Mellan is och hav-inventeringar 2020 i norra Västerbotten – Fanns det människor här för tiotusen år sedan?

Efter en lång väntan har vi äntligen startat Mellan Is och Hav-inventeringar också i norra Västerbotten. Mellan Is och Hav är ju ett projekt som först startades upp av Norrbottens länsmuseum för att hitta spår efter de människor som först kom till Norrbotten just när inlandsisen började smälta undan från kusten. Det var inom det projektet som den 10600 år gamla jaktboplatsen i Aareavaara blev 14C-daterad och uppmärksammad. Frida Palmbo och övriga arkeologer på Norrbottens museum håller fortfarande igång projektet nu när jag flyttat till Skellefteå.

Under de tre år som jag jobbat för Skellefteå museum har jag hittills inte haft tid att dra igång någonting liknande här, men nu i år så fick vi möjlighet att planera in litet tid för det under vår fältsäsong. Efter att ha gjort en del kartstudier insåg jag att möjligheterna borde vara stora att hitta riktigt gamla boplatser även här i norra Västerbotten. Ungefär samtidigt som människor kunde komma till Aareavaara från öster eller norr så fanns möjligheter för människor att komma till norra Västerbotten söderifrån för ungefär 10500 år sedan.

Bildtext:  De två områdena som vi börjat inventera i år heter Källheden och Ilvädersträsket. Glaciären, den stora inlandsisen skär effektivt av resvägar längre norrut eftersom den fortfarande håller större delen av Norrbottens kust i sitt grepp. Öarna visas enbart som linjer.
De två områdena som vi börjat inventera i år heter Källheden och Ilvädersträsket. Glaciären, den stora inlandsisen skär effektivt av resvägar längre norrut eftersom den fortfarande håller större delen av Norrbottens kust i sitt grepp.

Att paddla mer än 200 km från Aareavaara-trakten och söderut längs med inlandsisen utan att se land, var troligen inte möjligt, men söderifrån var den längsta landlösa sträckan ungefär 15 km. Kanske skulle det kunna ha varit möjligt att vattenvägen komma till området mellan Bastuträsk och Bygdsiljum, och om inte just då, så kanske 100 eller 200 år senare, när isen smält av litet ytterligare.  

De två områdena som vi börjat inventera i år heter Källheden och Ilvädersträsket. Glaciären, den stora inlandsisen skär effektivt av resvägar längre norrut eftersom den fortfarande håller större delen av Norrbottens kust i sitt grepp. Öarna visas enbart som linjer inom Skellefteå kommun.

Tanken var att vi skulle hitta lämpliga jaktboplatser, där människor sökt sig till höjdlägen i terrängen där de haft möjlighet att se renhjordar på långa avstånd för att sedan kunna planera jakten. Vad vi känner till bedrevs jakt på ren troligtvis när renhjordarna tvingades korsa vatten vid isälvar eller sund.  Vid Aareavaara i Norrbotten har det troligtvis gått till så, och det finns både arkeologiska och etnologiska exempel på hur vildrensjakt skett vid vatten-passager, även i andra delar av världen. De tre äldsta boplatserna som vi känner till från Norrbotten är alla till ytan små och ligger på toppen av höjder eller kullar, invid det som en gång varit vattendrag eller sund. De kvarlämnade matresterna domineras av renben.

Vi tänker oss också att en glaciärälv bör ha funnits i närheten, dels för möjlighet att jaga när djuren simmar över, dels för färskvatten och för möjlighet att färdas uppströms eller nedströms med kanot/kajak när glaciären och kusten börjat dra sig tillbaka.

Therese Hellqvist, min kollega, och jag siktade in oss på att leta efter boplatser i kulliga landskap, nära gamla isälvar och nära högsta kustlinjen. Vi valde ut två områden (Ilvädersträsket och Källheden) att titta närmare på den här säsongen. De här två områdena finns också på kartblad som aldrig blivit fornminnesinventerade. Det är alltså ingen annan arkeolog som systematiskt har sökt efter fornlämningar här.

Jag vill visa utsnitt ur våra fältkartor från Ilvädersträsket för att ge er en uppfattning om området.

Satellitbild kompletterad med terrängskuggning för 3D-effekt. Det blå är en schematisk markering för högsta kustlinjen. Här syns tydligt de våldsamma tömningar av glaciärsjöar som skett norrifrån och kullandskapet just norr om kustlinjen. Ilvädersträsket är sjön i det övre högra hörnet av kartan.
Här är jordartskartan som visar isälvssediment (grönt), isälvseroderat område (grått), morän (blått), myrmark (brunt) och berg i dagen (rött). Myrarna var för 10500 år sedan till största delen öppna vatten, den blå linjemarkeringen för Högsta kustlinjen är alltså ganska schematisk.
En topografisk karta över samma område gör det litet tydligare var sjöar, blötmyrar och torrmyrar ligger. Kullandskapet framträder kanske tydligast på den här kartan.

Både området vid Ilvädersträsket och området vid Källheden var fantastiska att besöka. Kullandskapet är helt magiskt vackert. Med de vidsträckta myrarna intill är det lätt att tänka sig myrarna som öppna vatten och kullarna täckta med gräs, videsnår och enstaka fjällbjörkar, samma typ av vegetation som fanns vid Aareavaara för 10600 år sedan.

Kullandskapet söder om Ilvädersträsket. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum.
Utsikt från kulle söder om Ilvädersträsket med utsikt ut över myrlandskapet. På bilden syns också Therese Hellqvist, Skellefteå museum. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum.
Utsikt från en moränrygg vid Källheden. Fantastiskt läge, men inga synliga lämningar. Therese Hellqvist söker febrilt i markskador efter spår. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum.

Så hur gick det för oss? Tyvärr hittade vi inga tidigmesolitiska jaktboplatser den här gången. Men vi hade bara tid att inventera en dag vid Ilvädersträsket och en dag vid Källheden. Vi hade kunnat spendera minst en vecka på vardera stället. Det innebär att stora ytor fortfarande inte är genomsökta.

Det här är dessutom två områden som ligger just vid högsta kustlinjen. Om människor blivit fördröjda i sin migration till norra Västerbotten, kan det vara så att vi borde söka mera nedströms, där kusten fanns vid ett senare tillfälle, eller uppströms där inlandsisen fortfarande låg kvar ett tag i väster under avsmältningen. När älven blev längre i samband med landhöjningen så fanns ju fler platser där viltet kunde simma över. Landhöjningen de första århundradena efter isens avsmältning var dessutom extremt snabb, 8-9 m per århundrade i höjdled. Det innebär att kusten bara låg här en mycket kort tid och älvarna snabbt blev längre från glaciärens kant till kusten. En försening i människors ankomst innebär då att de områden som man kan söka av efter de första människorna blir mycket mera vidsträckta.

Mycket av mitt resonemang kring var man kan hitta människor vid den här tiden, för 10500 år sedan, bygger på att renjakt var enormt viktig i ett arktiskt klimat (se litteraturlistan längst ned). Just när inlandsisen släppt sitt grepp finns på platsen ett tundralandskap där renen en förutsättning för mänsklig närvaro. Även om isarna smälte undan på sommaren var det fortfarande bistra vintrar. Utan alla de saker som gick att göra från en ren så skulle människor haft väldigt svårt att överleva. Bland annat är renens päls unik på så sätt att hårstråna är ihåliga och därmed isolerar mot kyla mycket bra. En lyckad renjakt på hösten innebar också ett köttförråd över vintern som kunde avgöra överlevnaden för människorna.

Några veckor efter att vi gjort våra första fältinventeringar för Mellan Is och Hav år 2020, så kom Therese Ekholm, (doktorand vid Uppsala universitet), ut med en forskningsartikel i tidskriften The Holocene (se litteraturlistan). I artikeln kommer hon fram till att det finns en gränszon där de djur som invandrar från norr och de djur som invandrar från söder möts. Den gränszonen ligger, i kustlandet, ungefär i trakterna mellan Luleå och Överkalix där inlandsisen spärrade vägen, Det som spelar stor roll för oss här i norra Västerbotten är att norr om denna gränszon finns bekräftade lämningar av renben för 10500 år sedan. Söder därom finns de första daterade lämningarna av renben som tidigast för 9500 år sedan.

Skulle det vara så att där inte finns ren som kan migrera norrut från Mellansverige till norra Västerbotten för 10500 år sedan så blir livet för de människor som försöker migrera norrut betydligt tuffare. I så fall kan inte människors migration gå fortare än barrskogen sprider sig norrut och det djurliv som hör till den. I sammanhanget är det älgskelett som finns i Skellefteå museums samlingar en indikation på ett annat naturlandskap och en annan fauna. Den drunknade för omkring 9600 år sedan i Skellefteå, alltså nästan tusen år efter att inlandsisen försvann från kusten i norra Västerbotten. (Älgskelettet är ett naturhistoriskt fynd, inte ett arkeologiskt. Den har alltså inte bevarats för att människor jagat och lämnat dess ben efter sig). Enligt Ekholm är de tidigaste älgbenen i det arkeologiska materialet i norra Sverige söder om gränszonen ungefär 9500 år gamla, alltså ungefär som älgskelettet på Skellefteå museum. Det verkar som att det inte finns speciellt mycket storvilt i Västerbotten just när inlandsisen lämnar kusten.

Om vi under våra Mellan Is och hav-inventeringar i norra Västerbotten inte hittar spår efter människor vid högsta kustlinjen, beror det då på att de inte alls kommit hit, eller att vi letar på fel ställe? Om förutsättningen för mänsklig närvaro i det nya landet är renjakt, kanske det inte är konstigt om vi inte skulle hitta några 10000-åriga boplatser vid högsta kustlinjen söder om inlandsisen?

Nu ska vi inte ge upp ännu. I områdena vid Ilvädersträsket och Källheden har vi ännu bara hunnit inventera en bråkdel av ytorna. Dessutom ligger, som jag skrev tidigare, de här områdena på kartblad som aldrig fornminnesinventerats tidigare. Att vi är där och söker gör att vi ändå hittar lämningar från yngre tid som måste registreras. I år hittade vi en tjärdal. Nästa år kanske vi hittar lämningar från yngre stenålder, eller järnålder. Fornminnesinventering är ju trots allt viktig grundforskning även om vi inte varje dag hittar sådant som är mer än 10000 år gammalt. Utan grundforskning vore arkeologi en vetenskap byggd på gissningar.  

Vid tangentbordet denna gång:

/Olof Östlund, Skellefteå museum

Litteratur:

Ekholm, Therese (2020). Hunter-gatherer adatptions during the early Holocene in norhtern Sweden. The Holocene. https://journals.sagepub.com/doi/full/10.1177/0959683620961482

Östlund, Olof (2018). Aareavaara and the pioneer period in northern Sweden, in Blankholm, Hans Peter (red.) (2018). The early economy and settlement in Northern Europe: pioneering, resource use, coping with change. Sheffield, UK: Equinox Publishing Ltd., p. [103]-138

Östlund, Olof (2019). Aareavaara och pionjärtiden: med utblick över Nordkalotten. Norrbotten. 2018/2019, s. [8]-31

Länk till tidigare blogginlägg om Skellefteälgen:

Gärde fäbod (Brännkälens fäbod)

Informationsskylt vid Gärde fäbod

Informationsskylt vid Gärde fäbod

Det är sällan som arkeologer på Skellefteå museum gräver fornlämningar som är så unga som 1800-tal. För att få status som fornlämning måste lämningen vara från före 1850, sakerna som gjorts på platsen måste spegla ”gångna tiders bruk” och den måste vara ”varaktigt övergiven”. De kriterierna är nog en anledning till att 1800-tals lämningar sällan undersöks.

Gärde fäbod, som i folkmun också kallas för Brännkälens fäbod är en sådan lämning. Den ligger i Skellefteå kommun, 12 km nordväst om Lövånger, mellan byarna Vallen och Bissjön. Gärde by ligger vid kusten, vid Lövånger, och fäboden vid Brännkälen ligger alltså mer än en mil från hembyn.

Fäbodar är en typ av lämning som hittills knappt har undersökts av arkeologer i de två nordligaste länen. Norrbottens museum gjorde 2015 en begränsad forskningsundersökning av en Skärs gamla fäbod några kilometer norr om Antnäs by, söder om Luleå. I övrigt har inga undersökts. Även i resten av landet är det bara enstaka fäbodlämningar som har blivit arkeologiskt undersökta.

Skellefteå museums arkeologer undersökte fäboden vid Brännkälen hösten 2019 med anledning av att järnvägen Norrbotniabanan kommer att gå rakt över den. Trafikverket bekostade undersökningen. Syftet med förundersökningen var främst att försöka avgöra hur omfattande en slutlig undersökning kan komma att bli. Det är sådant som både Länsstyrelsen och Trafikverket vill veta inför fortsatt planering. Vi skulle också ta reda på fäbodens ålder, och hur många byggnader och andra anläggningar som fanns på platsen, och till vad dessa byggnader använts.

Första gången Gärde fäbod registrerades var 2009 under Skog och Historia-inventeringen. Då beskrevs platsen som bestående av 7 husgrunder och 4 brunnar och en avfallshög. Vid järnvägsutredningen 2017 beskrevs platsen som bestående av 10-15 husgrunder och 4 gropar som bedömdes vara brunnar eller källare. På kartan från Laga skifte 1871 finns tre byggnader på platsen. Det förväntade antalet byggnader som en gång funnits på platsen varierade alltså, men nu skulle vi få litet klarhet i hur det en gång sett ut.

Gärde fäbod på Laga Skifte-karta från 1871 med förundersökningsområdet 2019 markerat med blått. Ur Skellefteå museums arbetsplan.

Gärde fäbod på Laga Skifte-karta från 1871 med förundersökningsområdet 2019 markerat med blått. Ur Skellefteå museums arbetsplan.

Under 2019 års fältarbete hittade Skellefteå museums arkeologer 16 anläggningar inom ett 85 x 60 meter stort område. Där fanns tre husgrunder efter enkelstugor, samtliga försedda med namnskyltar med namn på tidigare ägare som satts dit av ortsbefolkningen. Där fanns tre grunder efter två ladugårdar/fähus (detta verkar konstigt, men vi återkommer till det). I ladugårdarna fanns också grävda gropar som besökande Gärdebor pekade ut som salpeterbrunnar där kornas urin samlades in för salpetertillverkning. En trätunna fanns fortfarande kvar i sin överväxta grop. Det fanns en grund efter en källare och resterna av en kokplats där den rostiga järngrytan som använts för att koka diskvatten fortfarande stod kvar i sin eldplats. Där fanns också en vattenbrunn vid sidan av bebyggelsen. Övriga sex registrerade lämningar var skräphögar och/eller röjningsrösen.

Registrerade anläggningar vid förundersökningen. A8 och A9 är med stor sannolikhet resterna efter en ladugård, inte två. Ur Skellefteå museums rapport.

Översiktsplan över registrerade anläggningar vid förundersökningen. A8 och A9 är med stor sannolikhet resterna efter en ladugård, inte två. Ur Skellefteå museums rapport.

Det ligger nära till hands att säga att de tre byggnaderna som syns på 1871 års karta motsvaras av de tre enkelstugorna, en för varje gård/ägare. De tre enkelstugorna borde alla ha en ladugård (ett fähus) där korna kunde stå under nätterna. Kokplatsen där det diskades mjölktråg, kärl och annat som var viktigt vid produktion av mejerivaror, delades förmodligen gemensamt av de tre gårdarna och (jord)källaren kan ha varit ett extra förvaringsutrymme för att förvara mjölken kall. På fäbodarna brukade ett rum i skuggsidan av enkelstugan ofta fungera som ett mjölkrum, men en extra mjölkkällare kanske också behövdes ibland. De arkeologiska fynden från fäboden vid Brännkälen pekar på en brukningstid från sekelskiftet 1700/1800 fram till 1914 när fäboden ska ha övergivits.

Husgrunder med spismurrösen på en fäbod har som regel varit enkelstugor om vi jämför med tidigare beskrivningar av fäbodbebyggelse i norra Västerbotten. Huggna stenar i spismurröset antyder att spismurarna på Gärde fäbod är byggda efter 1850. Konstruktionsdetaljer och spiksorter pekar också på att delar av byggnaderna är från senare hälften av 1800-talet. Fäboden i sig kan dock ha kommit i bruk tidigare och det kan ha stått äldre byggnader på platsen. Någon av grunderna som saknar spismurröse kan ha använts tidigare, exempelvis källaren och kokplatsen.

De äldsta fynden från undersökningen är fragment från en kritpipa som vi tror varit dekorerad med tre kronor: Den varianten av pipa massproducerades i Stockholm 1791-1807 av piptillverkaren Jonas Betulin. Osäkerheten ligger i att fragmentet med krondekor är så litet att endast en krona finns synlig. Men även fynd av fragment av ljust grönt, munblåst fönsterglas pekar mot den första halvan av 1800-talet.

Fragment av kritpipa från Gärde fäbod. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum.

Fragment av kritpipa från Gärde fäbod. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum.

Fäboden övergavs sommaren 1914 enligt Albert Magnusson, då inga kvinnor ville vara ensamma i fäboden under ”rådande ofärd”, alltså under första världskriget. (Magnusson 2001-2008, opublicerat manus). En orsak till i att fäboden övergavs fanns säkert också i den framväxande mejerinäringen i byamejerierna, som gjorde att fäboddriften inte längre kunde hävda sig ekonomiskt vid tiden för första världskriget.

I trakterna kring Lövånger har fäbodar funnits åtminstone sedan början av 1600-talet. Anund Lindholm, från Hökmark, skriver om fäbodar i Hökmark, som är grannbyn till Gärde, och hänvisar där till ett tingsrättsprotokoll från 1607 där stadgar slogs fast om buffring (gemensam flyttning till och från fäboden). Anund Lindholm menar att Hökmark förmodligen redan under 1500-talet hade fäboddrift, eftersom antalet gårdar var lika många vid Gustav Vasas skattläggning 1539 som på 1600-talet (Lindholm 2004).

Jesper Larsson som skrev sin doktorsavhandling om fäbodar, menar att fäbodar inte fanns före mitten av 1500-talet i de socknar han forskat på i södra Norrland, men att fäbodbruket där växte fram för att stilla behov av bete till ett växande antal djur på gårdarna (Larsson 2009). Mjölkprodukter var ett sätt att sälja varor och därmed få in kontanter till gårdarna, pengar som kom att bli allt viktigare i samhället. Fler fäbodar även i norra Västerbottens kustland passar väl in i den bilden.

Gärde by har dokumenterade fäbodar på 1708 års karta för Geometrisk avmätning, där det nämns i text att två hemmansägare haft fäbodar på Slättheden ”på Hökmarksskogen”, ungefär 1,5 km norr om UO, samt att ytterligare en hemmansägare haft en fäbod någonstans ”på Hökmarksskogen” men utan att peka ut närmare var den fäboden legat. Misstanken att denna tredje fäbod skulle vara Brännkälen motsägs av att vi inte hittat några fynd som talar för en tidig 1700-talsdatering vid 2019 års förundersökning.

Enligt en ljudinspelning med Gärdebon Helmer Fällman förhandlade Gärde by vid storskiftet till sig mark i ”Hökmarksskogen” för sina fäbodar. I Hökmark sker storskiftet år 1808-1810. Gärde by hade sitt storskifte 1764 och 1793. I det här fallet är det troligt att det var Hökmarks storskifte som påverkade Gärde bys fäbodar. Det är troligt att det ändrade ägoförhållanden som skapade problem och att det var därför som Gärdeborna förhandlade med Hökmarksborna för att lösa betesfrågan för Gärdebornas kor.

Kronoallmänningstrakten ”Bränntjeln” och Slättheden som låg mellan byarna Hökmark, Vallen och Svarttjärn uppläts enligt landshövdingens resolution 6 februari 1805 till Gärde byamän mot skogsränta. Detta enligt ett dokument i Gärde byaarkiv, daterat till 25 februari 1857. Tiden för upplåtelsen stämmer ganska bra tidsmässigt med de arkeologiska fynd som påträffats vid förundersökningen. Visserligen var Slätthedens fäbod redan etablerad, men upplåtelsen av marken bör ha inspirerat till någon form av utökad verksamhet från Gärdebornas sida, exempelvis genom en etablering av fäboden i Brännkälen. Fädbodbruket var som mest utbrett vid mitten av 1850-talet (Riksantikvarieämbetet 2013), och det utökade behovet av betesmarker passar in i den bilden.

Det är därmed troligt att Brännkälens fäbod blev till några år efter 1805 och att fäboden sedan övergavs vid 1914. Dateringen stämmer bra med karaktären på byggnadernas utseende och konstruktionsdetaljer (spismurrösen och syllstensrader) och de fynd som påträffats vid förundersökningen. Att helt utesluta en äldre datering kan vi dock inte göra, även om de arkeologiska fynden ännu så länge inte ger stöd för äldre dateringar.

Hur är det då med de tre ladugårdsgrunderna som bara visade sig vara två ladugårdar? Anledningen till förvirringen för oss arkeologer var att en av ladugårdsgrunderna vid undersökningens början gav intryck av att vara två separata byggnader. Klarhet fick vi genom en ledtråd från ljudinspelningen från Helmer Fällman. När hans berättelse spelades in någon gång under det första årtiondet på 2000-talet, förklarade han att han var den ende Gärdebon kvar i livet som mindes hur det sett ut på fäboden. Han besökte platsen på slutet av 1920-talet när stugorna ännu stod kvar. Han beskrev senare hur fäbodarna stått placerade för konstnären Arvid Nilsson som då målade en tavla som illustrerade fäboden. Fällman beskriver i ljudinspelningen att Nilssons målning var en mycket bra avbildning hur det sett ut på platsen. Efter att ryktet spridit sig om att Skellefteå museum sökte efter en tavla av Arvid Nilsson kontaktades vi av en anhörig till den som ägde tavlan. Bilden som skickades till Skellefteå museum visade två lador i skogsbrynet med två av de tre enkelstugorna synliga i förgrunden.

Anund Lindholms tavla, målad på botten av ett mjölktråg. Ägs av en privatperson.

Anund Lindholms tavla, målad på botten av ett mjölktråg. Ägs av en privatperson.

Då föll allting på plats. De två små ladugårdsgrunderna var tillsammans resterna efter en stor ladugård, lika stor som den större ladugården som stått intill. Förmodligen är det en rumsindelning av byggnaden som gjorde att vi först bedömde den som två separata byggnader. Den andra stora ladugården har en liknande rumsindelning där den ena delen dessutom är uppbyggd som en terrass med sand. De två nedgrävda salpeterbrunnarna, en i var ladugård, ligger placerade på samma ställe i respektive byggnad. Det står alltså klart att det som vi delundersökt är två ladugårdar, precis som i Arvid Nilssons målning.

Skillnaden med två ladugårdar mot de tre stugorna är ändå störande. Varje ägare till en enkelstuga på fäboden borde också ha en egen ladugård. En tredje ladugårdsgrund borde ha funnits någonstans, men det är inte säkert att den fanns inom det nu aktuella undersökningsområdet.

Gästbloggare vid tangentbordet denna gång:

/Olof Östlund, Skellefteå museum

Kokplatsen där kärl och mjölktråg diskades. Järngrytan står fortfarande kvar. Foto: Marika Eserstam Kjellsson, Skellefteå museum

Kokplatsen där kärl och mjölktråg diskades. Järngrytan står fortfarande kvar. Foto: Marika Eserstam Kjellsson, Skellefteå museum

Spismurröse i Anderssons enkelstuga, Foto Marika Aserstam Kjellsson, Skellefteå museum.

Spismurröse i Anderssons enkelstuga. Foto Marika Eserstam Kjellsson, Skellefteå museum

Litteratur:

Riksantikvarieämetet (2013). Fäbodar och fäbodskogar -biologiskt kulturarv i nordliga skogar. Vårda väl. Riksantikvarieämbetet. Visby 2013.

Larsson, Jesper (2009). Fäbodväsendet 1550-1920: ett centralt element i Nordsveriges jordbrukssystem. Diss. Uppsala : Sveriges lantbruksuniversitet, 2009 Tillgänglig på Internet: http://epsilon.slu.se/200951.pdf

Arkivmaterial i Skellefteå museums arkiv:

Skrivet material:

Anund Lindholm (2004: : Hökmarks fäbodar. Opublicerat manus. Anund Lindholm från Hökmark skrev en sammanställning över hembyns fäbodar. Hökmark är grannby till Gärde.

Albert Magnusson (skrivet någon gång 2001-2008). Fäbodar och fäbodliv inom Lövångers socken. Opublicerat manus, i aktarkivet, Skellefteå museum, under Lövånger respektive Hökmark i topografiska samlingen. (Magnusson var byålderma i Bodan, Lövånger och mycket engagerad i fäbodarnas historia och bevarande).

Ljudinspelning:

Helmer Fällman berättar: Spår 7: Gärde fäbodar – bakgrund. och Spår 8: Bränntjälsfäboa