För två veckor sedan var jag och några kollegor till Umeå på ett möte inom Eco Local projektet. Syftet var dels att reflektera och diskutera det dokumentationsarbete som har genomförts under sommaren i de olika länen men också att planera den kommande utställningen som ska visas 2015. Utställningen kommer att heta ”Inland” och visas på de fyra länsmuseerna i Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland och Jämtland.

Vi träffades på Västerbottens museum och första programpunkten var en rundvandring och visning av Sune Jonsson Centret. Där visades ”Tidens långsamhet och livets flykt” en utställning om och med kulturhistoriska fotografier. Niclas Östlind har forskat om dessa bilder som har tillkommit, samlats in, vårdats och visats inom ramen för de kulturhistoriska museernas verksamhet.

Sune Jonsson Centers Foto: Sophie Nyblom © Norrbottens museum.

Det var gripande bilder om olika företeelser i tid och rum; allt från bärplockande thailändare som Margareta Klingberg fotograferat i både Västerbottens skogar och i deras hembyar till Micke Bergs dokumentation av Skogsnäskollektivet i Ångermanland  i slutet på 70-talet.

Samling av olika modeller av fotoalbum på Sune Jonsson Centers Foto: Sophie Nyblom © Norrbottens museum.

Den sista delen av utställningen tillägnades privata bilder och amatörfotografen. Montern med uppslagna album fick många att skratta igenkännande åt såväl upplägg, bildval som bildtexter. För mig väcktes också helt andra minnen. Jag minns slitet, stressen och glädjen när jag skrev min pro gradu avhandling i Etnologi. Det var alltså min magisteravhandling eller D-uppsats heter det på den här sidan vattnet.

”Mitt liv i bilder” En studie om privata fotografier och fotoalbum som fästpunkter för levnadsberättelsen är titeln på min avhandling. Den handlar om hur man genom att fotografera dokumenterar sitt liv och hur man sedan konstruerar fotoalbum för att berätta en berättelse om sig och sitt liv. Jag var också nyfiken på vad det var som driver människor att fotografera och göra album och på vilket sätt de använde sina album.

Jag gjorde tio intervjuer med informanter i olika åldrar under 2003-04. Det visade sig vara i skiftet mellan den analoga och digitala tekniken. Några av de jag träffade hade nyligen köpt en digital kamera men de flesta fotade analogt och man litade inte riktigt på den digitala bilden och tekniken. Mitt fokus var ju också den analoga bilden och ”riktiga” dvs fysiska fotoalbum eftersom jag också var nyfiken av processen då de valde ut bilderna till albumen och konstruerade sin visuella levnadsberättelse.

Det var negativets tid. Foto: Sophie Nyblom © Norrbottens museum.

Minns ni spänningen då man fick fodralet med de framkallade fotona i sin hand? Man hade ingen aning om bilderna blivit bra eller ibland kanske man inte ens minns vad man hade tagit av för man hade snålat med de 24 bilderna som fanns på en rulle så länge. Sophie Nyblom © Norrbottens museum.

Delar av min egen albumsamling. Foto: Sophie Nyblom © Norrbottens museum.

Ett urval sommarbilder i ett av mina album som min moster har gjort åt mig. Det är jag och hon på bilderna. Foto: Sophie Nyblom © Norrbottens museum.

Mina slutsatser var att fotoalbum,  precis som fotografier, är mångbottnade och att bilderna egentligen mest kan ses som fästpunkter för levnadsberättelsen. För sin ägare är fotoalbumen betydelsefulla och kan användas som minnesdepåer över det förflutna och bilderna visar viktiga livshändelser för individens identitet. I den närmaste kretsen kan albumen också ses som en enhetlig levnadsberättelse eftersom de har information och kunskap om det som bilderna visar; de känner till miljöerna, vet vem personerna på bilderna är och relationerna som skildras etc. Men för en utomstående blir ett fotoalbumen ofta en väldigt ytlig presentation av människorna och man ser inte de dolda betydelserna som finns i fotografiets olika skikt.

Ett litet experiment för att visa vad jag menar. Vad ser ni på bilden nedan?

Vad berättar bilderna? Foto: Sophie Nyblom © Norrbottens museum.

Då och då leker jag med tanken att forska vidare och för några år sedan gjorde jag seriös försök att få en doktorandplats och fördjupa mig i ämnet, kom dock alltid på silverplats. Det skulle vara jätteintressant att studera hur allt har förändrats nu när vi knappt fotograferar med digital kameror längre utan främst med våra mobiler och våra album är på Instagram, Facebook och andra sociala medier.

Dagens fotoalbum. Foto: Sophie Nyblom © Norrbottens museum.

Det finns en forskare i Stockholm, Anna Dahlgren, som gjort en del studier kring fotoalbum och våra privata fotografier sedan jag skrev min avhandling. Så kanske får min nästa bokbeställning innehålla någon av hennes böcker. För det ett fenomen och en företeelse jag är fascinerad över. Vilka bilder är det vi tar och vilka bilder laddar vi upp för att visa omvärlden. Tidigare visades bilderna i fotoalbum åt släkt och vänner eller genom diabildvisningar semestrar med den ambitiöse pappan som fotograferat massor och knappt fanns med på en bild själv. Idag sprider vi våra bilder i cyberrymden utan att riktigt veta vem vi riktar oss till och vem som kommer att se våra bilder. Vad är det som driver oss? Lägger vi ut bilder på våra barn och våra hem för vår egen skull eller för att ”alla andra gör det” eller? Och vem publicerar mest bilder, på den analoga tiden var det ofta ”mannen” som fotograferade men tittar jag i min egen bekantskapskrets är det främst mina kvinnliga vänner som fotograferar och sprider bilder omkring. Männen är mera återhållsamma med såväl fotografering som spridning. Hur ser det ut i er bekantskapskrets? Och vad betyder det?

När jag laddar upp bilder brukar jag motivera det med att det är ett enkelt sätt att visa bilder åt släkten i Finland. Men jag kunde ju lika gärna skicka ett mail med bilder åt dem som en privat visning så jag väljer också trenden med Instagram och Facebook. Kanske för att då kan jag samtidigt upprätthålla en kontakt med vänner och bekanta som jag i den stundtals stressade vardagen inte hinner träffa och ha kontakt med på annat sätt än via sociala medier. Då behöver vi när vi väl ses inte vara helt främmande för vad som händer i den andras liv. Men precis som i fotoalbumen så är ju alla våra bilder på nätet bara en ögonblicksbild av en stund i verkligheten och det är stor chans att många av budskapen i bilden inte uppfattas hos betraktaren utan det blir bara en ”bild”.

Det finns hur mycket att skriva och diskutera om det här ämnet och det berör många av oss på ett eller annat sätt vare sig man laddar upp massa bilder på Facebook eller inte.

Tillbaka till albumsbilden. Vad ser ni?

Foto: Sophie Nyblom © Norrbottens museum.

Jag ser min mamma Ann-Sofie (hon med rosett i håret) tillsammans med sina kusiner Gunnel och Margareta. Det är en sommar i slutet på 50-talet och ”Sverigekusinen” Margareta är hemma och hälsar på. De tre flickorna var i samma ålder och det finns många bilder från dessa sommarbesök i albumen. Det var alltid lite spännande då ”Sverigesläkten” kom på besök. De hade lite annorlunda kläder och finare, farbror hade kanske börjat prata lite annorlunda och troligen hade med sig några svenska delikatesser som inte fanns i butikerna i Finland. På dessa bilder är i Munsala och det är mammas faster Gunni som har tagit bilderna. Det här uppslaget finns i ett av Gunnis album som min moster Ulla-Stina idag har i sin hylla.

/Sophie

– som fick anledning att plocka fram och damma av sin avhandling som står i bokhyllan och samlar damm när hon skulle skriva det här inlägget