Vi har vid två tillfällen tidigare skrivit om 3D-teknikens användbarhet inom kulturmiljöarbetet, dels dokumentationsmässigt men också förmedlingsmässigt (3D-teknik inom kulturmiljövården | Kulturmiljö vid Norrbottens museum (kulturmiljonorrbotten.com) och 3D-teknik på Norrbottens museum | Kulturmiljö vid Norrbottens museum (kulturmiljonorrbotten.com). Nu är pilotprojektet med 3D-teknik på kulturmiljöavdelningen avslutat och erfarenheter och lärdomar har presenterats i en intern rapport. Tanken inför pilotprojektet var att utvärdera om vi hade tillräckligt med utrustning på museet för att kunna framställa digitala och fysiska 3D-modeller, hur tidskrävande tekniken var och om den skulle kunna ersätta eller endast komplettera dokumenterande processer inom vårt dagliga arbete inom arkeologi och byggnadsvård.

I rapporten kommer vi fram till att vi har tillfredställande utrustning på museet. För fotogrammetrin har vi kameror med vidvinkellinser, fotostång och drönare så att vi kan ta överlappande bilder över större områden inom en rimlig tidsplan. Tekniker-datorer med hög kapacitet att bearbeta stora och många filer i 3D-program som Agisoft och Reality Capture (RC) har vi också tillgång till. Båda 3D-programmen har vi också fått tid att lära oss och sätta oss in i. När det gäller 3D-arbetet inom byggnadsvården är det främst manuella uppmätningar med måttband och tumstockar som utgör grunden för 3D-modelleringen. Programvaran, Google Sketch-Up och Blender, har varit gratis och lätt att lära sig. Den utvalda bilden som kan ses i blogginläggets inledning visar stolpbod 20 i Gallejaur och resultatet av uppmätningar av densamma i form av en 3D-utskrift i plast. Båda bilderna är tagna av Marcus Bengtsson, Norrbottens museum.

När det gäller utvärdering av arbetstid och användbarhet har vi inom fotogrammetrin kommit fram till att 3D-tekniken tar mycket tid i anspråk. Ofta krånglar kommunikationen mellan mobilappar och kameror samt GPS med nätverks-RTK, särskilt om vegetationen är omfattande och signaler mellan teknisk utrustning på så sätt försvagas. Därmed skulle det vara väldigt vågat att förlita sig på enbart fotogrammetriserier och i slutändan 3D-modeller som dokumentation av fornlämningar och kulturlämningar. Däremot är 3D-tekniken ett visuellt välkommet komplement till traditionell dokumentation.

Inom pilotprojektet har 3D-tekniken bara testats inom arkeologins och byggnadsvårdens dokumenterande arbete. Men 3D-modeller är framför allt användbara inom publikt arbete, såsom fysiska modeller i utställningar och digitala modeller i samband med föreläsningar och föredrag.  Den publika användningen av både fysiska och digitala modeller, återstår därför att prova ut vid senare tillfälle.

Under hösten har museet haft ett samarbete med fyra studenter på programmet Teknisk Design vid LTU. Tanken var att studenterna skulle få laserscanna och fotografera några av museisamlingarnas föremål och skapa ett förslag på digital utställning som senare skulle kunna implementeras i museets publika verksamhet. Och istället för att försöka beskriva deras arbete ska studenterna själva få presentera sitt arbete här:

Vision
“Använda modern teknik för att skapa en interaktiv virtuell upplevelse på en
allmän plats som är tillgänglig för alla i Norrbotten”

Under hösten 2021 har vi, fyra studenter från programmet Teknisk Design vid Luleå
Tekniska Universitet, utfört ett projekt i samarbete med Norrbottens museum. Vårt uppdrag var att skapa en virtuell utställning. Första frågan vi ställde oss var; vad är en virtuell utställning? Och vilka är besökarna till utställningen? Det visade sig att tekniken för att skapa virtuella utställningar finns idag, där 360° vyer, virtual reality eller augmented reality är populära metoder. För att få koll på besökarna till museet genomförde vi en mängd intervjuer både på museet och utanför. Några av de utmaningarna som Norrbottens museum presenterade för oss var att anpassa den publika verksamheten efter corona, hur kan vi skapa mer digitala lösningar och hur når vi ut till hela vår stora region Norrbotten? Vilken är då tekniken vi använt? XR (extended reality) är ett teknikområde som de senaste åren utvecklats väldigt fort. Redan under tidigt 1800-tal växte den första föregångaren till XR fram. Inte helt olikt andra innovationer började konceptet som fiktion. Men i takt med den teknologiska revolutionen under 1900-talet har tekniken integrerats i vardagliga aspekter såsom sjukvården, militären samt underhållning för konsumenter. Vi valde att arbeta vidare med AR då vi såg stor potential i den tekniken och det är mer tillgängligt än till exempel VR. Programmet som vi använt för att skapa denna upplevelse är Reality Composer. Vi skannade in tre arkeologiska artefakter på Norrbottens museums arkiv med 3D-scanning och fotogrammetri.

Workshop på Norrbottens museum

Under projektet utförde vi en workshop på museet tillsammans med personal från Norrbottens museum. Syftet med workshopen var att samla olika syn på de problem och möjligheter som finns idag. Workshopen utfördes inom ramverket FUNC3 som är ett ramverk för att skapa kreativa faciliterade workshops. Detta gjorde att vi tillsammans kunde identifiera problemsituationer, hitta olika drömscenarion och se hur detta sedan skulle kunna implementeras och hur en potentiell lösning kan se ut. Att genomföra en workshop i FUNC3 format på museet var väldigt uppskattat, både av deltagarna samt av projektgruppen. Workshopen tillät alla deltagarna från olika områden diskutera öppet om vilka problem de stött på, samt drömma om framtida lösningar.

Walk of History

Resultatet av arbetet är konceptet Walk of History, likt en skattjakt där användaren samlar QR koder. Bakom varje scannad QR kod finns en 3D modell av en historisk artefakt som användaren kan interagera med samt lyssna till en guide röst som berättar mer om artefakten och dess kontext. Walk of History tillför en möjlighet för Norrbottens museum att nå ut till hela länet då konceptet kan implementeras var som helst. Prova att scanna QR-koden nedan för att testa konceptet (fungerar bara för IOS enheter idag).

Vi vill tacka Norrbottens museum för detta samarbete!
/Atiq, Johanna, Patricia och Joachim

Vid tangentbordet Jannica Grimbe, arkeolog Norrbottens museum och Johanna Palo, student vid programmet Teknisk Design, LTU