För nästan ett år sen, efter ett kortare uppehåll som fotograf, befann jag mig återigen med kameran i handen och de lätt rostiga kugghjulen satte igång med att tolka önskemål och beställningar från andra. Denna gång var det inte smickrande skildringar av näringslivets alla hörn som önskades, utan snarare ett neutralt öga, en avskalad dokumentation eller typ som att någon viskade ”säg sanningen nu, för en gångs skull”. Det var då jag tillträdde i rollen som museifotograf på Norrbottens museum.

Såklart finns en gnutta överdrift här, det kanske var mer en känsla än sanning jag beskriver, men den berättar på något sätt hur olika roller vi fotografer har. Min bakgrund först som en pressfotograf och sen kommersiell fotograf på kunduppdrag är på många sätt en värld olik den som museifotograf. Jag börjar inse att dramatiken och tidspressen i den ena rollen samt den förväntade förmågan att sminka grisen i den andra, har gett mig förståelse för hur jag inte bör arbeta som museifotograf. Detta är en lärdom som inte ska underskattas. Många av de bilder jag tar i dag ska inte längre snabbkonsumeras för att sedan läggas åt sidan, det är i vissa fall snarare tvärtom att en del bilder ska läggas åsido nu för att bli grund för fördjupning senare. Samtidigt befinner vi oss i snabbmatens tid och samhällets mest raka kommunikationssätt är bildspråket. Så även inom museivärlden blir jag inte helt av med att vara på tårna, som tur är. Museets projektbaserade arbetssätt och vilja att berätta för andra vad som händer i verksamheten ger mig möjligheten att komplettera specialisternas forskning och på ett förenklat sätt visa vad arbetet innebär med hjälp av bilder, filmer och fotogrammetri (3D modeller).

Då jag studerade befann jag mig mitt i övergångsperioden mellan analogt och digitalt fotograferande så utbildningen var fortfarande väldigt analog. För att klara mina uppgifter inför gesällprov fick jag lov att använda ett mörkrum hos en känd äldre fotograf som hade en extrem pondus inom yrket. Kort och ärligt sagt var jag hemskt rädd för gubben varje gång vi möttes, men i ett av våra samtal (dvs. hans monolog och mitt stumma nickande) sa han dessa ord som har snurrat runt i mitt huvud i tjugo år nu (fast på isländska):

”Det enda en kan göra är att sköta sitt jobb och hoppas på att någon gång då och då få ta en bra bild.”

”Vad menar han” tänkte entusiastiske tjugoåringen då, ”klart jag tar bra bilder hela tiden, jag älskar mina bilder!” Men… det tog ett tag och till slut började jag förstå vad han menade.

Det här väcker kanske frågor hos någon om vad tycks vara en bra bild: Är det en bild som är vacker för ögat, är det en bild där det ligger en bearbetad tanke bakom eller är det en bild som ger åskådaren en välkommen bekräftelse eller en ny sanning om sin värld? Det finns inget ett rätt svar på en sådan banal fråga och det ena utesluter dessutom inte det andra. Som alla andra kan jag endast utgå ifrån mitt eget tycke. En bild i min smak är samtidigt estetisk tilltalande och berättande, där jag lägger stor vikt på den senare faktorn. Men den mening jag har lagt i gubbens ord är starkt kopplad till varför vi tar de bilder vi tar, och åt vem. I mitt huvud är det att vara fotograf på beställningsuppdrag snarlikt det att vara hantverkare. Detta har jag eventuellt med mig från min utbildning på Island. Där lärs fotografiyrket ut som praktiskt sådant och resulterar i gesällbrev så som för en snickare eller målare. Liksom för hantverkaren ska yrkeskunskapen och skickligheten finnas samt förståelse för vad det är som beställaren vill ha.  Att göra sitt jobb, dvs. att uppfylla beställningen och leverera kvalité är kravet, att lyckas ta ”en bra bild” efter vägen är bonus som för det mesta kittlar egna egot. Kanske inte målet, men utan tvekan moroten.

Varje beställning en yrkesverksam fotograf får har sitt syfte och de bilder hen tar blir meningsfulla inom det syftet. Men det som också kan vara intressant är vad händer med dessa bilder när de har utfört sitt syfte och med tiden lämnat det helt och hållet. När bilder blir historiska kliver de in i en helt annan värld och kan i vissa fall få en ny betydelse. Vardaglig beställningsbild kan på så sätt också bli ”en bra bild”, med tiden.

Roland Barthes, fransk författare och litteraturforskare, introducerade begreppen studium och punctum i sin bok Det ljusa rummet: tankar om fotografiet och jag kan tycka att de kan agera som behållare för dessa tankar.

Han skriver om betraktarens upplevelse av intressanta fotografier och delar den upplevelsen i det han kallar studium och punctum. Studium refererar till de bilder som väcker allmänt intresse, igenkännande eller nyfikenhet. Dessa bilder kan flesta personer enas om att är intressanta. Punctum är de bilder som av någon anledning väcker en mer djupgående känsla, en ”wow”-effekt om vi vill, men den känslan är individuell och inte allmän. Det fotografi som påverkar dig starkt behöver inte alls göra det hos någon annan.

Vi kan ta några bilder från Norrbottens museums senaste satsning, dvs. påbörjad digitisering av Lea Wikströms livsverk, och sen passa in dem bland dessa tankar.

Lea Wikström, aktiv fotograf i Malmberget mellan 1918 och 1972, var en hantverkare i den mening som jag har varit inne på. Hon hade sin ateljé dit folk kom för att bli förevigad på bild och ibland åkte hon ut med sin kamera på uppdrag hemma hos folk eller åt diverse företag i Malmbergstrakterna. I genomgång över det material som nu digitiseras i Norrbottens museums digitaliseringssatsning finns det inte mycket som tyder på att Lea har tagit bilder på eget initiativ (dock bör tilläggas att genomgången täcker endast några procent av hela samlingen på 100.000 glasplåtar, så det här skriver jag med reservation för att få äta min hatt senare). Lea Wikström tog beställningar och hon gjorde sitt jobb, som vilken snickare som helst. De flesta personbundna porträtten, familjegruppbilderna eller dokumentationerna hon utförde åt företag var kanske i sin tid inte alltid något som skulle väcka intresse hos andra än beställarna och möjligtvis de som stod dem närmast, men allmänt törs jag säga att dessa bilder är högst intressanta för oss idag. Personbilderna är tagna ur sitt privata sammanhang och deras syfte har blivit att visa oss bland annat hur människor klädde sig och kammade sig, hur familjer såg ut och bodde samt att många av företagsdokumentationerna kan nu agera som milstolpar för samhällets historia och samhällsomvandlingen som är högst aktuell i Malmberget idag. Studium-faktorn har vuxit till sig och vi tittar nyfikna på hennes samling idag.

Men finns det några bilder i samlingen som punkterar mig med en ”wow”-upplevelse?  Ja, för mig gör det faktiskt det och jag kan även argumentera för att det har det också gjort hos andra.

Tittar vi på en bild som Lea tog och beskrev som ”Gruvraset 4/10 1921” tänker vi eventuellt att det här var en intressant dokumentation av en ovanlig händelse, ett intressant faktum men kanske ingen punctum-upplevelse för oss som tittar. Men sätter jag det i sammanhang med det faktum att Malmberget idag är så gott som ett avvecklat samhälle uppslukat av Kaptensgropen, så blir denna grop i Leas bild för mig som ett kusligt omen om det som komma ska 100 år senare.

En annan person som också har upplevt denna effekt av en bild från Leas samling är vår inlånade fotograf på museet, Anders Alm, som skrev om det en krönika i Norrbottens kuriren 2 mars 2023. Där lyfter han fram en bild som Lea tog på doktor Gösta Rudell och hans familj. På den bilden poserar de tillsammans med två samiska kvinnor som sitter på golvet vid familjens fötter. Anders skriver:

”Så plötsligt dyker den upp, bilden, som med stor tydlighet öppnar en spricka mellan då och nu. … Doktorinnan håller sina händer på den äldre samekvinnans axlar, som en lite obekväm men vänlig gest. Samekvinnorna har på sig ytterkläder, mössor, vantar och uteskor. De har nog tagits in i salongen endast för att bli förevigade tillsammans med doktorn och hans familj. En bild som kanske skickas till vänner och släktingar som ett exotiskt vykort från Norrbotten.”

En tolkning och tydlig uppräkning av de detaljer som jag tänker mig har skapat punctum-upplevelsen hos Anders Alm. För min egen del kan jag tillägga att det som nyper tag starkt hos mig är själva blicken hos den yngre samekvinnan och det faktum att hennes ansikte är något oskarpt som tyder på att hon har inte kunnat sitta stilla hela fotograferingstiden. Blicken och rörelseoskärpan får mig projicera på henne min känsla av obehag och ilska över situationen, ilska som får henne att vrida och vända på sig. Det var min punctum-upplevelse av denna bild, du behöver inte alls känna likadant.

Vid tangentbordet,

G. Rúnar Gudmundsson

Referenser och lästips:

Robert Pohjanen, Lea Maria Adina Wikström, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon.

Roland Barthes, Det ljusa rummet: tankar om fotografiet, 1986 svenska utgåvan: Alfabeta Bokförlag AB, Stockholm.

Anders Alm, När en bild säger mer än tusen ord,krönika i Norrbottens Kuriren, 2 mars 2023.

Norrbottens museums samlingar, webbplats där det går att söka och beskåda fler av Lea Wikströms fotografier.