I ett tidigare blogginlägg av min kollega Sophie Nyblom kunde ni läsa om Norrbottens museums projekt år 2024/2025 där vi genomförde en samtidsdokumentation av Markbygden i Piteå kommun – platsen för Europas i dagsläget största landbaserade vindkraftspark.
I blogginlägget beskrev Sophie bland annat hur Sverige under 2000-talet har valt att satsa på utbyggnad av vindkraftverk med syftet att minska landets beroende av fossildrivna energikällor och utsläpp av växthusgaser, samt för att bättre kunna tillgodose framtida energibehov. År 2002 fastställde regeringen ett planeringsmål för 2015 på 10 TWh och införde ett antal styrmedel för att motivera till ökad utbyggnad av vindkraftverk. Resultatet blev en stor tillväxt av framför allt landbaserad vindkraft under de senaste 15-20 åren. Vindkraftsparkerna i Markbygden är inte bara Sveriges utan även en av Europas största vindkraftssatsningar.
Bakgrunden till vår samtidsdokumentation var en äldre förstudie, genomförd av Piteå museum 15 år tidigare (2009) inför vindkraftsetableringen i området. Piteå museums förstudie bestod av tre delar: en historisk översikt av området, en undersökning av vilka intressenter som berördes av vindkraftsutbyggnaden och de intressekonflikter som förelåg, samt en översiktlig fotodokumentation av Markbygden. I förstudien ingick bland annat intervjuer och fältbesök.
Vid tiden för Piteå museums förstudie hade redan det första pilotprojektet inom vindkraftsetableringen påbörjats, vilket bestod av byggnationen av tolv vindkraftverk i området Dragaliden i Markbygden. Två av dessa vindkraftverk var vid denna tid redan anlagda. Förstudien hade föregåtts av att företaget Svevind AB år 2006 presenterat en plan för Piteå kommun med totalt 1101 planerade vindkraftverk i området Markbygden. Piteå kommun ställde sig positiva till etableringen och arbetet med tillståndsprövning påbörjades. Regeringen gav i mars 2010 klartecken för den fullskaliga vindkraftsparken.
Mycket har hänt i Markbygden under de mer än 15 år som nu passerat sedan Piteå museums förstudie och anläggningen av de första vindkraftverken. De idag cirka 500 byggda vindkraftverken i Markbygden har bland annat inneburit en förändring av landskapsbilden och områdets karaktär. Ett flertal byar och kulturmiljöer har kommit att i stor omfattning påverkas av vindkraftsparkens etablering.
Bilväg inramad av höga vindkraftverk. Foto: G. Rúnar Gudmundsson / Norrbottens museum, CC BY-NC.
Vår dokumentation var tänkt som en uppföljning – ett återbesök till Markbygden – för att se vilka förändringar som skett och om tidigare förväntningar eller farhågor besannats. Dokumentationen har inneburit uppföljande intervjuer med olika intressenter samt platsbesök och fotografering i området. Utöver detta har även en digital insamling genomförts där allmänheten fick möjlighet att lämna in sina berättelser om hur vindkraftsetablering i Norrbotten har påverkat dem.
Den digitala insamlingen kan ni läsa om i ett tidigare blogginlägg:
Som en del av projektgruppen på Norrbottens museum var min uppgift att, tillsammans med fotograf G. Rúnar Gudmundsson, undersöka den visuella påverkan av vindkraftsetableringen i området. Det är om just detta ämne som det här blogginlägget handlar om.
Markbygden i förändring – vindkraftsetableringens synliga påverkan på området
Anledningar till varför Markbygden ansågs som en lämplig plats för etableringen av vindkraftsparker var bland annat att stora delar av området var obebyggt, glesbefolkat och bestod av skog, samt bedömdes ha gynnsamma vindförhållandena.
Anläggningen av vindkraftsparker i Markbygden har inneburit en förändring av flera natur- och skogsområden. Varje vindkraftverk förutsätter att en relativt stor yta tas i besittning för bland annat gjutning av omfångsrika betongfundament som vindkraftverken placeras på och för att säkerställa att vägarna möjliggör transport av vindkraftverkens olika delar till dess avsedda platser. Detta har resulterat i avverkning av skog, breddning av vägar samt brytning av nya vägar för att ge bättre åtkomst till och inom parkerna.
Vindkraftspark i Markbygden. Foto: G. Rúnar Gudmundsson / Norrbottens museum, CC BY-NC.
Vindkraftspark i Markbygden. Foto: G. Rúnar Gudmundsson / Norrbottens museum, CC BY-NC.
Vindkraftsparkerna – likväl som närliggande platser till dessa – har till viss del karaktären av industriområden. Till detta bidrar de höga snurrande vindkraftverken, det utbreda vägnätet, informations-, varnings- och förbudsskyltar samt trafik med stora lastbilar och andra fordon vars verksamhet på olika sätt har kopplingar till vindkraftsindustrin.
Varningsskylt. Foto: G. Rúnar Gudmundsson / Norrbottens museum, CC BY-NC.
Informationsskylt. Foto: G. Rúnar Gudmundsson / Norrbottens museum, CC BY-NC.
Till följd av deras höga höjd och stora snurror är vindkraftverken synliga även från långt håll och från flertalet vyer, både från byar och naturområden. Kluster av vindkraftverk bildar tillsammans en gemensam fond med snurror som rör sig högt ovanför trädtopparna på olika platser i Markbygden. Under perioder då det är mörkt utomhus kan vindkraftverken till följd av deras lysande och blinkande lampor även urskiljas som lyktor uppe i skyn.
Vindkraftverk med blinkande belysning i mörkret. Foto: G. Rúnar Gudmundsson / Norrbottens museum, CC BY-NC.
Vindkraftverk med blinkande belysning i mörkret. Foto: G. Rúnar Gudmundsson / Norrbottens museum, CC BY-NC.
Inställningen till vindkraftverkens visuella prägel på området varierar från person till person. Det var något som tydligt kunde urskiljas i de svar som inkom via den digitala insamlingen. Många upplevde vindkraftsparkerna som störande och ansåg att de bidrog till att förvanska naturområden såväl som bebyggelseområden. Andra betraktade dessa som fascinerande inslag i omgivningen och upplevde vindkraftverkens snurrande rörelser som roingivande. Vare sig vindkraftsparkernas förekomst i Markbygden upplevs som positiv eller negativ, är det tydligt att området har genomgått en stor visuell förändring under de år som passerat sedan tillkomsten av de första vindkraftverken.
Sjö med en bygga. I bakgrunden syns en fond av vindkraftverk. Foto: G. Rúnar Gudmundsson / Norrbottens museum, CC BY-NC.Skoteråkare i Markbygden. Vindkraftverk i bakgrunden. Foto: G. Rúnar Gudmundsson / Norrbottens museum, CC BY-NC.
I flera byar i Markbygden är vindkraftverkens förekomst påtaglig och snurrorna bildar en tydlig fond i omgivningen. Vindkraftverken kan uppfattas som ett avvikande och annorlunda inslag till den ibland välbevarade äldre och lantliga karaktär som präglar somliga gårdar och byar.
Stora vindkraftverk tornar upp sig i bakgrunden till en byggnad. Foto: G. Rúnar Gudmundsson / Norrbottens museum, CC BY-NC.Gårdsmiljö med en fond av vindkraftverk. Foto: G. Rúnar Gudmundsson / Norrbottens museum, CC BY-NC.
Hur pass synliga vindkraftsparkerna är från olika byar varierar och styrs ibland mer av områdets höjdplacering i relation till omgivande vindkraftverk än av avståndet. Ibland syns enbart något enstaka vindkraftverk från marknivå, men då en drönare lyfts till en högre placering kan det bli tydligt att påfallande många fler vindkraftverk förekommer i närområdet.
Strömnäs by. Klustret av vindkraftverk är mindre synliga från marknivå, men förekommer tydligt vid drönarfotografering från högre höjd. Foto: G. Rúnar Gudmundsson / Norrbottens museum, CC BY-NC.
Samtidigt som vindkraftverken är iögonfallande på vissa platser förekommer även byar, gårdar och kulturmiljöer där den visuella påverkan är mindre märkbar, till exempel i byn Långträsk där vindkraftsparkernas synlighet är liten. Åtminstone kunde inte några vindkraftverk urskiljas vid platsbesök under dagtid. Den begränsade sikten mot vindkraftverken kan bero på byns placering och höjdläge i relation till omgivande anläggningar samt eventuellt också påverkas av intilliggande skogspartier.
Kyrkan i Långträsk. Från byn är sikten mot vindkraftsparkerna begränsad. Foto: G. Rúnar Gudmundsson / Norrbottens museum, CC BY-NC.
Stationshuset i Långträsk. Från byn är sikten mot vindkraftsparkerna begränsad. Foto: G. Rúnar Gudmundsson / Norrbottens museum, CC BY-NC.
”Udda” inslag till äldre odlingslandskap
En annan typ av kulturmiljö som har kommit att påverkas av vindkraftsparkernas etablering är äldre odlingslandskap i området. I Piteå kommun finns välbevarade odlingslandskap som berättar om byarnas lokala särdrag och historia. Byn Lillpite utgör en odlingsbygd med flertalet Norrbottensgårdar, stora öppna ängar och en sällsynt mångfald av bevarade ängslador. Detta har motiverat att Lillpitedalen idag klassas som riksintresse för kulturmiljövården (BD 56). Vindkraftsetableringen i Markbygden har kommit att förändra omgivningen till Lillpite. Som en oväntad och kanske lite malplacerad teaterkuliss har odlingsängarna och de äldre ladlandskapen fått en bakomliggande inramning av snurrande och lysande moderna vindkraftverk.
Odlingslandskap med ängar och lador i Lillpite. Bortanför syns flertalet vindkraftverk. Foto: Kristin Lång / Norrbottens museum, CC BY-NC.
I likhet med Lillpite förekommer ett välbevarat ladlandskap även i Fagerheden i Markbygden. Ängar fyllda med ängslador inramas av en avvikande fond av omkringliggande vindkraftverk – synliga från marknivå såväl som från högre höjd.
Ladlandskap i Fagerheden. Vindkraftverk synliga från marknivå såväl som från en höjd. Foto: G. Rúnar Gudmundsson / Norrbottens museum, CC BY-NC.
För förståelsen av ett områdets karaktär, historiska sammanhang och de generationer av människor som har levt och verkat på en plats utgör kulturmiljöer viktiga pusselbitar. Vindkraftverkens förekomst i dessa områden bidrar till att nutid möter dåtid på ett sätt som i sammanhanget kan uppfattas som lite udda och kanske som en – mer eller mindre – omaka kombination.
1855 fanns det tusen officersboställen runt om i Sverige varav omkring ett trettiotal i Norr- och Västerbotten. För rikets drygt tusen officerare var bostället deras fasta försörjning, den svenska armén av yrkeskrigare var nämligen fram till 1876 jordbrukare i fredstid. Somliga officerare lade ner stor möda på att utveckla både jordbruk och trädgård vid bostället medan andra lämnade det att förfalla.
Smörbollar vid majorsbostället Nyborg, Skellefteå. Foto: Henry Lundström, Skellefteå museum
De flesta officerare bebodde bara sitt boställe i några år innan de befordrades och då förlänades ett nytt boställe efter rang. Detta kan ha inneburit att många inte ansåg det mödan värt att lägga ner så mycket tid och arbete på gården. Men officersboställena kom ändå att i hög grad influera den svenska landsbygdens arkitektur och troligtvis även trädgårdsmode. På 1700-talet utgjorde officerarna och deras familjer ännu ett såväl uppskattat som inflytelserikt inslag bland den norrländska landsbygdens fåtaliga ståndspersoner.
Det boställe som en officerare fick sig tilldelat var han skyldig att bruka och bebo men då kravet att bruka jorden visade sig svårt att uppfylla i krigstid tilläts med tiden att hela eller delar av jordbruket utarrenderades. Boställets skötsel kontrollerades vid husesyner som förrättades periodiskt samt vid byte av innehavare. Vid synen granskades allt som hörde till bostället, såväl åkrar och ängar som trädgård och byggnader. Alla fel och brister antecknades och skador värderades. För skador eller misskötsel stod den avträdande innehavaren eller dennes dödsbo och detta kunde innebära stora summor i böter. Först 1876 övergavs boställesystemet och alla officerare började avlönas kontant.
Officerare i Skellefteå mars 1922. Foto: Sundborg & Lindberg, Skellefteå museum.
Officerarna som trädgårdsodlare Prästerskapet var länge en pådrivare inom trädgårdsodlingen i norra Sverige men hur var det med officerarna? De flesta prästgårdsträdgårdar anlades i början och mitten av 1800-talet, vid militärboställena tycks trädgårdar ha anlagts tidigare, redan på 1700-talet och i flera fall i början av det århundradet. Detta gör att dessa trädgårdar tack vare syneprotokollen hör till de äldsta dokumenterade i norra Norrland.
Officerarna rekryterades oftast inom adeln då det var de som hade råd med det ackord som krävdes för att få en tjänst. Det militära ackordsystemet var en sorts pensionsinbetalning som officerarna erlade till sin företrädare på tjänsten vilket slopades 1833. Inom adeln sågs trädgårdsarbete länge som en viktig syssla för unga adelsmän och även -fröknar. Adeln följde på 1500-talet Vasa-sönernas intresse för att förbättra trädgårdsskötseln på sina gods. Framför allt var det hertig Karl, sedermera kung Karl IX, som lade energi på detta. Som konung såg han det som nödvändigt att använda landets naturtillgångar och han bemödade sig därför om att hjälpa upp jordbruket samt utveckla den svenska trädgårdsskötseln. I hans egna trädgårdar odlades i första hand matnyttiga växter som rovor, kål och morötter liksom fruktträd men även prydnadsväxter som rosor, violer, nejlikor, lavendel, stockrosor och vallmo. 1581 utkom Per Brahe, systerson till Gustav Vasa, med en handledning för ungt adelsfolk med anvisningar för hur en ung adelsman borde sköta sina trädgårdar. Han berörde där särskilt anläggandet och skötseln av örtagården.
Adelns odlingsintresse började på 1600-talet rikta sig mer mot hushållets nytta, något som så småningom fick stå tillbaka för barockens symmetriska ideal och arkitektoniska effekter. Omkring mitten av 1600-talet utkom ett manuskript om lanthushållning av riksrådet friherre Schering Rosenhane där trädgårdsskötsel sades vara ”den ädlaste och lustigaste handtering, som en adelsman uppå landet kan förlusta sig med”. I manuskriptet finns detaljerade föreskrifter för hur en trädgård borde anläggas, bland annat att den borde vara inhägnad med gärdesgård, häck eller mur, något man i syneprotokollen kan se förekom på många av officersboställena. Trädgården borde sedan indelas regelbundet och på ett sådant sätt att portar och alléer svarade mot varandra, att kvarteren blev likformiga samt så att trädgården var längre än vad den var bredd. Det skulle finnas fyra kvarter för fruktträd, köksväxter, blomster och läkedomsörter inte helt olikt klosterträdgårdarnas indelning. Växterna i köksträdgården delade Rosenhane in i tre grupper; de som odlades för sina rötter och jordstammar, de som odlades för sina blad och de som odlades för fruktens skull. Till blomsterkvarteret rekommenderade riksrådet att man skulle upptäcka och använda vad ägarens situation medgav utifrån förmögenhet.
Arbete såväl som umgänge i trädgården blev under 1700-talet en central del av adelns herrgårdsliv. Trädgårdsskötsel var en omtyckt sysselsättning bland både äldre och yngre ståndspersoner och man planerade trädgården för både nytta och nöje. Det var också ett arbete som både pojkar och flickor fick syssla med från tidig ålder. De unga adelsmännen sattes främst in i den estetiska sidan av trädgårdsarbetet medan adelsfröknarna främst sysselsattes med den nyttiga köksträdgården som även hade en uppfostrande funktion.
Nedan följer en kort presentation av några olika boställen och deras trädgårdar i Norr- och Västerbotten representerande olika officersranger.
Överstebostället Gran, Öjebyn I Sverige fanns trettio regementen och därmed trettio översteboställen varav ett ensamt i dåvarande Västerbotten (nuvarande Norr- och Västerbotten), nämligen överstebostället Gran i Öjebyn, Piteå. Boställena varierade i utseende och omfattning främst utifrån innehavarens gradbeteckning. Överstar och majorer bodde på gårdar om flera mantal med många drängar och kanske även en rättare som skötte om allt. Överstarna tillhörde högadeln och deras bostadshus omfattade minst tio-femton rum.
1695 genomfördes roteringen i det vidsträckta län som Västerbotten då var. För att få fart på arbetet gjorde dåvarande kung Karl XI en norrländsk resa då han bland annat besökte det blivande överstebostället i Öjebyn. Gårdsplatsen var en av de tidigaste i byn och låg på en landtunga mellan älven och sjön Avan. Namnet Gran kan komma av kyrkoherde Olaus Graan som ägde gården i mitten av 1600-talet men det kan också vara ordet grand (uppgrundning) som ligger bakom namnet då gården 1596 kallades för Granden.
I slutet av 1600-talet var gården något förfallen och landshövdingen önskade då att den istället skulle bli knutpunkt för indelningsverkets utvidgning och regementet placerade därefter översten här. 1719 kom Gran att brännas ner av ryssarna men det återuppbyggdes 1732-42 strax norr om den gamla gårdsplatsen av överste Johan Bernhard Wiedemeijer. Idag tjänar det gamla bostället som naturbruksgymnasium.
Mellan 1814-29 innehades översteämbetet vid Västerbottens regemente av Lars Jacob von Knorring, född 1769 på Stora Ornäs i Dalarna och gift med Elisabet Henrietta Stromberg, dotter till landshövding Stromberg i Umeå. Om von Knorring sades att han var en mer än vanligt intresserad jordbrukare. Trädgårdsarbetet låg dock ofta på hustrun. Livet i ett officershem kunde vara slitsamt för hustrun som var den som bar ansvaret för gårdens väl och ve när maken drog i fält eller exercis. I prästgården var det ofta prästfrun som var arbetsledare för trädgårdsarbetet och hon som sörjde för sådd och skörd även inom jordbruket. Troligtvis var rollfördelningen liknande på militärboställena.
Henrietta Strombergs far var själv intresserad av trädgårdsodling vilket kan tyda på att det var något hon växte upp med och var insatt i. Stromberg ägnade efter att han avsatts som landshövding 1811 en hel del tid åt odlingarna vid sitt nybygge Nydala i Umeå. Trädgården vid Nydala var tidstypiskt anlagd med rektangulär plan samt tydligt avgränsade och upphöjda odlingsbäddar liksom gångsystem. Vid överstebostället Gran fanns en mindre kryddgård bakom ladugården omgiven av ett brädplank försett med en gulmålad port med två dörrblad. Kryddgården vid Gran uppvisar på planen nedan likheter med Nydala, om än i en annan skala och troligtvis i första hand avsedd för nyttoväxter. Från brunnen på stallgården hade man anordnat en vattenränna bort till kryddgården och dess land. Upp till bostället ledde en stor allé bestående av björk och asp vilken var anlagd av von Knorring.
Planskiss över överstebostället Gran, Öjebyn från 1931. Till höger i bild syns det inhägnade kryddlandet, indelat i odlingsbäddar. Källa: Einar Svartengren.Foto av överstebostället Gran, Öjebyn, av okänd ålder. Foto: Bildarkivet, Piteå museum.
Överstelöjtnantbostället Böle, Umeå Under Karl XI resa genom Norrland besökte han på återvägen till Stockholm även den gård som skulle bli överstelöjtnantboställe i Umeå. Gården hette Böle och till en början låg dess ägor inte vid själva gårdsplatsen. Tillräckligt med mark fanns dock för att anlägga en större trädgård med tillhörande parkområde med barr- och lövskog. Trädgården anlades 1724 av den dåvarande innehavaren överstelöjtnant J B Wiedemeyer från Westphalen. Han lät beså en mindre kryddgård intill mangårdsbyggnadens västra och södra sidor.
Vid synen år 1800 var dock trädgården förfallen ända sedan 1753 och låg i träda men vid synen år 1815 hade trädgården rustats upp och utvidgats. Den hade då förlagts väster om mangårdsbyggnaden och var indelad i fyra kvarter samt inhägnad av en gärdesgård, helt i enlighet med riksrådet Schering Rosenhanes anvisningar. 1806 till 1816 innehades bostället av överstelöjtnant G Ulvsparre. Denne befattade sig dock icke med jordbruket utan lät arrendera ut det till dåvarande överstelöjtnant von Knorring som bosatte sig här fram till 1816 då han flyttade över till överstebostället Gran i Öjebyn. Den trädgård som fanns vid Böle boställe var alltså liksom vid bostället Gran anlagd av von Knorring och hans hustru.
Upp till gården anlades omkring 1875 en allé av överste E Svedelius. Boställets sista militära innehavare var dåvarande överstelöjtnanten L Schöning som även var ordförande i Hushållningssällskapet. 1934 köptes bostället av lektor Anders Arner för att nyttja det som sommarställe. Under hans tid upprättades en uppmätningsritning över trädgården.
Böle boställe med klätterväxter samt en rundel framför huvudentrén, fotograferat 1943. Foto: Einar Svartengren.Böle boställe fotograferat 2013. Rundeln framför huset finns ännu kvar men klätterväxterna på fasaderna har tagits bort. Foto: Bebyggelseregistret, Riksantikvarieämbetet.Trädgårdsritning över Böle trädgård uppmätt 1937 av E Gröndahl och uppritad 1938 av S Rosén. Källa: Länsstyrelsen Västerbotten.
Kaptens- och majorsbostället Nyborg, Skellefteå Relativt hög status hade även kompanicheferna som vanligtvis tillhörde knapadeln. Kaptener, överstelöjtnanter och ryttmästare hade från cirka 1730 breda hus med sexdelad planlösning med salen placerad i mitten av huset. I Skellefteå uppfördes 1688 ett kaptensboställe på södra sidan Skellefteälven inom Böle bys ägor under namnet Strömsholm. Bostället uppfördes före genomförandet av indelningsverket i Västerbotten och hade till en början inte tilldelats någon mark. Från 1694 var kapten Hinrich Anton Moritz chef för Skellefteå kompani och innehavare av bostället. Han var eventuellt född i Estland. Efter hans död 1705 i Polen efterträddes han någon gång efter 1709 av kapten Alexander Magnus Dahlberg från Bohuslän. Denne efterträddes av kapten Lorentz Dahlberg från Västergötland.
Trädgård anlades omkring 1720 men på norra sidan älven invid kompaniets exercisplats på kyrkans mark, enligt Svartengren mätte trädgården 32 041 kvadratalnar. Svartengren menar att den ene av kaptenerna Dahlberg hade nära anförvanter i prästgården i Skellefteå varför han kunde börja bruka mark norr om älven inom prästboställets ägor. Enligt Margareta Granmark i Skellefteå museum 100 år så kan det dock fastställas att flytten av bostället till norra sidan älven inte hade någon bakgrund i personliga relationer utan gjordes enligt krigsmaktens strikta bestämmelser kring officersboställena samt med Kungl. Maj:ts godkännande. Hon nämner även att ingen av kompanicheferna vid Skellefteå kompani hade något släktskap till någon kyrkoherde i Skellefteå enligt Bertil Steckzéns Västerbottens regementes officerare till år 1841.
1724 eller 1727 uppfördes en mindre byggnad på platsen att bosätta sig i. 1733 omnämns i syneprotokollet att en liten kryddtäppa kringgärdad av ett sprötverk finns på södra sidan mangårdsbyggnaden. 1761 ersattes den första byggnaden av en större som 1771 blev majorsbostad och står kvar än idag, sedan 1925 som museum. 1777 anges i protokollet att planket var rödmålat. 1808 antecknades att det då växte vinbärsbuskar i kryddgården samt att den var indelad i kvarter för köks- och kryddväxter. Kryddgården var dock i ovårdat skick vid den tiden och förbättringar behövde göras. 1819 hade kryddgården förbättrats ansenligt och 1822 hade den även utvidgats av överstelöjtnant Möller. 1832 hade Möller, sedermera major, gjort ytterligare förbättringar och låtit plantera sexton syrener, svarta och röda vinbärsbuskar, stickelbärsbuskar (krusbär), smultron-, pepparrots- och potatisland samt anlagt en berså och en liten lund. Möller hade även låtit uppföra en potatiskällare med plats för 120 tunnor potatis vilket tyder på att en hel del av den varan odlades på bostället vid hans tid.
1925 köptes bostället av Skellefteå kommun och Skellefteå museum flyttade in i mangårdsbyggnaden. Vid den här tiden fanns ännu major Möllers syrener och vinbärsbuskar kvar liksom gångarna. En plan fanns också att stadens trädgårdsstyrelse skulle ordna trädgården men det är oklart om så verkligen skedde. Tjugo år senare var samtliga buskar borta medan gångarna ännu fanns kvar en tid till. På 1960-talet växte ännu timjan, salvia, gräslök, dragon och libbsticka i en rabatt längs med mangårdsbyggnadens gavel och nyttjades av den intilliggande restaurangen Nordanågården. Det dröjde dock inte långt efter det så försvann alla spår av den tidigare kryddgården och ersattes av gräsmatta.
Kryddgården vid majorsbostället Nyborgs kryddgård fotograferad 1925 när Skellefteå museum just flyttat in i byggnaden. Foto: Ernst Westerlund, tidskriften Västerbotten 1924-25.Syrener och vinbärsbuskar i majorsbostället Nyborgs kryddgård, planterade omkring 1832 av major Möller, fotograferade 1923. Foto: Skellefteå museum.Platsen för majorsbostället Nyborgs gamla kryddgård består idag endast av gräsmatta inramad av grusgångar samt med en trädkrans av björk. Foto: Pernilla Lindström, Skellefteå museum.
Kaptensbostället Bygdeborg Kaptensbostället Bygdeborg i Bygdeå anlades 1688 men erhöll liksom Nyborg de första åren efter sin tillkomst ingen jord alls. Det innebar att det till en början inte fanns någon möjlighet att anlägga trädgård. Efter storskiftet 1772 kom dock en mindre trädgård att anläggas. Vid denna tid innehades bostället av kapten J Braun från Kalmar. Hans efterträdare var kapten C D Lagerborg som var gift med prästdottern Christina Chatarina Telin från Bygdeå. Även flera andra av de efterföljande kaptenerna på bostället var gifta med prästdöttrar vilket mycket väl kan tänkas ha påverkat trädgårdsanläggningen då de bör ha kommit från förhållanden där trädgårdsodling var närmast en självklarhet då många präster var både intresserade och utbildade inom trädgårdskonsten.
Bygdeborgs nuvarande mangårdsbyggnad uppfördes efter 1791 och höjdes 1896, fotot taget före detta år och visar även den prunkande trädgårdsanläggning som då fanns. Foto: Västerbottens museum.Bygdeborgs mangårdsbyggnad och trädgård idag, fotad ur samma vinkel som föregående bild. Foto: Pernilla Lindström, Skellefteå museum.
Fänriksbostället Hedlunda År 1768 sålde bonden Per Ivarsson hemmanet Ytterhiske nr 3 till kronan för 1800 daler kopparmynt. Hemmanet skulle komma att brukas som fänriksboställe för Umeå kompani. Gården stod på en liten höjdsluttning i en dunge som med tiden kom att ordnas upp och bli park. Trädgården omnämndes första gången 1791 och bestod då av en mindre trädgårdstäppa. Detta var eventuellt under fänrik I Trolles tid. 1805 befanns denna i syneprotokollet vara förfallen. 1823 när gården blev majorsboställe skedde dock en hel del förändringar och förbättringar, bland annat uppfördes en ny mangårdsbyggnad, men även trädgården genomgick en upprustning. Bärbuskar och prydnadsbuskar planterades liksom popplar. På försök anlades även humlegård men den gav klent resultat och slopades därför snart. Umeåälven har ofta ansetts som humleodlingens norra gräns. Förste innehavare av gården sedan här blev majorsboställe blev W af Donner. Idag finns i boställets gamla kryddgård ett rosarium med rosenbuskar och perennplanteringar anlagt av Umeå kommun.
Hedlunda fänriksboställe i Umeå, okänt år. Intill huset skymtar trädgården. Foto: Västerbottens museum.Hedlunda fotograferat 2024. På den gamla kryddgårdens plats ligger idag ett rosarium. Foto: Maria Engström.
Vid tangentbordet: Pernilla Lindström, byggnadsantikvarie vid Skellefteå museum
Ilmakunnas, Johanna. Adelns arbete och vardag på 1700-talets svenska herrgårdar – Johan Gabriel Oxenstiernas och Jacobina Charlotta Munsterhjelms dagböcker. Ilmakunnas_Adelns_arbete_och_vardag.pdf 2025-01-10.
