En inblick i Norrlandsfrågan

Bara att säga namnet Norrland väcker känslor. Antingen dyker en bild upp av ett diffust landområde som existerar norr om Dalälven där man pratar ”norrländska”. Eller så är det som i min egen bekantskapskrets en allmän trötthet som sköljer över en att som norrbottning bli kallad norrlänning och att tvingas ta på sig rollen som representant för Sveriges fem nordligaste län, nio nordligaste landskap eller de nordligaste 2/3 av Sveriges yta.

Hur kan det komma sig att ett namn kan väcka så otroligt många känslor, fördomar, bilder? Samtidigt som så många vet så väldigt lite om själva området man pratar om?

Det här blogginlägget kommer inte att behandla hela den s.k. Norrlandsfrågan, det vore en omöjlig uppgift för ett litet blogginlägg. Det här mer en introduktion till bakgrunden, historiken till frågan. Norrlandsfrågan är till att börja med det samlande namnet på den debatt som rörde och fortfarande rör ägandeförhållanden av mark och vatten och samhällsutvecklingen i Sveriges fem nordligaste län.

Förhoppningsvis ger denna introduktion lite större förståelse för varför namnet Norrland genererar alla de här känslorna, fördomarna och bilderna.

Namnets historia

Vad kan vara lämpligare att börja med än att gräva i namnet Norrlands historia. Första gången som namnet uppträder i historiska källor i någon form är 1329. I detta dokument benämns nuvarande Österbotten i Finland för Östernorrlandia. Första gången det uppträder i en mer bekant form är i ett kungligt brev utfärdat av kung Karl Knutsson år 1435. I brevet berättar han att han låtit bud utgå till Hälsingland och ”annorstädes i Norrlanden”.

Här omtalas alltså inte ETT Norrland utan ”Norrlanden”. Flertal. Det är vanligt i skriftliga källor åtminstone fram till sent 1500-tal. Begreppet omfattar även finska Österbotten under en lång tid. Det är tydligt att namnet uppkommit som ett svepande namn på de nordliga områdena, ett namn som uppkommit med utgångspunkt från Mellansverige . Den geografiska avgränsningen för Norrland var under lång tid växlande och har som nämnts ovan avsett olika delar av nuvarande Norrland och norra Finland under århundradenas lopp.

Under 1500-talet börjar däremot den geografiska avgränsning som vi känner till idag bli allt mer uttalad. Det vill säga samtliga län norr om Dalälven och väster om Torneå och Muonio älvar.

Även om den geografiska avgränsningen så småningom klarnar används begreppet fortsatt lite förvirrat under 1600-talet. När den svenska stormakten försökte hitta begrepp för att förklara och uttrycka sitt storslagna ursprung var ordet ”norlanden” i olika former vanliga. Snorre Sturlasons isländska sagor trycktes 1668 med titeln ”Norlandz Chrönika och Beskriffning”. Under 1600-tal kallades de isländska sagorna i Sverige för ”norrländske antikviteter”.

Så småningom blev begreppet ”Norden” eller ”nordisk” men under 1600-tal var ”norrländsk” och andra former av ”Norrland” mycket vanliga för att benämna hela det geografiska område som nu benämns för Norden.

Norrlandsfrågans uppkomst

Det som benämns som Norrlandsfrågan uppstod i slutet av 1800-talet i samband med de stora trävarubolagens allt mer omfattande och intensiva skogsuppköp. Baggböleriet som begrepp fick en ny betydelse, från början hade det avsett olaglig avverkning på statlig mark men från och med slutet av 1800-talet kom det istället att syfta på de ohederliga metoder som bolagen använde för att köpa in timmer och skogsfastigheter från bönderna.

Baggböleriet gav upphov till en debatt om lagstiftning mot aktiebolags rätt att köpa mark. Debatten om exploateringen av de norrländska naturresurserna, vilken inriktning utvecklingen av den norra landsändan skulle ta och rättigheterna till mark och vatten kom snabbt att döpas till ”vår irländska fråga”.

Det syftade till den samtida debatten i det brittiska parlamentet angående de allt starkare kraven på irländsk självständighet. Debattörer som den jämtlandsfödde journalisten Jonas Stadling såg tydliga paralleller mellan det förtryck och den ekonomiska exploatering som det irländska folket levde under och det han tyckte sig uppleva i Norrland.

Även om det var trävaruindustrins tillväxt och agerande som kom att inleda och lägga grunden för debatten som vi idag kallar för Norrlandsfrågan så kom frågan med tiden att handla om industrialiseringen i stort och vilken inriktning utvecklingen i Norrlandslänen skulle ta.

De som kritiserade trävarubolagens baggböleri och exploatering menade hellre att jordbruket skulle gynnas och att de självägande bönderna skulle skyddas. De accepterade industrin men ville hellre se att den utvecklades i mindre skala och under ansvar mot människor och miljö. De samiska rättigheterna var vid den här tiden beklagligt nog helt förbisedda även i denna grupp. Dessa företrädde en utvecklingslinje som skulle leda till ett ”Jordbruksnorrland”.

På andra sidan fanns de som företrädde en fullskalig industrialisering av de norrländska länen. Vad som ansågs vara en sund hushållning med naturresurserna borde avgöras av marknaden menade man, några moraliska eller kulturella invändningar borde inte få tillåtas begränsa denna utveckling menade de. Denna grupp hade ett evolutionärt tankesätt och en tro på att naturresurserna i Norrland gjorde det förutbestämt att utvecklingen skulle gå mot ett ”Industrinorrland”.

Oavsett vilket läger man tillhörde hade de däremot en gemensam syn på Norrland. Norrland var framtidslandet, den region som symboliserade Sveriges framtid. Det som skiljde dem åt var vilken framtid som Norrland speglade och därmed vägen dit.

Norrlandsfrågan efter 1920-30-tal

Den väldigt romantiserade och idealiserade bilden av Norrland kom att få sig en törn efter den ekonomiska depressionen som inträdde under 1920-talet. Sågverk efter sågverk tvingades stänga ned och industrialiseringen stannade av och under perioder var arbetslösheten hög.

Efter 1920-30-tal kom bilden av Norrland att präglas av pessimism istället. Avfolkning, jordbruksnedläggelser, flyttlasspolitik var vanligt förekommande i den mediala rapporteringen, helt plötsligt speglade inte Norrland landets framtid utan det motsatta.

Under 1960-1970-tal återuppväcktes tanken om Norrland var utsuget av övriga Sverige, en kritik som funnits även under det sena 1800- och tidiga 1900-talets kritik av trävarubolagens härjningar i de norrländska skogarna. En kritik som bland annat uttrycktes i den utredning som Landstingens norrlandskommitté genomförde 1923, bl.a. ansåg de att de nordliga länen inte fått ut så mycket av resurserna som man haft rätt till.

Det var i den här andan som texter som Koloni i norr (1971), ”Detta djävla Norrland”: 20 författare möter glesbygden (1971), Angår det Sverige om Norrland finns? (1970) och I Norrland hava vi ett Indien (1976) publicerades. Texter som ville göra upp den upplevda utsugningen av landsändan, som argumenterade för att Norrlandslänen skulle få mer tillbaka av vinsterna från de utvunna naturresurserna och som till och med debatterade för att skilja Norrland från Sverige.

Nu började även statens hantering av samerna inkluderas i debatten. Historikern Magnus Mörner hade i sin forskning dragit parallellen mellan den spanska hanteringen av indianfolken i gruvnäringen i Latinamerika och samernas ställning i den tidiga svenska gruvdriften.

Problemet som man såg det från kritikernas håll var att den svenska centralmaktens agerande från 1600-talet och fram till det sena 1900-talet fokuserats på att exploatera och utvinna naturresurserna på bekostnad av den regionala utvecklingen. Man menade att det var den ”känslokalla, rationalitetsfixerande och profitjagande industrikapitalismen som stängde fabrikerna, kalhögg skogarna, tämjde forsarna och föste folket till städerna”. Arbetsförmedlingen (AMS) döptes om till ”Alla måste söderut” och man ansåg att staten och kapitalet satt i samma båt. Det var också under den här tiden som Norrlandsförbundet inledde ”Vi flytt int”-kampanjen.

Norrlandsfrågan idag

Man kan nog säga att Norrlandsfrågan återigen har fått ett uppsving. I samband med den s.k. gruvboomen för några år sedan blommade samma debatt upp igen, om markrättigheter, bolagens härjningar, samernas rättigheter, om regional utveckling och fördelning av vinster från regionens naturresurser.

Läser man historiken kring Norrlandsfrågan ser man att argumenten och positionerna i debatten ingalunda är nya om än vår samtid ser annorlunda ut än för 50 eller för den delen 100 år sedan.

Po Tidholm eller Arne Müller är på det sättet varken nydanande eller unika i det kritiska förhållningssätt de antagit i frågan om den statliga synen på Norrland, naturresursernas exploatering och Norrlandslänens kultur och natur. Lika lite som att landshövdingen, näringslivsföreträdare och andra som förespråkar en fortsatt exploatering och en överdriven tilltro till industrialiseringens positiva effekter är nydanande eller unika.

Argumenten går igen 100 år senare. Om något visar det att frågan om Norrland, naturresurserna och den regionala utvecklingen fortfarande går obesvarad in i framtiden.

Lästips: Framtidslandet av Sverker Sörlin (1988).

Vid tangentbordet, Nils Harnesk.

Silbojokk 2017

Vid förra årets undersökning blev vi lite ställda när det blåste för mycket, så att vi inte kunde åka med båten över sjön. I år tog vi därför med arbetsmaterial, för att ha något att göra även om vi skulle bli strandsatta. Kanske var det därför det inte blåste så mycket alls denna gång.

I år var det den kyliga våren som ställde till det för oss, då den gjorde att isen låg längre än vanligt. Vår ursprungliga plan var att åka ut i fält direkt efter nationaldagen, men där fick vi tji. Det var bara att avvakta och invänta islossningen! Som tur var dröjde det inte längre än över helgen, så förseningen blev bara ett par dagar.

Syftet med årets undersökning var att lokalisera och undersöka så många gravar som möjligt. Utifrån den begränsade tiden för undersökningen och förutsättningarna på platsen hade vi som mål att hinna undersöka 20 gravar.

Liksom tidigare år började vi med att gå över ytan för att se om fynd eroderat fram sedan förra året. Sådana fynd kan indikera att gravar är på väg att erodera bort. Vi hittade bara ett par spikar och en glasbit ganska långt ner på stranden, så det gav oss ingen vägledning till ytliga gravar.

Nästa steg var att leta rätt på sökhunden Fabels markeringar från förra året. Vi hade inte tid att utreda dem närmare då, så det var spännande att få se om det skulle ge ett lyckat resultat. Vi började med markeringar i områden som påverkats mest av erosionen.

Sökhundsmark_3_tom

En av sökhundsmarkeringarna där vi inte hittade någon grav.  Kanske ligger den under stenen som kan ha flyttats av erosionen? Foto: Åsa Lindgren, Norrbottens museum, CC BY

De första ytorna vi undersökte innehöll inte några gravar… Detta gjorde oss lite besvikna, men så kom jag ihåg en amerikansk kriminaldokumentär jag såg för några år sedan. Där använde polisen sökhundar för att leta reda på personer som de visste blivit mördade och nedgrävda. Där sa de att dofterna kan förflyttas av regnvatten som rinner där marken sluttar. Begravningsplatsen i Silbojokk ligger ju i en sluttning där berggrunden ligger ytligt. Det är troligt att vi har en sådan effekt här, att dofterna förskjutits jämfört med gravarnas faktiska läge. Vi utvidgade ytorna ytterligare och rensade även ytorna mellan markeringarna och mellan tidigare undersökta ytor.

Bild på arkeologer i arbete

Ylva, Lars och Åsa rensar svallgrus på begravningsplatsen i Silbojokk. Foto: Olof Östlund, Norrbottens museum, CC BY

Översikt_UO_Rensad_Yta

Ytor mellan sökhundsmarkeringar och tidigrare undersökta ytor har rensats på svallgrus. I bakgrunden står Ylva och mäter in. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum, CC BY

Till slut hade vi hittat ett tiotal ytor där färgerna i marken avvek från den naturliga. I vissa fall syntes tydliga nedgrävningar eller spår efter trärester, samt några spikar. Vid det här laget hade vi börjat bli hemmastadda på ytan och med arbetets rutiner. Det tar alltid en stund att komma igång i början av fältsäsongen. I Silbojokk tar det även en stund innan man fått grepp om stenlandskapet som förändras år från år.

Foto på arkeologer i arbete, fors i bakgrunden.

Olof, Lars, Ylva och Frida är koncentrerade på sin uppgift. I bakgrunden brusar forsen oavbrutet. Foto: Åsa Lindgren, Norrbottens museum, CC BY

Periodvis var det helt tyst förutom forsens ständiga brus. Vi låg alla ihopkrupna över var sin grav. Totalt koncentrerade på uppgiften att så försiktigt, men ändå så snabbt det går, rensa fram och dokumentera gravarnas innehåll. Plötsligt var det fart på oss, då någon gick efter en kamera, en annan behövde fler fyndpåsar och en tredje hämtade instrumentet för att mäta in något. Så flöt arbetet på och plötsligt var det dags att avsluta och lägga igen.

Foto på arkeologer om skottar jord

Frida och Åsa i färd med att lägga igen delvis undersökta ytor. Foto: Olof Östlund, Norrbottens museum, CC BY

Arbetet som arkeolog innebär att flytta på jord. I Silbojokk stämmer det i allra högsta grad. Där flyttar vi jorden både fram och tillbaka. Dessutom flyttar vattnet på jorden, så vi får flytta på den ännu en gång… Innan vi lämnar platsen försöker vi se till att stabilisera marken med hjälp av sandsäckar, sten och jord. Sandsäckarna läggs där vår undersökning gått lite djupare, så att gropar bildats. Vi påträffade även en grav som delvis ligger under en sten och därför lämnades kvar. Där försökte vi stabilisera, så att stenen inte ska kana ner över graven ännu mer. Nästa år ska vi försöka flytta på stenen!

Uppstagad sten

En stor sten har stagats upp med sandsäckar för att inte kana ner över en grav. Foto: Olof Östlund, Norrbottens museum, CC BY

Nu väntar andra uppdrag och så småningom semester, men fortsättning följer…

Trevlig sommar!

/Åsa Lindgren