Gärde fäbod (Brännkälens fäbod)

Informationsskylt vid Gärde fäbod

Informationsskylt vid Gärde fäbod

Det är sällan som arkeologer på Skellefteå museum gräver fornlämningar som är så unga som 1800-tal. För att få status som fornlämning måste lämningen vara från före 1850, sakerna som gjorts på platsen måste spegla ”gångna tiders bruk” och den måste vara ”varaktigt övergiven”. De kriterierna är nog en anledning till att 1800-tals lämningar sällan undersöks.

Gärde fäbod, som i folkmun också kallas för Brännkälens fäbod är en sådan lämning. Den ligger i Skellefteå kommun, 12 km nordväst om Lövånger, mellan byarna Vallen och Bissjön. Gärde by ligger vid kusten, vid Lövånger, och fäboden vid Brännkälen ligger alltså mer än en mil från hembyn.

Fäbodar är en typ av lämning som hittills knappt har undersökts av arkeologer i de två nordligaste länen. Norrbottens museum gjorde 2015 en begränsad forskningsundersökning av en Skärs gamla fäbod några kilometer norr om Antnäs by, söder om Luleå. I övrigt har inga undersökts. Även i resten av landet är det bara enstaka fäbodlämningar som har blivit arkeologiskt undersökta.

Skellefteå museums arkeologer undersökte fäboden vid Brännkälen hösten 2019 med anledning av att järnvägen Norrbotniabanan kommer att gå rakt över den. Trafikverket bekostade undersökningen. Syftet med förundersökningen var främst att försöka avgöra hur omfattande en slutlig undersökning kan komma att bli. Det är sådant som både Länsstyrelsen och Trafikverket vill veta inför fortsatt planering. Vi skulle också ta reda på fäbodens ålder, och hur många byggnader och andra anläggningar som fanns på platsen, och till vad dessa byggnader använts.

Första gången Gärde fäbod registrerades var 2009 under Skog och Historia-inventeringen. Då beskrevs platsen som bestående av 7 husgrunder och 4 brunnar och en avfallshög. Vid järnvägsutredningen 2017 beskrevs platsen som bestående av 10-15 husgrunder och 4 gropar som bedömdes vara brunnar eller källare. På kartan från Laga skifte 1871 finns tre byggnader på platsen. Det förväntade antalet byggnader som en gång funnits på platsen varierade alltså, men nu skulle vi få litet klarhet i hur det en gång sett ut.

Gärde fäbod på Laga Skifte-karta från 1871 med förundersökningsområdet 2019 markerat med blått. Ur Skellefteå museums arbetsplan.

Gärde fäbod på Laga Skifte-karta från 1871 med förundersökningsområdet 2019 markerat med blått. Ur Skellefteå museums arbetsplan.

Under 2019 års fältarbete hittade Skellefteå museums arkeologer 16 anläggningar inom ett 85 x 60 meter stort område. Där fanns tre husgrunder efter enkelstugor, samtliga försedda med namnskyltar med namn på tidigare ägare som satts dit av ortsbefolkningen. Där fanns tre grunder efter två ladugårdar/fähus (detta verkar konstigt, men vi återkommer till det). I ladugårdarna fanns också grävda gropar som besökande Gärdebor pekade ut som salpeterbrunnar där kornas urin samlades in för salpetertillverkning. En trätunna fanns fortfarande kvar i sin överväxta grop. Det fanns en grund efter en källare och resterna av en kokplats där den rostiga järngrytan som använts för att koka diskvatten fortfarande stod kvar i sin eldplats. Där fanns också en vattenbrunn vid sidan av bebyggelsen. Övriga sex registrerade lämningar var skräphögar och/eller röjningsrösen.

Registrerade anläggningar vid förundersökningen. A8 och A9 är med stor sannolikhet resterna efter en ladugård, inte två. Ur Skellefteå museums rapport.

Översiktsplan över registrerade anläggningar vid förundersökningen. A8 och A9 är med stor sannolikhet resterna efter en ladugård, inte två. Ur Skellefteå museums rapport.

Det ligger nära till hands att säga att de tre byggnaderna som syns på 1871 års karta motsvaras av de tre enkelstugorna, en för varje gård/ägare. De tre enkelstugorna borde alla ha en ladugård (ett fähus) där korna kunde stå under nätterna. Kokplatsen där det diskades mjölktråg, kärl och annat som var viktigt vid produktion av mejerivaror, delades förmodligen gemensamt av de tre gårdarna och (jord)källaren kan ha varit ett extra förvaringsutrymme för att förvara mjölken kall. På fäbodarna brukade ett rum i skuggsidan av enkelstugan ofta fungera som ett mjölkrum, men en extra mjölkkällare kanske också behövdes ibland. De arkeologiska fynden från fäboden vid Brännkälen pekar på en brukningstid från sekelskiftet 1700/1800 fram till 1914 när fäboden ska ha övergivits.

Husgrunder med spismurrösen på en fäbod har som regel varit enkelstugor om vi jämför med tidigare beskrivningar av fäbodbebyggelse i norra Västerbotten. Huggna stenar i spismurröset antyder att spismurarna på Gärde fäbod är byggda efter 1850. Konstruktionsdetaljer och spiksorter pekar också på att delar av byggnaderna är från senare hälften av 1800-talet. Fäboden i sig kan dock ha kommit i bruk tidigare och det kan ha stått äldre byggnader på platsen. Någon av grunderna som saknar spismurröse kan ha använts tidigare, exempelvis källaren och kokplatsen.

De äldsta fynden från undersökningen är fragment från en kritpipa som vi tror varit dekorerad med tre kronor: Den varianten av pipa massproducerades i Stockholm 1791-1807 av piptillverkaren Jonas Betulin. Osäkerheten ligger i att fragmentet med krondekor är så litet att endast en krona finns synlig. Men även fynd av fragment av ljust grönt, munblåst fönsterglas pekar mot den första halvan av 1800-talet.

Fragment av kritpipa från Gärde fäbod. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum.

Fragment av kritpipa från Gärde fäbod. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum.

Fäboden övergavs sommaren 1914 enligt Albert Magnusson, då inga kvinnor ville vara ensamma i fäboden under ”rådande ofärd”, alltså under första världskriget. (Magnusson 2001-2008, opublicerat manus). En orsak till i att fäboden övergavs fanns säkert också i den framväxande mejerinäringen i byamejerierna, som gjorde att fäboddriften inte längre kunde hävda sig ekonomiskt vid tiden för första världskriget.

I trakterna kring Lövånger har fäbodar funnits åtminstone sedan början av 1600-talet. Anund Lindholm, från Hökmark, skriver om fäbodar i Hökmark, som är grannbyn till Gärde, och hänvisar där till ett tingsrättsprotokoll från 1607 där stadgar slogs fast om buffring (gemensam flyttning till och från fäboden). Anund Lindholm menar att Hökmark förmodligen redan under 1500-talet hade fäboddrift, eftersom antalet gårdar var lika många vid Gustav Vasas skattläggning 1539 som på 1600-talet (Lindholm 2004).

Jesper Larsson som skrev sin doktorsavhandling om fäbodar, menar att fäbodar inte fanns före mitten av 1500-talet i de socknar han forskat på i södra Norrland, men att fäbodbruket där växte fram för att stilla behov av bete till ett växande antal djur på gårdarna (Larsson 2009). Mjölkprodukter var ett sätt att sälja varor och därmed få in kontanter till gårdarna, pengar som kom att bli allt viktigare i samhället. Fler fäbodar även i norra Västerbottens kustland passar väl in i den bilden.

Gärde by har dokumenterade fäbodar på 1708 års karta för Geometrisk avmätning, där det nämns i text att två hemmansägare haft fäbodar på Slättheden ”på Hökmarksskogen”, ungefär 1,5 km norr om UO, samt att ytterligare en hemmansägare haft en fäbod någonstans ”på Hökmarksskogen” men utan att peka ut närmare var den fäboden legat. Misstanken att denna tredje fäbod skulle vara Brännkälen motsägs av att vi inte hittat några fynd som talar för en tidig 1700-talsdatering vid 2019 års förundersökning.

Enligt en ljudinspelning med Gärdebon Helmer Fällman förhandlade Gärde by vid storskiftet till sig mark i ”Hökmarksskogen” för sina fäbodar. I Hökmark sker storskiftet år 1808-1810. Gärde by hade sitt storskifte 1764 och 1793. I det här fallet är det troligt att det var Hökmarks storskifte som påverkade Gärde bys fäbodar. Det är troligt att det ändrade ägoförhållanden som skapade problem och att det var därför som Gärdeborna förhandlade med Hökmarksborna för att lösa betesfrågan för Gärdebornas kor.

Kronoallmänningstrakten ”Bränntjeln” och Slättheden som låg mellan byarna Hökmark, Vallen och Svarttjärn uppläts enligt landshövdingens resolution 6 februari 1805 till Gärde byamän mot skogsränta. Detta enligt ett dokument i Gärde byaarkiv, daterat till 25 februari 1857. Tiden för upplåtelsen stämmer ganska bra tidsmässigt med de arkeologiska fynd som påträffats vid förundersökningen. Visserligen var Slätthedens fäbod redan etablerad, men upplåtelsen av marken bör ha inspirerat till någon form av utökad verksamhet från Gärdebornas sida, exempelvis genom en etablering av fäboden i Brännkälen. Fädbodbruket var som mest utbrett vid mitten av 1850-talet (Riksantikvarieämbetet 2013), och det utökade behovet av betesmarker passar in i den bilden.

Det är därmed troligt att Brännkälens fäbod blev till några år efter 1805 och att fäboden sedan övergavs vid 1914. Dateringen stämmer bra med karaktären på byggnadernas utseende och konstruktionsdetaljer (spismurrösen och syllstensrader) och de fynd som påträffats vid förundersökningen. Att helt utesluta en äldre datering kan vi dock inte göra, även om de arkeologiska fynden ännu så länge inte ger stöd för äldre dateringar.

Hur är det då med de tre ladugårdsgrunderna som bara visade sig vara två ladugårdar? Anledningen till förvirringen för oss arkeologer var att en av ladugårdsgrunderna vid undersökningens början gav intryck av att vara två separata byggnader. Klarhet fick vi genom en ledtråd från ljudinspelningen från Helmer Fällman. När hans berättelse spelades in någon gång under det första årtiondet på 2000-talet, förklarade han att han var den ende Gärdebon kvar i livet som mindes hur det sett ut på fäboden. Han besökte platsen på slutet av 1920-talet när stugorna ännu stod kvar. Han beskrev senare hur fäbodarna stått placerade för konstnären Arvid Nilsson som då målade en tavla som illustrerade fäboden. Fällman beskriver i ljudinspelningen att Nilssons målning var en mycket bra avbildning hur det sett ut på platsen. Efter att ryktet spridit sig om att Skellefteå museum sökte efter en tavla av Arvid Nilsson kontaktades vi av en anhörig till den som ägde tavlan. Bilden som skickades till Skellefteå museum visade två lador i skogsbrynet med två av de tre enkelstugorna synliga i förgrunden.

Anund Lindholms tavla, målad på botten av ett mjölktråg. Ägs av en privatperson.

Anund Lindholms tavla, målad på botten av ett mjölktråg. Ägs av en privatperson.

Då föll allting på plats. De två små ladugårdsgrunderna var tillsammans resterna efter en stor ladugård, lika stor som den större ladugården som stått intill. Förmodligen är det en rumsindelning av byggnaden som gjorde att vi först bedömde den som två separata byggnader. Den andra stora ladugården har en liknande rumsindelning där den ena delen dessutom är uppbyggd som en terrass med sand. De två nedgrävda salpeterbrunnarna, en i var ladugård, ligger placerade på samma ställe i respektive byggnad. Det står alltså klart att det som vi delundersökt är två ladugårdar, precis som i Arvid Nilssons målning.

Skillnaden med två ladugårdar mot de tre stugorna är ändå störande. Varje ägare till en enkelstuga på fäboden borde också ha en egen ladugård. En tredje ladugårdsgrund borde ha funnits någonstans, men det är inte säkert att den fanns inom det nu aktuella undersökningsområdet.

Gästbloggare vid tangentbordet denna gång:

/Olof Östlund, Skellefteå museum

Kokplatsen där kärl och mjölktråg diskades. Järngrytan står fortfarande kvar. Foto: Marika Eserstam Kjellsson, Skellefteå museum

Kokplatsen där kärl och mjölktråg diskades. Järngrytan står fortfarande kvar. Foto: Marika Eserstam Kjellsson, Skellefteå museum

Spismurröse i Anderssons enkelstuga, Foto Marika Aserstam Kjellsson, Skellefteå museum.

Spismurröse i Anderssons enkelstuga. Foto Marika Eserstam Kjellsson, Skellefteå museum

Litteratur:

Riksantikvarieämetet (2013). Fäbodar och fäbodskogar -biologiskt kulturarv i nordliga skogar. Vårda väl. Riksantikvarieämbetet. Visby 2013.

Larsson, Jesper (2009). Fäbodväsendet 1550-1920: ett centralt element i Nordsveriges jordbrukssystem. Diss. Uppsala : Sveriges lantbruksuniversitet, 2009 Tillgänglig på Internet: http://epsilon.slu.se/200951.pdf

Arkivmaterial i Skellefteå museums arkiv:

Skrivet material:

Anund Lindholm (2004: : Hökmarks fäbodar. Opublicerat manus. Anund Lindholm från Hökmark skrev en sammanställning över hembyns fäbodar. Hökmark är grannby till Gärde.

Albert Magnusson (skrivet någon gång 2001-2008). Fäbodar och fäbodliv inom Lövångers socken. Opublicerat manus, i aktarkivet, Skellefteå museum, under Lövånger respektive Hökmark i topografiska samlingen. (Magnusson var byålderma i Bodan, Lövånger och mycket engagerad i fäbodarnas historia och bevarande).

Ljudinspelning:

Helmer Fällman berättar: Spår 7: Gärde fäbodar – bakgrund. och Spår 8: Bränntjälsfäboa

Kunskapsutbyte och samarbeten – någonting viktigt som riskerar att försvinna

Nu kommer det återigen ett blogginlägg från Skellefteå museum och norra Västerbotten, men ändå med kopplingar till Norrbotten. I mitt senaste gästblogginlägg i början av maj berättade jag att vår förundersökning vid Hedkammen vid Harrsjön söder om Bureå skulle återupptas under juni månad. När vi äntligen fått avverkat kunde vi få plats med en grävmaskin att avtorva och schakta med. Med större, sammanhängande öppnade ytor har vi blivit litet klokare, men samtidigt ändå litet mer förvirrade. Vi hittade ytterligare åtta anläggningar på platsen så att vi nu har sammanlagt 20 anläggningar i den sandiga boplatsytan. Dessutom finns fyra stensättningar (gravar) och en tjärdal på den stenigare moränåsen. Det märkliga är att vi knappt har några fynd alls. De fynd som vi påträffat är de som vi hittade redan 2018, och de går att räkna på fingrarna. I schakten mellan anläggningarna är det soprent tomt. Vi bör kanske lägga till att grävmaskinisten var skicklig och försiktig, och att de två arkeologerna som övervakade maskinen har gjort sådant här många gånger förut.

Schakt vid Hedkammen juni 2019. I bildens mitt, i schaktet till höger om den höga stubben syns en skärvstenskoncentration, A14. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum.

Schakt vid Hedkammen juni 2019. I bildens mitt, i schaktet till höger om den höga stubben syns en skärvstenskoncentration, A14. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum.

I tidigare inlägg har jag jämfört den här fornlämningen med Harrsjöbackenboplatsen (Raä Bureå 351:1), som ligger 400 m sydöst om vårt förundersökningsområde. Den undersöktes på 1990-talet. Där fanns mängder med fynd i och intill anläggningarna: Järnslagg, droppslagg, glödskal, järnfragment, blästerskydd, bränd lera, brända ben, kvartsavslag och kvartsskrapor, asbestkeramik och flinta.

Kustlinjen vid ungefär 26 m ö h, ungefär 700 f Kr. Harrsjöbackens äldsta datering är ungefär samtida, Hedkammens hittills äldsta datering är några århundraden yngre. Karta: Olof Östlund, Skellefteå museum.

Kustlinjen vid ungefär 26 m ö h, ungefär 700 f Kr. Harrsjöbackens äldsta datering är ungefär samtida, Hedkammens hittills äldsta datering är några århundraden yngre. Karta: Olof Östlund, Skellefteå museum.

Närheten mellan boplatserna gjorde att det var extra roligt att vi på Skellefteå museum i måndags fick besök av Carina Bennerhag från Luleå Tekniska universitet (LTU) och Norrbottens museum. Hon arbetar med en doktorsavhandling om tidig järn- och stålframställning och ville titta på materialet från Harrsjöbacken. Det är främst fynden som berättar om järnhantverk som Carina är intresserad av. Förutom slagg, droppslagg och glödskal från järnsmide, och järnfragment var hon också intresserad av bitar av bränd lera som kan vara delar av fodring till härdar och/eller blästskydd till härdar. Skellefteå museum hittade på 1990-talet ingen blästugn för järnframställning i Harrsjöbacken, liknande de som Carina och hennes kollegor på Norrbottens museum hittat i Norrbotten, och de spår av järn som finns på platsen  är i huvudsak kopplade till smide. Det är mycket möjligt att det har funnits en eller flera smältugnar för järnframställning i området kring den nu utdikade Harrsjön, men hittills har vi inte hittat någon sådan. I dikena på Harrsjöns botten ser man varje vår att vattnet har hög järnhalt (rödfärgat) och att den gamla sjön kan ha varit ett bra ställe att samla sjömalm från.

Carina Bennerhag från LTU/Norrbottens museum går igenom fynd från Harrsjöbacken. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum

Carina Bennerhag från LTU/Norrbottens museum går igenom fynd från Harrsjöbacken. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum

Att Carina får möjlighet att se på fynden och arkivhandlingarna från undersökningen vid Harrsjöbacken är inte bara till nytta för henne i arbetet med doktorsavhandlingen. Det är också till nytta för oss på Skellefteå museum och för arkeologiämnet som helhet. Hon ser saker i fyndmaterialet som vi här på Skellefteå museum inte alls uppmärksammade på 1990-talet och vi får därmed en kraftigt förnyad kunskap om järnålderns järnteknologi som gör oss bättre som arkeologer. Carinas doktorsavhandling om den tidiga järnframställningen och framför allt den förhistoriska stålframställningen i norr kommer att ge eko när den publiceras. Att vi hjälper Carina bidrar alltså till att forskningen om järnets historia i Sverige kommer framåt. Avhandlingen kommer att vända upp och ned på saker och ting.

Ett annat samarbete som Skellefteå museum har haft med näraliggande museer var när Skellefteå museum i juni 2018 lånade ut personal till Västerbottens museum. Jag åkte söderut för att bidra med litet extra arbetskraft till Ronny Smeds som var undersökningsledare för Västerbottens museum vid en undersökning i närheten av Själevad, sydväst om Örnsköldsvik. En ringrostig arkeolog från Skellefteå fick en välbehövlig uppdatering på hur moderna mätinstrument fungerar och Västerbottens museum fick en extra personalresurs som dessutom sysslat en hel del med mesolitiska stenåldersboplatser. Kunskapsutbytet pågick inte enbart på dagtid under fältarbetet, utan även på kvällarna på det gemensamma boendet.  Även arkeologer från Eldrun kulturmiljö AB tillbringade sin lediga tid på boendet och Anette Färjare och Roger Wikell bidrog med sin kunskap.

Samarbete och kunskapsutbyte kan också ske på andra sätt, exempelvis genom att enskilda arkeologer skriver om vad de håller på med på hemsidor, eller årsböcker som administreras av andra museer. Spår från 10 000 år i Västerbotten är en sådan hemsida, och den här bloggen är en annan. Norrbottens museums årsbok och den tyvärr avsomnade och saknade tidskriften Västerbotten är en annan. Kunskap är för viktig för att inte spridas till andra arkeologer och till övriga intresserade. Mellan arkeologer förekommer även spridning av vetenskapliga artiklar som vi ramlar över när vi söker information. Vet vi att någon forskar på någonting speciellt, eller om någon just har genomfört en undersökning där en vetenskaplig artikel kan belysa det som påträffats vid fältarbetet, då delar den som hittat artikeln med sig. Sedan följer ganska ofta en mailväxling där avsändaren av den första artikeln får tillbaka någonting användbart från mottagaren.

Tidskriften Västerbotten, var tidigare ett sätt att sprida kunskap. Den är tyvärr nedlagd sedan flera år tillbaka

Tidskriften Västerbotten, var tidigare ett sätt att sprida kunskap. Den är tyvärr nedlagd sedan flera år tillbaka.

Det är fantastiskt att det fortfarande kan fungera så här, trots att stora arkeologiska projekt nuförtiden går till upphandling och utförare inom uppdragsarkeologin ställs mot varandra. I en konkurrenssituation där vissa arkeologifirmor till och med går till domstol för att de har förlorat upphandlingar, kan det bli svårt att på ett avslappnat sätt dela med sig. Med konkurrens finns risk att murar byggs i tysthet.  Det är jättesorgligt och det skadar en av de viktiga grundpelarna i forskning, delning av kunskap. All form av arkeologi är forskning, även uppdragsarkeologi, och alla fynd som finns i museernas magasin ska finnas tillgängliga för den som vill forska på dem. Öppenheten är inte bara bra för museer, den är viktig även för arkeologer på universiteten och i privata firmor.

Samarbete är alltså en god sak. Riksantikvarieämbetet kommer för övrigt att ha ett vårmöte i Visby i april 2020 och temat kommer att vara samarbete eller som de själva skriver:  ”Temat för 2020 års vårmöte är museer och samverkan”. Bra och angeläget!

Länk till Riksantikvarieämbetets vårmöte, april 2020

Vid tangentbordet denna gång:

/Olof Östlund, Skellefteå museum

 

Tidigare blogginlägg om Hedkammen-Harrsjöbacken (november 2018 och maj 2019):

Om Hedkammen november 2018

Om Hedkammen och Harrsjöbacken, maj 2019