Byggnader, berättelser och midnattssolen – minnesbilder från dokumentationerna i Kiruna

På facebook har det de senaste veckorna nästan dagligen flimrat förbi inlägg som på olika sätt berör Kiruna och samhällsomvandlingen. Det var varit foton av tornet som nu ska monteras ner från stadshuset och flyttas till torget i det nya centrum och bilder på Bläckhornen, de unika trähusen i Bolagsområdet som ska flyttas till LKAB:s nya område vid Loussavaara. Eller så har det varit länkar till artiklar i dagstidningarna med nyheter om att datum för flyttprocessen än en gång har justerats och skjutits fram och att LKAB anser att den nuvarande järnvägsstationen bör bli Kirunas permanenta station. Vissa inlägg får stor spridning och får många likes medan andra startar upp en diskussion om flytten och människors tankar och känslor kommer fram.

Norrbottens museum har i skrivande stund ingen pågående etnologisk dokumentation i Kiruna. Tidigare år har projekten avlöst varandra på så sätt att när slutrapporten för det ena projektet lämnats in för granskning till Länsstyrelsen började vi planera nästa dokumentation. Nu är rapporten för det senaste projektet såväl granskad som godkänd av Länsstyrelsen och allt bildmatetrial levererat till LKAB, som var vår uppdragsgivare. Vi som arbetat med dokumentationen håller på med den slutliga gallringen av vårt material inför arkiveringen. Men i Kiruna händer det mycket just nu och det finns idéer och visioner om hur museet ska medverka i den fortsatta processen.

Dessa Kirunaprojekt har varit en stor del av mitt arbete på Norrbottens museum de senaste åren. Så nu när det blev min bloggvecka blev det naturligt med några tillbakablickar till de gångna åren.

Sommaren 2013

Allt började sommaren 2013 med dokumentation av Hjalmar Lundbohmsgården och Järnvägsstationen där jag jobbade tillsammans med bebyggelseantikvarie Clara Nyström som höll i trådarna för projektet samt Carita och Daniel Melchert, två externa bebyggelseantikvarier, samt museets fotografer Daryoush Tahmasebi och Staffan Nygren.

Jag fick förfrågan att delta i detta arbete i början på maj och första veckan i juni åkte vi till Kiruna för den första fältarbetsperioden. Det blev två perioder med intensivt fältarbete under sommaren där min uppgift var att hitta berättelser om de båda byggnaderna. Jag intervjuade bland annat de som drev verksamhet vid Hjalmar Lundbohmsgården och gjorde några historiska återblickar. Det var också den sista sommaren tågtrafiken gick till järnvägsstationen så förutom att samla berättelser om stationens glansdagar gjorde jag en deltagande observation av vardagen på stationen några dagar under juli månad. Som krydda på verket hade vi möjlighet att vara på plats när det sista tåget gick från stationen i slutet av augusti och se när rallarstatyn flyttades till ”Fjärren” som gjorts i ordning som ny tillfällig station.

Denna sommar bodde vi i en spartanskt möblerad lägenhet på Bromsgatan som fungerade som ”allt i ett” och vardagsrummet var vårt kontor. Mitt starkaste minne från denna sommar var däremot mötet med midnattssolen och de ljusa kvällarna och nätterna samt några svettiga och flåsiga löpturer uppför Luossavaara tillsammans med Clara.

 

Nuläge, maj 2017

Hjalmar Lundbohmgsgården stängdes för verksamhet vid årsskiftet och förberedelser inför den kommande flytten pågår och är planerad att genomföras under de närmaste månaderna. Järnvägsstationen stängdes för trafik hösten 2013 men byggnaden fortsatte att användas som kontorslokaler av LKAB i några år. Nu är dock även den stängd och tömd och stationsområdet har stängslats in. Rivningsarbetet har börjat och några av de kringliggande byggnaderna är redan borta.

Sommaren 2014

Vi höll oss kvar i området kring järnvägsstationen och dokumenterade godsmagasinet, järnvägshotellet samt boställshuset 9G1, mera känt som Tullhuset eller Hotell Rallaren. Detta år var det bebyggelseantikvarie Jennie Björklund, fotograf Daryoush Tahmasebi och jag som gjorde arbetet. Det var tre väldigt olika objekt där berättelserna kom att handla om allt från att arbeta i godsmagasinet till att uppträda som artist på Järnis eller att växa upp som barn i tjänstemannabostaden i boställshuset.

Detta år hade vi ingen egen lägenhet till vårt förfogande utan kom huvudsakligen att bo i den lägenhet som Hotell Vinterplatset har i sitt annex. Det blev åter en sommar med några fältarbetsveckor i midnattsolens land. Och mera om arbetet kan man läsa i mitt blogginlägg ”Fältarbete i midnattsolens land”.

 

Nuläge, maj 2017

Dessa byggnader ska rivas. På Birgitta Isacssons fotoblogg  finns bilder som visar rivningen av området och man kan i hennes bilder se hur godsmagasinet försvunnit bit för bit. Även manskapshuset och telefoncentralen har börjat plockas ner medan de övriga byggnaderna står och väntar på sin tur.

Åren 2015-2016

Då blev det dags för det ”stora” projektet: dokumentationen av Kiruna stadshus. Ett projekt som kom att skilja sig från de övriga på många sätt. Dels hade vi mera tid till vårt förfogande, 2 år, och dels var en större arbetsgrupp som samarbetade kring arbetet. Vi som arbetade med det var Jennie Björklund, Daryoush Tahmasebi, Staffan Nygren samt jag från museet och arkitekt Lars Gezelius från ETTELVA Arkitekter i Stockholm. Till skillnad från de andra husen där verksamheten många gånger varit avslutad så var stadshuset en byggnad där verksamheten fortsättningsvis pågick som vanligt under vårt arbete. Den långa tidsramen gjorde också att det för min del blev ett antal kortare resor upp under åren istället för mer sammanhängande fältarbetsveckor som det har varit i de tidigare projekteten. Och under våra vistelser har vi prövat på hotellutbudet i Kiruna och för min del blev nog Vinterpalatset mitt favorithotell med ett bra läge, den mysigaste frukostsalen och bra frukostbuffé samt trevlig personal.

Mitt arbete med stadshuset har jag återkommit i några tidigare blogginlägg: Tillbaka i midnattssolens land, Kirunabornas vardagsrum – ett rum för allt och alla och Kirunagalan 2016.

 

Nuläge, maj 2017

Datum för stadshusets avveckling är satt till hösten 2018, då beräknas det nya stadshuset Kristallen stå klart och flytten av kommunens verksamhet ska genomföras. Men redan nu har arbetet med förberedelser inför flytten påbörjats t.ex. i arkivet sorteras materialet och placeras i kartonger märkta enligt det system som ska råda i det nya arkivet. Förberedelser inför flytten av konsten har påbörjats och troligen pågår förberedelser och planering vid flera förvaltningar i kommunen. Det mest påtagliga för alla som besöker Kiruna är att förberedelserna inför nedmonteringen av tornet som har påbörjats och tornet kommer att plockas ner under sommaren. Tornets nya placering blir på det nya torget där det till skillnad från nu kommer att stå på marken och inte på ett tak.

Reflektion

Det känns som att sedan vi var i Kiruna första gången sommaren 2013 har det inte hänt så mycket som syns i centrum. Självklart har det skett saker men det är ändå först nu de områden vi har jobbat med börjar avvecklas på allvar som det blir mer synligt i stadsbilden att en förändring är på gång. Det har pratats om flytten av Hjalmar Lundbohmsgården och Bläckhornen i många år och våren 2013 skrev Clara Nyström ett inlägg om det. Och nu 2017 ska byggnaderna flyttas efter år av förberedelser och planering. Det har förts en hel del diskussioner om vilka byggnader som ska flyttas och vilka som ska rivas och vart det ska flyttas och så vidare. De flesta kommer att flyttas till det området som LKAB nu arbetar med vid Luossavaara och så sent som under förra året kom det glädjande beskedet att även Bolagshotellet kommer att flyttas av LKAB.

Startskottet för rivningar av bostadsområden kan man säga var när de första husen på Ullspiran revs sommaren 2015. Under 2016 blev det paus och nu 2017 tar rivningarna ny fart och flera hus på Ullspiran ska rivas samt andra byggnader i området. Det gamla stationsområdet har hägnats in och byggnaderna monteras nu ner och utplånas från Kirunas karta. Parallellt med rivningar och flyttarbete pågår sedan hösten 2015 arbetet med att bygga upp den nya stadskärnan och innan dessa har också nya bostadsområden vuxit fram vid Jägarskolan.

De byggnader vi har dokumenterat kan man läsa om i våra rapporter och i museets bildarkiv finns ett stort bildmaterial sparat. På LKAB:s sida om samhällsomvandlingen  finns också information och rapporter från andra aktörers dokumentationer. Och ytterligare ett ställe att hitta information om arbetet med kulturmiljön är på Kiruna kommuns hemsida om stadsomvandlingen.

Våra projekt i Kiruna har handlat om att dokumentera specifika byggnader och vi har därför inte följt samhällsomvandlingen generellt.  Vi har inte heller möjlighet att nu vara på plats och följa alla flyttningar och rivningar. Nu förändras vissa miljöerna från dag till dag och vecka till vecka och där blir till exempel Birgitta Isacssons fotograferande en viktig dokumentation. Troligen finns det flera andra fotografer och fotointresserade kirunabor som dokumenterar det som händer på hemorten just nu och tack vare internet och sociala medier kan dessa bilder spridas. Bilderna väcker minnen, känslor och tankar hos såväl kirunabor, utflyttade kirunabor och andra som är intresserade av samhällsomvandlingen. Som etnolog skulle jag vilja att även dessa bilder på något sätt samlas in och bevaras för framtiden. Det är en utmaning för museer, arkiv och andra institutioner att hitta hållbara metoder för att kunna bevara dessa ögonblicksbilder som flödar förbi på de sociala medierna, på bloggar och hemsidor.

/Sophie Nyblom, summerande etnolog

Uppdatering av DOSS genomförd – reflektioner efter höstmötet 2016

Den 23-24 november höll DOSS sitt årliga höstmöte. DOSS är ett nätverk för musiearbetare som arbertar med samtidsdokumentationer. Här kan du läsa mer om nätverket.  Årets tema var: Vem äger framtiden? Vem äger historien? Samtidsdokumentationen och det demokratiska samtalet. Mötet hölls i Umeå på Västerbottens museum och Åsa Stenström var moderatorn som såg till att tiderna i schema hölls.

Schemat för de båda dagarna var fullspäckat och föredragshållarna kom från olika typer av verksamheter. Även undertecknande fick ställa sig på scenen för att medverka i presentationen av Inland , som blev Årets samtidsdokumentation 2016.

Nu sitter jag vid mitt skrivbordet igen och reflekterar över dessa dagar. På konferenser och seminarier blir man ofta inspirerad och får nya idéer men tyvärr finns det inte alla gånger tid och utrymme för att förmedla det vidare till sina kollegor då man kommer tillbaka till vardagen på museet. Så därför har vi sagt att bloggen också kan användas som en arena för att sprida vidare kunskap till kollegor och samtidigt nåt ut till andra läsare. Därför handlar dennas veckas blogginlägg om årets upplaga av DOSS höstmöte.

För ungefär ett år sedan skrev jag att nätverket genomgick en uppdatering och då befann sig i ett konfigurationsläge. I år kändes det som att uppdateringen börja vara klar och nu är det upp till oss som användare att hitta de nya funktionerna. Även i år träffades de olika arbetsgrupperna i nätveket i anslutning till höstmötet och en nykomling var gruppen för Mångfald. Nu finns också planer på att starta upp en grupp för arkivarier. Styrelsen för DOSS hade träffat pressen för att berätta om nätverket, höstmötet samt göra ett uttalande kring debatten som i höst har funnits om de statliga museerna och deras samlingar. Vad ska museerna egentligen samla in, ska samlingarna gallras och vad ska visas? Här kan du lyssna på Åsa Stenström i Sveriges Radio Västerbotten och ta del av Folkbladets artikel.

Det var lite allmänt om DOSS nu tillbaka till höstmötet. Dagarna inleddes med en föreläsning av Catharina Ekdahl, juridisk utredare på Digisam. Hon gjorde sitt bästa för på en kort tid klaragöra fotografirelaterad juridik och reglerna kring upphovsrätt, integritetsskydd och fria licenser. Viktiga frågor för såväl hantering av det material vi redan har i våra samlingar men också viktiga frågor att ta i beaktande vid insamling av nytt material. Det är också frågor som idag blir allt mer aktuella när många bilder lever ett eget digitalt liv, vad får man egentligen göra med dessa och vad får man inte göra.

Efter den väldigt informativa presentationen som stundtals fick mig att känna mig ännu mer förvirrad kring vad som är ett verk och vad som ”bara” är ett fotografi och hur upphovsrätten egentligen fungerar, så tog Eric Fugeläge över scenen. Han riktade vårt fokus till mångfaldheten i sin presentation ”Mångfald som realitet eller reaktion”. Erik är till vardags chefsanalytiker på Riksutställningarna och har bland annat tagit fram rapporten Museer och mångfalden som han delvis utgick från i sitt anförande.

De övriga föredragen skulle kunna delas in i tre undergrupper:

De utsattas berättelser

Hösten 2015 publicerades bilden på Alan Kurdi, treåringen som drunknade i Medelhavet när familjen flydde från Syrien. För mig är den bilden fastetsad i mitt känslominne, det kunde ha varit min treåring som flöt i land på den stranden. På samma sätt fick jag nu en klump i magen och tårarna samlades i ögonen när vi fick ta del av några medmänniskors berättelser. Samtidigt kände mig stolt över mina kollegor som gjort dessa insamlingar och dokumentationer och som förmedlar berättelserna vidare.

Marinette Fogde och Johanna Övling har genom Arbetets museum gjort insamlingen: ”Arbeta utan papper: ett insamlingsprojekt om papperslösas arbetsvillkor”. Genom ett tiotal intervjuer med människor som har erfarenhet av att arbeta som papperslös i Sverige ville de få fördjupad kunskap om den informella arbetsmarknaden samt samla in deras tankar om sin situation. Några kortare utdrag ur intervjuerna kan du lyssna på här.

En annan presentation som handlade om utsatta människors situation var dokumentationen ”Hemlös i Helsingborg”. Anna Bank, fotograf, och Birgitta Witting, antikvarie på Kulturmagasinet i Helginsborg, följde under 2015 ett antal hemlösa i staden. Deras syfte var dels om att nyansera bilden av de hemlösa EU-migranterna som under 2014 blev en vanlig syn i många svenska städer, men de ville också lyfta fram att hemlöshet inte är något nytt fenomen och att finns människor som av olika anledning inte har tak över huvudet när natten kommer. Utställningen visas nu på Dunkers kulturhus.

Den tredje presentationen på temat utsattas villkor och vardag var ”I´m Alive: om flyktingars användning av smartphones och mobilt internet.” Det är en insamling som Tekniska museet har gjort och Peter Du Rietz berättade om den. De har intervjuat nyanlända om deras användning av smartphones och tekniken under flykten. Det visade sig att för många var tekniken en räddning och det som gjorde det möjligt för dem att komma fram till sitt mål. I filmen Livlinan fick vi också inblick i hur tekniken och volontära krafter har säkrat färden över Medelhavet för ett stort antal flyktingar som genom uppkoppling och telefonkontakt har kunnat lotsas till tryggheten på land. Just nu visas utställningen på Tekniska museet.

De bortglömda berättelserna: kvinnornas, minoriteternas, de äldres och andra odokumenterade delar av vår historia.

Ett annat tema som återkom bland föreläsningarna var mångfalden av berättelser och hur vi ofta reproducerar samma historia om och om igen utan att reflektera över det. Vi tänker inte på att det kanske finns andra versioner av berättelserna och man kan se på saker från andra perspektiv än den vedertagna historieskrivningen har gjort. Dessutom finns det delar av vår historia i form av berättelser och material som ingen har tagit sig tid att samla in, material som kanske egentligen hör hemma i våra arkiv och i våra samlingar.

Anja Petersen från Dunkers Kulturhus väckte allas nyfikenhet när hon med ett genuint engagemang berättade om Maria Zoegas, kvinnan som jag i fortsättningen kommer att tänka på när jag dricker en kopp Zoegas kaffe. Marias berättelse har länge varit dold i historieskrivning om Helsingborg där många manliga entreprenörerna vid sekelskiftet 1900 har lyfts fram som stadens hjältar. Maria var också en av dessa driftig entreprenör men ingen har berättat hennes berättelse. Hon var höggravid och hade en fyraårig dotter då hon 1888 blev änka när hennes man Carlos Zoegas plötsligt dog. Inom loppet av en månad förlorade hon sin svärmor, sin man och sitt nyfödda barn trots detta valde hon att fortsätta driva kafferosteriet hennes man hade startat några år tidigare. Hon fick erbjudanden från olika affärsmän som ville köpa verksamheten men sålde inte och det gick troligen rätt bra för när hon några år senare gifte om sig valde den nya maken att ta hennes efternamn, en högst ovanlig företeelse vid den tiden. Idag kan vi läsa denna berättelse på företagets hemsida men länge var berättelsen om Maria bortglömd och det var männen i företagets historia man lyfte fram.

Författaren Paravan Ardalan redogjorde för projektet Woman making Herstory. Det började som ett insamlingsarbete för att få fram nya berättelser om Malmös historia. I Malmö finns ungefär 50 000 kvinnor som är utlandsfödda och Malmö har under hela 1900 haft en stark inflyttning från andra länder. Trots detta är det ingen som har samlat in dessa kvinnors berättelser och minnen. Genom projektet ville de synliggöra kvinnornas historia i Malmö under tiden 1914-2014. Ett projekt som visats som utställning och resulterat i en bok.

Den mest långväga gästen Danielle Kuijten från Nederländerna berättade om en flera olika projekt som hon varit involverad i de senaste åren. Alla kretsade kring förorten Bijlmermeer i sydöstra Amsterdam. Det är ett område som kännetecknas av stor nationell mångfald bland invånarna och har under perioder fått ett ”gettostämple”. Genom projekten hon har varit involverad i har de haft målet att lyfta fram och synliggöra olika grupper av människors berättelser om livet i förorten. Dehar både riktat sig till de äldre och till ungdomar och valt att testa olika metoder för att samla in material såväl fysiska objekt som digitala bilder.

I denna grupp kan man också placeras Cecilia Bygdells presentation ”Äldre på landsbygden – en resurs att räkna med?”. Cecilia har i sin forskning studerat de äldre på landsbygden; både hur de själva ser på sin situation och hur samhället ser på dem. Hennes forskning visar på sociala struktur i dessa miljöer som kunde nyttjas mer som en resurs än de gör idag och visar vikten av att göra studier där människors erfarenheter får utrymme och deras erfarenheter och röster får höras.

På Folkrörelsearkivet i Västerbotten tog Karin Holmgren och Susanne Odell för några år sedan initiativet till en insamling från den papperslösa folkrörelsen som uppstod kring Hardcorescenen i Umeå på 90-talet. Det visade sig att de gjorde det vid rätt tidpunkt och de kom att ha stor nytta av sociala medier för att nå ut till informanter som var aktiva under den tiden. Det var under på 90-talet som Umeå blev känd som staden med den starka veganrörelse och ett blomstrande musikliv. Deras syfte var att samla in materialet så att det skulle finnas kvar för framtiden men materialet förvandlades till såväl en hemsida  som en utställning som visades under kulturhuvudstadsåret.

 Pågående projekt

Den sista gruppen av presentationer handlade om några projekt som fortfarande pågår, en förstudie som nyss är avslutad samt två exempel på insamlingsprojekt från arkiv har gjort för att lyfta fram bortglömda berättelser.

På Sörmlands museum pågår en dokumentation av Flen med fokus på migration, flykt och exil. Man har nyss samlat in materialet och man ska nu börja ta itu med sammanställningen. Det är delvis en uppdatering av en undersökning som gjordes mellan 2004-06.

Även på Västerbottens museum har man påbörjat ett projekt om Mångfald – Minoritet – Kulturhistoria där man med utgångspunkt i de fem nationella minoriteterna vill komplettera länets historieskrivning. Petter Engman, fotograf, berättar om hur man med utgång i platsnamn så som luffarladen eller tattarmyren har försökt söka spåren efter de resande i landskapet. Ett projekt som påbörjades 2015 och kommer att pågå till 2018.

På Arkiv Sörmland vill man samla in de ungas digitala kommunikation och minnen. Genom en förstudie på temat Arki-vera-arkiv-unga. Pernilla Hjelt berättar om med- och motgångarna under förstudien och hur man nu planerar gå vidare för att drivar vidare projektet.

På Folkrörelsearkivet i Uppsala driver Jonas Sandström en dokumentation som syftar till att nyansera bilden av stadsdelen Gottsunda genom historien och även blicka framåt inför de förändringar som området står inför när det ska byggas nya bostadsområden och infrastruktur.

Slutreflektion

Det här var några noteringar från de olika föredragen och som vanligt var det inspirerande att få lyssna på duktiga föreläsare som är engagerade för sina ämnen. Förutom föredragen så är det ju också minglet med de andra deltagarna som gör att man åker hem med ny energi och nya tankar. Och efter detta års möte tror jag också att jag får revidera min syn på yrkesgruppen etnologer.

Då jag får frågan vad jag jobbar med och jag berättar att jag är etnolog så möts jag ofta av en frågade min och följdfrågan ”Vad gör en sån?”. Jag brukar lite skämtsamt svara att vi är en utdöende yrkesgrupp och att de fåtal exemplar som finns kvar hittas på museum. Och även om vi kanske inte är så många som vi var tidigare så tycker jag att årets höstmöte ingav ett hopp för framtiden. Det visade hur viktigt vårt arbete är och hur vi kan bidra till att berätta nya berättelser om både det förflutna och om vår samtid. Och att vi bidrar till att dessa berättelser kommer att sparas i våra arkiv för framtida generationer. Vi behöver helt enkelt bara bli ännu fler för att kunna synliggöra ännu fler berättelser. Det var också roligt att se hur många arkiv arbetar aktivt med insamling och det är något för oss på Norrbottens museum att fundera vidare på.

 

Veckas skribent etnolog Sophie Nyblom