2018 – Europaåret för Kulturarv

2018 är EUROPAÅRET FÖR KULTURARV, och det ger oss anledning att reflektera över i vilket förhållande vi egentligen stått till Europa genom historien. Ofta läser och skriver vi om Norrbotten som en särskild provins i periferin. Vi brukar säga att Norrbotten är ”nalta eljest”. Men det finns många företeelser som vi uppfattar som ”typiskt norrbottniska” eller ”typiskt norrländska” – som tvärtom vittnar om att vi länge varit en del av Europa. Till dessa hör exempelvis de medeltida stenkyrkorna vid kusten och de norrländska kyrkstäderna. I denna text ska vi dock titta närmare på ett av det dyrbaraste konstföremål som någonsin funnits i Norrbotten.

*

På Statens historiska museum i Stockholm finns ett märkvärdigt broderi, som på ett både konkret och symboliskt sätt vittnar om hur Norrbotten blev en del av den europeiska kulturkretsen. Det är ett ytterst värdefullt föremål som ägs av Piteå församling och hängde i brudkammaren i Piteå kyrka vid mitten av 1900-talet. Därefter deponerades det till Statens historiska museum.

Broderiet är ett guldglänsande arbete med figurframställningar och ornamentik i rött, blått, gult och grönt. Det är tillverkat i Italien vid slutet av 1200-talet och har suttit monterat på framsidan av en så kallad klockmässhake. På baksidan satt ett liknande broderi som också är bevarat och idag finns i Uppsala domkyrkoförsamling. Däremot har själva mässhaken gått förlorad.

446030

T-formad textil med broderier i guld, silver och flerfärgat silke. Foto: Ola Myrin, SHMM, CC BY.

Mässhaken var en del av ärkebiskopen Nils Allesons skrud och är tillverkad i Italien, i Rom eller Anagni. Den anskaffades till ärkebiskopens vigning, som skedde i katedralen i Anagni i juli 1295.

Textilien är T-formad och broderiet täcker hela ytan. Det är broderat med trådar i guld, silver och flerfärgat silke på ett underlag av lärft. Konsthistorikerna karakteriserar formspråket som höggotiskt med bysantinska inslag. Det gotiska draget är lättast att känna igen på ornamentiken. Bildframställningen, inom klöverbladsformade medaljonger, visar heliga personer. Mellan medaljongerna finns parställda fåglar och på sidorna bårder med bladornament inom vågformade fält. Det bysantinska draget återfinns främst i figurframställningarna, i de allvarliga ansiktena, de markerade ögonen och i klädedräkternas drapering.

parställda fåglar

Detalj av broderiet. Parställda fåglar. Foto: Ola Myrin, SHMM, CC BY.

Överst syns Maria i en så kallad adorantställning (tillbedjande med höjda händer), omgiven av änglar. Nedanför ses Paulus som igenkänns på sitt attribut, svärdet. Därnäst en apostel, en helig konung och längst ned ytterligare en apostel.

*

Broderiets europeiska och kyrkliga anknytning framstår som självklar. Men vilken är då anknytningen till Piteå, och hur kunde ett så dyrbart konstföremål hamna i Piteå församlings ägo?

Gamla Kyrkbyn i Långnäs är en viktig plats i Norrbottens historia. För piteborna har den genom århundraden levt i det muntliga berättandet och i den skriftliga historien. Den spelar också en betydelsefull roll för historisk och arkeologisk forskning. Som en av de första centralplatserna i det medeltida Norra Botten har den av forskningen satts i samband med två skeenden som genomgripande förändrade samhället och livsvillkoren: kolonisation och mission. Genom dessa processer blev pitebygden en del av det svenska riket och av den kristna, europeiska kulturkretsen.

Gamla Kyrkbyn

Gamla Kyrkbyn i Långnäs. Foto: Anna Elmén Berg, Piteå museum.

Gamla Kyrkbyn har undersökts arkeologiskt under 1960-, 1970- och 1990-talen. Den anses ha varit en marknadsplats, anlagd på 1320-talet, som näringsekonomiskt stod i förbindelse med Mälardalen. Bebyggelsen hade samband med en jordbruksbosättning som höll nötkreatur, och förmodligen etablerats samtidigt som marknadsplatsen. Arkeologen Thomas Wallerström bedömer att bebyggelselämningarna är en direkt följd av den kolonisation, syftande till markens uppodling och den kristna lärans spridande, som omnämns i ett medeltida dokument från 1335. Där bekräftar kung Magnus Eriksson, tillsammans med biskopar och herrar i riksrådet, den donation som förre ärkebiskopen Olof Björnsson tidigare gjort till herr Nils Abjörnsson.

I ett stadsbyggnadsperspektiv kan marknadsplatsen och hamnen i Gamla Kyrkbyn ses som både en följd och en utlöpare av den stadskultur som på 1200-talet tog form i Mälardalen. En rad nya städer där krävde sitt uppehälle och arkeologen Mats Mogren har pekat på detta som en orsak till statens expansion norrut och kolonisationen av Norra Botten. Etablerandet av en jordbrukande befolkning och en marknadsplats kunde stödja de nya städernas livsmedelsförsörjning.

I dessa mellansvenska städer syns vid 1200-talets slut och 1300-talets början påverkan från europeisk, främst tysk, stadsplanering. Denna innefattade bland annat idén om ett centralt beläget torg. Sannolikt är det mot den bakgrunden som bebyggelsen i Gamla Kyrkbyn får läsas. Bebyggelsen tycks ha tillkommit under ordnade förhållanden. Husen står tätt uppradade på två sidor av en öppen plats som är orienterad mot söder. Platsen är sannolikt resultatet av en medveten anläggning.

DSC_0282

Gamla Kyrkbyn i Långnäs. Foto: Anna Elmén Berg, Piteå museum.

Broderiet då? Jo, den politiska struktur som möjliggjorde kolonisationen i norr, innebar en samverkan mellan kyrkan och kungamakten. Det kungarike som senare skulle kallas Sverige var ännu ungt och relativt svagt. Kyrkan var däremot en del av den mäktiga katolska kyrkan – en internationell institution som hade politisk stadga och tillräckliga resurser för att på sikt bygga upp en bärkraftig kyrklig organisation även i denna periferi. Uppsala ärkestift var vid 1300-talets början rikets kyrkliga medelpunkt och i den redan nämnde ärkebiskopen Olof Björnssons uppdrag ingick att utvidga ärkestiftet genom spridning av den kristna läran. Nya svenska jordbruksbygder i norr medförde att den kyrkliga organisationen kunde utbredas. Detta gav nya skatteintäkter till kyrkan, i form av tionde.

Så förenades de statliga och kyrkliga intressena. Därför var också ett kyrkobygge i Gamla Kyrkbyn en nödvändighet för kyrkans mission. Och det är där som broderiet kommer in i bilden. När den nya kyrkan i Piteå skulle invigas på 1320-talet var det ärkebiskopens uppgift. Denne tog förmodligen med sig broderiet från Uppsala domkyrkas skrudkammare när han reste upp för invigningen. Det andra broderiet blev däremot kvar i domkyrkoförsamlingens ägo.

*

Så kom det sig att broderiet hamnade i Piteå sockens ägo. Även dess fortsatta historia är intressant och beroende av händelseutvecklingen på den europeiska kontinenten. När den stora stenkyrkan byggdes i Öjebyn fick broderiet sin plats där. Även det monumentala stenkyrkobyggandet under senmedeltiden måste ses som en manifestation av att den europeiska katolska kyrkan vunnit mark och inflytande. Under ärkebiskopen Jakob Ulfssons episkopat (1469–1515) byggdes nio stora stenkyrkor längs kusten, från Nordmaling i Ångermanland till Torneå i det nuvarande Finland.

Öjeby kyrka

Öjeby kyrka. Foto: Anna Elmén Berg, Piteå museum.

Efter reformationen, när svenskarna lämnat den katolska kyrkan och övergått till den evangelisk-lutherska tron, fanns en prost vid namn Graan i församlingen. Denne förstörde på 1660-talet kyrkans medeltida skulpturer, sannolikt som ett utslag av religiös nit. Vi kan bara spekulera i orsakerna till att han skonade broderiet. Kanske var det fortfaranade högt värderat, ur ekonomisk eller estetisk synpunkt? Vi vet heller inte hur och varför broderiet till slut hamnade i Piteå stads kyrka. Kanske överlämnades det som en gåva på 1680-talet vid den nya stadskyrkans invigning?

Vid tangentbordet:
Anna Elmén Berg är fil. dr i konstvetenskap, arkitekturhistoriker och antikvarie vid Piteå museum.

Texten bygger på Anna Elmén Bergs artikel ”Gamla Kyrkbyn: Centralplats i medeltida brytningstid” i Piteå museums årsbok 2014 (samt den litteratur som anförs där). Se även Mats Mogren, Faxeholm i maktens landskap: En historisk arkeologi (2000), Thomas Wallerström, Norrbotten, Sverige och medeltiden. Problem kring makt och bosättning i en europeisk periferi, (1995) samt Lars Nylander ”Prosten Graan och de medeltida träskulpturerna i Piteå” i Piteå museums årsbok 2017.

För fler bilder av broderiet, se Historiska museet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s