Solen skiner och vi har trätt in i juni månad. Även om kalla vindar fortfarande blåser, går vi mot en annalkande sommarsäsong. Med årstiden kommer även stunden för att ta fram tjäran och penseln. Kanske för att tjära en båt, ett tak, en dörr eller en fasad. Detta inlägg utgör en kort introduktion till trätjära som ytbehandling på trä och en beskrivning av dess historik och metoder för framställning.

Tjära kan förekomma i ett flertal olika varianter och framställas av olika träslag, barrträd likväl som lövträd, samt av stenkol i form av så kallad stenkolstjära. Beroende på vilket material som har använts för tjärframställningen erhålls olika egenskaper. För behandling på trä är det tjära framställd på kådrik furu (även kallad törevedstjära) som rekommenderas, det är även den typen av tjära som utgör fokusområdet för det här blogginlägget. Om inte annat anges är det med andra ord trätjära framställd av furu som fortsättningsvis åsyftas vid användning av begreppet tjära i texten.  

Bruket av tjära ur ett historiskt perspektiv

Bruket av tjära har lång historisk förankring och var under medeltiden den enda kända ytbehandlingsmetoden för trä. Användningen och framställningen av tjära sträcker sig troligtvis dock betydligt längre tillbaka i tid än så. Under medeltiden var det ovanligt med tjärbestrukna fasader, med undantag för på ett fåtal monumentala och högtidliga byggnader. Istället var det i huvudsak specifika byggnadsdelar som beströks, exempelvis trätak, klockstaplar, knutar och portar. Med tiden blev det allt vanligare att även tjärbestryka fasaderna på timmerbyggnader eller spånbeklädda byggnader för att skydda träet mot nedbrytning. Framför allt under 1900-talets början, i samband med nationalromantiken, ökade populariteten med tjärbestrukna fasader. Då var det dock inte enbart tjärans skyddande verkan på träet som lockade, utan även den estetiska aspekten. Tjära av god kvalitet åldras nämligen ofta på ett tilltalande sätt och fasaderna får en vackert gulbrun nyans.

Under 1500-talet fick tjära betydelse som bindemedel till färg och kunde pigmenteras med exempelvis kimrök eller röd järnoxid. Dessa färger gick under benämningen svarttjära och rödtjära. Den pigmenterade tjäran användes i huvudsak för bemålning av mer påkostade byggnader eller för specifika byggnadsdelar, som tak, portar och klockstaplar. Även under 1600-talet var det vanligt att använda tjära som bindemedel till färg och det var framför allt under 1700-talets andra hälft som rödtjäran kom att utkonkurreras av den röda slamfärgen. Det berodde till stor del på en rådande virkesbrist i landet och att slamfärgen ansågs bidra till ett bättre skydd för träet.

En annan variant på tjärblandning som har använts under lång tid, och nyttjas flitigt än idag, är den så kallade Roslagsmahognyn. Denna tjärblandning utgörs av lika delar tjära, terpentin/balsamterpentin och kokt linolja. Roslagsmahognyn har fördelarna att den torkar snabbare, ger en mer kladdfri yta och kan tränga djupare in i träet än ren tjära.

Ur ett historiskt perspektiv har framställningen av trätjära under lång tid varit stor i Sverige och skett i både små- och storskalig utsträckning. Genom tjärbränning har tjära för husbehov såväl som för försäljning och export framställts. Tjärbränningen har bland annat varit stor i just Norrbotten, vilket ett omfattande antal lämningar av tidigare tjärdalar i länet vittnar om. År 1815 exporterades så mycket som sammanlagt 36 000 tunnor tjära från Norrbotten. Anledningen till att länet har utgjort en stor producent av tjära har till stor del berott på tillgången på tallskog som råvara för framställning av tjära.

Tjäran utgjorde länge en av de största exportvarorna i Sverige och har varit av betydelse för landets ekonomi. Exporten av tjära kan härledas tillbaka till medeltiden, men var som allra störst vid 1600-talets slut. Tjära exporterades från Sverige fram till omkring 1900-talets början. Idag importeras nästintill all tjära som används i landet, främst från Asien eller Europa, och den inhemska tjärbränningen bedrivs i huvudsak enbart i en liten, hantverksmässig skala av exempelvis hembygdsföreningar.

Framställningen av tjära

Tjära framställs genom torrdestillation av trä, vanligtvis av furuved eller –stockar med högt hartsinnehåll. Ett högt hartsinnehåll innebär ett så kådrikt trä som möjligt. Furu har högre hartsinnehåll än exempelvis gran och är därför att föredra. Lövträd rekommenderas inte vid framställning av tjära för träskyddsbehandling.

Destillationsprocessen sker genom att träet hettas upp under förhållanden där syretillförseln är låg, vilket kan utföras med hjälp av olika typer av metoder. Ett traditionellt sätt att framställa tjära är med hjälp av tjärdalar, antingen tratt- eller dikesformade. Denna typ av tjära går under samlingsnamnet dalbränd tjära. Historiskt sett har framför allt trattformade tjärdalar varit betydelsefulla och möjliggjort utvinning av tjära i relativt stora kvantiteter och av god kvalitet.

Den trattformade tjärdalen är oftast utformad på så vis att en trattformation byggs upp genom att en sida av tratten grävs ut i en sluttning eller kulle och den andra sidan av tratten byggs upp med hjälp av brädor eller kluvna stockar, uppburna på antingen stolpar eller stenar. Närmast trattens invändiga sidor placeras ett lager näver, jord eller granbark. Längst ner i trattens mitt finns ett skålformat urtappningshål genom vilket den producerade tjäran kan rinna ut från och ledas bort genom rännor till en tunna för uppsamling. I samband med tjärbränningen fylls tratten med den råvara som ska användas, vilket vanligtvis är kådrik ved bestående av kluvna furustubbar. Tjärdalen laddas med så mycket ved att toppen blir kupolformad. Ovansidan täcks med torv, jord, ris och/eller mossa. Tjärdalen ska brinna så långsamt som möjligt, vilket förutsätter låg syretillförsel. Efter några timmar börjar tjära rinna ut från tratten och vidare genom rännan. Beroende på tjärdalens storlek och mängden ved kan tjärdalen brinna mellan ett till fem dygn.

Framställning av tjära i dikesformade tjärdalar fungerar till stor del på samma sätt som i trattformade tjärdalar. Ett rännformat dike grävs ut, vanligtvis i en sluttning, och dikesväggarna täcks med bark. I dikets nedre ände byggs en gavel med ett hål, där tjäran kan rinna ut. Därefter fylls diket med tjärved och veden täcks över på samma sätt som i den trattformade tjärdalen, det vill säga med torv eller liknande material.

Andra sätt att framställa tjära på är med hjälp av en tjärgryta, tjärugn eller retortugn. Samtliga av dessa metoder fungerar så att värmetillförseln och upphettningen av tjärveden sker genom en extern värmekälla. Det innebär att veden som tjäran utvinns från inte förbränns i processen, till skillnad från vid dalbränd tjära. Samlingsnamnet för tjära som framställs genom dessa metoder är ugnsbränd tjära. Idag är ugnsbränd tjära vanligast på marknaden och framställs i regel industriellt genom en stor retortugn.

Beroende på framställningsmetod kan tjäran erhålla olika kvaliteter. Den dalbrända tjäran kan delas upp i fyra kategorier beroende på när i bränningsprocessen den utvinns: primärtjära, ordinärtjära, grovtjära och beck. Primärtjära är den tjära som tillverkas först genom bränningen (efter att ett s.k. tjärvatten först har runnit ut, bestående av en blandning av olika ämnen och vatten). Primärtjäran har högst hartsinnehåll, är ofta ljust gulbrun i kulör, lättflytande och ansedd vara av högst kvalitet. Efter primärtjäran kommer ordinärtjäran som har lägre hartsnivå, är mörkare i kulör, och aningen mer trögflytande och grynig. Därefter i processen utvinns grovtjäran som har ännu mörkare kulör och lägre hartsnivå. Denna tjära innehåller även mer föroreningar och är grynig med en tjock och seg konsistens. Beck är den sista typen av tjära som erhålls vid tjärbränningar och den är inte av sådan kvalitet att den är användbar för ytbehandling på trä. Kvaliteten på tjäran kan med andra ord anses minska desto längre in i bränningsprocessen som tjäran utvinns.

Vid ugnsbränning förekommer inte samma uppdelning av tjärtyper. Istället utvinns en typ av tjära i processen. Den ugnsbrända tjäran kan produceras snabbare och i högre temperaturer än den dalbrända, vilket medför att den ugnsbrända trätjäran i regel innehåller större fenolhalter. Fenoler utgörs av hartssyror som har transformerats till kolväten på grund av överhettning. Dessa fenoler påverkar tjärans kvalitet och är inte önskvärda eftersom de bland annat bidrar till att försämra tjärans filmbildande förmåga. Till följd av att temperaturen och förbränningstiden till stor del kan styras vid ugnsbränning är det dock tekniskt sett möjligt att tillverka tjära med lägre fenolhalt även genom ugnsbränning.

Vid avverkning av skog lämnades historiskt sett ofta stubbar av cirka en meters höjd. Dessa stubbar fick stå och bli riktigt kådrika innan de användes till tjärbränning. Den här äldre formen av skogsbruk innebar således att behovet av virke kombinerades med behovet av tjära.

Tjärans egenskaper och dess betydelse som träskyddsmedel

Trätjära av god kvalitet har länge använts som ytbehandling på trä för dess egenskaper att bilda en skyddande ytfilm som fungerar förebyggande mot nedbrytning av trä. Den tjärade ytan förhindrar nämligen erosion på träet, orsakat av väder och vind, samt skador på grund av UV-strålning. Exempel på skador orsakade av UV-strålning är urlakning av hartser och nedbrytning av träets lignin och cellulosa. En annan positiv egenskap hos tjära är att dess hartsinnehåll bidrar till att återfetta träet och därigenom förlänga dess livslängd. Tjäran är både olöslig med vatten och vattenavstötande, vilket medför att nederbörd rinner av ytan istället för att blandas ut med tjäran eller tas upp av träet. Dock blir den tjärade ytan inte så tät att den stänger inne fukt i det underliggande träet, vilket annars skulle kunna ge upphov till fuktskador.

Den ytfilm som tjäran bildar kan betraktas som ett offerskikt vilket, istället för det underliggande träet, bryts ner över tid av faktorer som bland annat UV-ljus, samt väder och vind. Beroende på den tjärbehandlade ytans utsatthet bryts tjärskikten ned olika snabbt, exempelvis vittrar tjärskiktet i regel snabbare på tak än på fasader till följd av att taken i större utsträckning exponeras för solljus och nederbörd. För att den underliggande träytan ska ha ett aktuellt skydd krävs därför regelbundna omtjärningar. En omtjärning bör vanligtvis genomföras inom ett tidsintervall på fem till tio år, åtminstone till dess att en tjock ytfilm av trätjära har hunnit byggas upp. Varje lager trätjära som appliceras på träet ger ytan en mörkare nyans.

Som tidigare nämnts kan kvaliteten på trätjära variera och tjärans skyddande förmåga och slitstyrka påverkas av vilken typ av tjära som används. Faktorer som avgör tjärans kvalitet är: råvara, tjärbränningsmetod och, om det rör sig om dalbränd tjära, vid vilken tidpunkt i processen som tjäran har utvunnits. Den tjära som vanligtvis betraktas vara av högst kvalitet är just dalbränd primärtjära, framställd av kådrik furuved. Denna tjära innehåller mest harts och terpentin vilket påverkar dess effektivitet som träskyddsmedel. Primärtjäran har i regel en ljust gulbrun kulör, är genomskinlig, ofta mer lättflytande och torkar snabbare än exempelvis ordinärtjäran. Ordinärtjäran kan dock ibland anses ha bättre inträngningsförmåga i trä och därför betraktas som ett lämpligare val för en första bestyrkning på en yta, innan en avslutande strykning med primärtjära genomförs. Tjära med stor andel vatten, grynighet och bottensats bör i regel undvikas då det kan indikera att tjäran är av sämre kvalitet.

Om en yta en gång har behandlats med tjära bör den även fortsättningsvis behandlas med just tjära alternativt med någon form av tjärblandning, som exempelvis roslagsmahogny eller pigmenterad tjära. Om en annan typ av färg eller ytbehandling istället används finns nämligen risken för skador eller missfärgningar till följd av att den underliggande tjäran kan tränga igenom det nya ytskiktet, till exempel i samband med att ytan blir varm eller utsätts för solljus. En tumregel är därmed: en gång tjära alltid tjära.

Användning och applicering

För att uppnå bästa resultat vid tjärbestrykningen bör underlaget vara torrt, samt renborstat från smuts och lösa tjärrester. Bäst appliceras tjära på virke som är ohyvlat. Värme gör att tjäran blir mer lättflytande och får en bättre genomträngningsförmåga i träet. Därför är det fördelaktigt att genomföra tjärbestrykningar under varma vår- eller sommardagar, när både tjäran och träunderlaget är varmt. Tjäran bör appliceras rikligt och flödande i ett till två varv vid varje tjärningstillfälle. Plafondpensel, lackpensel eller elementpensel rekommenderas vanligtvis idag för applicering av tjära. Traditionellt sett har dock hornsuggan varit den typ av pensel som främst har nyttjats för ändamålet.  

Vid skrivbordet denna vecka,

Kristin Lång

Referenser och förslag på vidare läsning

Bergmark, R. (1980). ”Några binäringar inom jord- och skogsbruk”. I: Bodens kommun från forntid till nutid. Boden: Bodens kommun.

Bringéus, N-A. (1979). Arbete och redskap. Lund: LiberLäromedel.

Frickler, S. (2012). ”Måste man måla”. I: Byggnadskultur, nr 2, 2012.

Fridell Anter, K & H. Wannfors (1990). Så målade man. Stockholm: AB Svensk Byggtjänst.

Gudmundsson, G. (2017). Stora boken om byggnadsvård (red. L. Andersson). Stockholm: Bonnier Fakta.

Källbom, A. (2015). Tjära på trätak. Mariestad: Hantverkslaboratoriet/Göteborgs Universitet.

Lindström, P (red.) et al. (2018). Hålla hus handbok. Byggnadsvård i norr. Skellefteå: Skellefteå museum och Länsstyrelsen Västerbotten.

Persson, C. (2019). ”Ju tjockare desto bättre? Om metoder för tjärstrykning.” I: Byggnadskultur, nr 3, 2019.

Riksantikvarieämbetet (1999). Byggnadsmåleri med traditionella färgtyper. Stockholm: Riksantikvarieämbetet.

Riksantikvarieämbetet (2016a). Vårda väl. Trätjära: Framställning, kvalitetsskillnader och egenskaper. Visby: Riksantikvarieämbetet.

Riksantikvarieämbetet (2016b). Vårda väl. Trätjära: Bedömning av kvalitet. Visby: Riksantikvarieämbetet.

Wästerby, R. (2007). Lantbrukets byggnader – hur man vårdar sina hus. Skellefteå: Skellefteå museum.