En spik är en spik, är en spik…

Ja, är en spik bara en spik, eller…?

I senaste numret av Byggnadskultur (nr 1, 2017) finns en artikel som handlar om smidda spikar. När jag fick höra talas om artikeln sa jag spontant – Vad intressant! Sedan funderade jag en stund på hur många fler än jag som tycker att spik är intressant… Nu när jag läst artikeln och även den rapport som finns hänvisad till där, håller jag fast vid att det är intressant med spik!

Artikeln handlar om de spikar som påträffats i resterna efter Södra Råda gamla kyrka, som brann 2001. Beräkningar visar att kyrkan kan ha innehållit 30 000 handsmidda spikar när den stod klar vid början av 1300-talet. Vid den tiden användes huvudsakligen två typer av spikar med varierande längder. Därefter har kyrkan byggts om och renoverats i omgångar, så flera olika typer av spikar har tillkommit. Bland annat senare tiders klippspik, som började tillverkas under första halvan av 1800-talet och trådspik, som kom under 1900-talet.

Vid de arkeologiska undersökningarna behandlades spikarna som massmaterial och samlades in hinkvis. Men naturligtvis noterade arkeologerna var i kyrkan de olika spikarna tagits tillvara. Länge låg de 150 kg spik undangömda i ett magasin. När rekonstruktionsprojektet Södra Råda startades upp 2014 plockades de fram för att studeras av hantverkare, smeder och byggnadsantikvarier. Omkring hälften av all spik bestod av klipp- eller trådspik. Det resterande materialet bestod av åtta typer av spik, varav två som sagt kom från den ursprungliga byggnationen av kyrkan.

I arbetet med rekonstruktionen ingick att ta fram spikar så lika originalen som möjligt. Smeden Mattias Helje utförde arbetet som ett gästhantverkarprojekt vid Hantverkslaboratoriet, Göteborgs Universitet, 2015. Arbetet presenteras i rapporten MEDELTIDA BYGGNADSSPIK, En undersökning av spikmaterialet från Södra Råda gamla kyrka.

Praktiska smidesförsök
Arbetet utfördes med praktiska smidesförsök, från början, med beredning av ämnesjärn och genom hela smidesprocessen till färdig spik. Det var inte bara utseendet som var viktigt, utan även materialets egenskaper och den färdiga produktens funktion. Som hjälp vid tolkning och datering fanns referensmaterial i form av spikar från andra medeltida kyrkor. De timmermän som var engagerade i rekonstruktionsprojektet bidrog även de med ledtrådar till användning utifrån sina erfarenheter.

En spik är inte bara en spik!
Smidesförsöken ledde till en djupare förståelse av dels smideshantverket och spikarnas användning, funktion och datering. Spikarna från Södra Råda och smidesförsöken har bidragit till följande tolkningar och kunskaper om kyrkans historia:

  • Spiktyp 2 har använts till att fästa tak- och väggspån (smal spik, platt huvud). Vittnar om att Södra Råda kyrka troligen var spånbeklädd redan på 1300-talet
  • Efterspikning av kyrkans valv (1400-tal)
  • Tidpunkt för när taklister monteras (1650-tal)
  • Spiktyp 6 har påträffats vid kyrkans hörnknutar och har sannolikt haft som funktion att hindra knutarna att glida isär. Troligt samband med renoveringar år 1666
  • Samma typ av spik kan ha påverkats olika mycket av väder och vind. De har haft liknande funktion, men suttit i olika delar av kyrkan

I rapporten berättar Mattias Helje om ett fynd av ett nageljärn från Lödöse. Nageljärn är det verktyg som används när spikens huvud ska formas. Intill hålet där spiken sätts ner är fyra små gropar, vilket gör att spiken får prickar, eller små förhöjningar på undersidan av huvudet. Sådana spikar har hittats i Lödöse, i Vendels kyrka i Uppland och även i några Norska kyrkor.

Här har vi ytterligare ett belägg för att en spik inte bara är en spik! En sådan spik och nageljärn bär på värdefull information som kan kopplas till en smed, en smedja, ett verksamhetsområde, en handelsväg och så vidare.

Formen på hålet i nageljärnet kan även ge ledtrådar till om smeden var specialiserad spiksmed (fyrkantiga hål), eller hade större behov av flexibilitet (runda hål). Med runda hål kan även nitar till exempelvis tänger smidas. Det finurliga är att själva nageljärnet inte behövs för att lista ut formen på hålen. Spikar som smitts i runda hål har en fasning av läggen – själva spikkroppen, mellan huvud och udd. Detta för att en fyrkantig lägg lätt fastnar i ett runt hål om den är lite för stor.

Smedens arbetsmiljö
Spiktyp 1 i Södra Råda har en lite märklig form på huvudena. Kanten på spikhuvudet är lite tunnare på ena sidan. Så blev inte spikarna vid provsmidet, när de skulle rekonstrueras. Deras kanter blev jämtjocka runt om. Vid en jämförelse med en bild av en medeltida smed testades ett annat arbetssätt. Den medeltida smeden sitter ner och når då inte lika bra till den bortre kanten av spiken. På så sätt blir den kanten något tjockare.

Målning av medeltida spiksmed i arbete

Spiksmed i arbete. Das Hausbuch der Mendelschen Zwölfbrüderstiftung in Nürnberg, 1425

Här får vi alltså en tydlig inblick i smedens fysiska arbetsmiljö. Var det kanske lågt i tak i smedjan, eller alldeles för varmt uppe under taket, så att det var bättre att sitta ner? Kanske var det bara så traditionen var, att spiksmide utfördes sittande?

Mitt spikintresse
Varför tycker då jag att det är så intressant med smidd spik? Ja, det har naturligtvis med Silbojokk att göra. Där består fyndmaterialet till största delen av spik. Dels är det spikar som kommer från de två kyrkor som stått på platsen, dels är det spikar från kistor. Till skillnad från spikarna i Södra Råda är många av de i Silbojokk i väldigt dåligt skick och mycket rostiga. De har påverkats av väder och vind under en lång tid, eftersom kyrkorna i Silbojokk brann för 350 respektive 270 år sedan. Kistspikarna har legat i jorden och ömsom torkat och ömsom blivit genomdränkta av regn under 250-370 år. Framförallt kistspikarna är mycket rostiga och består ofta av stora, rostiga sandklumpar.

Foto på rostiga spikar

Utgallrade spikar från undersökningarna i Silbojokk. Foto: Lars Backman (CC BY)

Utan konservering går det inte att säga något om hur de ursprungliga spikarna sett ut. Det kanske till och med kan vara något annat – båtnitar kanske? Vi rör oss ju nära kalfjället och den knappa tillgången på trä kan ha gjort att uttjänta båtar, slädar, ackjor har använts som kistor.

Foto på spikar vid arkeologisk undersökning

Spikar och ett beslag vid undersökning i Silbojokk. Foto: Åsa Lindgren (CC BY)

Vid de första undersökningarna 2003-2005 samlade vi in allt fyndmaterial efter noga inmätning av fyndplatsen. Det har vi även gjort vid den senare omgången undersökningar som startade 2015. Skillnaden nu är att spikarna inte ska sparas, utifrån Länsstyrelsens direktiv. Hittills så har jag gått med på det, men det var innan jag läste Mattias Heljes artikel och rapport…

Vid tangentbordet denna vecka
// Åsa Lindgren, arkeolog

Rådgivning vid kusten

En av de bästa sakerna med att jobba som bebyggelse-/byggnadsantikvarie på länsmuseer är att få åka ut på rådgivning i länet och träffa personer som brinner för sin bygd och är nyfikna eller har ett intresse för byggnadsvård. Tyvärr har inte mina snart 3 år på Norrbottens museum gett mig så mycket chans till detta då nästan all min tid ägnats åt Kirunadokumentationer, men nu när det lugnat ner sig avsevärt på den fronten så fanns ju chansen igen. Så när jag fick frågan här i förra veckan om åka norrut efter kusten upp till Båtskärsnäs (Baskeri) för att titta på en gammal Skeppshandel, så väntade jag inte länge med att tacka ja.

Som byggnadsantikvarie blir du aldrig färdiglärd och det är ett ständigt kunskapsjagande som oftast styrs av vilka uppdrag man får. När man som jag jobbat i olika delar av Sverige så blir det ännu mer tydligt hur mångfasetterat och otroligt rikt vårt byggda kulturarv är, att ingen del är en den andra lik och även om det är varandra likt så kan samma byggnadsdel kallas olika saker beroende på vart i landet du befinner dig.

Särskilt intressant blir det för mig när jag som idag möts av två byggnadstyper som jag inte mött tidigare och även två otroligt välbevarade byggnader med mycket originaldetaljer eller detaljer som visar på en byggnads långa historia. Det är så otroligt roligt att genom att se vad som finns i en byggnad eller hur den är byggd, försöka skapa sig en bild av vad som hände och skedde där och varför man valt de lösningar som man hade gjort.

Båtskärsnäs är en bygd präglad av att ligga vid kusten, men här har även funnits ett sågverk som också satt sitt avtryck på orten.

Magasin i Båtskärsnäs

Magasin i Båtskärsnäs. Notera det rundade taket. Foto: Jennie Björklund ©Norrbottens museum

Den första byggnaden jag fick besöka var ett magasin i två våningar från ca. 1930-talet som var byggt av timmermän som i vanliga fall byggde båtar. Det fanns en hel del speciella, men sannerligen intressanta lösningar i denna byggnad, men magasinet är otroligt välbyggt och förutom att den tidigare ägaren vid något tillfälle bytt ut originalfönstren är allt annat intakt och mycket gott skick.

Magasin Båtskärsnäs

Det stora öppna utrymmet i magasinet som bildas av de rundade takstolarna/takbalkarna. Foto: Jennie Björklund ©Norrbottens museum

IMG_1823

Närbild på de rundade takstolarna/takbalkarna som var tillverkade av timmermän som i vanliga fall byggde båtar. Foto: Jennie Björklund ©Norrbottens museum

Exempelvis var takstolarna/takbalkarna böjda på samma vis som man böjer virket till skrovet på båtar (om jag förstod det rätt, är ingen båtmänniska ännu) och detta gjorde att utrymmet blev väldigt öppet.

Det konsolliknande virket som var placerade i vissa hörn och mellan vissa av reglarna i väggkonstruktionen var tillverkade av rötterna på ett träd. Vi stod länge och diskuterade om detta hade någon funktion eller om det var en utsmyckning? Är det någon av er som läser som kanske vet varför man gjorde så här?

Originalfönstren

De gamla fönstren fanns kvar i byggnaden och är i gott skick. Foto: Jennie Björklund ©Norrbottens museum

Det bortplockade originalfönstren fanns kvar i byggnaden och nuvarande ägaren hade ett intresse av att så småningom renovera dem och återmontera dem på byggnaden.

Anledningen till att vi tittade på denna byggnad var för att den är q-skyddad i detaljplan, vilket bland annat innebär att fasadmaterialet inte får bytas ut mot annat material. Byggnaden har i dag en locklistpanel som är målad med linoljefärg och ska byggnaden målas igen bör den göras det med samma färgtyp. Och det intresset fanns även från ägaren. Linoljefärg är dyrare – vilket vi ofta får höra som ett motargument för att använda det, men då ska man också veta att färgen är mycket drygare än moderna färger OCH OM man har en byggnad som är utpekat kulturhistoriskt värdefull (exempelvis i detaljplan) så kan man söka bidrag hos länsstyrelsen får att få hjälp med kulturhistoriska överkostnaden för att måla en byggnad med linoljefärg istället för en billigare modernfärg.

Skeppshandeln i Båtskärsnäs

Skeppshandeln i Båtskärsnäs. Foto: Jennie Björklund ©Norrbottens museum

Reklam för Skeppshandeln

Skeppshandeln i Båtskärsnäs Foto: Jennie Björklund ©Norrbottens museum

Andra stoppet på dagen var att alltså den gamla Skeppshandeln i Baskeri/Båtskärsnäs.

Att kliva in i Skeppshandeln var som att kliva in i en tidskapsel. Äldsta delen av huset var från slutet av 1800-talet och var sedan tillbyggd i två omgångar. Spegeldörrar i olika utföranden, träfönster, linoleummattor ovanpå trägolv, en AGA-spis (den första jag sett i verkligheten) fanns i det välbevarade funkisköket, i huset fanns också flera kakelugnar i olika varianter och även ett par andra spissorter. Vissa rum var klädda med pärlspont i väggar och tak, i andra rum var taken pappspända och målade och väggarna tapetserade med tapeter i olika mönster. I det som varit butiken fanns butiksinredningen kvar med hyllor, kylskåp och även varor.

Kafferosteriet vid Skeppshandeln i Båtskärsnäs

Kafferosteriet med taket av plåt och den mycket gamla eldragningen i taket. Foto: Jennie Björklund

Butiken hade även haft ett eget kafferosteri och jag fick även komma in och titta på detta. Dock har denna del rasat ihop, men det var ändå otroligt intressant att få se utrymmet som hade plåttak och mycket gammal eldragning.

Skeppshandeln i Båtskärsnäs

Takpappen som lossnat i ett av rummen i Skeppshandeln där det läckt in från taket. Notera även missfärgningarna på väggen. Foto: Jennie Björklund

Tyvärr är taket mycket dåligt på Skeppshandeln och som ni ser på bilderna så har det läckt in så pass att takpappen i vissa rum släppt. I det här fallet måste ägarna fundera kring hur de vill göra med byggnaden. Om de bestämmer sig för att förvalta byggnaden och kanske öppna upp den för allmänheten på något vis, så har Länsstyrelsen sagt att de kan gå in med bidrag för att hjälpa till att rusta upp byggnaden. I det här fallet handlar det inte om någon stor renovering, utan om att laga taket och därefter restaurera de utrymmen invändigt som råkat ut för läckaget. För byggnaden har i mina ögon ett sådant stort kulturhistoriskt värde att det förtjänar att få vara kvar, men det krävs som sagt att det finns personer vill ta hand om den. Det är tyvärr ett av de största hoten mot många av de här miljöerna att de ligger områden där folk inte bor eller där inte ork eller intresse finns att sköta om dem.

Vid pennan idag sitter bebyggelseantikvarie Jennie Björklund som snart ska sätta sig på kvasten och flyga mot Blåkulla. Så passar på att önska alla våra läsare en Glad Påsk.