Bland kyrkstugorna i Gammelstads världsarv

Ett besök i världsarvet Gammelstad kan bjuda på många överraskningar. Om man tar sig tiden att kika lite extra på tak, fasader, knutar, snickerier och detaljer ser man rätt snabbt att de alla skiljer sig åt. Från att vid första anblicken se de små röda stugorna som kopior av varandra förbyts den till en förundran över alla olikheter som finns representerade. En av de allra största olikheterna stugorna emellan är takmaterialen.

01

Här ser man tydligt att takmaterialen på kyrkstugorna skiljer sig åt. Stugan längst bort till vänster i bild har ett klassiskt brädtak, de andra tre har två olika varianter av plåttak – den s.k. pannplåten till höger i bild samt trapetsplåt på kyrkstugorna i mitten. © Erica Duvensjö, Luleå kommun 

Även stugornas fasader skiljer sig åt även om de alla är målade i en röd klassisk kulör. De allra flesta är brädslagna med locklistpanel där listen kan variera från en väldigt enkel variant till en mer påkostad och profilerad list.

03

Profilerad list. © Erica Duvensjö, Luleå kommun 

02

Enkel list utan profilering. © Erica Duvensjö, Luleå kommun 

Det finns även ett fåtal stugor som helt saknar fasadpanel eller där tre av fyra fasader är brädslagna.

04

På kyrkstugor där en av fyra väggar saknar panel kan timmerväggen lämnats omålad eller som på kyrkstugan ovan, målats likt övriga fasader. © Erica Duvensjö, Luleå kommun 

Tittar vi lite extra på knutarna finns det en hel del varianter representerade. Vissa är röda, andra vita medan några kyrkstugor har knutar målade i bägge kulörer.

Det som inte skiljer nämnvärt är färgen på ytterdörrarna. De allra flesta är vitmålade, precis som det förskrivs i planbestämmelserna, men det finns varianter. Här finns också stora skillnader på dörrarnas utseende samt omgivande detaljer.

12

Dörrövertycke med rombmönster. © Erica Duvensjö, Luleå kommun

11

Den enda dörren i Gammelstad med välvd överdel. © Erica Duvensjö, Luleå kommun

Även kyrkstugornas fönsterbågar och fönsterluckor är vitmålade precis som de allra flesta ytterdörrar, men här kan det skilja en hel del på fönsterstorlek, utformning på fönsterluckor och fönsteröverstycke. Det finns också de kyrkstugor som fortfarande har kvar sina munblåsta fönsterglas. 

20

Det munblåsa fönsterglaset ger fönstret en karaktär som moderna fönster helt saknar. © Erica Duvensjö, Luleå kommun 

Sist men inte mist kommer här detaljer som i sig sätter en personlig prägel på kyrkstugorna de smyckar.

Så, varmt välkommen till Gammelstads kyrkstad på en upptäcktsfärd bland världsarvets över 400 kyrkstugor!

Vill ni veta mer om Gammelstad, besök visitgammelstad.se 

 

 

Vid tangentbordet:
Erica Duvensjö, samordnare för Gammelstads världsarv vid Luleå kommun

 

 

 

En kärleksförklaring genom linfästen

Friargåvor var vanligt förekommande i det svenska allmogesamhället. Både mannen och kvinnan lämnade ifrån sig gåvor till den som de var intresserade av och dennes familj. Mannen kunde lämna ifrån sig gåvor i form av olika slöjdföremål, så som skedar eller som detta blogginlägg kommer att fokusera på nämligen linfästen.
Detta gåvoutbyte kunde ske när mannen ville visa sitt intresse eller som en gåva till den kvinna han redan var trolovad med. Friargåvans syfte var att etablera själva förhållandet medan trolovningsgåvans syfte var att bekräfta det stundande bröllopet och äktenskapet. I allmogesamhället, eller bondesamhället som det även kan kallas, gav det även högre status att ge något som man själv hade tillverkat i friargåva då detta visade att man menade allvar med bekantskapen och man fick även möjlighet att visa upp och imponera med sin hantverksskicklighet. Även kvinnan lämnade ifrån sig gåvor som hon själv hade tillverkat och då kunde det röra sig om en stickad halsduk, strumpor eller en mössa. Dessa gåvor var enklare i början av bekantskapen och kunde då bestå av exempelvis marknadskarameller eller en sked, för att sedan bli allt mer avancerade och i många fall även vackrare i takt med att relationen utvecklades. Från Roslagen finns det ett uttryck som lyder enligt följande: ”ju vackrare utkrusat, dess kärare fästman” som vittnar om den omsorg som i detta fall mannen lagt ner på sin gåva.

Linfäste 1

Tornspireliknande rockhuvud, skuret ur ett trä med snidad ornering samt spår av blågrön målning. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 004833.

Det var när kärleken besvarades och gjordes offentlig som gåvorna blev mer dyrbara och det kunde då vara i detta steg som mannen gav kvinnan ett linfäste som friargåva. Det ansågs bättre om mannen själv hade tillverkat det föremål han lämnade ifrån sig. Från Västergötland berättas följande: ”Om pojkarna själva tillverkade gåvorna, så var däm i högre värde för flickorna…” Det ansågs mer imponerande och mannen ville ju även imponera på hans förhoppningsvis blivande svärfader.

Men faktum är att det inom denna föremålstyp även går att urskilja en specialiserad hantverksproduktion där en bild av friargåvor som saluslöjd framträder, detta verkar ha varit vanligast i Götalandskapen och Hälsingland. I de fall mannen inte var en lika skicklig hantverkare behövde han inte gå tomhänt till sin käresta utan han kunde istället köpa något i friargåva. För linfästenas del finns det exempel där ett flertal från samma landskap är så lika utseendemässigt att det finns anledning att misstänka att dessa varit en del av en serietillverkning. Ett exempel från Roslagen vittnar om just detta. Där finns det två identiska linfästen som båda har årtalet 1823 inskuret, dock i kombination med olika initialer. Det har tolkats som att dessa är skapade av samma person för två olika kunder som just det året gick i giftastankar och som möjligen då inte var speciellt hantverksskickliga så de anlitade då istället en hantverkare för att tillverka linfästena åt dem.

linfäste 2

Blåmålat linfäste med två kammar och utskurna hjärtan. Det är märkt: ”M B J A”. Detta linfäste är ifrån Brändön, Nederluleå socken. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 004141.

Friargåvor var ofta bruksföremål, redskap som användes i vardagen. Men de var även minnessaker som användes och visades upp vid kollektiva arbetstillfällen under friaretiden där kvinnan kunde visa upp sina vackra gåvor. Typiska friargåvor var arbetsredskap för tillverkning och skötsel av textilier. Exempel på dessa är skäkteträ för linberedning, klappträ och mangelbräde för tvätten eller ett linfäste för spinnrocken.

Linfästen är en del av linberedningen som var en betydelsefull syssla i det svenska allmogesamhället och det är på själva linfästet som man fäster linet när man spinner med en spinnrocka. Linet går igenom en rad olika processer innan det är redo att spinnas. Först och främst ska man skörda linet och därefter sker processerna röta, bråka, häckla och därefter kan man spinna linet till garn. Linfästet är som det låter, ett fäste för linet som man i sin tur satte fast på spinnrocken. På linfästet hängdes linet trådrakt och lodrätt. Genom detta kunde man dra ut linet från underkanten och börja spinna. Linfästet kan vara format som en spira, eller så kan det vara platt och då kallas det istället för rockblad.

linfäste 3

Rockblad av björk med en kam upptill och nedanför en urtagning med ytterligare en kam. Hela bladet genombrutet. Målad i klarblå färg. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 000954.

Linfästen kan bland annat kallas för rockhuvud, rockblad, linhuvud, blånkrona, bånkräkla, hörhuvud och torock. Denna variation av namn för ett föremål kan för vissa av dem ha sin förklaring i att lin har haft andra namn beroende på var i landet man kommer ifrån och där olika dialekter har satt sin prägel på själva namnet för linfästet. Lin har bland annat kallats för ”to” och ”hör” vilket gett namnen torock och hörhuvud. Denna stora namnvariation beror även på själva linet och hur linfästet såg ut, som nämnts tidigare kallas de för rockblad när de är platta till utseendet. När linet var något grövre, det så kallade blångarnet, och skulle spinnas använda man sig istället av en kräckla. Man kan då gissa sig till att blångarn och kräckla har spelat en roll för användandet av namnen blånkrona och bånkräkla.

Linfäste 4

Rockblad i björk. Rektangulärt med rundade hörn. Bladet helt genombrutet med snidade slingor. Målat i rött och grönt. Detta rockblad är ifrån Svartbyn, Överkalix socken. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 00967.

 

I Sverige förekommer linfästen i en stor variation med en rad olika utformningar och utseenden. Förklaringen till att linfästen kunde ha en sådan stor variation utseendemässigt kan bero på att den svenska allmogemannens konstnärliga kunnande till mångt och mycket just varit fokuserat på bland annat detta redskap, vilket även kan återkopplas till att linfästen har nyttjats som en friargåva och då krävt lite extra uppmärksamhet och kärlek från hantverkarens sida.

Vid tangentbordet:
Emma Boman
Arkeolog

 

Källor:
https://www.unt.se/sigtunabygden/kultur/utstallning-pa-skanelaholms-slott-4703966.aspx

http://www.vitterhetsakad.se/ckeditor_assets/attachments/555/intro_lin_blir_gull.pdf

http://www.domboksforskning.se/foremalslexion/rockhuvud_torock.htm

Jirlow, Ragnar. 1924. Om linberedning och linspinning hos svensk allmoge. Ingår i: Fataburen: kulturhistorisk tidskrift. Stockholm: Nordiska museets förlag. Sid. 143-162.

Lillienberg Olsson, Eva. 1993. Kär och valhänt – om friar- och fästmögåvor. Kulturen 1993. En årsbok till medlemmarna av Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige. Lund

Knutsson, Johan. 1995. Kärleksgåvor. Fataburen 1995. I glädje och sorg. Nordiska museets förlag.