Schablonmåleri är en teknik där man använder utskurna mönstermallar, schabloner, för att upprepa mönster i långa rader. Inom väggmåleriet användes ofta enkla geometriska figurer och växtdetaljer för att skapa komplicerade mönster.

Schablonmåleriets historia
Målning med schabloner brukar kallas för en medeltida teknik men om man ska riktigt hårddra det så var schablonmåleri med handen som verktyg ett av människans tidigaste konstuttryck. Exempel på sådant dekorationsmåleri finns bland annat i en grottmålning i Argentina som bedöms vara ca 64 000 år gammal.

Under medeltiden i Europa blev dock sedvänjan med schablonmålning allt mer utbredd och välanvänd, framförallt i kyrkorna. Det medeltida kyrkliga schablonmåleriet användes för att skapa slingor och bårder men kanske framför allt för att fylla ut tomrummet mellan de bilder föreställande scener ur bibeln som målats på väggar och i valv.

Detta typ av måleri hittas idag sällan i Norr- och Västerbotten, främst för att vi inte har särskilt många kyrkor från denna tid men också eftersom man senare kom att måla över en stor del av detta måleri då vita kyrkoväggar kom på modet.

I slutet av 1700-talet började tryckta tapeter dyka upp även hos de mer välbeställda i Västerbotten. Tidens tyger och tapeter påminde mycket om varandra och kunde skapas med tryckstockar som liksom det senare väggmåleriet upprepade samma mönster i långa rader. De två teknikerna påminner därmed mycket om varandra.

I Norr- och Västerbotten där utvändigt målade byggnader länge var ett bevis på välmåga betraktades invändigt dekormåleri, även enkelt sådant, som en lyx som endast förekom hos mer välbärgade personer. Eftersom det inte heller fanns några direkta högreståndsmiljöer att tala om i länen kunde det rådande modet omtolkas högst personligt och bygdemålarna dekorerade främst efter eget tycke och smak. Tekniken med schablonmålning fick under 1800-talet ett uppsving i stora delar av landet. I Norr- och Västerbotten upplevde den sin höjdpunkt omkring 1850-1880. 

Underlag för schablonmåleri
Det mesta måleriet i Norr- och Västerbotten utfördes på timmerväggar, antingen direkt på timret eller med någon form av underlag där emellan. I båda fallen ville man dock åstadkomma ett så jämnt underlag som möjligt. Metoden att jämna ut en timmervägg med en lerbaserad blandning, så kallad lerklining, är gammal och förutom den estetiska funktionen var den dessutom både tätande och isolerande, plus att den avsevärt försvårade för ohyra att få fäste i väggen. Den primära funktionen torde dock nästan alltid ha varit att jämna ut timmerväggen inför målning. 

En mängd olika saker kunde användas till lerklining; kodynga var mycket vanligt och utmärkt som fyllnadsmedel och armering, linhalm och agnar var också vanligt men allt från sågspån till gamla myrstackar förekom. I övriga delar av landet var helt lerklinade väggar vanligt förekommande medan det i norra Norrland var vanligast att endast den så kallade såten, mellanrummet mellan stockvarven, fylldes mer lerklining.

När väggen väl bedömdes slät nog skulle den vitlimmas. Vitlimning kunde göras direkt på timret och utgjorde ofta grund för dekorationsmåleri. Limfärgen gjordes på en blandning av bindemedel (lim), pigment och vatten. Färgens största förtjänst, frånsett estetiska synpunkter, har varit att ingredienserna varit lättillgängliga och framför allt billiga. Därför har limfärg haft omfattande användning långt fram i tiden och även efter det att färdigblandade färgtyper började finnas i handeln. Färgens största nackdel är känsligheten för fukt och liten motståndskraft mot mekaniskt slitage, men det låga priset gör den ändå i rätt miljö billigast i längden, trots att den behöver förnyas oftare än andra färger.

I enklare hem började vävspänning av väggar förekomma i början av 1800-talet som underlag för dekorationsmåleri med limfärg. Väven spikades med träpligg eller nubb direkt mot timret. Under 1800-talets senare hälft ersattes vävspänning av linne med juteväv och vävspänning blev därefter främst underlag för tapet. Vid samma tid blev det också vanligt att täcka väggen med papp innan den målades eller tapetserades. Pappspänning utfördes av en målare. 

Väggarna kunde också kläs med panel av trä som till en början sågades för hand. Hela stockens bredd utnyttjades för att såga fram brädorna, vilket innebar att bredden kunde variera mellan 15 och 50 cm. Virkesdimensionen är i regel bredare ju äldre virket är. Brädorna var ofta också mycket kraftiga. Efter kantning och spontning fick de ett kilformat utseende vilket gjorde att de vid uppsättning spikades växelvis rot- och toppända. Fram till 1800-talets senare del handhyvlades allt virke. Under 1800-talets senare hälft blev maskinsågad pärlspontpanel vanligt på väggar, i samband med utvecklingen av sågverken. Som underlag för schablonmåleri användes dock nästan enbart helt slät panel.

Schablonmönstren
Schabloner skars tidigare ut av näver eller kraftigt papper eller till och med i plåt. För att måla ett helt rum fick man ofta göra flera schabloner av samma utseende då de inte var så lättvättade. Schablonerna blev sällan exakt likadana vilket märks om man studerar mönstret på väggen närmare. Målningen blev inte heller perfekt då det lätt kunde smita lite färg utanför vilket dock hör till de äldre mönstrens charm. Ofta kunde man också variera mönstret något från schablon till schablon och skavankerna blir då mindre framträdande. Idag när vi kan använda plastfilm istället är det lättare att kopiera samma mönster exakt likadant direkt från väggen och också att rengöra schablonen mellan användning.

De vanligaste schablonmönstren bestod av stiliserade blommor eller geometriska former. Mönstren började efterhand alltmer efterlikna tapeter och när de också började utföras på papp eller väv istället för direkt på timmerväggen bidrog detta till intrycket av papperstapet. I slutet av 1800-talet började färdiga schabloner säljas från så kallade schablonfabriker eller importeras från Tyskland och Danmark. Tillgången på färdiga mönster medförde en viss likriktning utseendemässigt. Det dekorationsmåleri som förekom på pappspända väggar och i tak omkring sekelskiftet 1900 utfördes främst med linoljefärg till skillnad från det äldre måleriet som utfördes med limfärg. Färgen stöpplades i båda fallen.

De enklaste mönstren byggdes upp av en enda schablon i en enda kulör på en bottenfärg som ofta var vit. För att skapa de mer intrikata mönstren behövdes en serie olika schabloner lagda sida vid sida, vars placering synkroniserades med passmärken. Målaren arbetade sig stegvis över väggen och använde sig av flera olika kulörer. För riktigt komplicerade mönster kunde schablonerna även placeras ovanpå varandra och målas i olika kulörer. Detta krävde att det första lagret var helt torrt innan nästa lager applicerades.

I tak och på golv
Mot slutet av 1800-talet när papp av cellulosa började framställas på rulle och spik började tillverkas industriellt blev pappspända tak vanligt i alla sociala grupper. Ofta var det taket i salen som papp- eller vävspändes. Till pappspänning av tak användes en tunnare papp än till väggar. Uppsättningen utfördes vanligtvis av en kunniga målare. Pappspända tak målades oftast med limfärg eller kritades. Under 1800-talet och i början av 1900-talet försågs de gärna med dekorationsmålning utförd med schabloner. Måleriet byggdes ofta upp med en rad olika schablonbårder längs takets ytterkant och gärna med en rund schablon i mitten där sedan lampkronan hängdes upp som pricken över i.

Likaså förekom schablonmålade golv under en period på 1800-talet. Eftersom dessa nöttes kraftigt av brukande så är det ovanligt att man idag hittar sådana bevarade i gott skick. De schablonmålade golven blev nog aldrig heller lika vanliga som deras motsvarigheter på väggar och i tak.

Några exempel på mönster från Norr- och Västerbotten
Det mönster som nog har hittats flest gånger i båda länen är det som senare har fått gå under namnet ”Vågen”. Mönstret har hittats i allt från enkla bondgårdar till patronsbostäder, i en rad olika byar i Skellefteå och Byske socken och även på flera orter i Norrbotten. Hur mönstret spreds är inte känt men kanske var det så att det var en och samme målare som utförde måleriet i alla dessa gårdar. Kringvandrande målare var vanligt och en del av dem kunde täcka in stora geografiska områden.

En annan populär mönstertyp som har förekommit i många olika varianter i båda länen är den med rombisk uppbyggnad av stiliserade blomster och blad. Ibland har även mitten av varje romb dekorerats med en mer naturligt efterliknande blomma, stjärna eller dylikt.

Efter att mönstermallar från schablonfabriker blev vanliga blev det också vanligare att ett och samma mönster kan hittas över stora delar av landet. Ett exempel på sådant mönster hittar man bland annat i byggnadsminnet Rijfska gården, Kusmark Skellefteå liksom i en Västerbottensgård i en grannby i Byske socken. I dessa fall kan man misstänka att det också är samme målare som varit framme eftersom måleriet är utfört med samma typ av fältindelning och med samma kulörer förutom att själva schablonen i det ena fallet är grön och i det andra fallet blå. Detta dekorationsmåleri är troligtvis utfört så sent som på 1920-talet.

Schablonmönster från Norr- och Västerbotten på tapeter
Om man inte har orken eller lusten att återskapa ett gammalt lokalt använt schablonmönster hemma så kan det vara bra att känna till att det också finns några tapeter på marknaden som är baserade på schablonmönster hittade i Norr- och Västerbotten. Ett av dessa går under namnet Glommersträsk och trycks av Lim- och handtryckta tapeter i Göteborg. Vilken gård mönstret kommer ifrån är inte känt men en god gissning är att det kommer från Hängengården, hembygdsgården i Glommersträsk. Mangårdsbyggnaden på gården uppfördes 1804 och i gården finns flera fina väggmålningar bevarade. Dessa är målade av Anna-Greta Jonsdotter som föddes 1779.

Ett annat exempel hittar man i Boråstapeters kollektion Anno. Där finns ett nytryck av en schablonmålning från ca 1850 från majorsbostället Nyborg i Skellefteå. Bostället renoverades 1850 då det gick från att vara militärboställe till att bli privatbostad. Kollektionen innehåller tre olika färgställningar av tapeten men tyvärr lyckades man inte återskapa den exakta färgställning som originalet har. Mönstret anses unikt eftersom det innehåller tre olika kulörer vilket inte var helt vanligt vid schablonmålning.

I ECO:s kollektion Epok fanns tidigare även ett schablonmönster från omkring 1820-talet baserat på ett original från Steckzénska gården i Piteå vilket även gav namn åt tapeten. Tyvärr slutade den att tryckas 2002 men i Duros kollektion Gammelsvenska Quickup finns en tapet vid namn Dahlströmska gården som är mycket snarlik ECO:s tapet. Båda tapeterna är uppbyggda av samma schablon som bildar ett rombmönster men i mitten av romberna har de fått olika mönster. Förlagan till Dahlströmska gården hittades i en gård med samma namn i Vadstena vilket visar mönstrens spridning från norr till söder (eller tvärtom) redan vid denna tid.

Vid tangentbordet: Pernilla Lindström, byggnadsantikvarie vid Skellefteå museum

Källor

Tryckta
Bergman, Kaj. På timmer och tapet: 1800-talets schablonmålade väggmönster i Norrbotten. Norrbottens museum, Luleå, 1992.

Fridell Anter, Karin & Wannfors, Henrik. Så målade man: svenskt byggnadsmåleri från senmedeltid till nutid. Svensk byggtjänst, Solna, 1989.

Lindberg, Annika. ”Vackert å grant, vackert å grant!”. Västerbotten. 2000:2, s. 2-45, 2000.

Åsbrink, Anna-Carin. Handbok för schablonmåleri. Länsstyrelsen Gävleborg, 2020.

Vinjettbild. Målning av schabloner i majorsbostället Nyborg 1986. Foto: Henry Lundström, Skellefteå museum.

Denna artikel publiceras även på nättidskriften Västerbotten förr & nu. Schablonmåleri i Norr- och Västerbotten (nattidskriftenvasterbotten.se)