Teglet är ett vid första anblick enkelt och vardagligt material, men har i själva verket en flertusenårig tradition, har varierats in i förbannelsen och har egenskaper som de flesta moderna material inte kan mäta sig med. Idag ska vi göra ett litet nedslag i takteglets historia, varför det bör bevaras och hur man underhåller det.

Taktegel i Pompeji av typen munk- och nunnetegel. Bilden är från Taktegel-tegeltak av Olof Antell.

Materialet har återfunnits överallt i världen. I Europa använde såväl Etruskerna som de antika grekerna taktegel, och i Kina finns spår av taktegel så gamla som 3500 år. Till Sverige kom teglet redan innan 1100-talet men blev vanligt först efter 1200-talet i samband med kristendomens utbredning. Kloster och kyrkor var de första byggnaderna som uppfördes i tegel. Sedan fick de förnämsta, profana husen taktegel. Som följd av reformationens upplösande av klosterväsendet försvann mycket av den svenska hantverkskunskapen. Under 1600- och 1700-talet importerades istället stora mängder taktegel från Nederländerna och Schleswig-Holstein.

Teglet slogs för hand från medeltiden fram till 1800-talets senare del, och kom sedan att slås maskinellt. När industrialiseringen tog fart ökade tillgängligheten för taktegel och gemene man kunde nu klä sina byggnader med materialet. Under 1940-talets slut, och 1950-talets början, var tegelproduktionen som allra störst i Sverige. Takteglet var då överlägset det vanligaste takbeklädnadsmaterialet för villor och bostadshus. Med nya material, och 60-talets nya arkitektoniska formspråk med flacka tak, minskade efterfrågan. Till följd av 70-talets energikris lade alla utom ett tegelbruk i Sverige av med sin taktegeltillverkning. Än idag är Vittinge tegelbruk den enda svenska tillverkaren av taktegel.

Taktegel i Gröndal, Stockholm. Husen byggdes på 1940-talet. Bilden är från Taktegel-tegeltak av Olof Antell.

Men Norrbotten då?
Jo, Norrbottens tegelbrukshistoria är kort, men än dock värd att berätta. Förutsättningen för ett tegelbruk var tillgången på lera, möjligheter för transport och givetvis även en efterfrågan på produkten. Med norra stambanans invigning på 1890-talet och beslutet att bygga Bodens fästning år 1900, ökade produktionen av tegel kraftigt i Norrbotten. Bodens tegelbruk, Framnäs tegelbruk, Holmfors, Mariebergs tegelbruk och Björns tegelbruk kan ses som de mest framträdande. Dessa fem, stora, industriella tegelbruken som anlades i Norrbotten kring sekelskiftet kom emellertid inte att fullständigt konkurrera ut det traditionellt handslagna teglet som bönder tillverkade för egenbruk. Inte heller slog de ut de mindre tegelbruken som fanns runt omkring i Norrbotten, bland annat i Boheden i Överkalix, Älvsbyn, Karungi, Råneå, Sangis i Kalix, Junosuando i Pajala och Jukkasjärvi.

Björns tegelbruk

Björns tegelbruk. Foto: Tegström & co. Ur Norrbottens museums bildarkiv.

Cirka 2 kilometer från Norra Sunderbyns järnvägsstation anlades Björns tegelbruk redan år 1899. Från bruket anlades ett Decauvillespår till såväl järnvägen som till en lastkaj vid älven. Fram till 1912 då bruket skaffade ett bensinlok, drogs vagnarna med häst och mulåsna.

Maskinerna som formade leran till råsten drevs av en ångmaskin på hela 80 hästkrafter. För att sedan torka råstenen fanns ursprungligen tre fristående torklador samt tre torkvåningar ovanför den stenkolseldade ringugnen.

Björns tegelbruks interiör. Troligtvis en av torkvåningarna ovan ugnen. Foto: Tegström & co. Ur Norrbottens museums bildarkiv.

1902-1907 hade bruket upp emot 65 anställda under sommarsäsongen och kunde då tillverka mellan 1,1–1,3 miljoner tegel per år. Nästkommande två år gick bruket utan vinst, vilket ledde till att bolaget ombildades till Björns Nya Tegelbruks AB år 1909. Arbetsstyrkan minskade då till 30 man på sommaren och 10 man på vintern.

Produktionsvärdet ökade påtagligt fram till 1921, när priserna föll och därefter höll sig låga. Vid en bolagsstämma 1927 tvingades företaget i likvidation. De två likvidatorerna som utsågs arbetade emellertid långsamt och lyckades inte avveckla bolaget förrän 1945. Själva tegelbruket togs 1929 över av Atle Burman, som investerade i en elektrisk motor 1931 och byggde sju nya torklador för råtegel. Produktionen fokuserade nu på lättmurtegel och högporöst tegel istället för det solida teglet. År 1938 hade Burman investerat ytterligare i motorer. Totalt 14 elmotorer, med en sammanlagd kraft av 125 hästkrafter, köptes in och den gamla motorn avskaffades. Enligt muntliga källor ”avskaffades” motorn genom att spränga den i luften. Gjutjärnsdelar flög vilt omkring och raserade en mur.

När sedan Björns Nya Tegelbruks AB avvecklades 1945, startade Burman ett nytt bolag för bruket – Björns Tegelbruk AB. Under 1940- och 50-talet minskade arbetsstyrkan och 1966 upphörde verksamheten vid Björns Tegelbruk. Brukets verkliga historia torde väl sluta på 1970-talet, när byggnaderna tragiskt brändes ned.

Bodens tegelbruk
Strax före sekelskiftet 1900 uppfördes Bodens tegelbruk på Torpgärdan. Bruket var relativt litet och tillverkade år 1904 inte mer än en halv miljon tegel. Bruket ägdes av Björns Nya Tegelbruks AB en period under 1910-talet, men återgick sedan till Nya AB Bodens Tegelbruk. Bruket lades ner någon gång under 1930-talet.

Framnäs tegelbruk
6 kilometer utanför Piteå, vid Framnäs, startade ett tegelbruk år 1947. Bränningen skedde i en ringugn med 16 kammare och därutöver investerade bruket 1954 i en ny maskinpark. Produktionen var hög: 2 miljoner, och mot slutet 2,5 miljoner, tegel per år. När bruket brann ner 1972 upphörde verksamheten, och med det även tegelproduktionen i Norrbotten.

Holmfors
Omkring sekelskiftet 1900 anlades tegelbruket Holmfors vid Holmfors station, 10 kilometer norr om Boden. År 1904 producerade Holmfors nästan 2 miljoner tegel, vilket då var ett rekord för hela Norrbotten. Bruket producerade byggmaterial till flera kasernbyggen i Boden, bland annat till I 19/P 5, S 3 och Ing 3. Under tidigt 1920-tal lades bruket ner.

Mariebergs tegelbruk – Luleå Tegelbruks AB

Arbetare på Mariebergs tegelbruk. Åldern är minst sagt varierande. Foto: okänd © Norrbottens museum.

1902 grundades Luleå Tegelbruks AB som uppförde sina byggnader nära Södra Sunderbyns station. Året därpå stod fabrikshuset med sina ångmaskiner, torkrum och ringugn klart. Bruket hade omkring 30 anställda och producerade cirka 1 miljon tegel per år. Produktionsantalet var konstant in på 1930-talet, men hade då kommit att innebära lättmurtegel och högporöst tegel. Kring mitten på 1960-talet lades bruket ner och på 1970-talet gick fabrikshuset till samma öde som den gamla ångmaskinen på Björns tegelbruk.

Varför ska man bevara taktegel?
Tegel som material har länge varit oumbärligt för människor i husbygge. Med tillgängliga råvaror och enkla metoder kunde byggmaterial tillverkas. Ojämnheterna i bränningen, samt formen, ger ett liv i materialet och med tiden åldras teglet med värdighet. Ofta har också byggnader som uppförts med tegeltak en arkitektonisk avvägning som beror på materialvalet. Att då byta taktyp kan ge ett märkvärdigt intryck.

Tegeltak på en kyrkstuga i Gammelstad. © Norrbottens museum.

Därtill finns miljömässiga aspekter när tegel är att föredra. Som tidigare nämnt, har tegel materialmässiga egenskaper vilket moderna material sällan kan matcha. Särskilt anmärkningsvärt torde väl vara hållbarheten, som i princip saknar en övre gräns. Gumlösa kyrka i Skåne, som är en av Nordens äldsta tegelkyrkor, invigdes för över 800 år sedan och får vara ett starkt bevis för hållbarheten.

Det är energikrävande att tillverka tegel och bränningen släpper ut koldioxid, precis som vid tillverkningen av murbruket till teglet. I genlängd håller materialet långt bättre än till exempel betong. Branschmässigt släpper cementindustrin faktiskt ut dubbelt så mycket koldioxid som den globala flygindustrin. 2010 släppte cementindustrin ut cirka 2 miljarder ton koldioxid. Huruvida det är hållbart för att bygga hus som måste rivas i sin helhet efter 100 år, får du avgöra själv.

Tegel produceras av ofarliga material och kan vid rivning återanvändas. Ifall stenen är hel kan den sättas in i ett nytt hus, och om den är trasig kan den användas som ballast i ett annat bruk (förutsatt att bruket är mjukare än stenen, men det får bli ett annat blogginlägg). Dåliga pannor kan du även återanvända i andra sammanhang. Tegelpannor kan läggas i vattnet för att förbättra livsvillkoren för flodkräftor (som är en hotad art i Norrbotten). Är teglet krossat så kan du använda det för att förstärka din grusväg, eller varför inte som en snygg detalj i din trädgård?

Underhåll och kontroll
För att se till att ditt tegeltak håller länge, är det viktigt att genomföra regelbundna kontroller och en översyn efter kraftigt oväder. Stormar kan ibland slita loss tegelpannor och då är det viktigt att snarast ersätta dem.

Tegel är känsligt för mekaniska skador. Frostsprängning och slagsprickor är de vanligaste skadetyperna och du känner enkelt igen dem. Frostsprängning ger en urlakning av pannan och ytan undertill blir ofta skrovlig. Normalt sett är det inget stort problem, såvida det fortfarande finns material kvar som håller tätt. Mindre frostsprängningar kan du alltså låta vara, men hålla koll på.

Slagsprickor i takpannor kan vara svåra att se med blotta ögat. De är ofta långa, hårstråsmala sprickor som löper längs med teglet. Däremot kan du knacka på teglet och lyssna efter en klang. Om det låter som en trasig tallrik så är tegelpannan uttjänt och bör kasseras. Tycker du att det är svårt att höra om den är trasig så kan du jämföra ljudet med en panna som du vet är hel.

Biologisk påväxt, så som mossa och alger, är i princip helt ofarligt ur byggnadsteknisk synpunkt. Estetiskt råder det dock blandade åsikter. Vissa gillar den patina som bildas, medan andra vill ha ett ”rent” tak. Personligen tycker jag att gamla tegeltak gärna får vara lite ruggiga. Vill du göra rent taket finns det miljövänliga rengöringsmedel att tillgå, eller så tvättar du det – försiktigt – med en högtryckstvätt.

Även undertaket ska kontrolleras ibland. Finns behov att byta eller renovera undertaket, är det en god idé att varsamt lyfta av tegelpannorna för att sedan lägga tillbaka dem igen. Då har du sparat både på din plånbok och på miljön.

Tips!
Se gärna till att ha ett extra lager tegel- och nockpannor hemma. Det sparar dig mycket tid och energi när du sedan behöver byta ut några stycken.

Slutligen vill jag också påminna om att tänka på säkerheten. Fallsele, byggnadsställning och ordentliga stegar är en liten kostnad för att slippa livsfarliga fallolyckor.

Allt gott!
Marcus Bengtsson,
Byggnadsantikvarie