Vattenkraftutbyggnadens konsekvenser

Detta är inte ett försök att skildra vattenkraftutbyggnadens samlade konsekvenser. Det faller utanför ramen för ett enkelt blogginlägg och passar bättre för projektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer där Norrbottens museum är involverade. Däremot är ambitionen att försöka ge en känsla av vilken påverkan utbyggnaden hade på kulturmiljö och kulturarv och mer specifikt på det samiska samhället med hjälp av ett antal fotografier som Ernst Manker tog i samband med etnologiska studier vid höjningen av Suorvadammen 1939-1940.

För den som vill läsa mer om projektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer kan läsa om aktuella arbeten på projekthemsidan Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer. För den som vill fördjupa sig ännu mer kan läsa rapporten från förstudien som finns att läsa här.

Fotografierna nedan togs av Ernst Manker vid etnologiska studier han genomförde på uppdrag av Nordiska museet. Målet med dokumentationen var att beskriva samernas samhälle och kultur i området i samband Suorvadammens höjning 1939-1940. Resultaten och ett urval av fotografierna kom att publiceras 1944 i boken “Lapsk kultur vid Stora Lule älvs källsjöar – en etnografisk inventering inom uppdämningsområdet vid Suorva“.

Det var just 1939 som Manker knöts permanent till Nordiska museet och arbetade under drygt tjugo år bland annat med fältundersökningar, fotografi, föremålsinsamling och bokutgivning.

När Manker genomförde sina fältarbeten låg redan många av de samiska vistena i området under vattenytan vilket kom att medföra att en del av arbetet kom att ske med båt. Ett flertal torvkåtor, förrådsställningar och andra byggnader var delvis synliga ovanför vattenytan.

“Träd, buskar och ris hade redan slagit ut och stod i sin skiraste vårgrönska när vattnet steg, och nu när vår båt gled fram mellan trädkronorna, fann vi det alltjämt grönskande riset under oss som en bisarr, grönskimrande korallvärld.” – Ernst Manker.

Det första fotografiet visar Nils Sakarias Omma i sin båt vid en av de kåtaplatser som registrerades under fältarbetena. Ernst Manker bodde ofta hos honom och hans familj i Ritsem när han genomförde sina fältarbeten vid Luleälvens källsjöar. Totalt registrerades omkring 250 kåtaplatser och andra fyndplatser men enligt Manker själv hade det kunnat vara långt fler om platser med mer tillfällig vistelse registrerats. Det finns med andra ord ett stort mörkertal av lämningar. Manker var dessutom fokuserad på att registrera relativt samtida lämningar vilket medför att förhistoriska boplatser och lämningar inte registrerades.

År 1919 inleddes uppförandet av Suorvadammen vid Lilla Sjöfallet. När Manker genomförde sina fältarbeten genomfördes en första höjning av dammen vilket höjde vattennivån till 13 m från tiden före dämningen. Vid den första utbyggnaden höjdes vattennivån 6 m och föregicks då inte av några antikvariska dokumentationer eller inventeringar överhuvudtaget. Fram till den sista utbyggnaden hade uppskattningsvis 6 700 hektar överdämts och med den sista regleringen sattes ytterligare 5 200 hektar under vatten. Vattenståndet varierar med 30 meter vilket gör att strandlinjen varierar under året.

Vattenkraften etablerades i nationalparken Stora Sjöfallet, nationalparken som inrättades av riksdagen 1909 i huvudsak för att bevara vattenfallet Stuor Muorkke/Stora Sjöfallet. Samma riksdag beslutade 1918 att bygga Suorvadammen. För att kunna genomföra detta valde man att ändra gränserna för nationalparken och ta bort det skydd man gett platsen bara knappa tio år tidigare. En av orsakerna till beslutet var att man 1915 färdigställt det första vattenkraftverket, Porjus, längs med Luleälven och ett behov av att reglera vattenflödet hade uppstått. Genom att kontrollera de sju små sjöarna, även kallade Suorvasjöarna kunde man skapa en jämnare vattenföring och produktion året om. De sju små sjöarna, och flera sjöar där till, skapar idag Akkajaure, ett 60 km långt vattenmagasin som däms av Suorvadammen.

Utbyggnaden av vattenkraften fick omfattande konsekvenser för kulturlandskapet, det ledde till en enorm förstörelse av forn- och kulturlämning som aldrig dokumenterades och fick en stor påverkan på de platser det skedde på den bosättning som fanns i dessa områden.

Vid tangentbordet, Nils Harnesk.

Vad skulle en byakista från i dag kunna innehålla?

Året börjar lida mot sitt slut och därför vill jag i detta blogginlägg blicka framåt och berätta om ett spännande projekt som Norrbottens museum kommer att genomföra efter årsskiftet. Projektet går under namnet ”Byakistan” och är ett dokumentations- och insamlingsprojekt där elever får möjlighet att utforska och fördjupa sig i sitt närområde. Syftet med projektet är att verka för ökad kännedom om byakistor och ökat intresse för lokalhistoria, samt ta tillvara barns och ungas perspektiv och stärka deras representation i Norrbottens museums arkiv och samlingar.

Byakistans roll

Historiskt sett har byakistor innehållit handlingar som har berört gemensamma angelägenheter i byn, såsom överenskommelser om tid för sådd och skörd samt bestämmelser kring skogar och fiskevatten. Dessa handlingar hade (och kan fortfarande ha) ett stort ekonomiskt värde som bevis för byns äganderätt till skog, mark och vatten. Byastämmor var vanligt i de flesta byar och byastämmoprotokoll tillhör de handlingar som är unika för byakistan. Kallelse till byastämman skickades med en budkavle i trä som i bestämd turordning färdades från gård till gård. Många kistor innehåller dokument från 1600-talet fram till 1900-talets första hälft och berättar således om levnadssätt som format människor, djur och landskap över tid. Byakistorna har på så sätt ett oskattbart historiskt värde.

Byakistorna förvarades ofta av byns ålderman och var låst (ibland med mer än ett lås). Denna byakista innehåller handlingar från Björsbyn. Fotograf: okänd, bild ur Norrbottens museums bildarkiv.
Byordning från Björsbyn som man tror är från år 1751. (Notera att samma handling syns i kistan i bilden ovan.) Handlingen finns på Arkivcentrum Norrbotten.

Projektets utformning

Under våren kommer elever från Töreskolan att få skapa en egen byakista med material som vittnar om byn de bor i. De kommer att ta emot en kista som kommer att innehålla information om byakistor och vilken funktion de har haft samt kopior av historiska källor såsom kartor, köpebrev och protokoll. De kommer även att få utrustning, mallar och instruktioner som är utformade utifrån metoder som används på museer. Här får de exempelvis veta hur en intervju kan förberedas, vad som är viktigt att tänka på vid fotografering och varför sådant som plastfickor, gem, tejp och gummiband ska undvikas vid arkivering.

Eleverna arbetar under lektionstid med uppgifter kopplade till tematiken ”budkavle”, ”karta”, ”byggnad”, ”föremål” och ”person”. Uppgifterna fungerar främst som exempel och är avsedda att locka fram deras skaparanda. De får själva välja ut vad de vill fokusera på samt hur de vill gå tillväga. Det finns alltså inga krav på hur många uppgifter som ska göras eller exakt på vilket sätt de ska genomföras. Beroende på vad eleverna väljer att fokusera på kan även vissa metoder passa olika bra, och olika metoder kan även komplettera varandra. Kanske vill de anordna en byaträff för att diskutera en fråga tillsammans med övriga som bor i byn, utforma en karta med platser som inte har märkts ut på någon av de officiella kartorna, göra en byggnadsinventering och intervjua en person med koppling till den eller välja ut och berätta om ett föremål som de vill se på museet i framtiden?

I slutet av skolterminen får eleverna överlämna materialet till Norrbottens museum. Detta görs i samband med ett studiebesök på Arkivcentrum då eleverna får en inblick i arkivets verksamhet och se var materialet kommer att bevaras.

Kistan som eleverna tar emot kommer bland annat att vara utrustad med en replik på en budkavle i trä, stålstift och bläck, bokbinderilim, kompass, kamera och diktafon. Fotograf: Christelle Fredriksson © Norrbottens museum

Inspiration från tidigare tävling

Under 1950-talet arrangerade Norrländska Socialdemokraten och Samfundet för hembygdsgård en tävling riktad till folkskolans elever och lärare i Norrbotten. Tävlingen hette ”Bygdespegeln” och gick ut på att elever från årskurs tre till sju skulle skildra sin hembygd i ord och bild. Det fanns deltävlingar med olika teman, och de vinnande bidragen i varje etapp publicerades i tidningen. Efter att tävlingen var avslutad kom materialet att bli bevarat i Norrbottens museums arkiv. I dag upptar det omkring fyra hyllmeter och enligt uppgift ska över 20 000 sidor ha producerats under tävlingens gång. Allt är rikligt och färgglatt gjort med teckningar, tidningsklipp och fotografier (Tjernström 2017:197).

Paulina Öquist Haugen

Källförteckning

Tjernström, Karin (2017). ”’Där jag går i skola’ – barns berättelser om skolan förr och nu under 1950-talet”. I: Moritz, Per (red.). Folkskolan 175 år. Luleå: Norrbottens hembygdsförbund