Magiska paddor, otäcka gengångare och ilskna bergkärringar

Dessa varelser är några folktroväsen som de gamla Luleborna trodde på. Paranormala upplevelser har nämligen i århundraden påverkat och fascinerat oss människor. Genom alla tider har vi försökt förstå vår omvärld och märkliga händelser som inträffat. Folktro om det övernaturliga är därför urgammal och var i äldre tider en naturlig del av människornas världsbild. Många gamla sägner handlade därför om dessa okända och ofta ganska skrämmande varelser.

Bild 1.jpg

Världen ansågs full av övernaturliga väsen. Foto: Jennifer Wikström.

I våra folkminnesarkiv finns gott om uppteckningar om olika magiska väsen, vilket visar den rika berättartradition som förr fanns om det övernaturliga. Människorna levde i en muntlig kultur där berättandet var en naturlig del av vardagen. Berättelserna upprätthöll inte bara tron på en övernaturlig värld utan förmedlade också viktiga värden om tillvaron mellan generationerna. Barn fick redan i unga år höra talas om olika varelser som befolkade naturen. Genom berättelserna lärde de sig om vad som var sant och viktigt.

Bild 2.jpg

Barn lärde sig tidigt att tro på spöken och oknytt. Foto: Fredrik Norberg.

De folkliga trosföreställningarna hjälpte också människorna att förstå svåra händelser genom att förklara det som verkade oförklarligt. Folksägnerna kunde därför skänka tröst och ge mening åt besynnerliga händelser. Folktron fungerade också som ett rättesnöre för hur man skulle handla i olika situationer. Överallt fanns dessa varelser man antingen skulle hålla sig väl med eller akta sig för. Många berättelser handlade därför om vilka beteenden man skulle undvika för att slippa de övernaturligas vrede. Genom att veta hur man skulle agera kunde man känna sig trygg, men råkade man reta upp ett väsen förmedlade sägnerna också hur man kunde ta sig ur en sådan situation.

Bild 3..jpg

Folktron förmedlade viktiga förhållningsregler för människorna. Foto: Caroline Blomgren.

Vissa sägner var rena varningssägner medan andra var förklaringssägner som beskrev hur en företeelse uppkommit. Andra var så kallade pedagogiska sägner som syftade till att ge människorna levnadsregler och kunskap. Sägnerna var också redskap att hantera rädslor och laddade ämnen. Exempelvis skildrar sägner om gengångare ofta människors rädsla inför döden, medan sägner om mördade spökande barn istället gestaltar synen på ogifta kvinnors förbindelser i en tid då de fördömdes så starkt att de drevs att mörda sina egna barn.

Folksägnerna är därför en rik källa till kunskap och en viktig del av vårt immateriella kulturarv. Hägnan vill därför sprida kunskap om äldre tiders föreställningsvärldar för att öka förståelsen för hur människor har trott och tänkt i gamla tider och för hur samhället förändrats. Av den anledningen synliggör friluftsmuseet dessa trosföreställningar varje höst under museets spökvandringar.

Bild 4..jpg

Spökvandring på Hägnan. Foto: Fredrik Norberg.

Spökvandringarna såg dagens ljus, eller snarare nattens mörker, en kulen augustikväll 2011. Vandringarna har sedan starten syftat till att sprida kunskap om den norrländska folktron. Museet har därför letat i de allra mörkaste vrårna i våra folkminnesarkiv efter lokala trosföreställningar och funnit många spännande sägner.

Bild 5.jpg

I folkminnesarkiven finns mycket material om det övernaturliga. Foto: Beatrice Norberg.

Arkivmaterialet har visat att många sägner handlat om de underjordiska, ett slags övernaturligt grannfolk som det var viktigt att hålla sig på god fot med. De underjordiska levde ofta under marken men de kunde också bo i bergen eller i människornas närhet. I övre Norrland är de mest kända som vittra medan de i södra Sverige ofta kallades vättar. I trakterna kring Luleå har man inte talat om vittra utan istället om en identisk varelse; bergkärringen och hennes familj.

Bergkärringen är Luleå folktros mest framträdande varelse. Hon har ofta beskrivits som en gammal magisk gumma med hemska trollhundar som enligt många sägner bodde i Bälingeberget.

Bild 6.jpg

Bergkärringen och hennes hundar lär ha visat sig på många platser. Illustration: Alva Skog.

Precis som med andra övernaturliga varelser var det viktigt att behandla henne med respekt, annars kunde det gå riktigt illa. Hon var nämligen en lättretad typ som inte tvekade att spöa folk kutryggiga eller stänga in dem tills de svalt. Men bergkärringen kunde också belöna de som hjälpt henne med rikliga gåvor.

Enligt folktron kunde de underjordiska ibland förvandla sig till grodor eller paddor. Just groddjur har haft en framträdande roll i folktron. Enligt en spridd föreställning hade de ett övernaturligt ursprung och besatt magiska egenskaper.

I Luleå har det också talats om en magisk padda som kallades ”meokarn”. Denna meokar hade en riktig förkärlek för att sitta vid förstugubron och hänga vilket inte alltid uppskattades av de boende. Det sägs att hur man än försökte få bort den kom den alltid tillbaka. I en by utanför Luleå ska man i 40 år försökt bli av med en meokar utan att lyckas.

Enligt folktron kunde man inte slå ihjäl en meokar för då skulle man drabbas av allehanda hemskheter och olyckor. En betydligt säkrare metod var istället att sätta den på en vippbräda och ”sprätta” iväg den. Metoden har använts i hela Sverige för oönskade groddjur och kallades att ”gifta groda” men har i Luleåtrakten omnämnts som ”himlasprätt”.

De folkliga trosföreställningarna omtalade inte bara magiska djur utan också platser där spöklika fenomen ska ha inträffat. En riktigt omtalad spökplats är den så kallade ”Spökbacken” som ligger mellan Rutvik och Gammelstad i Luleå. Det finns många berättelser om alla vettskrämda hästar som vägrat att passera för alla spöken i backen.

Bild 7.jpg

Spökbacken har varit en riktigt omtalad spökplats. Foto: Beatrice Norberg.

Enligt folktron har det inte bara spökat i Spökbacken utan på fler platser. Den som vill höra mer spökhistorier, och har nog starka nerver, är rysligt välkommen på Hägnans spökvandringar under vecka 41 till vecka 44.

Vid tangentbordet:
Beatrice Norberg, museipedagog
Friluftsmuseet Hägnan/Gammelstads Visitor Centre

Läs mer:
Almquist, S (1984). Gengångarföreställningar i svensk folktro ut genreanalytisk synpunkt. Stockholm
Arvidsson, A (1999). Folklorens former. Lund
af Klintberg, B (1986). Svenska folksägner. Stockholm
af Klintberg, B och Palmenfelt, U (2008). Vår tids folkkultur. Stockholm
Odstedt, E. (2004). Norrländsk folktradition. Uppsala
Hagberg, L (1937). När döden gästar. Svenska folkseder och svensk folktro i samband med död och begravning. Stockholm
Norberg, B (2013). Skrock och skrömt. Folktro om övernaturliga väsen i Luleåtrakten. Luleå
Schön, E (2001). Folktro från förr. Stockholm
Stattin, J (2006). Från gastkramning till gatuvåld. Stockholm

Isskåpen – en svalkande historia

Vi har precis lämnat den varmaste julimånaden sedan SMHI började sina mätningar för 260 år sedan… En del har njutit av värmen medan andra har längtat till svalare tider. Undertecknad tillhör den senare kategorin och därför kommer detta blogginlägg att handla om isskåp – kylskåpets föregångare.

Att konservera mat med kyla är ingen ny uppfinning. Detta vittnar alla förvaringsgropar och jordkällor runt om i landet om. Men att systematiskt kyla ner matvaror och drycker i skåp med isblock var en uppfinning som såg dagens ljus i början av 1800-talet. Då ska en ung man vid namn Thomas Moore ha konstruerat en enkel variant av isskåp för att frakta smör mellan Maryland och Washington D.C. i USA. Idén imponerade till och med på dåvarande president Jefferson som åkte ut till Moores gård för att inspektera uppfinningen. Idén spred sig och resulterade i produktion av isskåp i den västliga världen. Skåpen blev vanligare under senare delen av 1800-talet och en bit in på 1900-talet. Isskåpen var dock inget som fanns i var mans hem utan bara i de mer välbeställda, borgliga bostäderna, i städerna. Efter andra världskriget blev det allt vanligare med mekaniska kylskåp.

isspaak_nbm-10437-1_foto_aake-aastroem

Ett av två isskåp som finns i Norrbottens museums föremålssamling. Skåpet har en gång ägts av konsul Albert Petterson och hans familj i Luleå.
Foto: Åke Åström © Norrbottens museum

Isskåpen
Isskåpen var tillverkade i trä utvändigt och klädda med plåt invändigt. De såg ut ungefär som ett kylskåp, med hyllor för matförvaring. Upp- eller nertill staplades isblock och det fanns ett avrinningshål nertill där smältvattnet rann ut.

20180726_083728_d_2_finish_size_clon_ 1

Isskåpet Temperator ansågs höra till de bättre på marknaden. Detta skåp tillhör också museets föremålssamling. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum

Nymodernigheten försågs ofta med bruksanvisning, så också isskåpet ovan. På insidan av skåpsluckan kan man se följande instruktioner:

20180726_083654redsizecontrast

Instruktioner fastlimmade på insidan av skåpsluckan. Foto:  Jannica Grimbe © Norrbottens museum

Många isskåp var dekorationsmålade för att likna marmor. Bland de bättre isskåpen nämns märkena ”Svenske” och ”Temperator”. Båda dessa skåp hade isbehållaren överst vilket gav bäst kylegenskaper. Från isbehållaren leddes smältvattnet ned längs skåpets båda sidoväggar till uppsamlingskärlet längst ner i skåpet. Smältvattnet bidrog på detta sätt till en jämnare fördelning av kylan i skåpet.

_8010013red456

Isbehållaren högst upp i skåpet bestod av galvaniserad plåt och hade små hål på sidorna som smältvattnet kunde rinna ut igenom. Behållaren var löstagbar så att den kunde tas ut och rengöras. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.

Isupptagning och förvaring
Isen till isskåpen sågades upp i ca 50x50cm stora block ur sjöar och älvar om vintern med vanlig stocksåg. De lades därefter i stora högar, helst på torra sol-och vindskyddade platser. Högarna täcktes sedan med tjocka lager sågspån eller torvjord. Detta fungerade som isolering för att bevara isen under hela året. På en del platser förvarades isen också i ishus. Dessa byggdes med dubbla väggar för att ha så stor isolerande verkan som möjligt.
Isblocken var en efterfrågad vara, inte bara bland städernas bättre ställda hem, men också av mejerierna och bryggerierna. Här användes stora mängder is för avkylning av grädde, mjölk och smör samt vid bryggeriprocessen.

1982000010256_isupptagn_Luleå

Isupptagning på älven 1945 © Luleå kommuns bildarkiv. Fotograf: Carl Josefsson. Bildnummer: 1982000010256

Iskarlar
Isblocken levererades till hemmen av iskarlar. Iskarlar använde i början häst och vagn för att frakta isen men gick senare över till att använda lastbilar. För att underlätta hanteringen av de ca 50x50cm stora iskuberna använde han sig av en istång. För att skydda sig mot isblockens kyla bar iskarlen ett skinnkläde (se bilden nedan).

028a80f4-ef1a-412a-98d2-1faad56d5cf1_iskarl

Iskarl med isblock på ryggen vid sin häst och vagn på Strandvägen i Stockholm. Okänd fotograf. Bilden tagen 1912-1925. Originalbild arkiverad och utlånad av Stockholms stadsmuseum.

Till hushållen i städerna kom iskarlen 1-2 gånger i veckan och levererade is till isskåpen.

Vid tangentbordet: Jannica Grimbe (som i juli helst velat bo i ett isskåp 😉 )