Norrbottens museum stänger!

Den 1 februari 2024 stänger Museibyggnaden i Hermelinsparken för fönsterrenovering. Det är nästan 100 fönster som skall målas, lagas och få bättre isolering. Ett mycket omfattande arbete som kräver att det finns utrymme runt fönstren när de skall plockas bort. Därför måste utställningar i huset plockas ner och föremål föras tillbaka till föremålsmagasinen. Vad händer då med Norrbottens museums utställningsverksamhet nästa år? Planen är att producera vandringsutställningar som kan visas i Norrbottens kommuner och att även samverka med andra museer i länet gällande utställningar. Det blir utställningar i olika ämnen och för olika åldrar. I detta blogginlägg tänkte jag presentera två utställningar planerade för vandring.

Den ena är en utställning som visats på museet under en stor del av detta år och som handlar om Doris Öberg och hennes lapptäcken i dockformat. Doris, född 1935 i Hortlax – d. 2020, bodde i Älvsbyn och hade ett stort intresse för textilt hantverk. 1984 gick hon en studiecirkel i lapptäcksteknik, vilket ledde till att lapptäcken blev hennes största fritidsintresse. Det alldeles unika med Doris Öbergs lapptäcken är att de alla är miniatyrer; alltså täcken i dockformat. Det är drygt 200 täcken med tillhörande sängar, dockvagnar, vaggor och sparklådor. Alla noggrant matchade i färg och form till sängen eller vagnen de hör till. Alla bäddar är också kompletterade med lakan och virkad spets. Sängarna, vagnarna, vaggorna och sparklådorna är hittade på auktion, loppmarknad eller tillverkade av hennes man Folke. De olika mönstren i täckena är av stor variation och är att betrakta som en mönsterskatt för lapptäcksintresserade.

Från utställningen “Lapptäcken i dockformat” på Norrbottens museum. Foto: Henrik Ygge/Norrbottens museum.

Doris inspirerades också av lapptäcken i barnböcker. Till exempel har hon och Folke gjort en variant av Nils Karlsson Pysslings säng och täcke, Rödluvan med mormors säng, Prinsessan på ärten med flera.
Ett urval på ca 50 täcken har gjorts för vandringsutställningen och några sängar och vagnar kommer också visas. Utställningen blir i ett format som kan fungera i lokaler med lite mindre yta, till exempel bibliotek eller liknande.

Från utställningen “Lapptäcken i dockformat” på Norrbottens museum. Foto: Henrik Ygge/Norrbottens museum.

Den andra utställningen jag vill berätta om är en barnutställning som har arbetsnamnet ”Innan toapappret”. Det är en utställning som bygger på en text av författaren Yngve Ryd där han intervjuar Uno Viklund från Jokkmokk. Uno föddes i Haraudden 1921 och arbetade under sitt liv som skogsarbetare och hästkusk. I texten berättar Uno hur man gjorde sig ren efter uträttad behov innan det fanns toalettpapper. Berättandet är detaljerat, målande och uppfriskande grovt. När jag läste texten kände jag direkt att här har vi innehåll till en barnutställning som både kan bli rolig och lärorik. Här kommer det finnas information om skitstickor, lav och mossa, skitstång, skitstock och utedass. Något jag fann lite extra intressant var hur hemskt och vidrigt många tyckte det var när vattentoaletten gjorde intåg i huvudbyggnaden där man bodde.
Denna utställning blir lite större till formatet med byggda miljöer som inbjuder till lärande och lek. Här kommer vi möta vedboden där skitstickor kunde klyvas till, en pinne uppspikad mellan två träd som illustrerar skitstången, ett utedass som visar hur toabesöket gick till hemma på gården med mera. Utställningen har en avslutande del som innehåller nutidens toalett och även lite om vad man skall tänka på om man är nödd att bajsa i naturen. Lite om hur ett reningsverk fungerar kommer nog med i slutet också.

Sammanfattningsvis kan sägas att 2024 blir ett år där fokus kommer ligga på vandringsutställningar, men även att se över de befintliga utställningarna vi har i museibyggnaden.

Vid tangentbordet:
Henrik Ygge
Utställningsproducent, Norrbottens museum

”En hyllning till vatten”: en glasutställning i Haparandas gamla vattentorn

Haparandas första vattentorn
Det gamla vattentornet i Haparanda är ett av stadens minnesmärken. Med dess långa profil bidrar vattentornet till att skapa Haparandas horisont, att inspirera till unika idéer och speciella projekt (tex. det som ville förvandla tornet till ett höghus med flera lägenheter, enligt MAF:s förslag, 2012), men även till att väcka invånares samt turisters nyfikenhet. Byggt av arkitekten Knut Nordenskjöld 1920, i ungefär samma veva som stadens nya järnvägsstation, är Haparandas gamla vattentorn en hög struktur – nästan 50 meter höjd – i tegelstenar med ett klassiskt lutande tak och en oktogonisk planritning.
I bruk som vattentorn från och med 1920-talet och sedan som fjärrvärmecentral från och med 1960/1970-talet (när ett nytt vattentorn byggdes) är det gamla vattentornet stängt för allmänheten sedan flera decennier. Eller kanske snarare skulle säga att det var stängt för allmänheten, då en glasutställning tog plats i tornets bottenvåning den 22 oktober 2022.

Haparandas gamla vattentorn, källa: http://www.commons.wikimedia.com

När glaskonst väcker nytt liv i en historisk byggnad
”En hyllning till vatten” är inte bara en utställning som förevisar verk blåsta av glaskonstnären Jennie Olofsson från Gotland (Glasstudion Big Pink). Utställningen är också resultatet av en process fylld av tankar, reflektioner, skapande och samarbete.

Jennie spenderade en residensvistelse i Haparanda under några veckor 2020, mitt under rasande pandemi. Mörkret, naturen och älgjakten dominerade ett första intryck av novemberlandskapet i staden med omgivningar.

Konstnären och konsthantverkaren Jennie Olofsson/Glasstudion Big Pink, källa: http://www.swedishlaplandair.se

Detta i kombination med vattnet – i form av regn, älvar, sjöar och is. Jennie började anteckna och göra ljusregistreringar genom att ta bilder i staden och dess omgivande natur. Dessa bilder målade hon om till prickar av färg och skapade en novemberpalett av Haparandas färger. Prickarna pryder nu var utställningsaffisch och i utställningsbroschyren men även i sin ursprungsform i utställningen. De starkaste färgerna finns i bruksglaset “Tjärhovet”.

Utställningsaffisch gjord av Karin Erixon.

I processen uppstod fler frågor – skulle isen i norr verkligen släppa i november, som följd av klimatförändringarna? Hur uppfattas Haparanda hos de som kommer utifrån? Vad dominerar landskapet?

Sa föddes idén att arrangera en utställning i det gamla vattentornet med nyproducerade ljud och glasverk inspirerade av Haparanda och Tornedalen. Efter två år av brainstorming, samverkan och hårt jobb har vi liksom anlänt – vi har äntligen fått inviga utställningen i Haparandas gamla vattentorn.

Unika glaskonstverk i en miljö med industrikänsla
Just för den här utställningen har Jennie Olofsson skapat en hängande installation – en site specific – som heter Isskärvor, gjuten av glas från riktig is och inspirerad av för tidig islossning; två skisser ”Prickar” som inspirerandes av Haparandas novemberljus och färger, samt ljudverket ”Hyllning till vatten”, inspirerat av vattnets ljud och rörelse samt de dystopiska klimatförändringar vi står inför.

Jennie Olofsson, installationen site specific ”Isskärvor”. Foto: Silvia Colombo.
Jennie Olofsson, “Prickar” & “Tjärhovet” (orange och transparent version). Foto: Silvia Colombo.

Sedan är utställningens höjdpunkt en serie munblåsta och drivna glas (50 st.) och vattenkaraffer (20 st.) som heter ”Tjärhovet” och som inspirerades av Haparandas ljus samt homonymt för området.

Jennie Olofsson, ”Isskärvor” i bakgrunden och ”Tjärhovet” (grön version) i förgrunden. Foto: Silvia Colombo.
Jennie Olofsson, ”Tjärhovet” (blå och grön version). Foto: Silvia Colombo.

För att fortsätta med Jennies ord ”kommer glasens textur från formavtryck av tjäran som ligger på Haparandas strandbank, i det naturskyddade området ’Tjärhovet’:

“I silikonavtrycket gjöt jag vax och utav flera vaxgjutningar byggde jag en rund blåsform av gips och sand. Nar vaxet ångats bort kan jag blåsa glas in i formen och trycket från min luft utvidgar glaset mot formens kant och ger på så sätt glasytan ett avtryck som liknar Tjärhovet. For mig är detta ett sätt att flytta en fysiskt betydelsefull plats i Haparanda in i ett vardagsobjekt som du kan använda varje dag. Vattenkaraffen bar med sig ’minnet’ av Tjärhovets berättelse.”

De har fyra olika färger och jag kallar dem, mossa, solnedgång, is och vatten. Färgerna ar valda från den färgkarta jag skapade under min residensvistelse. Varje dag gjorde jag ljusregistreringar i naturen och i staden som jag omvandlade till färg.

Tjärhandeln uppstod och blomstrade redan under 1600-talet da tjäran var vårt lands tredje största exportvara och ökade kraftigt under 1700-talet och kulminerade under halva 1800-talet. Spill från denna tjärhandel och omlastningens procedur har lämnat spår i markyta och än idag känner du doft av tjära på platsen”.

”En hyllning till vatten”, detalj av utställningsrum. Foto: Silvia Colombo.

”En hyllning till vatten” är en samproduktion mellan Jennie Olofsson/Glasstudion Big Pink, Haparanda stads kulturenhet, ABF norr, och Resurscentrum för konst, i samarbete med kulturföreningen KUBN (Kultur för Unga och Barn i Norrbotten). Samfinansierande institutioner är Kulturrådet och Region Norrbotten.

Vid tangentbordet:
Silvia Colombo
Kulturstrateg på Haparanda stad

Källor
Ang. ansökan om minnesmärke och info om vattentornets historia: https://www.haparandapojkarna.com/16-foereningsfakta/10-ansoekan-om-byggnadsminnesfoerklaring-av-gamla-vattentornet-har-inlaemnats-till-laensstyrelsen

Ang. MAF:s projekt: https://maf-ark.se/projekt/tornet-haparanda/
https://sverigesradio.se/artikel/5225693

Ang. Jennie Olofssons konstresidens i Haparanda under 2020: http://www.swedishlaplandair.se/residencies/previous-residencies-2020/jennie-olofsson-44859785

Ang. Jennie Olofssons produktion som Glasstudion Big Pink: https://www.glasstudionbigpink.se/