Möte med Thomas Wallerström

Till vår blogg försöker vi regelbundet få gästbloggare och en person som har tillfrågats flera gånger är Thomas Wallerström. Han var tidigare arkeolog Norrbottens museum men valde i mitten på 90-talet att fortsätta sin karriär inom universitetsvärlden med forskning och undervisning. Idag är han professor på universitet i Trondheim. Thomas har varit svår att övertala när det gäller att skriva ett blogginlägg och till sist sa han ”Kan ingen intervjua mig och skriva istället?”. Och så blev det. Jag fick förfrågan att intervjua honom och skriva om hans tid på Norrbottens museum.

Thomas visade sig vara den typen av informant som enkelt kan hålla en monolog och den höll han på ett bra sätt. Han hade en röd tråd i sin berättelse och vid lämplig tillfällen blev det paus. Var jag tillräckligt snabb hann jag då inflika med någon fråga för att få ett förtydligande eller för att styra in honom på ett spår jag gärna vill veta mera om. Temat var för vårt möte blev: Thomas tid på Norrbottens museum – arbete och forskning.

Det blev en lång intervju och material så det räcker till mer än ett blogginlägg. Min första tanke var naturligtvis att skriv om allt, men nu när jag har lyssnat igenom intervjun inser jag att det är en omöjlighet. En del av informationen kan kanske fungera som inspiration till någon av mina arkeologkollegor för ett framtida blogginlägg.

Thomas Wallerström hälsar på sin före detta arbetsplats och träffar Frida Palmbo och Sophie Nyblom. Foto: Kjell Öberg © Norrbottens museum.

Thomas Wallerström hälsar på sin före detta arbetsplats och träffar Frida Palmbo och Sophie Nyblom. Foto: Kjell Öberg © Norrbottens museum.

Inlägget handlar på sätt och vis också om generationsskifte inom museisektorn. De som var nyutexaminerade på 70-talet har börjat gå i pension och med dem försvinner också kunskap och kompetenser. Även om mycket finns nedtecknat i rapporter och artiklar så följer mycket med dem hem när de städar av sina skrivbord och rensar bland dokumenten i datorn. Sedan jag började på Norrbottens museum har jag träffat på några av dem, en del har redan gått i pension och innan årsskiftet avtackades Eva Landberg som varit en av museets trotjänare i många år. Då jag hör dem berätta om sina upplevelser och minnen från sitt arbetsliv kan jag ibland känna mig lite avundsjuk. De har fått vara med om så mycket spännande och har fått följa en otrolig utveckling när det gäller allt från arbetsmetoder, teknik och kunskapsuppbyggnad. Kommer vi som har börjat arbeta nu att få uppleva samma sak.

Thomas har också gjort den akademiska resan, från student via arbete på museum till professor. Det som ofta fascinerar mig i mötet med människor som åstadkommit något utöver det vanliga, oavsett om det är karriär inom den akademiska världen, om de har utvecklat en digital teknik som blivit oumbärlig för allmänheten eller uppfunnit en ny medicin, är hur det ibland är tillfälligheter och slumpen som har samspelat. De verkar har varit på rätt plats vid rätt tillfället och mött personer som har lett dem in på rätt väg. Det får mig att undra hur jag kommer att se tillbaka på mitt arbetsliv – vilka val är det som kommer att vara de där avgörande vägskälen för mig och vilka personer är det jag kommer att tacka i efterhand.

Thomas möter Norrbotten

Det var sommaren 1973 som skåningen Thomas kom i kontakt med Norrbottens museum för första gången. Precis som idag fick nyutexaminerade arkeologer och akademiker hoppa runt mellan kortare projektanställningar de första åren av sitt yrkesliv. Thomas arbetade då med en grävning i Skara men hade också sökt ett arbete som fältarbetsledare i Norrbotten. En dag ringde Kjell Lundholm på Norrbottens museum och undrade om han fortfarande var intresserad av arbetet. Det handlade om en grävning av härdar i Arjeplog. Härdar som vid senare datering har visat sig vara medeltida. Thomas hade ingen anknytning till Norrbotten men han tyckte att det kunde vara spännande att pröva på att arbeta i den norra delen av landet.

”Så jag slog till och jag fyllde min gamla Volvo Amazon med böcker och grammofonskivor och allt vad jag nu behövde och sen körde jag upp till Arjeplog. Och det tog två dagar från Skara. Jag fick låna tält och stormkök och grejer av Birgitta Hjolman för att hon såg ju vad jag behövde.” – Thomas Wallerström

På den här tiden var många grävningar så kallade AMS-grävningar. Det var grävningar som gjordes med stöd från arbetsmarknadsstyrelsens beredskapsarbetare och syftet var att sysselsätta arbetslösa. Vid dessa grävningar var arkeologen arbetsledare och de som deltog i arbetet saknade oftast den formella kompetens som idag krävs vid grävningar. Fördelen var att det var ett enkelt sätt att få tillgång till arbetskraft men nackdelen var att det var många personer som arkeologen skulle ha koll på. Vid grävningar i Öjebyn och Gammelstan i Luleå där det fanns en stor mängd fynd kunde bli kaotiskt när fynden som skulle dokumenteras. Thomas säger att ibland var det en fördel att ha en grupp som var lite ”lata”, eftersom deras arbetstempo blev en inofficiell resurs i det sammanhanget.

Efter grävningen i Arjeplog återvända han till Skara men redan nästa sommar var han tillbaka i Norrbotten. Egentligen hade han sökt arbete i Trondheim men hans papper hade kommit bort så det blev Norrbotten i stället. Denna gång var det grävningar på Kyrkudden i Hietaniemi, en grävning som skulle komma att förändra hans liv. Det var åter en AMS-grävning och det som skulle undersökas var några förhöjningar i markytan som ingen hade undersökt närmare. Man kom fram till att det antagligen var gravar men de innehöll någon konstig träram som ingen kunde förklara. Det var Kjell som hade initierat grävningen. Han var involverad i ett samarbete med Kyösti Julku som var professor vid Historiska institution vid Uleåborgs universitets. Kyösti hade också med en assistent som hette Pentti Koivunen. Det här var personer som Thomas skulle ha goda kontakter med och stor hjälp av längre fram.

Efter denna anställning återvände Thomas till Malmö museum och ägnade sig åt stadsarkeologi i ett och ett halvt år. Det var ett intressant projekt men han trivdes väl sisådär på arbetsplatsen. Så när han våren 1977 fick en förfrågan från Norrbottens museum om han ville ”skriva lite rapporter”, det handlade om AMS-grävningar där rapportarbete inte hade blivit slutfört, tackade han ja. Thomas hade trivts bra i Norrbotten och på Norrbottens museum. Han fick också möjligheten att arbeta med grävningar under denna tid bl.a. i Jukkasjärvi vid Leppäkoski och Parhtavaara, det var gamla industrilämningar från 1600- och 1700-talet.

På hösten blev det igen aktuellt att gräva vid Kyrkudden. Nu hade hans intresse för platsen vuxit och denna gång hittades bl.a. byggnader.

”Det var en intressant plats och jag fick uppgifter om att det skulle ha varit en gammal marknadsplats och så hitta jag några oberoende noteringar om det där, så det kändes trovärdigt. Men då är det ju frågan om när och hur? För marknadsplatser ingår ju i system och det där blev jag väldigt intresserad av. För då fanns det länkar till någonting som jag inte riktigt visste vad, Novgorod tänkte jag då – kanske eller Sverige, Stockholm. Så det var väl i den vävan som jag fick upp ett forskningsintresse som var kanaliserat mot Norrbotten. För forskningsintresse hade jag hela tiden och det var ju det som gjorde att jag var mer intresserad av att gräva uppe i norr än i Skåne. För det var, tyckte jag, lite trist för allting var ju grävt – det var mest reproduktion av allting som någon annan hade gjort tidigare.”  – Thomas Wallerström

Då Thomas kom upp till Norrbotten fanns bara en arkeolog på museet och det var Kjell Lundholm som var förste antikvarie och som hade hand om den yttre kulturminnesvården och också var vikarierande landsantikvarie. Övrig arkeologpersonal var tillfälligt anställda som finansierades med medel för kortare projekt. Thomas var en av dem fram till 1979 då facket började ställa krav på att man borde anställa honom. Det resulterade i att han blev museets första egentliga arkeolog med enbart arkeologiska arbetsuppgifter. När Thomas blev anställd skedde det med viss förstärkning från Länsstyrelsen som vid denna tid ställde krav på att det skulle finnas minst en arkeolog på varje länsmuseum. På en del museer blev det flera men i Norrbotten som är en fjärdedel av Sveriges landyta blev det bara en.

Arbetat har förstås förändrats mycket om man jämför med hur dagens arkeologer arbetar. Den stora skillnaden är att det då fanns väldigt bristfälligt inventeringsunderlag. Det var på 80-talet men igång med de stora fornminnesinventeringen som resulterade i att antalet kända fornlämningar ökade otroligt mycket och nya typer av fornlämningar registrerades. Men ändå fanns det också likheter. Somrarna var fyllda av besiktningar, mindre inventeringar och grävningar medan vintern ägnades åt rapportarbete. Vissa grävningar gjordes som en del i kunskapsbyggnaden om Norrbotten och resulterade i skyltning av platser t.ex. Laxholmen uppe vid Edeforsen. En del av dessa grävningar skulle det visa sig att Thomas kunde använda senare i sin forskning.

Under 1980-talet ägnade Thomas en stor del av somrarna åt fältarbete runtom i Norrbotten. Foto: Kjell Lundholm © Norrbottens museum

Under 1980-talet ägnade Thomas en stor del av somrarna åt fältarbete runtom i Norrbotten. Foto: Kjell Lundholm © Norrbottens museum

Thomas tar sig an Norrbotten forskningsmässigt

Det var inte helt oväntat att Thomas förr eller senare skulle ägna sig åt forskning men han hade problem med att bestämma sig inom vilket ämne. Under studietiden velade han först mellan om han skulle bli etnolog eller arkeolog och när han sedan hade bestämt sig för att fokusera på arkeologin blev han också intresserad av kvartärsgeologi. Därför var också Norrbotten ett lämpligt forskningsfält eftersom han kunde sammanföra flera av sina intresseområden.

”Så det spretade åt lite olika håll men så upptäckte jag då att i Norrbotten där går ju det där ihop på ett helt annat sätt. Etnologin är inte så långt borta ifrån en del av arkeologin och det samiska och så vidare och så fanns det rejält med landhöjningar också så det gick att få in lite kvartärgeologi i det hela. Och sedan så hade jag läst medeltidsarkeologi och det hade aldrig varit någon medeltidsarkeolog som hade jobbat med Norrbotten. Så då började jag se att det fanns en nisch och där började ju också Kyrkudden komma in i bilden och sen så hade Kjell initierat andra grävningar med delvis medeltidsmaterial så det där höll mig faktiskt kvar.” – Thomas Wallerström

Thomas började se olika trådar forskningsmässigt, områden ingen arkeolog hade berört tidigare och han började en ständig jakt på implikationer: ”Vad jag än läste eller hittade så tänkte jag ”jaha vad betyder det här i ett större sammanhang och vilket sammanhang ingår det här i egentligen”? Och jag läste och läste och det började dra åt lite olika håll.”

Den som slutligen kom att öppna hans dörr till forskningsvärlden var Hans Sundström som han hade lärt känna genom forskningsgruppen som höll på med Tornedalens äldre bosättningshistoria. Hans Sundström var historiker på Historiska institutionen i Lund och han öppnade Thomas ögon för den tvärvetenskapliga forskningen. Småningom fick Thomas en förfrågning från META, Medeltidsarkologiska föreningens tidskrift, om att skriva en artikel om sina upptäckter i Norrbotten. Hans text fick ett jättestort genomslag och han började få inbjudan om att komma och hålla föredrag på olika ställen. Trots sitt intresse för forskning hade han inga egentliga planer på att utveckla det vidare utan tänkte ”vara en sån där antikvarie som skulle publicera ibland”.

Thomas tittar igenom foton från någon grävning. Fotodokumentationen skedde både i svartvitt och färg. Foto: Margareta Rantatalo © Norrbottens museum

Thomas tittar igenom foton från fältarbetet. Fotodokumentationen skedde både i svartvitt och färg. Foto: Margareta Rantatalo © Norrbottens museum

Så blev det inte. Det tillsattes en ny professor i Medeltidsarkeologi i Lund och det var Hans Andersson, medeltidshistoriker och arkeolog, som Thomas hade träffat vid olika tillfällen. Hans drev också det stora forskningsprojektet ”Medeltidsstaden” och han var intressera av det Thomas höll på med och hjälpte bl.a. till med att skriva ansökningar för att kunna göra C-14 dateringar. Nu började också Thomas tänka i banorna att han kanske trots allt skulle göra något mera av sitt forskningsintresse och de uppslag han hade samlat på sig under årens lopp. Han hade också sett att det fanns ett stort behov av kunskapsuppbyggnad om Norrbotten och Norrbottens medeltid eftersom okunskapen var stor och han ibland t.o.m. fick frågan ”Finns det medeltid i Norrbotten?”.

Thomas hade samlat på sig en del material och han skickade det till Hans och undrade om man kunde tänka sig att det fanns underlag för att skriva en doktorsavhandling om Norrbottens medeltid. Hans tittade på materialet och tycket att det verkade intressant, han kom också upp till Norrbotten och de åkte ut till Gammelstan och Kyrkudden. Efter det följde en förberedelseprocess för forskningen som tog något år. Thomas behövde nämligen tentera vissa kurser i vetenskapsteori och metodik för att kunna söka ett doktorandstipendium. Först fick han några mindre stipendium och han kunde komma igång och senare fick han en doktorandtjänst. Nu kunde han koncentrera sig på sin forskning i fyra år.

Det fyra åren räckte inte riktigt. Han hade tenterat alla läskurser utom en, i kulturmiljövård, och hade väldigt mycket material för sin avhandling. Han sökte ytterligare en del stipendier och han kunde disputera 1994 med avhandlingen har ”Norrbotten, Sverige och medeltiden: problem kring makt och bosättning i en europeisk periferi”. Disputationen minnas han med ett leende och berättar att opponent Reidar Bertilsen från Tromsö började med:”Det här är ett monument”. Efteråt har Eva Österberg, professor i historia som var med i betygskommittén,sagt åt honom”hade du lagt fram den här avhandlingen i historia hade jag godkänt den”. Detta var ord som värmde och Thomas kände sig oerhört stolt för det betydde att han hade lyckats med det tvärvetenskapliga arbetet.

Examen fick han fick han när han tenterat den sista kursen och han återvände till arbetet som arkeolog på Norrbottens museum. Det var nya tider och han fick beskedet att han inte kunde räkna med att fortsätta med att publicera artiklar och forska genom sitt jobb. Han säger att det kändes ”som en konsertpianist som bara fick spela på de vita tangenterna” och han insåg att hans tid på Norrbottens museum var över. I väntan på att det skulle dyka upp något lämpligt inom universitetsvärlden ägnade han sig åt det han en gång blev anställd för nämligen; skriva klart rapporter som var ogjorda från olika grävningar. Det dök snart upp en plats vid Lunds universitet och Thomas återvände till Lunds universitet som forskningsassistent 1996.

Det som inte kom med…

Thomas berättelse var full av anekdoter om allt från insmuggling av frigolit från Finland när de experimenterade med att förlänga grävningssäsongen och arbetade i uppvärmda tält under november och december. Frigoliten var nämligen billigare i Finland än Sverige. En annan gång var det inte frigolit de gömde i baksätet utan en rysk arkeolog som ville se Kyrkudden. Hans resor runt i länet var långt före mobiltelefonens tid och han hade koll på var de flesta telefonkiosker i Norrbotten fanns eftersom han under fältarbetssäsongen ringde in till museet en bestämd tid för att höra om det var något han behövde veta. Ibland fick han hämta viktig post som hade skickats post restante till de orter han var på. Han berättar också hur man blir expert på att skriva klart rapporter från grävningar som andra har gjort.

När jag skriver detta blogginlägg har jag Thomas avhandling på bordet bredvid mig och inser att det är en oerhört omfattande avhandling med många intressant infallsvinklar. Jag tänker tillbaka på mina egna studier i nordisk historia och inser att vi läste nog inte heller så mycket om detta område i våra kurser kring medeltiden. Jag har precis som många andra en del kunskapsluckor att fylla och lämpligt nog ordnas en konferens hos oss i december som berör Norrlands förhistoria och medeltid. Det kanske blir att boka in två dagar med kompetensutveckling i decembermörkret.

/Skribent är denna vecka Sophie Nyblom som när blogginlägget publiceras semestrar i sina studiekvarter i Åbo

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s