Ett av museernas viktigaste uppdrag är att ge historiska perspektiv på viktiga frågor i nuet, i samtiden. En sådan fråga är den kommande regionbildningen. Från och med 2017 är målsättningen att Norrbotten ska bilda en regionkommun och ta över det regionala utvecklingsansvaret från staten och från 2019 kan Norrbotten tillsammans med tre andra nordligaste länen komma att bilda en storregion. Det här har skapat rubriker, många har tyckt till och det finns starka känslor för och emot en sådan här reform. Är regionsbildning något nytt och vilka administrativa indelningar har Norrbotten ingått i genom historien?  Här nedan följer en genomgång, baserad på Sten Wikströms bok Norrbotten – en studie om gränser (1982). 

Vid 1300-talets början låg nuvarande Norrbottens län, eller Norra Botten som centralmakten i Sverige kallade det då, utanför den svenska kungamaktens styre. Norra Botten låg formellt sett under det då gigantiska administrativa området Hälsingland som sträckte sig från Ödmården, några mil söder om dagens Söderhamn, och norrut.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Faktum är att det under 1300-tal och i viss mån under de kommande århundradena rådde en namnförbistring om vad man skulle kalla området som vi idag benämner som Norrbotten. Förutom Norra Botten och Norrbotten förekom också enbart Botten eller till och med Östernorrland.

I praktiken var allt land norr om Skellefteälven  herrelöst och stod utanför kontroll av samtliga kungariken i närområdet. Vid den här tiden var det endast handelsrepubliken Novgorod som kunde utöva någon form av inflytande i området. Inflytande, men inte kontroll. Det innebar att befolkningen i nuvarande Norrbotten styrde sig själva mer eller mindre, vilket gjorde det möjligt för lokala eliter att utvecklas, som birkarlarna.

Birkarlarna kan enklast beskrivas som handelsbönder som bedrev handel med samerna och exporterade andra produkter som fanns i området, som lax och pälsverk. Birkarlarna kom med tiden att bli viktiga för den svenska kungamaktens strävan att ta kontroll över nuvarande Norrbotten då de kände området och dess tillgångar, därför gavs de med tiden monopol på handeln i Sápmi och också rätten att beskatta området för svenska kronans räkning.

Nästa större gränsförändring i området skedde mot slutet av 1300-talet då Korsholms och Norrbottens län uppstod. Det var ett enormt län som omfattade hela Bottenviken, nuvarande norra Sverige, Finland och Norge. Faktum är att hela detta gigantiska område under en period styrdes närmast som en privat förläning av dåtidens rikaste person, Bo Jonsson Grip.

Gränserna i norr var fortfarande inte ordentligt reglerade, i väster löpte de hjälpligt längs med fjällkedjan, i söder gick gränsen vid Umeå socken och på östra sidan Bottenviken vid nuvarande finska staden Vasa. I öster var gränsen reglerad mot Novgorod genom Nöteborgsfreden 1323 men kungariket Sverige betraktade hela nuvarande norra Finland och Sverige som en del av Sverige.

De ryska rikena, först Novgorod och sedermera tsardömet Ryssland, såg Sveriges tolkning av fredstraktaten som ett avtalsbrott och betraktade finska Lappland och nuvarande Norrbotten som en del av deras intressesfär eller åtminstone en allmänning tillgänglig för alla kungariken i området en bra bit in på 1500-talet.

Faktum är att dröjde ända fram till freden i Teusina 1595 innan gränserna mellan det svenska och det ryska riket kom att dras upp och nuvarande Norrbotten formellt kan sägas bli en del av Sverige. Under tidigt 1500-tal uppkommer landskapen Västerbotten och Österbotten, nu försvinner namnet Norrbotten ett tag ur det administrativa språket. Det gamla storlänet Norrbotten-Korsholm delas nu upp i två hälfter, en i väst och en i öst.

Såhär fortsätter det under århundradena, gränserna ritas om för att passa centralmaktens förvaltning och strävan efter en mer effektiv administration av norra Sverige. 1620 bildas till exempel ståthållardömet Norrland. Ståthållardömet Norrland omfattade hela dagens Norrland förutom Jämtland som då var danskt och hela nuvarande Österbotten. Det var ett försök att effektivisera förvaltningen och den lokala administrationen, för första gången fick nu också ståthållarna själva uppbära skatten i sitt område.

Ståthållardömet Norrland blev kortlivat på grund av de enorma avstånden, den svaga förvaltningsorganisationen och de långsamma och svåra kommunikationerna. Under 1600-talet skedde flera förändringar i den regionala indelningen för att försöka skapa en mer effektiv förvaltning vilket ledde till att ståthållardömet bröts upp i två delar 1634. Österbotten blev återigen ett eget län och ett nytt län bildades av de nuvarande Norrlandslänen förutom Jämtland som fortfarande var danskt. Det nya länet i väster fick nu namnet Västernorrland.

Redan 1638 skedde en ny uppdelning då centralmakten insåg att Västernorrland fortfarande var för stort för att effektivt kunna administreras. Då skapades för första gången Västerbottens län som ett eget administrativt län, den tidigare användningen var bara som namn på det geografiska området väster om Bottenviken. 1638 års Västerbottens län omfattade området från Ume i söder till Kemi i norr med tillhörande lappmarker.

Västerbottens län blir inte heller långlivat, redan 1654 sker nästa förändring som paradoxalt nog återigen skapar ett mycket större län. Nu slår man ihop de bägge sidorna av Bottenviken på nytt till ett gemensamt län: Väster- och Österbottens län.

Kungamakten var fortfarande inte nöjd utan 1660 skrotas dubbellänet på nytt och istället återuppstår Västernorrlands län igen, denna gång omfattar det hela nuvarande Norrland (inklusive Jämtland som nu är svenskt) förutom Torneå socken (alla nuvarande Tornedalskommuner samt Kiruna och Gällivare kommuner) som kom att inordnas under Österbottens län.

Överhuvudtaget är 1600-talet ett århundrade av ständiga förändringar i den regionala indelningen. Nästan var 10:e eller 20:e år sker det ändringar och justeringar. 1664 återuppstår Väster- och Österbottens län med samma gränser som 1654. 1674 bryts Österbotten åter ut och Västerbottens län återuppstår med 1638 års gränser. Sista förändringen av gränserna sker 1694 då hela Ångermanna lappmark tillförs Västerbottens län.

Under 1700-talet regleras gränserna mot Norge och det sker regleringar gentemot mot Österbottens län men i stora drag behåller Västerbottens län sina gränser från 1694 fram till rikssprängningen 1809 då Sverige förlorade Finland till Ryssland. I samband med freden försvann de finska delarna av Västerbotten och gränsen drogs vid Torne och Muonio älvar.

Redan under kriget hade svenska kronan planer på att dela dåvarande Västerbottens län för att effektivisera administrationen av området. Det är som ni säkert känner igen vid det här laget ett ständigt återkommande argument genom århundradena. På grund av kriget och resultatet av freden sköts det hela upp till 1810 då Norrbottens län uppstår i något som börjar likna dagens länsgränser.

Det vi som idag kallar för A-kommunerna, Arvidsjaur och Arjeplog, kom att stanna kvar i Västerbottens län. Detta ansågs naturligt då de huvudsakliga färdlederna gick efter vattenvägarna, dvs. havet och älvarna. Det var helt enkelt självklart för invånarna i inlandssocknarna att färdas längs efter Skellefte älvdal och att man därför hade störst kontakter med kusten inom då- och nuvarande Västerbottens län.

Sina nuvarande gränser fick inte Norrbottens län förrän 1868 då Malå återfördes till Västerbottens län. Malå hade tillhört Arvidsjaurs socken och följde med när de blivande A-kommunerna tillfördes Norrbottens län 1837.

I snart 150 år har vi alltså levt med nuvarande länsgränserna men som historien visar så har det skett kraftiga förändringar genom årens gång. Gränserna kanske upplevs som statiska idag men de har förändrats och dragits om allt efter centralmaktens behov. Från att från första början ha varit ett “fritt” område och inte ha administrerats alls av någon centralmakt har det som vi idag kallar för Norrbotten tillhört en rad olika administrativa indelningar, landskap, län eller, som vi kallar det idag, regioner.

Motiven till de ständiga förändringarna har varit att en allt starkare centralmakt hela tiden har eftersträvat en mer effektiv förvaltning av de norra delarna av Sverige. Grunden till detta låg i skattläggningen. Ända från det att nuvarande Norrbotten skattlades 1340 har kronan haft ett behov av någon form av administrativ organisation som kan uppbära skatten.

Syftet med dagens regionbildningar är att skapa regioner med tillräckligt stora skatteunderlag för att klara samtliga samhällsfunktioner. Även om motiven har varierat genom århundradenas gång har det alltid varit skatteuppbäringen som har varit det centrala i de olika administrativa indelningarna. Så paralleller till dagens förändringar i den regionala indelningen av Sverige finns. Kanske är den stora skillnaden att dagens regionbildningar kommer att innebära att norrbottningarna och sedermera norrlänningarna för första gången kan påverka den regionala utvecklingen genom demokratiska val till regionala parlament.

Vid tangenbordet denna torsdag, Nils Harnesk.

 

Referens: Wikström, Sten (1982). Norrbotten: en studie om gränser. Luleå: Tornedalica (distr.)