Kulturarvspodden 8: Gammelstad

Avsnitt nummer 8 av Kulturarvspodden handlar i huvudsak om platsen Gammelstad. Medeltida centrum i en socken som sträckte sig från fjäll till hav med en yta motsvarande dagens Benelux-länder och med den största senmedeltida stenkyrkan norr om Uppsala. Det kommer i ett större perspektiv handla om en väldigt omvälvande och spännande period i norra Sveriges historia; medeltiden och till de första städernas grundande 1621.

Gemensamt för alla medeltida kyrkplatser efter Bottenvikens kust är att de delar karakteristik. Öjebyn, Kalix, Torneå och Gammelstad, alla låg vid tillfället för platsernas tillkomst i skärningspunkten mellan de två viktigaste kommunikationslederna; älv och hav. Vattenvägarna var de dominerande transportlederna, sommar som vinter. De tillfrysta vattendragen öppnade vintertid dessutom upp för resor över vattendelarna mellan älvdalarna. Lokaliseringen av kyrkorna och sockenbildningarna har alla drag av att ha varit planerade av den svenska kungamakten och kyrkan.

Utifrån de arkeologiska undersökningar Norrbottens museum genomfört inom stadskulturlagren under den nuvarande kyrkstaden kan vi inte se några indikationer på att området varit av större betydelse innan kyrkans etablering under 1300-tal. De äldsta daterade lämningarna som möjligen kan vara från en mänsklig aktivitet på platsen är ett sotlager som återfinns alldeles ovanför den orörda marken. Det är återfunnet över stora delar av norra och västra kyrkstadsområdet. Vi tolkar det som de första spåren av påvisbar mänsklig närvaro på platsen, att man svedjebränt för odling eller bättre bete. Daterat med kol-14-metoden till 1300-1400-tal. Finns ett äldre sotlager daterat till vikingatid, 900-1000-tal. Inget av lagren kan uteslutas härröra från en naturlig brand. Det senare kan dock sättas i samband med kyrkoetableringen på platsen.

Platsen omkring kyrkan får alltså sin betydelse i samband med sockenbildningen och prästgårdens etablering under 1300-tal. Den äldsta kyrkan, kapellet som omnämns 1339, är inte återfunnen men kan döljas under nuvarande kyrka. Nuvarande kyrka uppfördes vid 1400-talets slut och är den största senmedeltida stenkyrkan norr om Uppsala. En kyrka kunde inte invigas om det inte fanns ett prästboställe knutet till densamma. Prästgården omtalas första gången 1339 därefter år 1374 så senast vid denna tid var Luleå en egen församling med kyrka. Ett kapell kunde nämligen inte äga jord och därmed inte heller ha en prästgård.

Mer om detta kan du lära dig mer om genom att lyssna på avsnittet, ha en god lyssning!

Önskar er alla en god jul och gott nytt år!

Vid mikrofon och tangentbord, Nils Harnesk.

Litteraturtips, urval:

Bergling, R. 1964. Kyrkstaden i övre Norrland. Kyrkliga, merkantila och judiciella funktioner under 1600- och 1700-talen. Uppsala.

Bergner, L P. 1817. Charta Öfver Luleå Gammel Stad . (Nytryck Lantmäteriet)

Boman, E. 2019. Förundersökning inför vägsänkningar av fornlämning L1992:4875, inom Gammelstads kyrkstad. Arkeologisk förundersökning. Norrbottens museum. Dnr 142-2019.

Bäck, M. 2008. Prästgården och staden. Lund.

Feldt, A-C. 2000. Rapportmanus. Undersökningar 1992-1993, Raä 330, Gammelstad 5:11, Nederluleå socken, Västerbottens landskap, Norrbottens län. Arkeologisk för- och slutundersökning. Norrbottens museum.

Flodin, B. m.fl. 1998. Nederluleå kyrka. Borås.

Harnesk, N. 2011. Fjärrvärme 2011. Gammelstad, Raä 330, medeltida kulturlager, Nederluleå socken, Norrbottens län. Arkeologisk förundersökning. Norrbottens museum. Dnr 217-2011.

Lindgren, Å. 2005. Fjärran fjärrvärmen. Gammelstad, Raä 330, medeltida kulturlager, Nederluleå socken, Västerbottens landskap, Norrbottens län.  Arkeologisk förundersökning. Norrbottens museum. Dnr 212-2005.

Nordberg, A. 1965. En gammal Norrbottensbygd. Anteckningar till Luleå sockens historia. Luleå.

Rissla, P. 1996. Rapportmanus. Undersökning 1994, Raä 330, Gammelstad 5:58, Nederluleå socken, Västerbottens landskap, Norrbottens län. Arkeologisk slutundersökning. Norrbottens museum.

En ”glamorös” sjukdom

Nu är det återigen dags för lite osteologi här på bloggen. Veckans blogginlägg kommer att beröra ett ämne som kan uppfattas som känsligt och tabubelagt. Det kommer att handla om en sjukdom som har funnits länge och som fortfarande drabbar människor än idag. Sjukdomen spred skräck och skam runtomkring sig men ansågs ändå till en början som en glamorös sjukdom – om man tillhörde de högre kretsarna. Den sjukdom som vi ska fördjupa oss i både historiskt sett men även hur den påverkar skelettet är syfilis.

Känsliga läsare varnas…

Syfilis är en venerisk sjukdom som främst smittar genom kroppskontakt och intimt umgänge. Men det finns fall där syfilis även har smittat genom kläder och föremål. Under slutet av 1400-talet spred sig syfilisen i en rasande fart. En del forskare anser att det var med Columbus som syfilisen kom till Europa. Efter deras första amerikaresa utbröt nämligen en egendomlig ny sjukdom. På hemresan ifrån den nyupptäckte ön Haiti drabbades förste styrman Pinzon av underliga sår, men som efter en tid försvann. En tid därefter drabbades dock både Pinzon och andra i manskapet av utslag i munnen samt variga och frätande sår på benen och andra kroppsdelar. Andra forskare menar att det är mer troligt att bakterien redan fanns i Europa och att Columbus och hans manskap fick med sig en mer aggressiv variant av bakterien. Girolamo Fracastoro, en av renässansens mest ryktbara män, var läkare, astronom och skald. Fracastoro menade att sjukdomen troligen hade sitt ursprung i Amerika, men att gudar och gestalter ur den grekiska och romerska mytologin även har spelat en roll. Herden Syphilos gjorde uppror mot solguden Apollon som hade låtit en svår torka härja i landet. Som ett straff mot detta slog guden hädaren med en ny sjukdom, nämligen syfilis – ett namn som sjukdomen har fått behålla.

Den främsta orsaken till att syfilisen kunde sprida sig i en sådan rasande fart i Europa var alla de fälttåg som drog fram. Det var med den franske kungen Karl VIII och hans armé på dryga 30 000 man ifrån olika nationer som sjukdomen kunde spridas i samband med deras framfart under 1490-talen. Prostituerade följde fälttågen och gick mellan lägren vilket skapade en snabb smittspridning. I slutet av 1400-talet fanns alltså sjukdomen i hela Europa. Det var främst soldater, men även handelsmän, hovresenärer, studenter och prostituerade som var smittade och som spred sjukdomen vidare. Något som kan uppfattas som rätt märkligt idag är att syfilis till en början betraktades som en glamorös sjukdom. Detta beror på att sjukdomen främst förekom i de högre kretsarna. Att som adelsman ha syfilis under den här tiden var det bästa betyget på ett kavaljersmässigt, erfaret och belevat uppträdande. Något som dock ansågs som ett något mindre charmerande drag var dock den så kallade ”sadelnäsan” som sjukdomens offer ofta kunde få. Att ha en sadelnäsa innebär att ha en kraftig sänkning av näsryggen. Detta beror på en nedsmältning av septumbrosket (nässkiljeväggen).

Det tog tid innan man började förstå orsakerna bakom sjukdomen och hur den faktiskt smittade. När läkarna inte kunde hitta några svar i sina böcker lades skulden på osund väderlek, himlakroppens påverkan, omåttligt förtärande av mat och dryck, och inte minst Guds syndastraff. Dessa förklaringar användes för de flesta sjukdomar under denna tid.

I själva verket orsakas syfilis av spirobakterien Treponema pallidum som även orsakar andra sjukdomar som exempelvis framboesi, som är en tropisk infektionssjukdom där den drabbade får hudlesioner. Skillnaden mellan syfilis och de andra sjukdomarna som orsakas av denna bakterie är att syfilis är den enda av dem som är venerisk. För att spirobakterien ska kunna ta sig in i kroppen krävs det att det finns ett sår på hud eller slemhinnor. Vid treponemala sjukdomar drabbas hud och mjukvävnad och när denna påverkan når ett andra stadium kan detta även påverka skelettet. Den veneriska syfilisen är den sjukdom som är den mest allvarliga av de treponemala sjukdomarna. I ett senare skede av sjukdomen kan den drabbades artärer vidgas så till den grad att de brister vilket i sin tur kan leda till att individen förblöder.

De tidiga tecknen på sjukdomen är en mildare inflammation som syns där bakterien tog sig in i kroppen. Bakterien sprider sig därefter i kroppen och angriper hud och mjukvävnad. I ett senare skede angriper bakterien skelettet, vilket bildar inflammatoriska förändringar i benen. Dessa förändringar utgörs huvudsakligen av en nedbrytande process men det förekommer även ny benbildning (regeneration) och reparation av benmassa. Det är dessa förändringar på skelettet som vi kan identifiera. Vad som händer med benen är att de drabbas av osteomyelitis (en infektion) som är framkallad av en inflammatorisk reaktion specifik för treponema sjukdomar. Det är ca 20% av de som insjuknar i syfilis som kan få benförändringar. Förändringar på benen utvecklas mellan 2-10 år från det att en individ har blivit infekterad. Finns det ett lokalt trauma är det möjligt för infektionen att sprida sig till benen via lymfkörtlar och kärl. I de sista stadierna av sjukdomen kan benen påverkas så till den grad att de ändrar form.

Det vanligaste benet som drabbas av de långa rörbenen vid venerisk syfilis är skenbenet (tibia), som kan komma att få en konvex, sabelliknande form. Syfilis kan även skapa nedbrytande förändringar i leder och det är vanligast att knäna drabbas. I de senare stadierna av sjukdomen kan lederna skadas till följd av minskad känsel då nervsystemet påverkas av sjukdomen. Vid den veneriska syfilisen är det vanligt att kraniet drabbas och det är ofta dessa förändringar som gör att vi kan identifiera syfilis i de osteologiska materialen. Vad som händer är att en process av kraftig förstörelse startar och detta reparerar sig oregelbundet. De delar av kraniet som utgör själva skalltaket får då ett ”maskätet” utseende (caries sicca). Det är vanligen pannben (os frontale) och hjässben (os parietale) som påverkas. Inflammationen startar inne i benen och sprider sig både inåt och utåt, vilket kan leda till perforering – d.v.s. hål eller öppningar i skallen.

Syfilis kan även smitta från mamman till ett ofött barn, detta kallas för kongenital syfilis. Vid den kongenitala syfilisen är det även här vanligt med den sabelliknande formen på skenbenen samt osteomyelit men vid den kongenitala syfilisen är det inte helt ovanligt att det även är fler ben som är drabbade i kroppen. Läkaren, och professor i syfilidologi, Edward Wilhelm Welander inrättade i slutet av 1800-talet ett hem för barn som föddes med syfilis då det var så pass många barn som föddes med sjukdomen. Andra vanliga drag vid den kongenitala syfilisen, och som kan ses i det osteologiska materialet, är skårade framtänder (Hutchinson´s teeth) samt flertalet rundade outvecklade emaljcuspar på de första permanenta kindtänderna (Mulberry och Moon´s molars).

Under andra halvan av 1700-talet ansågs sjukdomen som ett hot mot nationen och flera länslasarett inrättades i Sverige. Av patienterna vid dessa länslasarett var det många som led av olika former av syfilis – med stora står på kroppen, feber och värk. Kungl. Collegium Medicum (en sammanslutning av läkare) ansåg att sjukdomen hade spritt sig genom krig och genom handel med andra länder. Vad som förvärrade läget i landet var dels bristen på vårdanstalter men även folks okunnighet om farorna med sjukdomen. Enligt den rapport som sammanställdes av Kungl. Collegium Medicum hade allmogen en farlig inställning till sjukdomen. De trodde nämligen att man blev frisk så fort man hade smittat någon annan.

För att bota syfilis var det vanligt att kvicksilver användes. Kvicksilver i medicin mot veneriska sjukdomar var vanligt från tidigt 1700-tal och ända fram till det att penicillinet upptäcktes och började användes 1944. Under 1810-talet hade dock läkare börjat inse att kvicksilver kanske inte var så där jättebra trots allt… Kuren ersattes då till viss del med dietkuren som togs fram av en läkare i Vadstena vid namn Carl Gustaf Osbeck. Carl presenterade kuren 1810 och hävdade att han genom denna kunde bota de svåraste fallen. Det uppstod dock en livlig diskussion om det faktiskt var Osbeck som var hjärnan bakom kuren. Trots detta blev kuren vanlig på lasarett under tidigt 1800-tal. Den så kallade dietkuren gick ut på att patienten skulle äta lite mat tillsammans med en dekokt på kinarot och piller med kvicksilver.

Det mest kända botemedlet var gråsalva, som är ett urgammalt medel mot skabb där kvicksilver ingick. Patienten kunde även få sitta i en tunna eller en trälåda med kvicksilversulfid som hettades upp, detta var för att framkalla kraftig svettning och salivavsöndring. På så vis trodde man sig kunna driva ut sjukdomen och det onda ur kroppen. Man ansåg att kvicksilverpreparaten med dess sura egenskap skulle ha en effektiv förmåga att rensa ut sjukdomens ”gift” ur kroppen. Många dog dock istället som en följd av kvicksilverförgiftning. Genom de behandlingar som fanns till hands trodde patienterna att de blivit friska, de kände sig mycket bättre och såren tycktes läka. Men sjukdomen kom tillbaka efter en tid och detta kunde ske under en något maskerad form. Symtomen kändes inte alls igen av varken läkare eller patient. Patienten var då med största sannolikhet inte medveten om att det fortfarande var syfilisen som spökade i kroppen och att de även fortfarande smittade.

Det var ofta sjömän och kringresande som fick skulden för att sjukdomen tog fart och spred sig i norra Norrland. Foto av målning av LA Bergbom, Luleå. Foto ur Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1977:819:24.

I norra Norrland hade sjukdomen inte någon större spridning under slutet av 1700-talet. När sjukdomen började sprida sig var det sjömän och kringresande som ofta fick skulden. Men under 1800-talets första årtionden blev sjukdomen allt vanligare i Norrland. Sjukdomen ökade i takt med att städerna växte. Under 1800-talet ökade även prostitutionen kraftigt och det var en stor orsak till att de veneriska sjukdomarna fick en sådan stor smittspridning. Många skämdes för att söka vård vilket enbart förvärrade spridningen av sjukdomen.

Under 1700-talets sista årtionde ansökte Torneå, Luleå och Piteå flera gånger om att få inrätta lasarett för att ordentligt kunna vårda de sjuka men möttes enbart av avslag. Det första lasarettet i Norrbotten stod klart 1827 och det placerades i Piteå. Lasarettet brann dock ned 1858 och verksamheten flyttades till provisoriska lokaler i det gamla länshäktet. Piteå lasarett återuppbyggdes 1864-1868.

Piteå kom att få det första lasarettet i Norrbotten 1827. Detta brann dock ned och ett nytt upprättades på samma plats vid Storgatan, i nuvarande Badhusparken. Foto ur Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1976:2:7.

Provinsialläkaren i norra Västerbotten skriver i sin ämbetsberättelse 1796 att sjukdomen är ”mindre sällsynt” och att detta beror på det skamlösa och omoraliska levernet bland norrlänningarna. Syfilisen i Norrbotten tog sig fruktansvärda former. Framför allt led norrbottningarna av ”universella symtomer” så som värk, feber och flytningar. De stora såren i halsen tog längre tid på sig för att bryta ut men orsakade norrbottningen mindre smärta. Stads Chirurgus J.J. Lange betonade hur viktigt det var med kurhus i Norrbotten – på det sättet kunde han övervaka hans patienter mycket bättre. Norrbottningarna var besvärliga patienter som inte ville övergå till de annorlunda matvanor som dietkuren innebar.

I Piteå har provinsialläkaren, doktor Waldenström, berättat om sina patienter och hur de reagerade på behandlingen. En ung kvinna som doktor Waldenström behandlade hade till en början enbart haft primitiva symtom. Efter ett ”öfverdrivet bruk av merkuren” hade sjukdomen snabbt läkt. Det visade sig dock att hon inte alls blivit botad då de stora sår som hon hade haft i halsen orsakade stora skador i hals och munhåla. Hon led även av en svår och blodig hosta och hade även värk i benen. Läkaren föreskrev svavel, opium, kamfer och spanska flugan vilket enligt läkaren skall ha botat kvinnan. Spanska flugan är en skalbagge som fått sitt namn från att spanjorerna torkade och exporterade denna bagge till apotek över hela Europa. Spanska flugan skulle bl.a. hjälpa mot huvudvärk och muskelvärk. Denna skalbagge har också använts som ett potenshöjande medel för män. Det har dock visat sig att ämnet kantaridin som finns i skalbaggen orsakar svåra njurskador och har därför slutat att användas, men enstaka dödsfall där individer har tagit denna skalbagge har förekommit även i modern tid.

Karikatyrer av Fritz von Dardel med provinsialläkaren Erik Magnus Waldenström till vänster. Målningen föreställer även Erik Nyström som var 1:e lantmätare, Karl Olof Sondell som var komminister i Överkalix samt Lars Levi Laestadius, pastor, sittandes i mitten. Foto ur Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1985:608.

Doktor Waldenström skriver 1821 att han har noterat fall av salivation (överproduktion av saliv) efter att ha föreskrivit merkuren. Patienter som inte höll sig borta från kylan och som inte drack den varma soppan utan istället drack vatten hade drabbats av ”den våldsammaste salivation”.

1813 lämnade Norrbottens provinsialläkare, doktor H. Deutsch, en dramatisk rapport om hur det såg ut i Haparanda. I Haparanda fanns det 40-50 fall av syfilis varje år, men det var inte alla som fick de värsta symtomen. Enbart ca 10 % av patienterna drabbades av det som kallades knappa tauti som är det lokala namnet på de svårare formerna av sjukdomen.

I Luleå, som inte var en stad av betydelse i början av 1800-talet, var inte de veneriska sjukdomarna särskilt vanliga. Stadskirurgen J.J Lange rapporterar dock att sjukdomen härjar i byarna runtomkring. De veneriska sjukdomarna var speciellt vanliga i byar som låg nära kyrkstäder och landsvägar. Stadsläkaren uppmärksammade att många av hans patienter kom ifrån kyrkbyar, det mönstret går att se i den lista som lasarettet upprättade över sina patienter.

Läkarna kunde se att smittspridningen var stor i närheten av byar som låg nära kyrkstäder och landsvägar. Foto av kyrkan i Gammelstads kyrkstad med intilliggande kyrkstugor. Fotograf: Yngve Tormod, Luleå. Foto ur Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1977:921.

Samhället vidtog en del åtgärder för att bekämpa sjukdomen, men dessa åtgärder var främst riktade mot kvinnor då män inte sågs som smittbärare på samma sätt. Kvinnor övervakades, genom den så kallade reglementationen, av polismyndigheten och tvångsbesiktigades av läkare. Efter en tid uppstod en opinion mot att det enbart var kvinnor som betraktades som smittspridare och som berördes av reglementationen. Det var först 1919 som lagen lex veneris fastslogs och som innebar att varje person som led av en venerisk sjukdom och som var i ett smittsamt skede var skyldig att låta sig behandlas av en läkare och följa de föreskrifter som fanns. Den som då medvetet utsatte en annan person för en smittorisk kunde därefter straffas enligt lag.

Referenser:

Lundberg, Anna. 1997. ”I detta mest nordliga luftstreck”. Veneriska sjukdomens härjningar i Dalarna och i Norrland 1755-1838. Oknytt. Nr 1-2 1997. Årg 18. Johan Nordlander-sällskapets tidskrift. Holmsund

Roberts, Charlotte; Manchester, Keith. 2010. The archaeology of disease. Third edition.

https://popularhistoria.se/vardagsliv/hygien-halsa/syfilis-drabbade-bade-folk-och-furstar

https://pt.se/nyheter/etthundra-ar-sedan-lasarettet-borjade-byggas-7248438.aspx

Vid tangentbordet denna vecka:

Emma Boman, arkeolog och osteolog