Att kärnfamiljen, två föräldrar plus de där 2,5 barnet i snitt, är normen än idag är tveklöst något de flesta är medvetna om. Men allt fler väljer också att bilda familj i andra konstellationer, man adopterar, man väljer en partner av samma kön och ensamstående föräldrar och barnlösa familjer blir allt vanligare.

Normen är i gungning med andra ord vilket för mig som arkeolog är oerhört intressant eftersom förändring av normer, traditioner och värderingar ofta innebär en omvälvande förändring av samhället också. Det reser också frågor om hur familjelivet förändrats över tid. Har kärnfamiljen alltid varit normen? Har vi alltid levt mamma, pappa och barn? Självklart inte! Människan är påhittig och ett våra mest framgångsrika karaktärsdrag har varit vår otroliga förmåga till anpassning till de mest extrema miljöer som vår planet kunnat uppbåda, denna anpassningsförmåga har gjort att människan kunnat bosätta sig i de flesta områdena på vår planet.

Hur har miljön påverkat familjesituationen i Norrbotten?

Jordbruk har aldrig varit en näring som ensamt kunnat försörja befolkningen i Norrbotten. Snarare har en blandekonomi alltid varit nödvändig där man axlat de olika rollerna som jordbrukare, jägare, samlare och pastoralist på en och samma gång. Klimatet och miljön har lett till den anpassning som benämns för erämarksekonomi från det finska ordet erämaa som betyder ödemark.

En erämarksekonomi kännetecknas av ett mycket vidsträckt resursutnyttjande i en mängd olika miljöer och med tyngdpunkten lagd vid olika näringsverksamheter under särskilda tider på året. I Norrbotten har detta inneburit att man utsträckt sitt resursutnyttjande över stora delar av nuvarande Barentsområdet i allt från fjällmiljö till hav, från fiske, jakt och jordbruk till handel och seglation.

Pata, fast fiskeanläggning, vid Kukkolaforsen. Det fasta fisket var en del i det extensiva och gemensamma resursutnyttjandet som kännetecknade erämarksekonomin. © Norrbottens museum

Den här typen av ekonomi var oerhört “personalkrävande” om man ska använda en nyare term. Det krävdes stora familjer och stora hushåll med många vuxna individer som kunde engageras i den myriad av näringar man bedrev, det krävde också att hushållet innehade en omfattande bredd av specialkunskap i allt från hur man konstruerade pator (fasta fisken), farbarheten i älvarna, kunskap om var strömmingen gick till, båtbyggnad, jakttekniker etc. Det krävde också en vilja att ta risker, för det var långt ifrån ofarligt att bedriva näringar över de enorma avstånden i länet. Att ta sig på en handelsfärd till Tysfjord i Norge var en färd på omkring 45 mil som av transportekniska skäl endast var möjlig vintertid på det frusna underlaget. Man närmast likna hushållen vid familjeföretag.

Påskalängden

Finns det några belägg för dessa storfamiljer och storhushåll då? Det finns det faktiskt! Påskalängden för Lule socken från 1559 är ett unikt dokument som bevarats till eftervärlden av ren slump. Unikt i sitt slag i Sverige faktiskt! Dokumentet kom till i samband med upprättandet av kungliga avelsgårdar på de tidigare prästborden i Umeå och Luleå. Det är i korthet ett dokument som inte bara skildrar den tidigare kyrkliga beskattningen av sockenborna utan det ger oss också en ögonblicksbild av de näringsekonomiska förhållandena och hushållsstrukturen år 1559 i Lule socken.

Med vanlig svenska: vi kan se hur många vuxna par som bodde i varje gård, vi kan se hur många vuxna individer som utöver dessa fanns i hushållet och vi kan se hur många som närvarade och inte närvarade vid nattvarden. Det senare är intressant då dessa uppenbarligen var och gjorde något annat.

Hushållen i 1500-talets Norrbotten

Hur såg familjerna och hushållen ut då i Norrbotten under 1500-talet? Med påskalängden som hjälp kan vi redan i Gäddvik, den första byn som redovisas i längden, se att två utav de tre hushållen bestått av ett tiotal vuxna personer. Barn som inte uppnått konfirmationsålder (trol. 10-14 års ålder) finns dock inte med i längden då de varken tar nattvard eller skattar för något annat, detta gör att vi måste räkna upp antalet individer per hushåll ytterligare. Det ena hushållet i Gäddvik har uppvisat två gifta par, vilka på goda grunder kan antas vara syskon, vilket gör att vi åtminstone kan addera ett tiotal barn till hushållet. Det innebär att hushållet innehållit 20-25 personer!

Det här mönstret fortsätter vid en granskning av de övriga hushållen i längden. I Kallax återfinns ett hushåll med 12 vuxna individer, i Måttsund ett med 13. Under Ersnäs återfinns två extremt stora hushåll med 18 respektive 17 medlemmar i vuxen ålder. Åtskilliga hemman i längden uppvisar mellan 6-8 vuxna hushållsmedlemmar men ett mycket stort antal uppvisar mellan 10-15 medlemmar och ibland ännu fler i vuxen ålder. Till detta skall då räknas ett okänt antal barn.

Utifrån påskalängden kan vi se att 158 av totalt 428 hushåll i Lule socken, 36%, kan sägas uppfylla kriterierna för endera storfamilj eller storhushåll, en stor andel uppfyller bäggedera. Dvs. man har i många fall levt upp till tre gifta par tillsammans i samma hushåll med ett stort övrigt antal vuxna hushållsmedlemmar som kan ha varit släkt eller tjänstefolk alternativt att man haft ett stort antal vuxna hushållsmedlemmar centrerade kring en kärnfamilj.

Resultatet av den ögonblicksbild av befolkningen som påskalängden ger oss är att storfamiljen/storhushållet har dominerat regionen i fråga både socialt och ekonomiskt och att denna familjestruktur utvecklats under lång tid och snarare pekar bakåt i tid än framåt.

Var var de saknade nattvardsbesökarna?

Studerar man påskalängden går det att observera att omkring 700 av de 3000 nattvardsberättigade saknades i Gammelstads kyrka i samband med påskhögtiden 1559. Mot bakgrund av den tidigare nämnda erämarksekonomin går det att anta att dessa 700 var iväg på någon slags aktivitet kopplad till ett resursutnyttjande, även om årstiden vårvinter med den kommande förfallstiden inte var den mest arbetskrävande tiden var många antingen kvar på hemmanet och tog hand om gården eller iväg på jakt, fiske, sälfångst, handel etc.

Under andra tider på året då kommunikationsmöjligheterna varit bättre måste vi räkna med att ännu fler av socknens befolkning varit “saknade” vid nattvarden för längre eller kortare perioder och att gårdarna tidvis bör ha varit närmast folktomma.

Storfamiljen/storhushållet

Storfamiljen och storhushållet var en ytterst effektiv social organisation sett till vad klimat, geografi och naturresurser kunde erbjuda i Norrbotten och Barentsområdet i stort. Förutsättningarna för ekonomin var den gynnsamma relationen mellan en relativt liten befolkning och de enorma geografiska områden som gradvis blev tillgängliga för exploatering. Man verkar också ha haft två attityder till äganderätten samtidigt, inom byarna och mellan hemman och hushåll har man hävdat den enskilda ägorätten medan man haft en mer avslappnad attityd till brukandet av utmarkerna. Nyttjandet av utmarkerna har snarare skett kollektivt och reglerats med sedvanerätt, tradition och muntliga överenskommelser mellan byar, släkter och hushåll.

Den erämarksekonomi och sociala organisation som återspeglas i bl.a. påskalängden var också förhållandevis oberoende av ett “utomstående maktcentrum” dvs. för Norrbottens del de ökande intressena från svenska kronan. I en erämarksekonomi uppfyller storfamiljen eller storhushållet de flesta behoven, det finns få kompetenser som inte kan tillgodoses och få näringar som inte kan nyttjas i ett fullt utvecklat erämarksbaserat samhälle som det som fanns här i Norrbotten. Det fanns inte ett så stort behov av ett beroende av tillförsel av specialister som hantverkare av olika slag, eller marknadsplatser för den delen heller då lokalsamhället redan kunde försörja familjen och hushållet med det nödvändiga.

Fäbodväsendet var även det en del av det omfattande utmarksbruket vilket ett flertal ortnamn speglar i Norrbotten t.ex. mark-byarna samt ett flertal vall- och bod-namn.

För svenska kronan blev detta en maktkamp med lokalsamhället om var inflytandet och makten skulle ligga, på lokal nivå eller centralt, vilket kom att innebära att erämarksekonomin och därmed också familjestrukturen sedermera slogs sönder och ledde till den negativa utveckling som kan observeras i regionen från och med 1500-talets andra hälft, men det är en annan historia.

Familjen idag

Hur ser våra familjestrukturer ut idag då? En uppenbar observation är att samhället ersatt storfamiljen och storhushållet. En offentligt finansierad förskoleverksamhet gör att vi kan arbeta heltid och därmed försörja våra familjer. Denna barnpassning/uppfostran skedde i 1500-talets Norrbotten fördelat på i snitt 10-15 vuxna vilket i runda tal motsvarade en vuxen per barn. Idag, om vi följer normen, är vi bästa fall två vuxna som tar hand om familjens gemensamma barn, i många fall är det endast en vuxen som har hela ansvaret för barnens uppväxt tillsammans med förskolan.

I det norrbottniska storhushållet levde man också flera generationer tillsammans och man hade daglig kontakt mellan generationerna. Från barnsben fick man lära sig ta ansvar och vara delaktig i arbetet efter förmåga och man fick mogna med ansvaret. Idag har vi snarare skarpa gränser mellan generationerna, det har också tillkommit två stadier till i mognadsprocessen. Förutom att dagens generationer går från barn till tonåring och senare vuxen ska de nu också passera “tween-stadiet” och “ung vuxen”. Att få ta ansvar kommer även det senare i livet, liksom entrén på arbetsmarknaden (det ekonomiska systemet).

Kort sagt kan man säga att storfamiljen och storhushållet var den totala ekonomin i miniatyr, det var en i stora delar självförsörjande enhet, den tillgodosåg alla de behov som dagens samhälle gör: arbetstillfällen, äldrevård, förskola, skola etc. Den var också en självständig enhet som bedrev utrikes handel och i princip fuskade med alla sorters tänkbara näringar.

Var det bättre förr? Det är inte min mening att svara på men det är onekligen intressant att studera förhistorien, det ger en perspektiv på samtiden.

Vid tangentbordet denna gång:

Nils Harnesk