Jag fotade, alltså var jag där – en etnologs festivalreflektion

Semestern närmare sig och ett blogginlägg ska skrivas innan jag aktiverar mailens automatiska svarsfunktion, loggar ut en sista gång och låter jobbmobilens batteri laddas ur för några veckors vila. De senaste veckorna har mitt arbete främst handlat om att renskriva anteckningar, transkribera intervjuer och följa upp planering och leveranser av fotografier inom stadshusdokumentationen. Jag hade tänkt skriva ett inlägg om transkribering och att man egentligen aldrig riktigt vet vad man får för information eftersom informanterna ibland har en egen berättelse de vill förmedla utöver de frågor intervjuaren ställer. Men så var jag på en konsert på Stadsfesten i Skellefteå och fick en ny idé tema för sommarens blogginlägg.

Till saken hör nog att det är så där 5-6 år sedan jag gick regelbundet på konserter. Med små barn hemma har det inte varit prioriterat eller så har vi varit bortresta när tillfällen har funnits för att gå och njuta av livemusik. Under denna tid har mobilerna utvecklats till smartphones och fått en helt annan funktion och betydelse för många användare. Det är inte längre bara en telefon som används för att ringa eller sms:a vänner och bekanta utan det är både en minidator och en dokumentationsutrustning som vi kan fota och filma våra vardagsupplevelser. Och det blev så tydligt där i ösregnet då Mirjam Bryant spelade på Skellefteås torg där följande företeelser fångade min uppmärksamhet.

För det första en obligatoriska selfie eller groupie (kan också benämnas wefie). Det sker för det mesta i början av konserten. Den som fotograferar vänder ryggen åt scenen och artisten. Står sedan och vänder och vrider på sin smartphone för att få till en vinkel så att förutom närbilden på sig själv så syns artisten i bakgrunden. Ett stort leende klistras på och så tar man en bild eller man tar några bilder för att vara säker på att en av dem blev bra. Bland de yngre i publiken verkade det vara mer viktigt att ta kompisfoton eller gruppbilder där alla trängdes för att synas på skärmen.

För det andra gäller det att fota, fota och fota. Oavsett om det regnar eller solen skiner så ska det fotas. Många tar upp sin smartphone i början av varje låt för ta en bild och sätter sedan undan den tills nästa nya låt. Det är i huvudsak samma motiv och man försöker zooma in och få en bra närbild på artisten. Ibland sträcks en handen upp i luften och smartphonen vänds bakåt för att ta en översiktsbild av publiken. Bland de yngre märkte jag också att det experimenterades med ”vinkelfoton” dvs smartphonen ställs lite sned för att få till en sned bild.

För det tredje när det inte fotas så filmas det i stället. Idag har ju de flesta smartphones inte bara en avancerad kamera utan också inspelningsfunktion. Det fanns de som filmade enstaka låtar, kanske deras favoritlåt, och så fanns det de som verkade filma en kort snutt i början av låtarna eller refrängen. Vissa tänkte på att de filmade och stod stilla medan andra fortsatte hoppa och dansa och sjunga med medan de filmade. Man undrar ju hur tittarvänliga de filmerna blir?

För det fjärde ska bilder och filmklipp helst laddas upp på något socialt medium i realtid t.ex. på Snapchat, Instagram eller Facebook. Då jag ser på flödet på Instagram och Facebook strömmar det förbi många festival- och konsertbilder under dessa dagar. Och även under konserten kan man se då någon för en stund mentalt lämnar torget på Skellefteå för att gå in i den digitala sfären och skriva ett inlägg medan artisten spelar vidare på scenen.

DSC_5289

Att var och varannan i publiken filmar eller fotar är troligen ingen ovanlig syn på sommarens festivaler och konserter.

Jag tog också foton på konserten och det brukar jag göra vid dylika tillfällen för att bland annat lägga upp det på Instagram och dela på Facebook. Men ska jag rannsaka mig själv så vet jag inte om jag har något bra svar på varför jag gör det. Varför lägger vi ut selfies från konserter eller från våra semesterresor där en sandstrand eller solnedgång syns i bakgrunden? Vad är det egentligen vi vill kommunicera med alla bilder vi delar? Vad är det vi berättar? Och åt vem berättare vi? Och vad säger du egentligen när du gillar dina vänners bilder?

En annan sak som jag ofta har funderar på är vad vi gör med alla foton vi tar idag. Hur många laddar över sina bilder från sin smartphone och sorterar dem på samma sätt som man gjorde med de analoga bilderna som noggrant limmades in i album? Hur ofta tittar man på alla sina gamla digitala bilder? Eller samlas de i en digital fotohög någonstans på datorn för framtida användning. Förr hade man kanske bara råd att fota ett begränsat antal bilder och samlingens storlek var därför mer hanterbar. Idag blir den privata bildsamlingen för de flesta ofantligt mycket större. Eller kanske är det så att vi inte reflekterar över bevarandet idag. Det kanske är nuet och de bilder man delar på sociala medier som är viktiga? Kanske fotar vi inte för att minnas och bevara utan för att uppleva?

De förgängliga vardagsfotona och de sociala digitala bilderna är också något som man har grubblat på inom musei- och arkivvärlden de senaste åren. Hur ska vi bevara dessa bilder för framtiden? De som publiceras på olika sociala medier som vi inte vet hur vi ska förhålla oss till och hur vi ska samla in. Det har pågått en rad större och mindre projekt som handlat om detta på många hålla, några av dem presenterades på DOSS höstmöte 2015. (Läs tidigare inlägg)

Medan jag sitter och skriver detta sker ett sånt där roligt sammanträffande som ibland händer. Det kommer ett pressmeddelandet om att projektet ”Samla sociala digitala fotografi” har tilldelats fem miljoner från Kungliga Vitterhetsakademin och Riksbankens Jubileumsfond. Det är ett samverkansprojekt mellan Nordiska museet, Stockholms läns museum, Finlands fotografiska museum och Aalborgs stadsarkiv och påbörjas 2017 och kommer att pågå i 3,5 år. Syftet är att ta fram metoder för hur museer ska samla in och spara allmänhetens sociala digitala fotografier, alltså de bilder som förekommer på sociala medier. Man kommer inte att fokusera på fotograferandets betydelse och bildernas användning utan vill ta fram fungerande metoder för insamlingen som kulturinstitutionerna ska kunna tillämpa för att bevara dessa bilder för framtiden. Det ska bli intressant att följa projektet och ta del av deras metodutveckling.

 

Sommarens reflektionsinlägg är skrivet av etnolog Sophie Nyblom (som troligen kommer att använda en del av sina semesterkvällar till att sortera och organisera sina digitala bilder)

Fotografier och fotoalbum – ett ämne som fascinerar mig

För två veckor sedan var jag och några kollegor till Umeå på ett möte inom Eco Local projektet. Syftet var dels att reflektera och diskutera det dokumentationsarbete som har genomförts under sommaren i de olika länen men också att planera den kommande utställningen som ska visas 2015. Utställningen kommer att heta ”Inland” och visas på de fyra länsmuseerna i Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland och Jämtland.

Vi träffades på Västerbottens museum och första programpunkten var en rundvandring och visning av Sune Jonsson Centret. Där visades ”Tidens långsamhet och livets flykt” en utställning om och med kulturhistoriska fotografier. Niclas Östlind har forskat om dessa bilder som har tillkommit, samlats in, vårdats och visats inom ramen för de kulturhistoriska museernas verksamhet.

Sune Jonsson Centers Foto: Sophie Nyblom © Norrbottens museum.

Det var gripande bilder om olika företeelser i tid och rum; allt från bärplockande thailändare som Margareta Klingberg fotograferat i både Västerbottens skogar och i deras hembyar till Micke Bergs dokumentation av Skogsnäskollektivet i Ångermanland  i slutet på 70-talet.

DSC_0503

Samling av olika modeller av fotoalbum på Sune Jonsson Centers Foto: Sophie Nyblom © Norrbottens museum.

Den sista delen av utställningen tillägnades privata bilder och amatörfotografen. Montern med uppslagna album fick många att skratta igenkännande åt såväl upplägg, bildval som bildtexter. För mig väcktes också helt andra minnen. Jag minns slitet, stressen och glädjen när jag skrev min pro gradu avhandling i Etnologi. Det var alltså min magisteravhandling eller D-uppsats heter det på den här sidan vattnet.

”Mitt liv i bilder” En studie om privata fotografier och fotoalbum som fästpunkter för levnadsberättelsen är titeln på min avhandling. Den handlar om hur man genom att fotografera dokumenterar sitt liv och hur man sedan konstruerar fotoalbum för att berätta en berättelse om sig och sitt liv. Jag var också nyfiken på vad det var som driver människor att fotografera och göra album och på vilket sätt de använde sina album.

Jag gjorde tio intervjuer med informanter i olika åldrar under 2003-04. Det visade sig vara i skiftet mellan den analoga och digitala tekniken. Några av de jag träffade hade nyligen köpt en digital kamera men de flesta fotade analogt och man litade inte riktigt på den digitala bilden och tekniken. Mitt fokus var ju också den analoga bilden och ”riktiga” dvs fysiska fotoalbum eftersom jag också var nyfiken av processen då de valde ut bilderna till albumen och konstruerade sin visuella levnadsberättelse.

negativ

Det var negativets tid. Foto: Sophie Nyblom © Norrbottens museum.

fack

Minns ni spänningen då man fick fodralet med de framkallade fotona i sin hand? Man hade ingen aning om bilderna blivit bra eller ibland kanske man inte ens minns vad man hade tagit av för man hade snålat med de 24 bilderna som fanns på en rulle så länge. Sophie Nyblom © Norrbottens museum.

Alla album

Delar av min egen albumsamling. Foto: Sophie Nyblom © Norrbottens museum.

895_9550 liten

Ett urval sommarbilder i ett av mina album som min moster har gjort åt mig. Det är jag och hon på bilderna. Foto: Sophie Nyblom © Norrbottens museum.

Mina slutsatser var att fotoalbum,  precis som fotografier, är mångbottnade och att bilderna egentligen mest kan ses som fästpunkter för levnadsberättelsen. För sin ägare är fotoalbumen betydelsefulla och kan användas som minnesdepåer över det förflutna och bilderna visar viktiga livshändelser för individens identitet. I den närmaste kretsen kan albumen också ses som en enhetlig levnadsberättelse eftersom de har information och kunskap om det som bilderna visar; de känner till miljöerna, vet vem personerna på bilderna är och relationerna som skildras etc. Men för en utomstående blir ett fotoalbumen ofta en väldigt ytlig presentation av människorna och man ser inte de dolda betydelserna som finns i fotografiets olika skikt.

Ett litet experiment för att visa vad jag menar. Vad ser ni på bilden nedan?

895_9555 liten

Vad berättar bilderna? Foto: Sophie Nyblom © Norrbottens museum.

Då och då leker jag med tanken att forska vidare och för några år sedan gjorde jag seriös försök att få en doktorandplats och fördjupa mig i ämnet, kom dock alltid på silverplats. Det skulle vara jätteintressant att studera hur allt har förändrats nu när vi knappt fotograferar med digital kameror längre utan främst med våra mobiler och våra album är på Instagram, Facebook och andra sociala medier.

DSC_0595

Dagens fotoalbum. Foto: Sophie Nyblom © Norrbottens museum.

Det finns en forskare i Stockholm, Anna Dahlgren, som gjort en del studier kring fotoalbum och våra privata fotografier sedan jag skrev min avhandling. Så kanske får min nästa bokbeställning innehålla någon av hennes böcker. För det ett fenomen och en företeelse jag är fascinerad över. Vilka bilder är det vi tar och vilka bilder laddar vi upp för att visa omvärlden. Tidigare visades bilderna i fotoalbum åt släkt och vänner eller genom diabildvisningar semestrar med den ambitiöse pappan som fotograferat massor och knappt fanns med på en bild själv. Idag sprider vi våra bilder i cyberrymden utan att riktigt veta vem vi riktar oss till och vem som kommer att se våra bilder. Vad är det som driver oss? Lägger vi ut bilder på våra barn och våra hem för vår egen skull eller för att ”alla andra gör det” eller? Och vem publicerar mest bilder, på den analoga tiden var det ofta ”mannen” som fotograferade men tittar jag i min egen bekantskapskrets är det främst mina kvinnliga vänner som fotograferar och sprider bilder omkring. Männen är mera återhållsamma med såväl fotografering som spridning. Hur ser det ut i er bekantskapskrets? Och vad betyder det?

När jag laddar upp bilder brukar jag motivera det med att det är ett enkelt sätt att visa bilder åt släkten i Finland. Men jag kunde ju lika gärna skicka ett mail med bilder åt dem som en privat visning så jag väljer också trenden med Instagram och Facebook. Kanske för att då kan jag samtidigt upprätthålla en kontakt med vänner och bekanta som jag i den stundtals stressade vardagen inte hinner träffa och ha kontakt med på annat sätt än via sociala medier. Då behöver vi när vi väl ses inte vara helt främmande för vad som händer i den andras liv. Men precis som i fotoalbumen så är ju alla våra bilder på nätet bara en ögonblicksbild av en stund i verkligheten och det är stor chans att många av budskapen i bilden inte uppfattas hos betraktaren utan det blir bara en ”bild”.

Det finns hur mycket att skriva och diskutera om det här ämnet och det berör många av oss på ett eller annat sätt vare sig man laddar upp massa bilder på Facebook eller inte.

Tillbaka till albumsbilden. Vad ser ni?

895_9555 liten

Foto: Sophie Nyblom © Norrbottens museum.

Jag ser min mamma Ann-Sofie (hon med rosett i håret) tillsammans med sina kusiner Gunnel och Margareta. Det är en sommar i slutet på 50-talet och ”Sverigekusinen” Margareta är hemma och hälsar på. De tre flickorna var i samma ålder och det finns många bilder från dessa sommarbesök i albumen. Det var alltid lite spännande då ”Sverigesläkten” kom på besök. De hade lite annorlunda kläder och finare, farbror hade kanske börjat prata lite annorlunda och troligen hade med sig några svenska delikatesser som inte fanns i butikerna i Finland. På dessa bilder är i Munsala och det är mammas faster Gunni som har tagit bilderna. Det här uppslaget finns i ett av Gunnis album som min moster Ulla-Stina idag har i sin hylla.

/Sophie

– som fick anledning att plocka fram och damma av sin avhandling som står i bokhyllan och samlar damm när hon skulle skriva det här inlägget