Hur blev Norrbotten en del av Sverige?

Som jag beskrivit i ett tidigare blogginlägg på vår blogg dominerades Norrbotten fram till tidigt 1600-tal såväl socialt som ekonomiskt av erämarksekonomin. En social och ekonomisk struktur väl anpassad efter de lokala förutsättningarna med rötterna åtminstone i vikingatid.

En erämarksekonomi kännetecknas av ett mycket vidsträckt resursutnyttjande i en mängd olika miljöer och med tyngdpunkten lagd vid olika näringsverksamheter under särskilda tider på året. En avancerad blandekonomi kan man kalla det. I Norrbotten har denna blandekonomi inneburit att man utsträckt sitt resursutnyttjande över stora delar av nuvarande Barentsområdet i allt från fjällmiljö till hav, från fiske, jakt och jordbruk till handel och seglation.

En fullt utvecklad erämarksekonomi krävde många händer och kunskaper tillgängliga. Därför växte det fram stora familjer och stora hushåll med många vuxna individer som kunde engageras i den myriad av näringar man bedrev, det krävde också att hushållet innehade en omfattande bredd av specialkunskap i allt från hur man konstruerade pator (fasta fisken), kunskap om farbarheten i älvarna, kunskap om var strömmingen gick till, båtbyggnad, jakttekniker, handelskontakter till svedjebrukandets svåra konst.

Denna blandekonomi och sociala organisation som bl.a. återspeglas i påskalängden, en skattelängd från 1559, var förhållandevis oberoende av ett utomstående maktcentrum dvs. för Norrbottens del framför allt de ökande intressena från svenska kronan under 1300-tal. I den norrbottniska blandekonomin uppfyllde storfamiljen eller storhushållet de flesta behoven, det fanns få kompetenser som inte kunde tillgodoses och få näringar som inte kunde nyttjas i ett samhälle som det som beskrivits ovan.

Detta system gav upphov till en självständig och relativt oberoende ekonomi vilket kom att gå i klinch med de ökande intressena i området från kungarikena och furstendömena i området. De ökande intressena från framför allt Novgorod, Sverige och Norge skall ses mot bakgrund av den växande betydelsen av handels- och marknadsekonomin. Åtminstone från och med vikingatid kan vi observera att nuvarande Norrbotten inkorporeras allt mer i ett marknadsekonomiskt system där framför allt pälsverk och fisk kom att utgöra de viktigaste råvarorna.

På grund av avstånd och okunskap kunde däremot ingen av de relativt svaga centralmakterna i Novgorod, Norge eller Sverige upprätthålla en direkt kontroll över nuvarande Norrbotten. Norrbotten betraktades istället som en allmänning som delades mellan de tre rikena just på grund av att ingen av dem kunde backa upp sina anspråk på området med reell makt.

Detta regleras sedan i Nöteborgsfreden år 1323 och Novgorodfreden år 1326 som utgör de första överenskommelserna för suveränitet över norra Skandinavien. Då avtalas att nuvarande Norrbotten skall utgöra en allmänning tillgänglig för undersåtar underställda Novgorod såväl som för de svenska och norska kungamakterna utan konflikter mellan parterna.

Under 1300-tal var alltså Norrbotten inte en del av Sverige även om svenska kronan strävade efter detta.

Hur blev Norrbotten svenskt då?

Processen att införliva nuvarande Norrbotten i det svenska riket var lång, kantad av tvång och kan egentligen inte sägas ha avslutats förrän långt in på 1900-tal.

Om man studerar den svenska kronans och sedermera statens agerande här i norr så kan vi återskapa hur denna medvetna och  process för att införliva nuvarande Norrbotten i kungariket Sverige såg ut:

1. Slå ut den fria handeln

Detta var något som påbörjades redan under 1300-tal bl.a. genom det bottniska handelstvånget som tvingade norrbottningar och norrlänningar i allmänhet att bedriva sin handel via Stockholm.Kronan strävar från första början efter att kontrollera det rika laxfisket i älvarna och handeln med pälsverk för att på så sätt få inkomsterna direkt till statskassan.

Böndernas egna handel skulle helst förbjudas helt vilket den i princip kom att bli med tiden, till att börja med inskränktes den dock och försvårades. Förutom att kronan begränsade handeln utom länet som ägde rum via sjöfart ville man även begränsa landsköpet, d.v.s. de bondeköpmän som bedrev handel på särskilda marknadsplatser i Norrbotten, som Jokkmokk och nuvarande Torneå.

Kunde man hindra landsköpet skulle en viktig motor i den lokala ekonomin slås ut och allvarligt försämra befolkningens möjlighet till utkomster. Påföljderna för brott mot landsköpsförbudet var medvetet svåra för att få bukt med en befolkning som inte ville anpassa sig till den centraliserade handeln koncentrerad till borgerskapet och städerna.

En parallell utveckling kanske kan vara kampen mellan farmannabönderna och borgarna i Visby på Gotland som kulminerade 1288 då bönderna led nederlag och deras möjligheter att bedriva handel kringskars kraftigt.

2. Ställ upp handelshinder för att sedan ta kontroll över handeln

När den fria handeln kraftigt begränsats eller helt slagits ut var nästa steg för kronan att ta kontroll över handel och skatteuppbörd. Det bottniska handelstvånget, etableringen av särskilda handelsplatser samt sedermera köpstäderna ska ses i linje med denna åtgärd.

Dessa åtgärder kunde motiveras från kronans sida med protektionistiska och även merkantilistiska argument. Det är mot bakgrund av denna åtgärd samt kronans strävan efter att begränsa handeln med det samiska samhället och den påföljande maktkampen mellan birkarlarna och kronans uppbördsmän.

3. Kraftig beskattning för att komma åt lokalbefolkningens välstånd

När de första skattelängderna upprättas vid mitten av 1500-talet kan vi se att det finns betydande förmögenheter hos dåtidens norrbottningar. Detta kan ses tydligt i skattelängden över Älvsborgs första lösen där stora rikedomar kan ses bland allmogen i Norrbotten. Skattesystemet förändrades även i grunden för att effektivare kunna dränera den bredd av näringar som bedrevs inom blandekonomin i norra Sverige, däribland det rika fisket.

Jordbruket beskattades på så sätt att det lilla överskott av spannmål som producerades gick söderut. Extra skatter konstruerades som efterhand permanentades vilket successivt kom att öka skattetrycket. Allt detta kompletterades med tullar på de viktigaste varuströmmarna, däribland den som löpte till Stockholm som effektivt dubbelbeskattade varorna. Tullarna var det som kronan hade lättast att kontrollera och som också kom att bli ett av de tidigaste instrumenten för att kontrollera handeln i området.

4. Förköpsrätt på värdefulla handelsvaror

Ytterligare ett av instrumenten för att få kontroll över den värdefulla exporten från Norrbotten var att kräva förköpsrätt på vissa varor t.ex. pälsverk och lax. Detta innebar att befolkningen i Norrbotten fick sälja högt värderade varor till underpris åt svenska kronan jämfört med om de kunnat sälja dem på öppna marknaden.

5. Instiftande av fiskeregal

Detta innebar att kronan själv etablerade fasta fisken, däribland vid Edeforsen i Luleälven och Sikforsen i Piteälven, men också konfiskerade fisken tillhöriga lokalbefolkningen. Dessa kunde sedan få arrendera fiskena som de tidigare hade ägt själva. Denna politik fick fullt genomslag först under 1700-1800-tal men påbörjades redan under medeltid.

6. Utskrivningar

Storhushållet och storfamiljen var basenheten och nyckeln till att blandekonomin i Norrbotten skulle fungera, hushållen kunde innehålla som jag visade tidigare upp till 17-18 vuxna individer. Oavsett om det fanns en medvetenhet eller ej från kronans sida kom de kraftiga utskrivningarna från 1500-talets andra hälft och framåt att effektivt slå ut denna sociala organisation då den arbetskraft som fanns på gårdarna men som inte behövdes i det direkta jordbruket dränerades bort.

7. Förbud mot bondeseglationen

I linje med den tidigare beskrivna handelspolitiken skulle även den omfattande bondeseglationen begränsas eller förhindras helt.1614 utfärdades i Sverige en förordning, en handelsordinantie, som förbjöd alla orter norr om Gävle på västra och Åbo på östra sidan om Bottniska viken att idka vare sig utgående eller mottagande fartygstrafik från hamnar söder om de nämnda, allra minst från utlandet. Detta kom att innebära att även kontakterna med en större marknad via Bottenviken kom att strypas.

8. Braindrain – kompetensförlust

De tidigare nämnda åtgärderna kom att orsaka en brain drain, en kompetensförlust, som en sekundär effekt. Detta kom att påverka lokalsamhället i Norrbotten på ett än mer negativt sätt då specialisering och kompetenser knutna till särskilda personer var nödvändigt för att storfamiljen och storhushållet skulle fungera.

9. Begränsa självstyrelsen

I Norrbotten fanns det en hög grad av självständighet i förhållande till de olika centralmakterna som hade intressen i området tack vare den sociala strukturen och det ekonomiska systemet. För svenska kronan blev det därför en nödvändighet att begränsa denna. Det kunde man åstadkomma genom att bl.a. inskränka böndernas roll i det lokala domstolsväsendet. De lokala tingen kom därför med tiden att snarare bli organ med funktionen att bekräfta och utföra beslut fattade på högre ort.

10. Dämpa motståndet med vissa privilegier och medgivanden

Självklart förväntade man sig att de ovan beskrivna åtgärderna skulle möta motstånd och protester. För att mildra dessa och dölja den egentliga politiken bemötte man dessa med favörer och särskilda privilegier t.ex. gentemot birkarlarna som fick sina rättigheter erkända i bl.a. Tälje stadga från 1328 för att sedan under en längre period se sina privilegier kringskurna av mindre och stegvisa lagförändringar.

Norrbotten blir svenskt – läggs grunden här till den ”tärande landsändan”?

Resultatet av de ovan nämnda åtgärderna var att Norrbotten med tiden införlivades i Sverige. Följderna blev dock katastrofala för lokalsamhället, den sociala organisation slogs sönder parallellt med att det ekonomiska systemet demonterades.

Det var under perioden med början under 1300-tal med avslut under 1900-tal som denna process pågick. Perioden måste enligt resultaten från bl.a. Luleälvdalsprojektet ses som mycket mer negativ än vad tidigare forskning gjort gällande. Norrbotten och befolkningen i området fick uppleva en ytterligt negativ utveckling framför allt från och med mitten av 1500-talet då Gustav Vasas intresse för landsändan resulterade i de första större ingreppen.

I det kamerala materialet kan vi observera att välståndet och befolkningstalen stadigt sjunker från och med 1560-tal och en negativ ekonomisk spiral följer då förutsättningarna för en positiv utkomst raderas ut av den svenska statens inblandning i lokalsamhället.

Man kan i korthet säga att regionens storhetstid går under i samband med grundandet av det svenska stormaktsväldet. Det är också min mening att det är under denna period som uppfattningen om övre Norrland som en ”tärande landsända” grundläggs då befolkningen får det allt svårare att klara sig då förutsättningarna för utkomsten slagits sönder. En bild som traderats ända in i denna dag, en felaktig bild som grundar sig på bristande kunskap och fördomar.

Vid tangentbordet, Nils Harnesk.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s