Under mer än ett halvt årtusende var galgbacken en lika verklig och välbesökt plats som torget eller kyrkan och bödeln utförde där sina sysslor likt skomakaren, snickaren eller tunnbindaren gjorde på sitt håll. Lika skrämmande som fängslande bidrog han till att upprätthålla lag och ordning i en tid som ofta ter sig mörk och tyrannisk. Men hur systemet kom till är höljt i dunkel och avskaffandet lika märkligt som fascinerande. Under 2015 visade Piteå museum en utställning på temat Brott och straff, ett ämne som kommit att bli återkommande i våra föreläsningar. Kanske fängslar det mörka området ännu idag.

Brott och straff förr i världen
Den som studerar domstolsprotokoll eller liknande texter från senmedeltiden till 1800-talets mitt kan förmärka två ting: de domar som förkunnades var, med vår tids syn, ofta grymma till sin utformning och de brott personerna dömdes för skulle idag knappast ha ansetts vara brott, i alla fall inte av allvarligare art. Exempelvis anses sex utom äktenskapet idag knappast vara brottsligt. Många lever samman utan att vara gifta och vilken uppsjö av hordomsbrott det skulle rendera med det gamla synsättet.
Straffet för detta brott var allt som oftast döden, till stor del med den Mosaiska lagen som stöd. Döden utdömdes också frekvent, ofta för tämligen enkla brott, men de verkställdes inte så ofta som vi kan tro. Vanligare var att omvandla dödsstraffet till spöstraff, tukthus eller skamstraff och stadsförvisning.
Fängelse förekommer inte i ordets rätta bemärkelse förrän i slutet av 1800-talet, när synsättet att människan skulle kunna bättra sig slog igenom. Då blev fängelsevistelsen en tid för den dömde att tänka om och fundera på livet. Från medeltiden och fram till sagda århundrade var böter det vanligaste straffet. Den som av någon anledning inte ville eller kunde betala sina böter fick antingen skamstraff: att stå bunden på torget, galgbacken eller vid kyrkan, eller också kroppsstraff, då oftast spöstraff. Detta kunde utdelas av en tillfälligt utsedd exekutor.

Skamstock innanför kyrkporten.

Ett antal brott kallades dock urbota – de ansågs vara så genomvidriga att den skyldige hade förverkat möjligheten att göra rätt för sig. Det främsta av dessa brott var naturligtvis att dräpa en annan människa, om så bara i hastigt mod eller av olycka, det vi i juridisk mening idag kallar dråp. Eftersom brottslingen inte kunde göra rätt för sig ansågs denne ha förverkat rätten till sitt eget liv och skulle därmed dö. Men vem skulle utföra avrättningen? Det var här bödeln kom in i bilden.

Bödel, skarprättare eller stupagreve
Det är svårt att säga exakt när bödelsyrket först introduceras i Sverige, men mest troligt införs det efter tysk förebild någon gång under 1300-talet. Till en början anlitas också tyska eller nederländska bödlar, mästermän, av statsmakten. Med tiden blir det dock svårare att få tag på just dessa, varpå systemet med benådningsbödlar införs under skiftet 1500 – 1600.
Principen var enkel: ur de dödsdömdas skara benådas en valfri missdådare, under förutsättning att denne utverkade dödsstraffen under de kommande 20 – 30 åren. Livet är oss alla kärt, så den som fick chansen tog den oftast och arbetade sedan som bödel till dess orken tröt. Då benådades en ny bödel och så vidare. Första uppgift blev inte så sällan att avrätta den tidigare bödeln – för de brott denne begått under sin tid som bödel.
I Piteå börjar bödeln omnämnas mer frekvent från denna tid, men det är svårt att göra en tillförlitlig lista över dem som varit verksamma i trakten, eftersom flera orter ofta delar bödel i denna del av landet. Ibland till och med även med städer i Finland. Ett par av de mer framträdande är dock följande namn. Deras verksamhetsperioder är någorlunda säkerställda:

Henrik Mårten Hakalainen 1654-1681 (Västerbotten och Österbotten)
Jon Johansson Dunderwald 1681-1687 (även Stockholm)
Peter Andersson Galgie 1687-1690 (Västerbotten och Österbotten)
Jon Germundsson Lilja 1690-1696 (även Örebro, Uppland och Gästrikland)
…
Niklas Fredriksson 1774-1786 (Gästrikland och Västerbotten)
Mattias Mattiasson 1786-1787
Niklas Fredriksson 1787-1794 (Gästrikland och Västerbotten)
Peter Johansson Friström 1794-1808 (Västerbotten)

Bödelsyxan från Umeå.

Bödeln kom att bli en illa ansedd person, dels för att det rörde sig om en tidigare brottsling, dels för att denne utförde de allra fulaste av handlingar: att ta livet av andra människor. Bödeln blev med tiden avskydd, fruktad och utstött. Ingen umgicks med bödeln och ingen uppsökte frivilligt denne. De som upptäckte att de var på väg att möta bödeln på gatan tog stora omvägar. Ville bödeln ta nattvarden fick denne vänta till sist, varpå prästen vände kalken upp och ned och hällde vinet i foten av bägaren, så ingens läppar skulle riskera att vidröra vad bödeln vidrört.
Med tiden blev det svårt att få ens dömda brottslingar att frivilligt välja ett liv i total ensamhet. Därför godkändes i 1734 års lag bödelsyrket som ett myndighetsutövande och det skrevs att ”bödel med hustru, barn och tjänstefolk vare tagen uti konungens hägn”. Därmed skulle bödeln anses vara borgmästarens, fogdens eller länsmannens like. Att så inte blev fallet är lätt att förstå. Uppfattningen om den smutsige och syndfulle bödeln suddades inte ut över en natt.
Nu höjs dock statusen på yrket något och bödeln får fast lön varje månad, fri bostad, rätt till fri hästskjuts mellan uppdragen, rätten att hämta ut bröd, kött, sprit och ved varje månad på respektive stads bekostnad, samt också ersättning för varje å galgbacken utförd handling.
I Piteå gamla stad, Öjebyn, finns ett i sammanhanget intressant område: Linnéparken. Ett hyggligt bostadsområde med flerfamiljshus i typisk 60-talsstil. Få känner däremot till områdets historiska namn: Skarprättargärdet. Eftersom bödeln skulle bo undanskymt fanns hans bostad där, ute på ett gärde; tydligt synligt och klart avskilt från övrig bebyggelse. När en betänker att Galghällan, den gamla avrättningsplatsen ligger invid älven, strax nedanför, blir placeringen än mer förståelig.

Följande lista ger mer information om situationen efter 1734:

En daler kopparmynt år 1736 motsvarar ungefär 60 svenska kronor, år 2017. För en halshuggning fick bödeln alltså omkring 300 kronor (Kungl. Myntkabinettet).

Yrket blir nu också ärftligt och vi får så kallade arvsbödlar. En son ärver yrket av sin far, den som gifter sig med en bödels dotter har rätt att ta upp yrket och en bödels änka för yrket vidare till sin nye man. Att folk också gifte sig till yrket vet vi, då det faktiskt fanns sådana som rörde sig runt bödeln.
Eftersom bödlarna var illa ansedda och de flesta valde att inte befatta sig med deras göromål hade de möjligheter som få andra hade. De kunde röra sig i olika samhällsskikt utan att någon tog notis om dem. Därmed blev bödlarna ofta både tjuvar, hälare och bordellägare. Med detta kom andra ljusskygga personer att finnas nära bödeln, sådana som kanske såg en möjlighet att gifta sig till en tryggare tillvaro. Föraktade var de förmodligen redan, så det rörde sig inte om någon resa nedåt i samhällsskikten, och om det gjorde det var det överkomligt.
En som redan fanns i det skiktet var rackaren.

Rackaren, flåbusen eller nattmannen
Näst efter bödeln var rackaren den mest illa ansedda personen i samhället. Rackaren, ibland kallad bödelsknekten eller nattmannen, hölls, precis som bödeln, med smutsiga och föraktliga arbetsuppgifter. Det gällde att tömma latriner, efter att ”skitkärringarna” avskaffats, flå hästar, som ingen hederlig kristen kunde göra, samt att bistå bödeln med diverse handräckning.
Just ordet rackare kommer av tyskan, med betydelsen att racka – forsla bort eller ösa, då med syftning på avföringens bortforslande. I engelskan kallas rackaren ”neckar”, den som nackar och flår. Ännu ett namn ansyftade arbetsuppgifterna.
Idag använder vi ibland uttrycket ”rackarungar” om livliga, busiga barn. När rackaren ännu var ett aktivt yrke skulle däremot ingen fått för sig att använda uttrycket på detta sätt. Rackarens barn ville folk ha koll på, för de var ju lika ohederliga som sin fader och skulle inte beblanda sig med ärbart folks barn. Därför var det viktigt att veta vilka barn som var rackarungar och vilka som inte var det.
Många av de milda uttryck som vi använder idag har ett betydligt grövre förflutet, från en tid när de verkligen hade en stark innebörd. Eftersom bödeln var så pass illa ansedd blev denne med tiden en verksam svordom: ”för böfvelen!” eller böveln. Ett fult uttryck som prominenta personer aldrig skulle ta frivilligt i sin mun.
Lika illa vore det att påstå att någon besökt bödeln eller rackaren. Det hände att folk ställdes inför tinget för sådana uttalanden, och om de inte kunde bevisa sitt påstående blev straffet kännbart.
Att folk faktiskt besökte dem vet vi. Hög som låg.

Läkedom och trolldom
De två lägst stående personerna i samhället var sina avskydda yrken till trots, eller kanske just för dessa, hett eftersökta i vissa sammanhang. En förbjuden handling, plats eller person blir litet per automatik intressant. Alla som exempelvis passerat en avspärrad byggnad vet det själv: det är så en blir litet nyfiken. Vad finns där inne?
Den gräslige bödeln blev i det närmaste magisk och sades besitta fördolda kunskaper om både det ena och det andra. En flisa från yxan, litet fiber från galgens rep eller en tråd från bödelns tunika – allt kunde äga mystiska egenskaper.
Eftersom bödeln och rackaren båda handskades med människokroppen kom de också att ha viss kunskap i anatomi och fysiologi, om än de inte per definition var läkedomskunniga. Likafullt var det just i detta ärende många uppsökte dem. Vissa kunde dra leder rätt, genomföra enkel kirurgi, stämma blod och många andra saker som ansedda livmedikusar inte behärskade. Naturligtvis skedde besöken i skymundan, ingen ville ju bli sedd i bödelns eller rackarens stuga.
För att slippa den saken kunde mindre nogräknade personer besöka galgbacken i akt och mening att tillhandahålla ingredienser till mediciner och magiska dekokter.

Galgbacken
Precis som bödeln blev magisk och mystisk blev dennes arbetsplats sammalunda. På galgbacken utfördes avrättningar, stympningar och tortyr. Där piskades, brännmärktes och plågades människor, om inte dagligen så i alla fall återkommande. Till saken hör också att denna fasansfulla verksamhet var offentlig – folk skulle se vad som skedde, det ingick i straffen. Varje söndag lästes i kyrkan veckans kommande aktiviteter på galgbacken upp. Alla visste vad som skulle ske och när. Vi kan inte tala om folkfest, men närapå. Hade du barn under tolv år i ditt hushåll skulle du enligt lagen ta dem till avrättningarna och ställa dem i främsta ledet, eftersom det var pedagogiskt viktigt att känna till vad som hände med lagbrytare.

Galgbacken i Kopparnäs, plats för Piteås sista avrättning, 1816.

Galgbacken låg ofta tämligen nära centralorten eller intill en större allfarväg. På så sätt förvissade sig de styrande om att folk fick veta att lagen efterlevdes, då kropparna efter de avrättade hängdes upp till allmän beskådan så länge som kött ännu lådde vid benen. Allt detta bidrog till att göra galgbacken till en åtrådd plats för kloka gummor och gubbar; för häxor och trollkonstnärer. Blod var naturligtvis den mest åtrådda varan, då blodet från en avrättad sades kunna bota fallandesot (epilepsi), podager (gikt), vansinne (schizofreni) och många andra åkommor. Helst skulle det drickas varmt direkt ur huvudet, men i brist på sådana tillfällen kunde det samlas upp från marken.
Kyrkan och staten såg inte med blida ögon på sådana tilltag då de ”främjade okunskap och villfarelse”, vilket medförde ett förbud mot att bortföra något från galgbacken. Det blev även förbjudet att besöka galgbacken efter mörkrets inbrott, undantaget bödeln och rackaren. Anledningen till detta var att de som avrättats på galgbacken inte fick begravas i vigd jord. Det föll då på rackaren att köra ut kropparna i skogen eller sänka dem i en passande myr. Rackaren gjorde emellertid ofta det enklaste av situationen och grävde ned kropparna direkt på galgbacken. Eller lät dem hänga kvar i galgen till dess fåglarna ätit benen rena. Där fanns alltså möjligheten att komma över åtråvärda delar av de avrättade. Ett lillfinger från en avrättad tjuv kunde göra dig osynlig – om du åt upp det!
I Piteå nya stad (nuvarande staden) fanns galgbacken verkligt nära: någonstans längs Nygatan, mellan Bergets park och Stadshotellet. Nygatan var den gamla vägen mellan Öjebyn och ett fiskeläge vid nuvarande Norrmalm. Stadens styre förvissade sig alltså genom valet av placering om att alla skulle se de avrättade missdådarna.
Eftersom bödeln och rackaren kunde uppehålla sig obehindrat på galgbacken försåg de sig emellanåt med både fingrar, tår, hår och blod från de avrättade. Vi kan misstänka att deras hem blev veritabla apotek för svartkonstnärer. Med tiden blev det dock allt glesare mellan dessa ”apotek”, när bödelsyrket sakta men säkert blev allt mer exklusivt.

Kropp steglad till allmän beskådan.

Riksskarpmästare Dahlman
Under 1800-talet inträdde en ny era där fängelsevistelse ersatte de flesta av de gamla straffen (1864 års strafflag). Dödsstraffet fanns kvar, men blev en stängd verksamhet, ofta inom fängelserna, otillgängliga för gemene man. Från denna tid blev också skarprättarna, bödlarna, allt färre. Från att ha haft en bödel å varje större ort fick vi bödlar i varje län, sedan varje landsdel. Till slut infinner sig situationen att vi får en bödel för hela Sverige.
Anders Gustav Dalman bodde i ett flerfamiljshus på Sankt Eriksgatan i Stockholm. På hans dörr fanns en skylt där envar kunde utläsa ”Riksskarprättare A. G. Dalman”. Han var en propert klädd, något kort man. Rätt alldaglig, skulle de flesta nog säga.
Sitt yrke till trots var han en stor motståndare av dödsstraffet, som han menade stred mot det mänskliga förnuftet. Men skulle det likafullt utföras skulle han, som var en redig och nykter karl, göra det. Det är omvittnat att många bödlar genom historien varit så fulla att de huggit fel och i vissa fall skalperat de dödsdömda eller gjort ännu värre skada innan döden inträtt.
Ett praktexempel är en avrättning i Burträsk 1783, där en yngling ska avrättas för tidelag (kon har avrättats tidigare!). Bödeln är så full att han missar två gånger och dels skalperar ynglingen, dels hugger fast yxan mellan gossens skulderblad. Tredje hugget tar halsen men går inte helt igenom, varpå bödeln till åskådarnas stora fasa med ett fast tag med båda händerna om yxeggen måste såga sig genom den sista biten.

Riksskarprättare A. G. Dalman.

På Dalmans inrådan införskaffades en giljotin för att säkerställa att alla avrättningar var klanderfria. Den kom att användas en gång, 1910 vid Långholmens centralfängelse, när Johan Alfred Andersson-Ander avrättades för ett brutalt rånmord. Därefter förkunnades inga fler dödsdomar och när Dalman avled 1920 utsågs ingen efterträdare.

Giljotinen i aktion.

Dödsstraffet
Efter en lång period av debatter avskaffades dödsstraffet i fredstid i Sverige år 1921, helt i enlighet med den anda som rådde då. Det fanns dock de som ivrigt hävdade nödvändigheten i att behålla straffet. Flertalet av dessa debattörer återfanns på högersidan, främst i Protektionistiska partiet i första kammaren. Det dröjde ända till 1973 innan dödsstraffet avskrevs även i krigstid.
Sista gången yxan svingades i Piteå blev 1816, nästan hundra år innan det sista dödsstraffet utverkades i Sverige. Det var en för tiden mycket upprörande händelse, där en son lät leja en smed för att mörda hans fader. Båda kunde bindas vid brottet och dömdes till avrättning på den så kallade Lilla Mjöviksbacken i Kopparnäs, längs gamla Riks-13. Händelsen är bekant under namnet Speringmordet, efter den gård de båda Jonsson kom ifrån. Mer om detta går att läsa här: https://www.facebook.com/piteamuseum/posts/1210157052338938

Avslutning
Idag är dödsstraffet förbjudet enligt svensk lag och få vet nog mer om bödlar och galgbackar än vad populärmedia – sällan helt historiskt korrekt – presenterar. Därigenom lever bilden av en föraktad och fruktad person vidare i vårt medvetande: en storvuxen karl, maskerad och hållandes en rejäl, bredbladig yxa.
Den bilden är dock felaktig. Bödeln var sällan, om alls, maskerad: alla visste ju vem denne var. Bödeln var inte alltid en man: vi har ett par kvinnliga bödlar i svensk historia också. Yxan var inte allenarådande som verktyg: adelsmän ägde rätten att få avrättas med svärd och många avrättades nesligt, det vill säga genom hängning.

Stereotypen av bödeln.

Att bödeln var föraktad och fruktad är däremot alldeles sant, i alla fall bland den breda massan. I samhällets bottenskikt upprätthöll bödeln en viss status, om än denna var tämligen litet värd.
Hur som helst fyllde bödeln en viktig uppgift under sin verksamma tid: det var bödeln som genom sitt värv såg till att alla andra kunde ha rena händer. Genom bödelns synd hölls andra oskyldiga.

——-

Morgan Stenberg
Pedagog och historiker
Piteå museum

Källor i urval
Ambrius, Jonny, Att dömas till döden. Tortyr, kroppsstraff och avrättningar genom historien, Vällingby 1996.
Andersson, Gudrun, Tingets kvinnor och män: genus som norm och strategi under 1600- och 1700, Uppsala 1998.
Andersson, Ulf, ”Skarprättare och nattmän i Göteborg”, i Släkthistoriskt forum 1984.
Ankarloo, Bengt, Trolldomsprocesserna i Sverige, Lund 1971.
Arcini, Caroline, ”Detta lämnar ingen oberörd”, i Titti Fendin (red.), Döden som straff. Glömda gravar på galgbacken, Linköping 2008.
Bergman, Martin, Dödsstraffet, kyrkan och staten i Sverige från 1700-tal till 1900-tal, Stockholm 1996.
Dahlbäck, Göran, I medeltidens Stockholm, Stockholm 1988.
Dalman, Gustaf Albert & Gunne, Gustav Olof, Sveriges siste skarprättare, A. G. Dalman. Föregångare och förrättningar, Stockholm 1948.
Egardt, Brita, Hästslakt och rackarskam. En etnologisk undersökning av folkliga fördomar, Stockholm 1962.
Knutsson, Christer, ”Galgbacken i myt och verklighet”, i Lennart Johansson, Roddy Nilsson & Håkan Nordmark (red.), Småländska brott, Växjö 2010.
Ljungström, Jan G, Skarprättare, bödel och mästerman, Stockholm 1996.
Schön. Ebbe, De döda återvänder. Folktron om tillvarons gränsland, Stockholm 2000.
Wieselgren, Sigfrid, Sveriges fängelser och fångvård från äldre tider till våra dagar. Ett bidrag till svensk kulturhistoria, Stockholm 1895.