En kärleksförklaring genom linfästen

Friargåvor var vanligt förekommande i det svenska allmogesamhället. Både mannen och kvinnan lämnade ifrån sig gåvor till den som de var intresserade av och dennes familj. Mannen kunde lämna ifrån sig gåvor i form av olika slöjdföremål, så som skedar eller som detta blogginlägg kommer att fokusera på nämligen linfästen.
Detta gåvoutbyte kunde ske när mannen ville visa sitt intresse eller som en gåva till den kvinna han redan var trolovad med. Friargåvans syfte var att etablera själva förhållandet medan trolovningsgåvans syfte var att bekräfta det stundande bröllopet och äktenskapet. I allmogesamhället, eller bondesamhället som det även kan kallas, gav det även högre status att ge något som man själv hade tillverkat i friargåva då detta visade att man menade allvar med bekantskapen och man fick även möjlighet att visa upp och imponera med sin hantverksskicklighet. Även kvinnan lämnade ifrån sig gåvor som hon själv hade tillverkat och då kunde det röra sig om en stickad halsduk, strumpor eller en mössa. Dessa gåvor var enklare i början av bekantskapen och kunde då bestå av exempelvis marknadskarameller eller en sked, för att sedan bli allt mer avancerade och i många fall även vackrare i takt med att relationen utvecklades. Från Roslagen finns det ett uttryck som lyder enligt följande: ”ju vackrare utkrusat, dess kärare fästman” som vittnar om den omsorg som i detta fall mannen lagt ner på sin gåva.

Linfäste 1

Tornspireliknande rockhuvud, skuret ur ett trä med snidad ornering samt spår av blågrön målning. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 004833.

Det var när kärleken besvarades och gjordes offentlig som gåvorna blev mer dyrbara och det kunde då vara i detta steg som mannen gav kvinnan ett linfäste som friargåva. Det ansågs bättre om mannen själv hade tillverkat det föremål han lämnade ifrån sig. Från Västergötland berättas följande: ”Om pojkarna själva tillverkade gåvorna, så var däm i högre värde för flickorna…” Det ansågs mer imponerande och mannen ville ju även imponera på hans förhoppningsvis blivande svärfader.

Men faktum är att det inom denna föremålstyp även går att urskilja en specialiserad hantverksproduktion där en bild av friargåvor som saluslöjd framträder, detta verkar ha varit vanligast i Götalandskapen och Hälsingland. I de fall mannen inte var en lika skicklig hantverkare behövde han inte gå tomhänt till sin käresta utan han kunde istället köpa något i friargåva. För linfästenas del finns det exempel där ett flertal från samma landskap är så lika utseendemässigt att det finns anledning att misstänka att dessa varit en del av en serietillverkning. Ett exempel från Roslagen vittnar om just detta. Där finns det två identiska linfästen som båda har årtalet 1823 inskuret, dock i kombination med olika initialer. Det har tolkats som att dessa är skapade av samma person för två olika kunder som just det året gick i giftastankar och som möjligen då inte var speciellt hantverksskickliga så de anlitade då istället en hantverkare för att tillverka linfästena åt dem.

linfäste 2

Blåmålat linfäste med två kammar och utskurna hjärtan. Det är märkt: ”M B J A”. Detta linfäste är ifrån Brändön, Nederluleå socken. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 004141.

Friargåvor var ofta bruksföremål, redskap som användes i vardagen. Men de var även minnessaker som användes och visades upp vid kollektiva arbetstillfällen under friaretiden där kvinnan kunde visa upp sina vackra gåvor. Typiska friargåvor var arbetsredskap för tillverkning och skötsel av textilier. Exempel på dessa är skäkteträ för linberedning, klappträ och mangelbräde för tvätten eller ett linfäste för spinnrocken.

Linfästen är en del av linberedningen som var en betydelsefull syssla i det svenska allmogesamhället och det är på själva linfästet som man fäster linet när man spinner med en spinnrocka. Linet går igenom en rad olika processer innan det är redo att spinnas. Först och främst ska man skörda linet och därefter sker processerna röta, bråka, häckla och därefter kan man spinna linet till garn. Linfästet är som det låter, ett fäste för linet som man i sin tur satte fast på spinnrocken. På linfästet hängdes linet trådrakt och lodrätt. Genom detta kunde man dra ut linet från underkanten och börja spinna. Linfästet kan vara format som en spira, eller så kan det vara platt och då kallas det istället för rockblad.

linfäste 3

Rockblad av björk med en kam upptill och nedanför en urtagning med ytterligare en kam. Hela bladet genombrutet. Målad i klarblå färg. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 000954.

Linfästen kan bland annat kallas för rockhuvud, rockblad, linhuvud, blånkrona, bånkräkla, hörhuvud och torock. Denna variation av namn för ett föremål kan för vissa av dem ha sin förklaring i att lin har haft andra namn beroende på var i landet man kommer ifrån och där olika dialekter har satt sin prägel på själva namnet för linfästet. Lin har bland annat kallats för ”to” och ”hör” vilket gett namnen torock och hörhuvud. Denna stora namnvariation beror även på själva linet och hur linfästet såg ut, som nämnts tidigare kallas de för rockblad när de är platta till utseendet. När linet var något grövre, det så kallade blångarnet, och skulle spinnas använda man sig istället av en kräckla. Man kan då gissa sig till att blångarn och kräckla har spelat en roll för användandet av namnen blånkrona och bånkräkla.

Linfäste 4

Rockblad i björk. Rektangulärt med rundade hörn. Bladet helt genombrutet med snidade slingor. Målat i rött och grönt. Detta rockblad är ifrån Svartbyn, Överkalix socken. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 00967.

 

I Sverige förekommer linfästen i en stor variation med en rad olika utformningar och utseenden. Förklaringen till att linfästen kunde ha en sådan stor variation utseendemässigt kan bero på att den svenska allmogemannens konstnärliga kunnande till mångt och mycket just varit fokuserat på bland annat detta redskap, vilket även kan återkopplas till att linfästen har nyttjats som en friargåva och då krävt lite extra uppmärksamhet och kärlek från hantverkarens sida.

Vid tangentbordet:
Emma Boman
Arkeolog

 

Källor:
https://www.unt.se/sigtunabygden/kultur/utstallning-pa-skanelaholms-slott-4703966.aspx

http://www.vitterhetsakad.se/ckeditor_assets/attachments/555/intro_lin_blir_gull.pdf

http://www.domboksforskning.se/foremalslexion/rockhuvud_torock.htm

Jirlow, Ragnar. 1924. Om linberedning och linspinning hos svensk allmoge. Ingår i: Fataburen: kulturhistorisk tidskrift. Stockholm: Nordiska museets förlag. Sid. 143-162.

Lillienberg Olsson, Eva. 1993. Kär och valhänt – om friar- och fästmögåvor. Kulturen 1993. En årsbok till medlemmarna av Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige. Lund

Knutsson, Johan. 1995. Kärleksgåvor. Fataburen 1995. I glädje och sorg. Nordiska museets förlag.

Magiska paddor, otäcka gengångare och ilskna bergkärringar

Dessa varelser är några folktroväsen som de gamla Luleborna trodde på. Paranormala upplevelser har nämligen i århundraden påverkat och fascinerat oss människor. Genom alla tider har vi försökt förstå vår omvärld och märkliga händelser som inträffat. Folktro om det övernaturliga är därför urgammal och var i äldre tider en naturlig del av människornas världsbild. Många gamla sägner handlade därför om dessa okända och ofta ganska skrämmande varelser.

Bild 1.jpg

Världen ansågs full av övernaturliga väsen. Foto: Jennifer Wikström.

I våra folkminnesarkiv finns gott om uppteckningar om olika magiska väsen, vilket visar den rika berättartradition som förr fanns om det övernaturliga. Människorna levde i en muntlig kultur där berättandet var en naturlig del av vardagen. Berättelserna upprätthöll inte bara tron på en övernaturlig värld utan förmedlade också viktiga värden om tillvaron mellan generationerna. Barn fick redan i unga år höra talas om olika varelser som befolkade naturen. Genom berättelserna lärde de sig om vad som var sant och viktigt.

Bild 2.jpg

Barn lärde sig tidigt att tro på spöken och oknytt. Foto: Fredrik Norberg.

De folkliga trosföreställningarna hjälpte också människorna att förstå svåra händelser genom att förklara det som verkade oförklarligt. Folksägnerna kunde därför skänka tröst och ge mening åt besynnerliga händelser. Folktron fungerade också som ett rättesnöre för hur man skulle handla i olika situationer. Överallt fanns dessa varelser man antingen skulle hålla sig väl med eller akta sig för. Många berättelser handlade därför om vilka beteenden man skulle undvika för att slippa de övernaturligas vrede. Genom att veta hur man skulle agera kunde man känna sig trygg, men råkade man reta upp ett väsen förmedlade sägnerna också hur man kunde ta sig ur en sådan situation.

Bild 3..jpg

Folktron förmedlade viktiga förhållningsregler för människorna. Foto: Caroline Blomgren.

Vissa sägner var rena varningssägner medan andra var förklaringssägner som beskrev hur en företeelse uppkommit. Andra var så kallade pedagogiska sägner som syftade till att ge människorna levnadsregler och kunskap. Sägnerna var också redskap att hantera rädslor och laddade ämnen. Exempelvis skildrar sägner om gengångare ofta människors rädsla inför döden, medan sägner om mördade spökande barn istället gestaltar synen på ogifta kvinnors förbindelser i en tid då de fördömdes så starkt att de drevs att mörda sina egna barn.

Folksägnerna är därför en rik källa till kunskap och en viktig del av vårt immateriella kulturarv. Hägnan vill därför sprida kunskap om äldre tiders föreställningsvärldar för att öka förståelsen för hur människor har trott och tänkt i gamla tider och för hur samhället förändrats. Av den anledningen synliggör friluftsmuseet dessa trosföreställningar varje höst under museets spökvandringar.

Bild 4..jpg

Spökvandring på Hägnan. Foto: Fredrik Norberg.

Spökvandringarna såg dagens ljus, eller snarare nattens mörker, en kulen augustikväll 2011. Vandringarna har sedan starten syftat till att sprida kunskap om den norrländska folktron. Museet har därför letat i de allra mörkaste vrårna i våra folkminnesarkiv efter lokala trosföreställningar och funnit många spännande sägner.

Bild 5.jpg

I folkminnesarkiven finns mycket material om det övernaturliga. Foto: Beatrice Norberg.

Arkivmaterialet har visat att många sägner handlat om de underjordiska, ett slags övernaturligt grannfolk som det var viktigt att hålla sig på god fot med. De underjordiska levde ofta under marken men de kunde också bo i bergen eller i människornas närhet. I övre Norrland är de mest kända som vittra medan de i södra Sverige ofta kallades vättar. I trakterna kring Luleå har man inte talat om vittra utan istället om en identisk varelse; bergkärringen och hennes familj.

Bergkärringen är Luleå folktros mest framträdande varelse. Hon har ofta beskrivits som en gammal magisk gumma med hemska trollhundar som enligt många sägner bodde i Bälingeberget.

Bild 6.jpg

Bergkärringen och hennes hundar lär ha visat sig på många platser. Illustration: Alva Skog.

Precis som med andra övernaturliga varelser var det viktigt att behandla henne med respekt, annars kunde det gå riktigt illa. Hon var nämligen en lättretad typ som inte tvekade att spöa folk kutryggiga eller stänga in dem tills de svalt. Men bergkärringen kunde också belöna de som hjälpt henne med rikliga gåvor.

Enligt folktron kunde de underjordiska ibland förvandla sig till grodor eller paddor. Just groddjur har haft en framträdande roll i folktron. Enligt en spridd föreställning hade de ett övernaturligt ursprung och besatt magiska egenskaper.

I Luleå har det också talats om en magisk padda som kallades ”meokarn”. Denna meokar hade en riktig förkärlek för att sitta vid förstugubron och hänga vilket inte alltid uppskattades av de boende. Det sägs att hur man än försökte få bort den kom den alltid tillbaka. I en by utanför Luleå ska man i 40 år försökt bli av med en meokar utan att lyckas.

Enligt folktron kunde man inte slå ihjäl en meokar för då skulle man drabbas av allehanda hemskheter och olyckor. En betydligt säkrare metod var istället att sätta den på en vippbräda och ”sprätta” iväg den. Metoden har använts i hela Sverige för oönskade groddjur och kallades att ”gifta groda” men har i Luleåtrakten omnämnts som ”himlasprätt”.

De folkliga trosföreställningarna omtalade inte bara magiska djur utan också platser där spöklika fenomen ska ha inträffat. En riktigt omtalad spökplats är den så kallade ”Spökbacken” som ligger mellan Rutvik och Gammelstad i Luleå. Det finns många berättelser om alla vettskrämda hästar som vägrat att passera för alla spöken i backen.

Bild 7.jpg

Spökbacken har varit en riktigt omtalad spökplats. Foto: Beatrice Norberg.

Enligt folktron har det inte bara spökat i Spökbacken utan på fler platser. Den som vill höra mer spökhistorier, och har nog starka nerver, är rysligt välkommen på Hägnans spökvandringar under vecka 41 till vecka 44.

Vid tangentbordet:
Beatrice Norberg, museipedagog
Friluftsmuseet Hägnan/Gammelstads Visitor Centre

Läs mer:
Almquist, S (1984). Gengångarföreställningar i svensk folktro ut genreanalytisk synpunkt. Stockholm
Arvidsson, A (1999). Folklorens former. Lund
af Klintberg, B (1986). Svenska folksägner. Stockholm
af Klintberg, B och Palmenfelt, U (2008). Vår tids folkkultur. Stockholm
Odstedt, E. (2004). Norrländsk folktradition. Uppsala
Hagberg, L (1937). När döden gästar. Svenska folkseder och svensk folktro i samband med död och begravning. Stockholm
Norberg, B (2013). Skrock och skrömt. Folktro om övernaturliga väsen i Luleåtrakten. Luleå
Schön, E (2001). Folktro från förr. Stockholm
Stattin, J (2006). Från gastkramning till gatuvåld. Stockholm