Etnologiska tillbakablickar

Året närmar sig sitt slut och i mitt sista blogginlägg känns det naturligt att summera det gångna arbetsåret. 2014 har varit ett intressant år med utmaningar och nya kunskaper. De tre stora projekten jag har arbetat med har varit utställningen Hosta – en sjuk historia, dokumentation av kulturmiljöer i Kiruna och projektet Eco Local in a global world. Och det är dessa tre jag tänkte titta tillbaka på.

Hosta – från visioner till invigning av utställningen

I mina anteckningar från ett planeringsmötet i januari och hittar följande:

Vilken berättelse är det vi ska berätta? 

  • Spår 1: Sjukdomen: fakta, då och nu, behandling/vård, kampen.
  • Spår 2: Livet med sjukdomen – urberättelserna med kärlek, sorg, saknad, rädsla, skräck, glädje och förälskelse och vänskap.
  • Spår 3: Sandträsk sanatorium – koppling till Norrbotten och även lyfta fram barnkolonier.
  • Staten, samhället och individen olika konsekvenser.
  • Dödens närvaro men även livet med sjukdomen, hoppet.
  • Livet i dödens väntrum.
  • Enskilda berättelser/livsöden. Drabbade, personal.
  • Tilltala känslor: SAKNAD, KÄRLEK, RELATIONER, SORG, SKRÄCK, RÄDSLA, HOPPET, SKAMMEN

Min roll var att intervjua människor som kunde berätta om sjukdomen på olika sätt. Några hade varit sjuka själva och andra hade genom sitt arbete mött tbc. Det blev en del resor inom länet men även utanför länsgränsen.

Jag åkte till Matfors utanför Sundsvall för att träffa Elli-Karin Rosfjäll som drabbades av tbc i skelettet som 4-åring och fick tillbringa 8 år på sanatoriet i Vejbystrand. Hon var 12 år när hon fick återvända hem till sina föräldrar och syskon. Foto: Björn Grankvist, Murberget.

Jag åkte till Matfors utanför Sundsvall för att träffa Elli-Karin Rosfjäll som drabbades av tbc i skelettet som 4-åring och fick tillbringa 8 år på sanatoriet i Vejbystrand. Hon var 12 år när hon fick återvända hem till sina föräldrar och syskon. Foto: Björn Grankvist, Murberget.

 

Ann Åkesson var en av informanterna i Hosta-projektet 2014. Bild inlånad av Ann.

Jag fick också se västkusten för i Halmstad hittade vi Ann Åkesson. Hon är infektionsläkare i Halland och har även arbetat åt Läkare utan gränser i många år. I olika projekt har hon mött tbc:n i andra delar av världen. Den här bilden är tagen från det senaste projektet hon deltog i som riktade sig till barn med multiresistent tbc i Tadzjikistan. Bilden är lånad av Ann.

I september invigdes utställningen och det var spännande att efter många månaders arbete få se resultatet. Visst den kanske inte blev precis så som vi såg den framför oss på det där mötet i januari. Utformningen förändrades under resans gång. Vissa idéer blev verklighet och andra inte. Nu då jag läser anteckningarna tycker jag ändå att vi lyckades få med det mesta.

Foto: Daryoush Tahmasebi  © Norrbottens museum.

I ”Black-boxen” rullar projektioner som vittnar om sjukdomens framfart i det förflutna och nuet.

Foto: Daryoush Tahmasebi  © Norrbottens museum.

I Sanatorierummet hittar du bland annat föremål från Sandträsk sanatorium och berättelser från den tid när tuberkulosen härjade som värst i Norrbotten.

Foto: Daryoush Tahmasebi  © Norrbottens museum.

Du får möta Elli-Karin och lyssna till hennes berättelse. Foto: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum.

Detta var några glimtar från utställningen och den är värd ett besök.

 

Järnvägshotellet, Boställshus 9 G1 och Godsmagasinet – årets Kirunaobjekt

Jag återvände också till Kiruna och den fortsatta dokumentationen av Järnvägsstationsområdet. Nya objekt och ny kollega när bebyggelseantikvarien Jennie Björklund började jobba hos oss och med projektet i Kiruna. Måste erkänna att Järnvägshotellet och boställshuset (även kallat Tullhuset och Hotell Rallaren) var intressantare än Godsmagasinet. Järnvägshotellet har en över 110-årig historia som hotell och det är mycket som har hänt under de åren som jag har fått höra om i intervjuer och kunnat läsa om i arkivmaterial.

Men boställshuset charmade mig eftersom mycket av det gamla finns kvar även om det är ombyggt och renoverat i omgångar. Vi lyckades dessutom lokalisera två personer som bodde i huset som barn. En av dessa var Peter Hall som bodde i Kiruna 1948-55 och han hade flera fotografier i sitt album från dessa år som vi fått låna.

Peter Hall var en av informanterna i Kirunadokumentationen 2014. Bilden är lånad av honom.

Peter framför den öppna spisen i vardagsrummet. Bilden är tagen av hans far Holger Bengtsson.

Peter Hall var en av informanterna i Kirunadokumentationen 2014. Bilden är lånad av honom.

En till av Peters bilder som visar vardagsrummet i deras lägenhet på den övre våningen i huset. Bilden tagen av hans far Holger Bengtsson.

Det som också var roligt med Kirunaprojektet i år var att vi åkte upp i december för att presentera vårt arbete. På grund av diverse missöden hade inte informationen nått ut om att vi skulle vara där så det blir troligen en repris i vår. Och då vi ska se till att marknadsföra det lite bättre. 🙂

Jennie Björklund berättar om dokumentationsprojektet 11 december 2014. Foto: Sophie Nyblom Ett © Norrbottens museum.

Jennie Björklund berättar om dokumentationsprojektet av Järnvägsstationsområdet. Foto: Sophie Nyblom Ett © Norrbottens museum.

Inland – ett inspirerande samarbetsprojekt i Sune Jonssons fotspår

Det tredje projektet som det nu är bråda dagar med är Eco Local in a global world som kommer att resultera i utställningen Inland. Projektet drivs av Sällskapet Sune Jonssons Vänner och Västerbottens museum och de fyra länsmuseerna i de nordligaste länen har under året gjort fotodokumentationer som ska visas i en gemensam fotoutställning.

De tre dokumentationer Norrbottens museum bidrar med handlar om fyra människor som på olika sätt förverkligar sina drömmar genom sitt företagande. Två av dokumentationerna har jag och Daryoush Tahmasebi gjort och den tredje har Lisa Kejonen Pauker ansvarat för.

Ett av företagen som dokumenterades i Eco Local in a Global World var Nybyns Trädgård som drivs av Roger Nilsson. Foto: Daryoush Tahmasebi  © Norrbottens museum.

Ett av företagen som vi har besökt är Nybyns Trädgård. Det drivs av Roger Nilsson som 2012 blev Sveriges första åretruntodlare av tomater. Hans växthus vinterväxthus står invid Kalixälven i Nybyn några kilometer utanför Överkalix och vintertid sprider sig ljuset från specialbelysningen vida omkring. Foto: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum.

Ett av företagen som dokumenterades i Eco Local in a Global World var Udda med flit som drivs av Terese och Anders Östling. Foto: Daryoush Tahmasebi  ©

I Sölkäsaari några kilometer norr om Haparanda hittar vi Terese och Anders Östling som driver företaget Udda med flit, ett möbeltapetseringsföretag. De vill skapa möbler med en lite annorlunda och mer personlig karaktär utifrån kundens önskemål och deras egna känsla för design. Foto: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum.

Anna-Stina var en av de företagare som ingick i museets dokumentation inom Eco Local in a Global World projektet. Foto: Lisa Kejonen Pauker.

Lisa har dokumenterat Anna-Stina Svakkos arbete och vardag. Anna-Stina är samisk formgivare och den enda i Sverige som har mästarbrev i duodji, samisk slöjd. Hon driver sedan tio år tillbaka företaget Astu Design i Projus. Foto: Lisa Kejonen Pauker.

 

Så summa summarum har det varit ett otroligt roligt år och jag är glad att jag fått möjligheten att prova på etnologjobbet på ”riktigt”. På papperet ser 2015 ut att bli minst lika intressant och utmanande med invigning av utställningen Inland i februari och fortsatta dokumentationer i Kiruna, Norrbottensutställningen och troligen massa annat också.

God Jul och Gott Nytt År!

/Sophie som ser framemot julledigheten

Fotografier och fotoalbum – ett ämne som fascinerar mig

För två veckor sedan var jag och några kollegor till Umeå på ett möte inom Eco Local projektet. Syftet var dels att reflektera och diskutera det dokumentationsarbete som har genomförts under sommaren i de olika länen men också att planera den kommande utställningen som ska visas 2015. Utställningen kommer att heta ”Inland” och visas på de fyra länsmuseerna i Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland och Jämtland.

Vi träffades på Västerbottens museum och första programpunkten var en rundvandring och visning av Sune Jonsson Centret. Där visades ”Tidens långsamhet och livets flykt” en utställning om och med kulturhistoriska fotografier. Niclas Östlind har forskat om dessa bilder som har tillkommit, samlats in, vårdats och visats inom ramen för de kulturhistoriska museernas verksamhet.

Sune Jonsson Centers Foto: Sophie Nyblom © Norrbottens museum.

Det var gripande bilder om olika företeelser i tid och rum; allt från bärplockande thailändare som Margareta Klingberg fotograferat i både Västerbottens skogar och i deras hembyar till Micke Bergs dokumentation av Skogsnäskollektivet i Ångermanland  i slutet på 70-talet.

DSC_0503

Samling av olika modeller av fotoalbum på Sune Jonsson Centers Foto: Sophie Nyblom © Norrbottens museum.

Den sista delen av utställningen tillägnades privata bilder och amatörfotografen. Montern med uppslagna album fick många att skratta igenkännande åt såväl upplägg, bildval som bildtexter. För mig väcktes också helt andra minnen. Jag minns slitet, stressen och glädjen när jag skrev min pro gradu avhandling i Etnologi. Det var alltså min magisteravhandling eller D-uppsats heter det på den här sidan vattnet.

”Mitt liv i bilder” En studie om privata fotografier och fotoalbum som fästpunkter för levnadsberättelsen är titeln på min avhandling. Den handlar om hur man genom att fotografera dokumenterar sitt liv och hur man sedan konstruerar fotoalbum för att berätta en berättelse om sig och sitt liv. Jag var också nyfiken på vad det var som driver människor att fotografera och göra album och på vilket sätt de använde sina album.

Jag gjorde tio intervjuer med informanter i olika åldrar under 2003-04. Det visade sig vara i skiftet mellan den analoga och digitala tekniken. Några av de jag träffade hade nyligen köpt en digital kamera men de flesta fotade analogt och man litade inte riktigt på den digitala bilden och tekniken. Mitt fokus var ju också den analoga bilden och ”riktiga” dvs fysiska fotoalbum eftersom jag också var nyfiken av processen då de valde ut bilderna till albumen och konstruerade sin visuella levnadsberättelse.

negativ

Det var negativets tid. Foto: Sophie Nyblom © Norrbottens museum.

fack

Minns ni spänningen då man fick fodralet med de framkallade fotona i sin hand? Man hade ingen aning om bilderna blivit bra eller ibland kanske man inte ens minns vad man hade tagit av för man hade snålat med de 24 bilderna som fanns på en rulle så länge. Sophie Nyblom © Norrbottens museum.

Alla album

Delar av min egen albumsamling. Foto: Sophie Nyblom © Norrbottens museum.

895_9550 liten

Ett urval sommarbilder i ett av mina album som min moster har gjort åt mig. Det är jag och hon på bilderna. Foto: Sophie Nyblom © Norrbottens museum.

Mina slutsatser var att fotoalbum,  precis som fotografier, är mångbottnade och att bilderna egentligen mest kan ses som fästpunkter för levnadsberättelsen. För sin ägare är fotoalbumen betydelsefulla och kan användas som minnesdepåer över det förflutna och bilderna visar viktiga livshändelser för individens identitet. I den närmaste kretsen kan albumen också ses som en enhetlig levnadsberättelse eftersom de har information och kunskap om det som bilderna visar; de känner till miljöerna, vet vem personerna på bilderna är och relationerna som skildras etc. Men för en utomstående blir ett fotoalbumen ofta en väldigt ytlig presentation av människorna och man ser inte de dolda betydelserna som finns i fotografiets olika skikt.

Ett litet experiment för att visa vad jag menar. Vad ser ni på bilden nedan?

895_9555 liten

Vad berättar bilderna? Foto: Sophie Nyblom © Norrbottens museum.

Då och då leker jag med tanken att forska vidare och för några år sedan gjorde jag seriös försök att få en doktorandplats och fördjupa mig i ämnet, kom dock alltid på silverplats. Det skulle vara jätteintressant att studera hur allt har förändrats nu när vi knappt fotograferar med digital kameror längre utan främst med våra mobiler och våra album är på Instagram, Facebook och andra sociala medier.

DSC_0595

Dagens fotoalbum. Foto: Sophie Nyblom © Norrbottens museum.

Det finns en forskare i Stockholm, Anna Dahlgren, som gjort en del studier kring fotoalbum och våra privata fotografier sedan jag skrev min avhandling. Så kanske får min nästa bokbeställning innehålla någon av hennes böcker. För det ett fenomen och en företeelse jag är fascinerad över. Vilka bilder är det vi tar och vilka bilder laddar vi upp för att visa omvärlden. Tidigare visades bilderna i fotoalbum åt släkt och vänner eller genom diabildvisningar semestrar med den ambitiöse pappan som fotograferat massor och knappt fanns med på en bild själv. Idag sprider vi våra bilder i cyberrymden utan att riktigt veta vem vi riktar oss till och vem som kommer att se våra bilder. Vad är det som driver oss? Lägger vi ut bilder på våra barn och våra hem för vår egen skull eller för att ”alla andra gör det” eller? Och vem publicerar mest bilder, på den analoga tiden var det ofta ”mannen” som fotograferade men tittar jag i min egen bekantskapskrets är det främst mina kvinnliga vänner som fotograferar och sprider bilder omkring. Männen är mera återhållsamma med såväl fotografering som spridning. Hur ser det ut i er bekantskapskrets? Och vad betyder det?

När jag laddar upp bilder brukar jag motivera det med att det är ett enkelt sätt att visa bilder åt släkten i Finland. Men jag kunde ju lika gärna skicka ett mail med bilder åt dem som en privat visning så jag väljer också trenden med Instagram och Facebook. Kanske för att då kan jag samtidigt upprätthålla en kontakt med vänner och bekanta som jag i den stundtals stressade vardagen inte hinner träffa och ha kontakt med på annat sätt än via sociala medier. Då behöver vi när vi väl ses inte vara helt främmande för vad som händer i den andras liv. Men precis som i fotoalbumen så är ju alla våra bilder på nätet bara en ögonblicksbild av en stund i verkligheten och det är stor chans att många av budskapen i bilden inte uppfattas hos betraktaren utan det blir bara en ”bild”.

Det finns hur mycket att skriva och diskutera om det här ämnet och det berör många av oss på ett eller annat sätt vare sig man laddar upp massa bilder på Facebook eller inte.

Tillbaka till albumsbilden. Vad ser ni?

895_9555 liten

Foto: Sophie Nyblom © Norrbottens museum.

Jag ser min mamma Ann-Sofie (hon med rosett i håret) tillsammans med sina kusiner Gunnel och Margareta. Det är en sommar i slutet på 50-talet och ”Sverigekusinen” Margareta är hemma och hälsar på. De tre flickorna var i samma ålder och det finns många bilder från dessa sommarbesök i albumen. Det var alltid lite spännande då ”Sverigesläkten” kom på besök. De hade lite annorlunda kläder och finare, farbror hade kanske börjat prata lite annorlunda och troligen hade med sig några svenska delikatesser som inte fanns i butikerna i Finland. På dessa bilder är i Munsala och det är mammas faster Gunni som har tagit bilderna. Det här uppslaget finns i ett av Gunnis album som min moster Ulla-Stina idag har i sin hylla.

/Sophie

– som fick anledning att plocka fram och damma av sin avhandling som står i bokhyllan och samlar damm när hon skulle skriva det här inlägget