Möte med Thomas Wallerström

Till vår blogg försöker vi regelbundet få gästbloggare och en person som har tillfrågats flera gånger är Thomas Wallerström. Han var tidigare arkeolog Norrbottens museum men valde i mitten på 90-talet att fortsätta sin karriär inom universitetsvärlden med forskning och undervisning. Idag är han professor på universitet i Trondheim. Thomas har varit svår att övertala när det gäller att skriva ett blogginlägg och till sist sa han ”Kan ingen intervjua mig och skriva istället?”. Och så blev det. Jag fick förfrågan att intervjua honom och skriva om hans tid på Norrbottens museum.

Thomas visade sig vara den typen av informant som enkelt kan hålla en monolog och den höll han på ett bra sätt. Han hade en röd tråd i sin berättelse och vid lämplig tillfällen blev det paus. Var jag tillräckligt snabb hann jag då inflika med någon fråga för att få ett förtydligande eller för att styra in honom på ett spår jag gärna vill veta mera om. Temat var för vårt möte blev: Thomas tid på Norrbottens museum – arbete och forskning.

Det blev en lång intervju och material så det räcker till mer än ett blogginlägg. Min första tanke var naturligtvis att skriv om allt, men nu när jag har lyssnat igenom intervjun inser jag att det är en omöjlighet. En del av informationen kan kanske fungera som inspiration till någon av mina arkeologkollegor för ett framtida blogginlägg.

Thomas Wallerström hälsar på sin före detta arbetsplats och träffar Frida Palmbo och Sophie Nyblom. Foto: Kjell Öberg © Norrbottens museum.

Thomas Wallerström hälsar på sin före detta arbetsplats och träffar Frida Palmbo och Sophie Nyblom. Foto: Kjell Öberg © Norrbottens museum.

Inlägget handlar på sätt och vis också om generationsskifte inom museisektorn. De som var nyutexaminerade på 70-talet har börjat gå i pension och med dem försvinner också kunskap och kompetenser. Även om mycket finns nedtecknat i rapporter och artiklar så följer mycket med dem hem när de städar av sina skrivbord och rensar bland dokumenten i datorn. Sedan jag började på Norrbottens museum har jag träffat på några av dem, en del har redan gått i pension och innan årsskiftet avtackades Eva Landberg som varit en av museets trotjänare i många år. Då jag hör dem berätta om sina upplevelser och minnen från sitt arbetsliv kan jag ibland känna mig lite avundsjuk. De har fått vara med om så mycket spännande och har fått följa en otrolig utveckling när det gäller allt från arbetsmetoder, teknik och kunskapsuppbyggnad. Kommer vi som har börjat arbeta nu att få uppleva samma sak.

Thomas har också gjort den akademiska resan, från student via arbete på museum till professor. Det som ofta fascinerar mig i mötet med människor som åstadkommit något utöver det vanliga, oavsett om det är karriär inom den akademiska världen, om de har utvecklat en digital teknik som blivit oumbärlig för allmänheten eller uppfunnit en ny medicin, är hur det ibland är tillfälligheter och slumpen som har samspelat. De verkar har varit på rätt plats vid rätt tillfället och mött personer som har lett dem in på rätt väg. Det får mig att undra hur jag kommer att se tillbaka på mitt arbetsliv – vilka val är det som kommer att vara de där avgörande vägskälen för mig och vilka personer är det jag kommer att tacka i efterhand.

Thomas möter Norrbotten

Det var sommaren 1973 som skåningen Thomas kom i kontakt med Norrbottens museum för första gången. Precis som idag fick nyutexaminerade arkeologer och akademiker hoppa runt mellan kortare projektanställningar de första åren av sitt yrkesliv. Thomas arbetade då med en grävning i Skara men hade också sökt ett arbete som fältarbetsledare i Norrbotten. En dag ringde Kjell Lundholm på Norrbottens museum och undrade om han fortfarande var intresserad av arbetet. Det handlade om en grävning av härdar i Arjeplog. Härdar som vid senare datering har visat sig vara medeltida. Thomas hade ingen anknytning till Norrbotten men han tyckte att det kunde vara spännande att pröva på att arbeta i den norra delen av landet.

”Så jag slog till och jag fyllde min gamla Volvo Amazon med böcker och grammofonskivor och allt vad jag nu behövde och sen körde jag upp till Arjeplog. Och det tog två dagar från Skara. Jag fick låna tält och stormkök och grejer av Birgitta Hjolman för att hon såg ju vad jag behövde.” – Thomas Wallerström

På den här tiden var många grävningar så kallade AMS-grävningar. Det var grävningar som gjordes med stöd från arbetsmarknadsstyrelsens beredskapsarbetare och syftet var att sysselsätta arbetslösa. Vid dessa grävningar var arkeologen arbetsledare och de som deltog i arbetet saknade oftast den formella kompetens som idag krävs vid grävningar. Fördelen var att det var ett enkelt sätt att få tillgång till arbetskraft men nackdelen var att det var många personer som arkeologen skulle ha koll på. Vid grävningar i Öjebyn och Gammelstan i Luleå där det fanns en stor mängd fynd kunde bli kaotiskt när fynden som skulle dokumenteras. Thomas säger att ibland var det en fördel att ha en grupp som var lite ”lata”, eftersom deras arbetstempo blev en inofficiell resurs i det sammanhanget.

Efter grävningen i Arjeplog återvända han till Skara men redan nästa sommar var han tillbaka i Norrbotten. Egentligen hade han sökt arbete i Trondheim men hans papper hade kommit bort så det blev Norrbotten i stället. Denna gång var det grävningar på Kyrkudden i Hietaniemi, en grävning som skulle komma att förändra hans liv. Det var åter en AMS-grävning och det som skulle undersökas var några förhöjningar i markytan som ingen hade undersökt närmare. Man kom fram till att det antagligen var gravar men de innehöll någon konstig träram som ingen kunde förklara. Det var Kjell som hade initierat grävningen. Han var involverad i ett samarbete med Kyösti Julku som var professor vid Historiska institution vid Uleåborgs universitets. Kyösti hade också med en assistent som hette Pentti Koivunen. Det här var personer som Thomas skulle ha goda kontakter med och stor hjälp av längre fram.

Efter denna anställning återvände Thomas till Malmö museum och ägnade sig åt stadsarkeologi i ett och ett halvt år. Det var ett intressant projekt men han trivdes väl sisådär på arbetsplatsen. Så när han våren 1977 fick en förfrågan från Norrbottens museum om han ville ”skriva lite rapporter”, det handlade om AMS-grävningar där rapportarbete inte hade blivit slutfört, tackade han ja. Thomas hade trivts bra i Norrbotten och på Norrbottens museum. Han fick också möjligheten att arbeta med grävningar under denna tid bl.a. i Jukkasjärvi vid Leppäkoski och Parhtavaara, det var gamla industrilämningar från 1600- och 1700-talet.

På hösten blev det igen aktuellt att gräva vid Kyrkudden. Nu hade hans intresse för platsen vuxit och denna gång hittades bl.a. byggnader.

”Det var en intressant plats och jag fick uppgifter om att det skulle ha varit en gammal marknadsplats och så hitta jag några oberoende noteringar om det där, så det kändes trovärdigt. Men då är det ju frågan om när och hur? För marknadsplatser ingår ju i system och det där blev jag väldigt intresserad av. För då fanns det länkar till någonting som jag inte riktigt visste vad, Novgorod tänkte jag då – kanske eller Sverige, Stockholm. Så det var väl i den vävan som jag fick upp ett forskningsintresse som var kanaliserat mot Norrbotten. För forskningsintresse hade jag hela tiden och det var ju det som gjorde att jag var mer intresserad av att gräva uppe i norr än i Skåne. För det var, tyckte jag, lite trist för allting var ju grävt – det var mest reproduktion av allting som någon annan hade gjort tidigare.”  – Thomas Wallerström

Då Thomas kom upp till Norrbotten fanns bara en arkeolog på museet och det var Kjell Lundholm som var förste antikvarie och som hade hand om den yttre kulturminnesvården och också var vikarierande landsantikvarie. Övrig arkeologpersonal var tillfälligt anställda som finansierades med medel för kortare projekt. Thomas var en av dem fram till 1979 då facket började ställa krav på att man borde anställa honom. Det resulterade i att han blev museets första egentliga arkeolog med enbart arkeologiska arbetsuppgifter. När Thomas blev anställd skedde det med viss förstärkning från Länsstyrelsen som vid denna tid ställde krav på att det skulle finnas minst en arkeolog på varje länsmuseum. På en del museer blev det flera men i Norrbotten som är en fjärdedel av Sveriges landyta blev det bara en.

Arbetat har förstås förändrats mycket om man jämför med hur dagens arkeologer arbetar. Den stora skillnaden är att det då fanns väldigt bristfälligt inventeringsunderlag. Det var på 80-talet men igång med de stora fornminnesinventeringen som resulterade i att antalet kända fornlämningar ökade otroligt mycket och nya typer av fornlämningar registrerades. Men ändå fanns det också likheter. Somrarna var fyllda av besiktningar, mindre inventeringar och grävningar medan vintern ägnades åt rapportarbete. Vissa grävningar gjordes som en del i kunskapsbyggnaden om Norrbotten och resulterade i skyltning av platser t.ex. Laxholmen uppe vid Edeforsen. En del av dessa grävningar skulle det visa sig att Thomas kunde använda senare i sin forskning.

Under 1980-talet ägnade Thomas en stor del av somrarna åt fältarbete runtom i Norrbotten. Foto: Kjell Lundholm © Norrbottens museum

Under 1980-talet ägnade Thomas en stor del av somrarna åt fältarbete runtom i Norrbotten. Foto: Kjell Lundholm © Norrbottens museum

Thomas tar sig an Norrbotten forskningsmässigt

Det var inte helt oväntat att Thomas förr eller senare skulle ägna sig åt forskning men han hade problem med att bestämma sig inom vilket ämne. Under studietiden velade han först mellan om han skulle bli etnolog eller arkeolog och när han sedan hade bestämt sig för att fokusera på arkeologin blev han också intresserad av kvartärsgeologi. Därför var också Norrbotten ett lämpligt forskningsfält eftersom han kunde sammanföra flera av sina intresseområden.

”Så det spretade åt lite olika håll men så upptäckte jag då att i Norrbotten där går ju det där ihop på ett helt annat sätt. Etnologin är inte så långt borta ifrån en del av arkeologin och det samiska och så vidare och så fanns det rejält med landhöjningar också så det gick att få in lite kvartärgeologi i det hela. Och sedan så hade jag läst medeltidsarkeologi och det hade aldrig varit någon medeltidsarkeolog som hade jobbat med Norrbotten. Så då började jag se att det fanns en nisch och där började ju också Kyrkudden komma in i bilden och sen så hade Kjell initierat andra grävningar med delvis medeltidsmaterial så det där höll mig faktiskt kvar.” – Thomas Wallerström

Thomas började se olika trådar forskningsmässigt, områden ingen arkeolog hade berört tidigare och han började en ständig jakt på implikationer: ”Vad jag än läste eller hittade så tänkte jag ”jaha vad betyder det här i ett större sammanhang och vilket sammanhang ingår det här i egentligen”? Och jag läste och läste och det började dra åt lite olika håll.”

Den som slutligen kom att öppna hans dörr till forskningsvärlden var Hans Sundström som han hade lärt känna genom forskningsgruppen som höll på med Tornedalens äldre bosättningshistoria. Hans Sundström var historiker på Historiska institutionen i Lund och han öppnade Thomas ögon för den tvärvetenskapliga forskningen. Småningom fick Thomas en förfrågning från META, Medeltidsarkologiska föreningens tidskrift, om att skriva en artikel om sina upptäckter i Norrbotten. Hans text fick ett jättestort genomslag och han började få inbjudan om att komma och hålla föredrag på olika ställen. Trots sitt intresse för forskning hade han inga egentliga planer på att utveckla det vidare utan tänkte ”vara en sån där antikvarie som skulle publicera ibland”.

Thomas tittar igenom foton från någon grävning. Fotodokumentationen skedde både i svartvitt och färg. Foto: Margareta Rantatalo © Norrbottens museum

Thomas tittar igenom foton från fältarbetet. Fotodokumentationen skedde både i svartvitt och färg. Foto: Margareta Rantatalo © Norrbottens museum

Så blev det inte. Det tillsattes en ny professor i Medeltidsarkeologi i Lund och det var Hans Andersson, medeltidshistoriker och arkeolog, som Thomas hade träffat vid olika tillfällen. Hans drev också det stora forskningsprojektet ”Medeltidsstaden” och han var intressera av det Thomas höll på med och hjälpte bl.a. till med att skriva ansökningar för att kunna göra C-14 dateringar. Nu började också Thomas tänka i banorna att han kanske trots allt skulle göra något mera av sitt forskningsintresse och de uppslag han hade samlat på sig under årens lopp. Han hade också sett att det fanns ett stort behov av kunskapsuppbyggnad om Norrbotten och Norrbottens medeltid eftersom okunskapen var stor och han ibland t.o.m. fick frågan ”Finns det medeltid i Norrbotten?”.

Thomas hade samlat på sig en del material och han skickade det till Hans och undrade om man kunde tänka sig att det fanns underlag för att skriva en doktorsavhandling om Norrbottens medeltid. Hans tittade på materialet och tycket att det verkade intressant, han kom också upp till Norrbotten och de åkte ut till Gammelstan och Kyrkudden. Efter det följde en förberedelseprocess för forskningen som tog något år. Thomas behövde nämligen tentera vissa kurser i vetenskapsteori och metodik för att kunna söka ett doktorandstipendium. Först fick han några mindre stipendium och han kunde komma igång och senare fick han en doktorandtjänst. Nu kunde han koncentrera sig på sin forskning i fyra år.

Det fyra åren räckte inte riktigt. Han hade tenterat alla läskurser utom en, i kulturmiljövård, och hade väldigt mycket material för sin avhandling. Han sökte ytterligare en del stipendier och han kunde disputera 1994 med avhandlingen har ”Norrbotten, Sverige och medeltiden: problem kring makt och bosättning i en europeisk periferi”. Disputationen minnas han med ett leende och berättar att opponent Reidar Bertilsen från Tromsö började med:”Det här är ett monument”. Efteråt har Eva Österberg, professor i historia som var med i betygskommittén,sagt åt honom”hade du lagt fram den här avhandlingen i historia hade jag godkänt den”. Detta var ord som värmde och Thomas kände sig oerhört stolt för det betydde att han hade lyckats med det tvärvetenskapliga arbetet.

Examen fick han fick han när han tenterat den sista kursen och han återvände till arbetet som arkeolog på Norrbottens museum. Det var nya tider och han fick beskedet att han inte kunde räkna med att fortsätta med att publicera artiklar och forska genom sitt jobb. Han säger att det kändes ”som en konsertpianist som bara fick spela på de vita tangenterna” och han insåg att hans tid på Norrbottens museum var över. I väntan på att det skulle dyka upp något lämpligt inom universitetsvärlden ägnade han sig åt det han en gång blev anställd för nämligen; skriva klart rapporter som var ogjorda från olika grävningar. Det dök snart upp en plats vid Lunds universitet och Thomas återvände till Lunds universitet som forskningsassistent 1996.

Det som inte kom med…

Thomas berättelse var full av anekdoter om allt från insmuggling av frigolit från Finland när de experimenterade med att förlänga grävningssäsongen och arbetade i uppvärmda tält under november och december. Frigoliten var nämligen billigare i Finland än Sverige. En annan gång var det inte frigolit de gömde i baksätet utan en rysk arkeolog som ville se Kyrkudden. Hans resor runt i länet var långt före mobiltelefonens tid och han hade koll på var de flesta telefonkiosker i Norrbotten fanns eftersom han under fältarbetssäsongen ringde in till museet en bestämd tid för att höra om det var något han behövde veta. Ibland fick han hämta viktig post som hade skickats post restante till de orter han var på. Han berättar också hur man blir expert på att skriva klart rapporter från grävningar som andra har gjort.

När jag skriver detta blogginlägg har jag Thomas avhandling på bordet bredvid mig och inser att det är en oerhört omfattande avhandling med många intressant infallsvinklar. Jag tänker tillbaka på mina egna studier i nordisk historia och inser att vi läste nog inte heller så mycket om detta område i våra kurser kring medeltiden. Jag har precis som många andra en del kunskapsluckor att fylla och lämpligt nog ordnas en konferens hos oss i december som berör Norrlands förhistoria och medeltid. Det kanske blir att boka in två dagar med kompetensutveckling i decembermörkret.

/Skribent är denna vecka Sophie Nyblom som när blogginlägget publiceras semestrar i sina studiekvarter i Åbo

De medeltida stockbåtarna från Skatamark

Känslan av att få något man lagt ned väldigt mycket tid på publicerat är svårbeskriven, det är en blandning av lättnad, stolthet och tomhet. Det är i och för sig känslor som alltid, för min egen del, följt med mig under hela min tid av skriftlig produktion. Lättnadskänslan har ofta varit parad med en känsla av avståndstagande. Kanske låter konstigt? Missförstå mig rätt, det är inte så att jag tar avstånd från det jag skrivit, det är mer att när en artikel eller uppsats är genomarbetad och klar så känner jag att det är en produkt som jag nu lämnat och som man efter att en väldigt lång tid arbetat med är ”färdig och mätt” på.

Stoltheten är kanske enklare att förstå, man har trots allt lagt ned väldigt mycket arbete på att få ur sig den där texten. Att sedan få skriften publicerad är på något sätt belöningen för all den mödan. Tomheten som uppstår är rätt naturlig den med och är ju naturligtvis inte enbart kopplad till att skriva, det gäller alla sorters arbeten som under en intensiv period upptar ens tid och som sedan når sitt slutmål som en slutprodukt i form av t.ex. en artikel, rapport eller utställning. Därefter är det bara att ladda om och börja på något nytt.

Artikeln om de medeltida stockbåtarna i Skatamark är därför bara toppen av isberget av en process med en rad olika skeden såsom arkivgenomgångar, litteraturstudier, skriva projektansökningar, invänta besked, få medel, ansöka om provtagning, ta prover, skicka iväg prover för datering, invänta svar, manusförfattande o.s.v. Arbete som måste äga rum vid sidan av allt annat arbete som ingår i en museiarkeologs tjänst.

Vad representerar då stockbåtsfyndet i Skatamark? Jag har tidigare inte gått ut med resultaten från min studie av stockbåtarna i Skatamark då jag ville invänta publiceringen i Fornvännen (2013:1). Här följer en kort sammanfattning av bakgrunden till studien och resultaten, jag rekommenderar dock varmt att läsa hela artikeln i Fornvännen.

Fyndplatsen i Skatamark 1932. © Norrbottens museum

Fyndplatsen i Skatamark 1932. © Norrbottens museum

Under dikesgrävning 1932 påträffade man ett antal stockar i en mosse vid byn Skatamark, omkring 5 mil nordväst om Luleå. Den första höggs igenom, men sedan fann man ytterligare tre varav en kunde tas upp hel. Eftersom stockarna var bearbetade kontaktades Norrbottens museum och landsantikvarie Gunnar Ullenius. Denne genomförde en för våtmarksfynd och i synnerhet stockbåtsfynd ovanligt noggrann och ingående dokumentation, stockbåtarna konserverades på plats och man tog in dem till museets magasin. Ullenius publicerade sedan sina iakttagelser i en artikel i Norrbottens läns hembygdsförenings årsbok 1933. Därefter blev fyndet liggande i 80 år.

Skatamarksfyndet består av nio urholkade stockar av tall, alla snarlika. I ena änden har varje stock en tapp med ett tvärgående hål (fig. 2). Endast en av stockarna har tappar i båda ändarna. Längden på de intakta stockarna varierar mellan 2,3 och 5,4 m. Bredden och höjden är däremot nära nog densamma för samtliga och ligger mellan 0,25 och 0,35 m respektive 0,22 och 0,32 m. Stockbåtarnas form skulle göra dem ytterst ranka vilket tyder på att de inte använts enskilt utan snarare sammankopplade till en flotte eller utrustade med en utriggarkonstruktion. Konstruktionsdetaljerna och de raka sidorna medger bäggedera, varvid tapparna i ändarna kan ha använts för sammankoppling. Två av stockarna har haft två motstående hål i föränden vilka kunnat bära en utriggarkonstruktion.

En av stockbåtarna precis upptagen ur jorden år 1932. Här ses tydligt deras speciella konstruktion. © Norrbottens museum

En av stockbåtarna precis upptagen ur jorden år 1932. Här ses tydligt deras speciella konstruktion. © Norrbottens museum

Man hittade även en bit av en paddel samt något som tolkades som rester av fiskeutrustning (Ullenius 1933, s. 133 ff). Detta i kombination med de tydligt upphöjda förändarna visar att stockarna utgjort en farkost om än med en väldigt avvikande konstruktion. Stockbåtarna är grovt tillhuggna och har karaktären av föremål man tillverkat snabbt för att vara funktionella.

Byn Skatamark ligger på en plats som vid vikingatidens början var belägen längst in i en djup, långsmal havsvik. Från och med vikingatiden avsnördes dock viken från havet på grund av landhöjningen och omvandlades successivt till Skatamarkträsket, en 3 km lång och omkring 500 m bred insjö som avvattnas via Skogsån. Denna utveckling kan följas med hjälp av Lantmäteriets höjddatabas samt forskning om strandförskjutningen i Norrbotten.

Den grunda sjön och de frilagda silt- och lerjordarna med frodiga strandängar tycks ha lockat människor redan omkring år 1100 att döma av fyndet av en yxa av finsk typ. Miljön erbjöd ett rikt fiske samt naturlig slåtter- och betesmark som fick extra näring av återkommande översvämningar av sjön i samband med nivåförändringar i havet och snösmältning. Omkring fanns gott om skogsmark och goda jaktmöjligheter. Det fanns även goda förutsättningar för småskalig odling, både i form av svedjebruk och av spadbrukade täppor. Där finns både lättbrukade sandiga jordar i lidläge på moränåsar där den äldsta kända bebyggelsen är lokaliserad och tyngre lerjordar i anslutning till sjön.

Skatamark sticker ut bland ortnamnen i området och kan även det ge en ledtråd kring varför det är just här vi finner stockbåtarna. Det är nämligen Sveriges nordligaste –mark-by. Alla andra sådana medeltida ortnamn i Norrbotten finns i Piteå kommun. Ordet mark betydde ursprungligen ”skog” och passar onekligen in bra på detta utmarksområde. Mark ingår även i fäbodnamnen Bomarka och Norramark i Sävast och Norråmarken i Sunderbyn. På Bodmarken i byn Ryssbält i Kalix har det funnits gamla fäbodplatser. Även slåttermyren Öståmarken i Övermorjärv är intressant i sammanhanget. Alla dessa exempel ligger i Norrbotten och syftar på sekundär bebyggelse som vuxit fram ur ett utmarksbruk eller på aktiviteter bedrivna i utmarken.

C14-dateringarna av stockbåtsfyndet indikerar att det rör sig om två generationer av båtar. Proverna som analyserades från stockbåt 2 och 4 togs från partier av båtarna där ytveden med mycket låg egenålder är bevarad. Provet från stockbåt 9 bestod av en kvarlämnad kvist, ej innesluten, även den med låg egenålder. Den äldre generationen båtar är från senmedeltiden, 1320–1450, och är därmed samtida med nedgrävningen vid tomten.

De äldre stockbåtarna representerar en tid strax före och i samband med den troliga etableringen av fast bebyggelse i området. Den bör ha ägt rum under 1300-talets andra hälft, eller allra senast 1409 då bebyggelse omnämns för första gången i skriftliga källor. Fyndkontexten indikerar att båtarna brukats för fiske i den grunda sjön. Dateringarna visar att sjön brukats under en längre tid. På fiske tyder även av fyndet av ett nät vid bydelen Ubbyn under senare delen av 1900-talet, omkring 1,4 km öster om fyndplatsen för stockbåtarna. Nätet hittades vid täckdikning på 0,7 m djup: det var tillverkat av lin med flöten av rullad näver i överkanten och sänken av näver sydda med rot kring stenar i underkanten. Nätet föll sönder i samband med upptagningen men var av beskrivningen att döma av ålderdomlig typ.

En av de daterade stockbåtarna, den enda med någon form av utsmyckning. Bomärke? Foto: Åke Åström © Norrbottens museum

En av de daterade stockbåtarna, den enda med någon form av utsmyckning. Bomärke? Foto: Åke Åström © Norrbottens museum

Stockbåtarnas användningsområde kan dock ha varit bredare än vad fyndkontexten indikerar. Bo Ulfhielm vid Länsmuseet Gävleborg har visat att stockbåtar som påträffats i eller vid skogssjöar i Norrland mestadels tillhör medeltiden och senare tid. Han har studerat stockbåtar från södra Norrland och dragit slutsatsen att de hänger ihop med bondebefolkningens utmarksnyttjande. Stockbåtar har enligt Ulfhielm använts i områden med fäbodar, myrslåttermarker, tjärdalar och andra lämningar efter utmarksbruk. Han menar att man brukat stockbåtar för åtminstone två ytterligare ändamål förutom fisket: sjöslåtter av starrväxter samt upptagning av sjömalm. Det kulturhistoriska sammanhanget för stockbåtar från medeltiden och senare är alltså att förstå mot bakgrund av en bofast bondebefolknings omfattande och varierade utmarksbruk.

Ulfhielm påpekar att behovet av djurfoder var stort i Hälsingland åtminstone under 1500-talet då boskapsskötseln var betydligt viktigare och mer omfattande än åkerbruket enligt det historiska källmaterialet. För att få tag i foder måste man nyttja såväl myrar som sjöstränder. Ulfhielm lyfter också fram etnologiska beskrivningar från Finland där stockbåtar användes vid sjöslåtter.

Liknande förutsättningar tycks ha rått även i Norrbotten under senmedeltiden och senare då det skriftliga källmaterialet tydligt visar på en större vikt för boskapsskötseln kontra åkerbruket. Utmarkerna var här viktiga för sommarbete och foderproduktion ända in på 1900-talet. Naturliga slåtterängar vid stränder och tillandade marker samt våtmarker och myrar krävdes för att klara utfodringen, och man förbättrade även tillgången på ängsmark genom skogsröjning och svedjande. Trakten kring Skatamarkträsket inbjuder till sådana näringar med sina frodiga strandängar.

Sommarbetet bedrevs såväl i skogsmark som på öar och holmar i skärgården. Det senare är åtminstone indirekt belagt från det tidiga 1400-talet, närmare bestämt 1409 i tvisten mellan Gäddviksbönderna och prästbordet om en ö vid namn Brändön. Den kallas i senare dokument för Bodön efter prästbordets fäbodar. För övrigt är det denna Bodön som senare kommer att bli platsen för nuvarande Luleå.

Skatamarksfyndet skall enligt min mening ses som en produkt av en tillresande grupp människor från närliggande fast bosättning som nyttjat sjön och det omgivande området i sitt utmarksbruk. Detta är att jämföra med fiskefärderna till de s.k. fjällträsken där man färdades över enorma avstånd för att fiska under kortare tid i utmarken, belagda bl.a. i Gustav Vasas fiskeregister från 1500-talets andra hälft. Sannolikt användes stockbåtarna för fiske i enlighet med vad fyndkontexten antyder, men de kan även ha nyttjats för att ta upp sjömalm eller för slåtter vilket det finns stöd för såväl i fyndmaterial som litteratur.

Man har vistats i Skatamarksområdet under kortare perioder och vid ankomsten tillverkat de enkla men funktionella stockbåtarna. Det är svårt att förklara de grovt tillyxade farkosterna på annat sätt. En i Skatamark redan bofast befolkning skulle inte ha haft behov av sådana hastigt tillverkade båtar. De skulle ha haft tid och möjlighet att tillverka betydligt bättre farkoster i enlighet med den avancerade båtbyggnadsteknik som vi känner från norra Skandinavien åtminstone från vikingatiden och framåt. Till detta skall även kopplas den relation som Ulfhielm har spårat mellan stockbåtsfynd från medeltiden och senare och en fast bondebefolknings utmarksnyttjande för södra Norrlands del.

De senare dateringarna (1480–1650) från Skatamark visar att man fortsatte att nyttja sjön enligt traditionerna även efter att folk slagit sig ner permanent på platsen. Det verkar ha rått brukskontinuitet för platsen inom en och samma grupp av jordägare, att döma bl.a. av ett utomstående ägande i byn. I den geometriska jordeboken från 1645 anges att två bönder från Börjelslandet och en från Rutvik äger åker i byn. Bebyggelsen tycks ha uppstått ur ett tidigare kollektivt nyttjande av området där den nyttjanderätten, baserad på sedvanerätt, tradition och muntliga överenskommelser, omvandlats till enskilt ägande av mark när folk flyttade dit permanent.

Hälsingelagen, som har sina rötter i vikingatiden, fastslår principen att ”den äger vatten, som land äger”. Lagen gällde åtminstone nominellt för nuvarande Norrbotten från dess nedtecknande under första hälften av 1300-talet. Kanske kan den sedvanerätt som låg till grund för Hälsingelagen även ha delats av befolkningen i det vikingatida Norrbotten. Otvivelaktigt gav dock bebyggelse och sedermera uppodlande av mark intill sjöar, hav och vattendrag en starkare äganderätt till fiskevatten med tiden, och man blev tvungen att hävda sin nyttjanderätt till bl.a. fiskevatten mycket hårdare då utmark omvandlades till bygd.

Trevlig helg från oss på avdelning Kulturmiljö, Nils Harnesk.