborg, Herman (1918) Biologiska och kulturella verkningar av rasblandningar och släktgiften. Kort granskning och översikt av Doc. H, Lundborg. Almqvist & Wiksélls Boktryckeri-A-B. Uppsala.

Lundborg, Herman (1919) Svenska folktyper. Bildgalleri, ordnat efter rasbiologiska principer och med en orienterande översikt av Dr H. Lundborg. Docent i rasbiologi och medicinsk ärftlighetsforskning. Till detta arbete höra fem planscher i trefärgstryck. Stockholm, AB Hasse W. Tullbergs Förlag.

Persson, Curt (2012) På disponentens tid. Hjalmar Lundbohms syn på samer och tornedalingar. Tornedalica Nr 62. Andra upplaga. Luleå Grafiska. Luleå.

Persson, Curt (2018) ”Då var jag som en fånge”. Statens övergrepp på tornedalingar och meänkielitalande under 1800- och 1900-talet. Svenska Tornedalingars Riksförbund. Tornionlaaksolaiset, Met Nuoret. HS Copy & Media Service.

1 svar på ”Lobbyarbetet inför Institutet för rasbiologi

  1. Pingback: Nyheter om arkeologi och historia februari 2022 | tervalampi

Kommentera