Museifotografen är död, länge leve museifotografen!

I takt med det snabba utvecklingen inom digitalfoto i början på 2000-talet växte ett missförstånd fram inom branschen att yrket som museifotograf, själva professionen, skulle bli överflödig. Några museer sa farväl till sina anställda fotografer och köpte digitala kompaktkameror till sina anställda. Att ersätta bildskapare med en kamera blev däremot inte så lyckat och många museer började därför återanställa fotografer några år senare. Museifotograf är inte en bildsättare utan en tolk som förklarar med hjälp av bilder.

Det geografiska avståndet och Norrbottens storlek, ställer stora krav på att vi kan visa vår samlingar och utställningar på ett mer pedagogiskt och enkelt sätt. Tillgängligheten är ett högt prioriterat område inom verksamheten. Det är viktigt att kunna ta del av vårt arbete oavsett var i länet du bor.

Norrbottens museum strävar därför ständigt efter att utveckla mer moderna och bättre metoder för att visa det norrbottniska kulturarvet. En av dessa nya metoder kallas för fotogrammetri och handlar egentligen om att framställa detaljerade 3D-modeller av både föremål, byggnader och hela landskap. Här nedan kan du se ett exempel på hur vi jobbat med denna teknik.

Föremålet är en vikingatida spännbuckla som hittats i Arjeplog. Foto och 3D-arbetet är utfört av Daryoush Tahmasebi.

Andra metoder som vi jobbat med är panoramadokumentationer. År 2013 anlitades Norrbottens museums bebyggelseantikvarier, etnologer och fotografer av företaget LKAB för att dokumentera stadsflytten i Kiruna. Arbetet innebar att dokumentera både arkitektoniska samt etnologiska aspekter av de områden som ligger i rivnings zoner.

Flera rapporter och fotografiska dokumentationer sammanställdes och presenterades. Med hjälp av tekniken “Panorama 360” återskapade vi ett tydligt och pedagogiskt verktyg för efterkommande generationer för att få uppleva dessa miljöer.

Klicka på bilden för att prova själv! Det öppnas då i ett nytt fönster!
stadshus

En av panoramadokumentationerna var av Kiruna stadshus som snart är rivet. Med vår dokumentation kommer vi även i framtiden att kunna gå in i det och uppleva det men virtuellt. Foto: Daryoush Tahmasebi, Norrbottens museum.

Ett annat exempel på hur vi använt denna metod var i samband med att Gammelstads kyrkstad firade 20 år som världsarv. Då producerade Norrbottens museum en kollektion av panoramavyer över kyrkstaden och Nederluleå kyrka.

Klicka på bilden för att prova själv! Det öppnas då i ett nytt fönster!
Kyrk_still_linnel_vinter_360_552-pix-bre

Nu kan du också besöka Världsarvet Gammelstads kyrkstad utan att åka till platsen. Foto: Daryoush Tahmasebi, Norrbottens museum.

Dokumentärfotografi är också en viktig del i Norrbottens museums samtidsdokumentation. Detta sker oftast i projektform och i samarbete med en etnolog. Etnolog och fotograf gör innehållet utifrån sina unika kompetenser, resultatet blir två parallella berättelser som hand i hand förmedlar dokumentationens syfte.

Norrbottens museum har initierat och producerat många djupgående dokumentationer under åren. Gallejaur, Haparanda IKEA-etableringen i Haparanda, Kiruna stadshus, Romer i Norrbotten för att nämna några.

Den senaste dokumentationen “Inland” tilldelades pris för Årets samtidsdokumentation av DOSS, ett svenskt museinätverk för museipersonal som arbetar med samtidsdokumentationer.

Motiveringen löd:

Norrbottens museums del i projektet har varit att dokumentera tre nyskapande företagare i Norrbotten: fotograf Daryoush Tahmasebi och etnolog Sophie Nyblom berättade om Terese och Anders Östling som redesignar möbler inom företaget Udda med flit i Sölkäsaari och Roger Nilsson, Nybyns trädgård, som odlat tomater vintertid. Lisa Kejonen Pauker skildrade med bilder och texter Anna-Stina Svakko, samisk formgivare med företaget Astu Design, som har ateljé i Porjus.”

BildDarre

Terese och Anders Östling ur dokumentationen Udda med flit
Foto: Daryoush Tahmasebi, Norrbottens museum.

Boken och fotoutställningen INLAND blev resultatet av dokumentationen.

Inland

Inland blev utsedd till årets samtidsdokumentation.

Vid tangentbordet denna fredag, museifotograf Daryoush Tahmasebi

”Tänk den som läser dagböckerna om 100 år. Intressant eller hur?” – en etnologs reflektioner kring dagboksskrivande

– Fyra lådor! Och de kommer att bli fler!?

– Ja, men det är väl klart att det blir fler.

– Vad ska du ha dem till?

– Spara, läsa då jag blir gammal. Inte vet jag.

– Läsa då du blir gammal och då ska de stå här till dess. 

– Räcker det inte med en låda?

Ungefär så lät det hemma hos oss för några veckor sedan när jag och sambon städade förrådet och han blev påmind om mina lådor med dagböcker. De är vid det här laget 4-5 stycken och kommer att bli fler eftersom jag är en dagboksskrivare. Problemet är väl dels att det inte finns så mycket plats för långtidsförvaring i vårt hus, men också att vi är inte är helt överens om vad som ska sparas och vad som ska kastas.

Min första dagboksanteckning är gjord 1989 när jag var 10 år. Den första dagboken handlar om stallet och hästar och jag skrev inte särskilt regelbundet. Det var då jag gick i sjuan som jag började skriva dagbok dagligen. Under årens lopp har det blivit en del böcker och vid det här laget har jag tappat räkningen på hur många de är. Jag har framförallt skrivit i anteckningsböcker av olika slag, men parallellt har jag också haft en färdigtryckt 3-, 5- eller 10-årsdagbok av den modell där sidorna är förtryckta och man gör korta noteringarna varje dag.

 

Dagboksskrivandet har en lång historia och idag fungerar de bevarade böckerna från tidigare sekel som ett historiskt källmaterial. Kända personers anteckningar kan användas i forskningssyfte för att förstå det förflutna och för att berätta om en händelse, person eller plats. Anteckningarna kan bearbetas och ges ut som böcker eller användas som underlag till biografier om kända personer. En av dem mest kända dagböckerna är kanske Anne Franks dagbok, som i alla fall vi hade som obligatorisk läsning när jag gick i högstadiet.

På 1990-talet uppstod en ny variant av dagboksskrivande när bloggandet blev populärt och allt fler började offentliggöra sina personliga reflektioner om livet på nätet. Idag har det skett ytterligare en utveckling och det finns de som försörjer sig som bloggare och uttrycksformeran handlar om såväl ord, bild och film. Personligen har jag inte ännu fattat tycke för att skriva dagbok digitalt, även om det skulle lösa vissa utrymmesproblem i vårt förråd. Tror det handlar om att det är den där stunden då jag sätter mig med penna och dagbok som är viktig för mig.

Vad är det då som driver oss som skriver dagbok. Vid en sökning på Google om dagboksskrivning får jag träffar som lyfter fram att det är ett sätt att reflektera, dokumentera och bearbeta. I skrivandet kan man låta tankar och känslor komma till uttryck och saker man grubblar på kan få en lösning. Det är också ett sätt att dokumentera sitt liv och sina upplevelser på samma sätt som man fotograferar och dokumenterar sitt liv i bilder. Många träffar handlar också om dagboksskrivandet som en läkande process. Där skrivandet är ett verktyg och används som terapi för att bearbeta tunga perioder i livet eller traumatiska minnen och händelser. Att ”skriva av sig” kan också vara ett sätt att arbeta med sig själv och stärka sin egen självkänsla. Inom mindfulness brukar det ofta talas om den så kallade tacksamhetsdagboken. Då du varje sätter dig en stund och funderar ut tre positiva saker som hänt under dagen. På så sätt uppmärksammar du det positiva i ditt liv och bär det med dig till nästa dag.

För mig handlar dagboksskrivandet om en blandning av allt ovan. Det är en stund att stanna upp och reflektera över dagen eller livet i stort, men det är också ett tillfälle då jag dokumentera det som händer. I mitt skrivande låter jag ofta tankarna och känslorna få fritt utrymme, ibland hittar jag lösningar på problem och ibland snurrar jag runt i tankevurpor. Jag tänker att dagböckerna kan vara bra att ha i framtiden då jag vill minnas saker eller kolla upp hur saker och ting egentligen var. På samma sätt som jag gör fotoalbum för att bevara vissa ögonblick. Visserligen har det funnits perioder då det blivit sporadiskt skrivet men i princip har jag skrivit dagbok regelbundet sedan 1992. Innehållet handlar om vardagen och det som varit typiskt för de åldrar jag har gått igenom. Ibland har jag varit duktig på att limma in små minnessaker medan jag andra perioder endast fyllt sidorna med text.

Några dagar efter vår förrådsstädning går jag ner till arkivet på museet för att göra research inför ett fältbesök på Rikti-Dockas i Överkalix. Ett nybygge som uppstod på 1800-talet där fyra generationer ur samma släkte har bott. Torbjörn Riktig är den femte generationen i släkten och han har sedan 1970-talet använt en av stugorna på gården som sommarstuga. Torbjörn kom för ett tag sedan till oss och ville donera material om Rikti-Dockas till arkivet. Det som fångar min uppmärksamhet i materialet är fem anteckningsböcker som visade sig innehålla anteckningar från hans vistelser på Rikti-Dockas sedan 1970-talet. Han skriver om när han kommit dit, hur vägen var, vilka som hälsat på, vilket väder det har varit, vad de har gjort och så vidare. Små vardagsanteckningar som ger mig som läsare en inblick i såväl Rikti-Dockas historia som Torbjörns vistelser där.

 

 

 

Jag utgår från att det finns dagboksskrivare bland er som läser detta inlägga och det skulle vara roligt att höra era tankar kring era dagböcker och er ert skrivande? Vill du kan du svara på följande frågeställningar:

  • Vilken funktion fyller dagboksskrivandet för dig och vad är det du skriver om?
  • För vems skull skriver du?
  • På vilket sätt skriver du: i fysiska böcker eller digitalt? Och hur länge har du skrivit?
  • Har du funderat på vad som ska hända med dem i framtiden? Ska de likt Torbjörns lämnas in till arkiv eller ska de kastas den dag du är borta?

 

Sommarhälsningar,

Sophie (som nu ska logga ut för semester)