Papperstapetens historia i norra Norrland

Bruket att pryda väggar och tak med dekorerat papper är nästan lika gammalt som boktryckarkonsten, närmare bestämt från slutet av 1400-talet, men som många andra modetrender tog det tid innan det slog igenom i norra Norrland. Redan under 1500-talet var tapeterna tämligen utbredda i Europa trots att papper då var mycket dyrt. Ofta är det taktapeterna som bevarats från den tiden eftersom de suttit mer skyddade än väggtapeterna. När och var man började trycka tapeter i Sverige är okänt. Det första kända privilegiet för en svensk tapetfabrik utfärdades 1730 för Johan Fr. Bader i Stockholm och gällde tillverkning av vaxdukstapeter. 1739 etablerades Stockholms hall- och manufakturrätt som ett led i att främja inhemsk tillverkning. Från 1740 är det möjligt att följa den svenska tapettillverkningen som då var koncentrerad till städerna.

Tapeter i Norr- och Västerbotten
Ekonomiska möjligheter gjorde att tapeter introducerades under olika tider i olika hem och i olika delar av landet. Någon tapetsering av hela bostaden var det sällan fråga om i norra Norrland, inte ens för de privilegierade grupperna. Vi vet ur olika källor att det förekom enstaka tapeter hos de högre stånden i Västerbotten redan under senare delen av 1700-talet. Omkring 1820-talet började bruket bli något vanligare bland rikare bönder där. Det rum där främmande uppehöll sig tapetserades ofta först, och länge kunde det vara husets enda tapetserade rum.

I Norrbotten tycks man generellt ha börjat tapetsera hemmen senare än i Västerbotten och där var tapeterna helt förbehållna herrgårdar och rikemanshus. Här stod även salens väggar ofta obehandlade ända fram till att bruket att tapetsera slagit igenom stort, vilket skedde omkring 1860. Allra sist tapetserades köksväggarna på grund av den sot som ofta förekom där. Istället för tapeter levde istället väggmåleriet kvar särskilt länge i Norrbotten.

Först från omkring 1850 känner man till fyra namn på tapettryckare i Västerbottens län, tyvärr är dock mycket litet känt om dem. De fyra var Anders Jonsson Sandström verksam i Sörfors, Olof Sjöström i Levar, J. P. Lindström i Agnäs och Nygren i Vännäsby. Av deras verktyg är endast några tapettryckstockar från Sörfors bevarade, samt flera som använts för tryckning av bårder (i Västerbottens museums samlingar finns en bårdstock märkt med årtalet 1797). Det är omöjligt att avgöra hur många av de tapeter som påträffats i länet som verkligen är deras verk. Huruvida tryckstockarna köpts färdiga från stockholmsverkstäder, skurits med stadstillverkade tapeter som förebilder eller varit tryckarnas egna verk är inte heller känt. 

Medan rika bönder hade råd att tapetsera flera rum vid århundradets mitt, hade de fattiga råd med tapeter först 40-50 år senare. I de fattigare hemmen fick man ibland nöja sig med att köpa restrullar, och så satte man upp en våd av varje sort. Sådan tapetsering förekom en bit in på 1900-talet. De udda tapetrullarna kunde också klippas i rutor som tapetserades blandade på väggen, på så sätt blev väggbeklädnaden enhetlig, om än brokig, i rummet. De som inte ville använda sina få slantar till udda rullar kunde under slutet av 1800-talet också använda tidningspapper som tapeter.

Bagarstuga i Byske socken tapetserad med restrullar, troligtvis så sent som omkring 1930- eller 40-talet. Foto Pernilla Lindström, Skellefteå museum.

Hur tapeterna spreds i norra Norrland
En viktig grupp, med öppenhet för nyheter, var ungdomarna. Särskilt bonddöttrar som arbetade som pigor i herrgårdar, prästgårdar, i staden eller hos rika bönder. Dessa tog bruket med tapetsering med sig hem efter anställningens slut. Det kunde till och med vara så att pigan fick ta med sig några överblivna rullar hem från herrgården.

Med tapeter i bondstugan kunde hemmet därefter inspirera andra. Det var viktigt att vara som andra, och det fanns en rädsla för att vara sämre än andra. Det var grannen man ansåg sig vara jämlik med och när grannen tapetserade ville man ogärna vara sämre själv. Det var också viktigt för många människor på landsbygden att visa att de var med sin tid. Det gamla, traditionella, sågs av många som sämre än det nya moderna.

I hela Sverige har det också varit vanligt att tapetsera vid bröllop, födelsedagar, gillen, midsommar, begravningar, jul, påsk och andra kyrkliga högtider. Ofta tapetserades även inför husförhör. Det var efter 1800-talets mitt också vanligt att tapetsera åtminstone enstaka rum i samband med nybyggnation, ombyggnad, tillbyggnad eller renovering. Efter tapeternas stora genombrott under 1800-talets senare hälft kom tapetsering att ses av flera som det billigaste sättet att få ett rum helt och rent. Tapeter måste dock betalas med pengar, till skillnad från måleri. Målaren fick istället sin ersättning i mat och logi.

Tillverkning av tapeter
Papper till tapeter tillverkades på 1700-talet av lump, det vill säga kasserade textilier av bland annat bomull, ull och lin. Eftersom arken var handgjorda kunde storleken variera något men de var ungefär så stora som två A3-ark. Lump var dyrt, periodvis till och med en bristvara. De tidiga tapeterna var därmed en lyxprodukt, en stämpel de bar med sig under lång tid även sedan tillverkningsprocessen förändrats och gjort tapeterna billigare. Genom att klistra ihop de handgjorda tapetarken fick man våder. Inget lim fick komma utanför eftersom det skulle påverka färgerna som skulle appliceras när mönstret gjordes.

Omkring 1840 tog det ”ändlösa” maskinpapperet över helt efter de handgjorda pappersarken. Under 1860-talet skedde nästa stora förändring i framställningen av papper i Sverige då det började tillverkas av träfiber och pappersmassa. Till skillnad från den begränsade tillgången på lump fanns obegränsad tillgång av den nya råvaran. Nya metoder för infärgning av pappersmassan uppfanns dessutom, vilket gjorde bottenstrykning av tapeter överflödigt.

Tryckförfarandet gick till en början till så att man använde utskurna tryckblock i trä för att trycka de ytor som skulle bilda mönstret. Sedan en hel våd tryckts hängdes den på tork. 1745 fick tapetmakaren mechanicus Swen Ljungqvist ensamrätt på av honom uppfunna handdrivna maskinvalsar för att trycka bland annat papperstapeter. Med maskinerna målades botten och mönstret trycktes. Dylika maskiner hade dock använts i mer än tio år av andra tapetmakare innan Ljungqvist fick ensamrätt på dem. Från åtminstone 1789 började tryckbord som fungerade med hjälp av en hävstång att användas i Frankrike vid tryck av tapeter. Till Sverige verkar de ha kommit under första hälften av 1800-talet.

Högst status vid den tiden hade de handmålade tapeterna eftersom de kunde varieras friare än de tryckta och man kunde också använda fler färger till dem. Ändå var även de målade tapeterna ofta rapporterande, det vill säga ett och samma mönster upprepades för att bilda tapetens mönster. För det mesta använda man sig av båda teknikerna – tryckta konturer avslutades med handmålade eller schablonerade detaljer.

I slutet av 1850-talet introducerades tapetmaskinen i Sverige. Först med att använda den i Sverige var möjligen Kåbergs i Stockholm omkring 1857. Mekanisering och industrialisering skapade förutsättningar för tapetmaskiner som kunde tillverka tapeter snabbt genom valstryck, även i billiga prisklasser. De nya valstryckmaskinerna kunde trycka flera färger samtidigt och tapeter började därmed att massproduceras.

Från omkring 1870 hade i stort sett alla människor råd att köpa tapeter. De billigaste tapeterna kostade omkring 10 öre rullen och var tryckta med valstryck med en eller två färger på tunt obehandlat papper av dålig kvalitet. Papperet gulnade snabbt och färgen bleknade, varför omtapetsering måste ske relativt ofta, något som det billiga priset möjliggjorde för de flesta.

Flera lager av tapeter från 1800-1900-tal i majorsbostället Nyborg i Skellefteå. Foto Henry Lundström, Skellefteå museum.

Under 1880-talet industrialiserades den svenska tapetbranschen på allvar och gick över till stordrift. Det tog dock lång tid innan maskintrycket konkurrerade ut blocktrycket. Handtrycket var nödvändigt för att man skulle kunna leverera de kvalitetstapeter som marknaden efterfrågade. Parallellt med de billiga massproducerade tapeterna tillverkades därför även tapeter med högre kvalitet på gammalt sätt, med blocktryckning på tjockt och kraftigt lumppapper. Dessa tapeter var dyra och användes bara i de finaste rummen av människor med god ekonomi.

Pigment till tapeter
I slutet av 1700-talet började man ställa allt högre krav på färgerna till tapeterna. När det gällde grönt var problemet i första hand den dåliga beständigheten. Lösningen blev Scheelegrönt, en koppararsenikfärg som upptäcktes 1775 av svenske Wilhelm Scheele. 1814 kom den smaragdgröna Schweinfurtergrönt eller kejsargrönt som blev ännu mer använd. Arsenikfärgerna var mycket giftiga och drabbade både arbetarna som tog fram färgen, men även de som bodde i de rum som tapetserats med arsenikgröna tapeter. De första förgiftningsfallen offentliggjordes 1839 men det var inte förrän 1876 som en förordning med förbud om att sälja varor med arsenikhaltig färg kom i Sverige. Tapetfabrikörerna fick därefter stämpla sina tapeter ’giftfri’ efter att varorna undersökts och godkänts av kemist.

Tapetfragment i Skellefteå museums samlingar, troligtvis gjord med en arsenikfri grönfärg. Foto Simon Woodward, Skellefteå museum.

Orange var en annan kulör som blev högsta mode i början av 1800-talet. Den orange färgen gjordes av blymönja, ett pigment som var dyrt vid tiden och som därför till en början bara förekom i mindre mönsterdetaljer. Omkring 1820 upptäcktes nya fyndigheter av blymönja och priset sjönk därmed, efter det kunde hela bottenfärgen göras orange.

Äkta ultramarinblått, tillverkat av lapis lazuli, var mycket dyrbart. Därför sökte kemister målmedvetet efter en syntetisk ersättare och en belöning utfästes till den som kunde lösa problemet. 1823 lyckades man för första gången producera konstgjort ultramarinblått gjort på soda, kisel, aluminium och svavel. Inom tapetkonsten fick den nya färgen sitt stora genombrott på 1840-talet och på 1850-talet trycktes den övervägande delen tapeter i ultramarinblått. De blå tapeterna tycks ha varit särskilt älskade i norra Norrland och levde kvar här länge.

Ultramarinblå tapet från Råbäcksgården i Boden. Foto Norrbottens museum.

När tapeterna blev billigare och mer överkomliga blev det mer angeläget att markera sin status genom rätt tapetval. Arsenikgrönt, blymönja och ultramarinblått var då inte längre nytt och exklusivt och förlorade därmed i popularitet. Istället kom guldtrycket som förblev stort ända fram till sekelskiftet 1900. Konsten att förhöja enskilda detaljer med guldbrons eller slagmetall fanns redan på 1700-talet men det var först i mitten av 1800-talet som guldet slog igenom. Tapeter kunde fås med guldstoft, påtryckt guldbrons eller med äkta bladguld som var dyrast. Mest populära var dessa tapeter mellan 1880-1900 då guldet också upptog allt större yta. Särskilt kombinationen svart och guld blev då populärt.

Tapet i svart och guld från Norrbottensgård i Niemisel. Foto Frida Palmbo, Norrbottens museum.

Uppsättning av tapeterna
De handtryckta tapeterna i små ark kunde sättas upp på några olika sätt. Man kunde sy ihop våderna med grov lintråd till hela väggfält innan uppsättning. Fälten spikades sedan direkt på stommen. Sådana tapeter kunde tas ner utan att skadas, tas med när man flyttade eller vändas och målas eller bli underlag för omtapetsering. Tapeterna kunde också sättas upp våd för våd med så kallad vändspikning. Monteringen blev då helt dold och dessutom mycket hållbar. Den tredje och sista metoden var att spika våd för våd men bara med enkla omlottskarvar, ungefär som tapeter idag klistras upp på väggen.

I och med att tapeter började tillverkas maskinellt och på papper på rulle så övergick man till att limma upp tapeterna på väggarna som vi gör idag. Tapeterna kunde sättas upp direkt på timmerväggen eller med underliggande makulatur för att jämna ut väggen. Ibland användes spännpapp som makulatur men vanligare var kasserat papper såsom utrivna boksidor, gamla brev eller tidningspapper. Dessa kan ge hjälp vid datering av tapeter. Ett sådant exempel finns i majorsbostället Nyborg i Skellefteå där man använt handskrifter från 1700-talets slut som makulatur för en tapet. Nyborg uppfördes 1764 som bostad åt secondmajoren i Skellefteå kompani. Ju högre grad befälet hade, desto pampigare blev bostaden. Majorsbostället Nyborg beboddes av officerare fram till 1850 och blev därefter privatbostad och sedermera museum, huset byggnadsminnesförklarades 1968. De flesta tapeter som hittats i byggnaden härstammar från 1800-talets andra hälft.

Prov på makulatur bestående av handskrifter från 1700-talets slut hittat i majorsbostället Nyborg, Skellefteå. Foto Pernilla Lindström, Skellefteå museum.

Bårder var viktiga, utan en sådan ansågs tapeten oavslutad. Eftersom bårderna skulle ses på håll skulle de vara tydliga, färgstarka och rytmiska. Det rekommenderades att bården skulle tydligt urskilja sig från tapeten eftersom den utgjorde en avslutning. Bäst var att välja helt andra färger till den än till själva tapeten. Bårderna ansågs väldigt dyra och på många platser tillverkade man den därför själv.

Tapet tryckt av Birgit Burström i Råneå, kompletterad med bård från Handtryckta tapeter i Stockholm. Foto Krister Hägglund, Skellefteå museum.

Var köpte man tapeterna?
Tapeter till de norrländska gårdarna inköptes till en början i staden eller på marknader. Även kringresande gårdfarihandlare sålde och tog emot beställningar på tapeter. 1846 avskaffades skråväsendet och det blev praktiskt taget fritt att idka hantverk och öppna handelsbod på landet, handelsboden måste dock ligga minst tre mil från närmaste stad. 1864 togs även denna restriktion bort och handelsbodar kunde öppna överallt på landet. Människor på landsbygden fick därmed tillgång till affärer, lanthandlar.

Tack vare den fabriksmässiga massproduktion som industrialiseringen möjliggjorde, fanns tillgängliga varor att köpa. Det var olika om lanthandlarna hade tapetrullar eller inte i sitt varulager. Vissa hade tapetprover som det gick att beställa tapeter ur som handelsmannen tog hem. Från och med 1915 kunde man även handla tapeter via Åhlén och Holms postorderkatalog. Att handlarna var mycket aktiva för att sprida intresse för tapeter är känt från hela landet. Handlarna kunde tala för varan och bjöd gärna in kunderna till sina egna hem för att titta och inspireras. Det var framför allt kvinnorna de vände sig till – det var också kvinnorna som oftast tapetserade.

Annons ur Norra Västerbotten om bland annat ”tapiserjerimönster” den 19 oktober 1864. Foto Pernilla Lindström, Skellefteå museum.

Information om äldre tapeter
Har man ett äldre hus kan man oftast hitta många lager tapeter på väggarna som kan berätta om husets olika tidslager. Datering av tapeterna kan många gånger göras utifrån mönster, pigment och papperstyp. Eller med hjälp av makulatur av tidningspapper med årtal om sådan finns under tapeterna.

Kan man inte hitta äldre tapeter direkt på väggarna – eller i taken – kan äldre brandförsäkringar ibland ge information om hur en byggnad varit inredd. I en brandförsäkring från den 21 december 1847 kan man läsa om werkegaren herr Gustaf Erikssons åbyggnad i Frostkåge by, Skellefteå. I försäkringsbrevet står ”Trenne rum hafwa franska tapeter. Ett rum med tapeter af karduspapper oljemålade.” Franska tapeter betyder helt enkelt tapeter av högre kvalitet, inte att de är tillverkade i Frankrike. Oljemålat karduspapper var en form av pappspänning som sedan kunde dekorationsmålas.

Bild. Utdrag ur en brandförsäkring från 1847 i Riksarkivet. Foto Pernilla Lindström, Skellefteå museum.

Nytryckta tapeter från Norr- och Västerbotten
Om man idag skulle vilja sätta upp en tapet med mönster från Norr- eller Västerbotten finns det på marknaden ett antal sådana idag. Evert Larsson var en konstnär och folklivsupptecknare samt i sin roll som fotograf knuten som konsult till Västerbottens museum 1943-1964. Under sin verksamma tid kom Larsson att dokumentera folklig konst och slöjd samt ansvara för de första inventeringarna av Västerbottens traditionella byggnadskultur. Han gjorde viktiga förvärv till museernas föremålssamlingar och bildarkiv.

Från och med 1940-talet började Evert att nytrycka tapeter på museet efter gamla förlagor hittade i gårdar runtom i länet. Totalt kom Evert att trycka sju olika mönster (Mullsjö, Levar, Kåddis, Åsele, Dalkarlså, Sävargården och Fågeltapeten). De namngavs efter var de hittats, med by eller gårdsnamn. Till en början använde Evert sig av originaltryckstockar ur museets samlingar men så småningom övergick han till nygjorda. Efter Everts död 1964 tog Elsa och Rolf Bergman över tapettryckningen på museet och från och med 1965 hade man en permanent tapetverkstad. Everts mönster nytrycks idag av Handtryckta tapeter i Stockholm eller av Lim o handtryck i Göteborg.

Tapeten Kåddis hittades 1948 i en sal i en bondgård byggd i byn Kåddis omkring 1840 och är en av de tapeter som nytrycktes av Evert Larsson, Västerbottens museum. Foto Pernilla Lindström, Skellefteå museum.

En stor del av Everts privata tryckstockar och tapetmönster finns hos Handtryckta tapeter i Stockholm. Birgit Burström som grundade företaget startade sin verksamhet i Råneå 1980. Efter några år i Norrbotten flyttade tapetmakeriet till Stene Gård, Järvsö, och 1989 till en före detta fångvaktarbostad, Lilla Knapersta, på Långholmen i Stockholm.

Birgit Burström visar upp ett original och en kopia av en tittskåpstapet i verkstan i Råneå 1985. Foto Henry Lundström, Skellefteå museum.

Vid tangentbordet:
Pernilla Lindström
Byggnadsantikvarie vid Skellefteå museum

Lämna ett svar