Rådhustorget i Piteå och stadsplanen från 1667

Rådhustorget i Piteå är ett av Norrbottens riksintressen för kulturmiljövården. En av kulturmiljöfältets viktigaste idéer är att en autentisk miljö kan berätta om sin historia. För att detta ska vara möjligt måste miljön sättas in i ett historiskt sammanhang och tolkas. Att historien omkring våra utvalda kulturmiljöer finns nedskriven och tolkad är viktigt utifrån demokratisk synpunkt. Det visar inte minst det samtal som förts i media januari 2022 efter statsvetaren Qaisar Mahmoods debattartikel ”Hur kulturarv utses är fortfarande höljt i dunkel”.[1]

Denna artikel är tillkommen i samband med ett projekt som syftar till att ge riksintresset Rådhustorget i Piteå en nyanserad beskrivning och tolkning, som genomförs vid Piteå museum och finansieras av Länsstyrelsen i Norrbotten och Piteå kommun. En målsättning har varit att lyfta berättelsen om stadens och torgets tillkomst från den lokalhistoriska nivån, till en ”riksintressant berättelse”, som är ett av de kriterier som Riksantikvarieämbetet har föreslagit ska gälla för kulturmiljövårdens riksintressen.[2]

Vid stadens anläggning 1621

Men först en historisk tillbakablick. Vid grundläggningen 1621 förlades staden Piteå till Öjebyn, som sedan 1400-talet utgjort sockencentrum. Stenkyrkan som tillkom vid decennierna omkring 1500 hade sannolikt föregåtts av en träkyrka på platsen.[3]

Stadens läge var strategiskt valt. Kyrkplatsen var bygdens centrum och en etablerad handelsplats. Här låg hamnen, här sammanstrålade vägarna från socknens alla delar och här hölls gudstjänster, marknader och ting i den kyrkstad som funnits på platsen åtminstone sedan 1500-talets senare del.[4] Förutom vattenvägarna, som var tidens viktigaste kommunikationsleder, gick även den allmänna kustlandsvägen genom staden.

Piteå köpstad på dess gamla läge i Öjebyn. Stadsplan från 1649. Lantmäteristyrelsens arkiv, Lantmäteriet.

Den lagstiftning som städernas förvaltning vilade på vid denna tid var Magnus Erikssons stadslag som hade sitt ursprung i 1300-talet. Stadslagen trycktes första gången 1619, stadfästes av Gustav II Adolf och utgavs följande år. Den kom sedan att vara gällande fram till 1736, när den ersattes av Sveriges rikes lag.[5]

Den stadga för städernas förvaltning som tillkom 1619 var tänkt att utgöra en gemensam stadga för landets alla städer. Syftet var att stärka statsmaktens övervakning och kontroll av städerna. Detta var tänkt att ske bland annat genom att ståthållarens roll i länen stärktes. Redan här fanns en tanke på omorganisation av länsindelningen, för att effektivisera statsförvaltningen.[6] Stadgan blev aldrig antagen i behörig ordning, men kom trots detta att uppfattas som gällande lag. Dess intentioner kom framför allt att inarbetas i de stadsprivilegier som utfärdades under den kommande stadsgrundningsperioden.[7]

Hur processen med att anlägga de fysiska städerna gick till, framgår främst av de historiker som finns över Lantmäteristyrelsen och Fortifikationsverket. Enligt Sixten Humble som beskrivit lantmätarnas verksamhet (1928) började begreppet ”avritning” att användas vid 1600-talets början. Det avsåg då inte kartor i vanlig bemärkelse, utan stadsplaner för nyanläggningar av städer eller återuppbyggnad av brunna städer. Rörande återuppbyggnaden av Kalmar nämndes i ett kungligt brev från 1613 att Kungl. Maj:t ville att staden skulle återuppbyggas mer ”ordentligt” än tidigare, på samma sätt som var brukligt i Tyskland. Enligt Humble omfattade ”avritningen” inte enbart stadens yttre gestalt, med gator och torg, utan även platsen för var offentliga byggnader skulle placeras och tomtindelning för privat byggande. Planerna prövades och godkändes av regeringen.[8]

Av Ludvig W:son Munthes historik över Kungl. Fortifikationsverket (1902) framgår att utstakningar av stadsplaner framför allt gjordes av fortifikationens ingenjörer. När det gällde utstakning av städer som inte skulle befästas, kunde däremot andra personer anlitas.[9]

Den första stadsplanen

Piteå tilldelades stadsprivilegier den 12 maj 1621. Av privilegiebrevet framgår att stadsplatsen var ”afstuckin” av dr Olaus Bureus och att de sockenbor som hade hus på platsen anmodades att flytta bort dem.[10] Att ”avsticka” betydde i lantmätarsammanhang att stadsplanen stakades ut i terrängen.[11] Olaus Bureus (Olof Bure) var varken ingenjör eller lantmätare. Han var läkare och tjänstgjorde som kungens livmedikus. Hans studier vid europeiska universitet hade omfattat medicin och matematik och han hade disputerat i medicin i Basel i Schweiz 1611. Det var framför allt hans kunskaper i matematik som kvalificerade honom för uppdraget. Många stadsplanerare var matematiker och stadsbyggande var vid denna tid framför allt en militär disciplin.[12] En annan viktig omständighet var att Bureus hade kunskap om regionen. Han hade norrländska rötter och hade några år tidigare deltagit i den resa som riksrådet Filip Scheding företagit för att undersöka förutsättningarna för handel och sjöfart inför stadsgrundningarna.[13] Som stadsplanerare ansvarade Bureus 1620–1621 för utförandet av åtta stadsplaner i de norra delarna av riket: Söderhamn, Sundsvall, Umeå, Piteå, Luleå, Torneå samt Gamlakarleby och Nykarleby.[14]

I det förfarande som var praxis vid stadsbildningar, liksom i de privilegier som stadens legitimitet vilade på, förutsattes alltså att städer skulle ha en stadsplan. Enligt konsthistorikern Henrik Lilius stakades dock Bures planer inte ut efter någon i förväg uppgjord stadsplan, utan direkt i terrängen. Därefter gjordes en uppmätning av utstakningen och denna blev den stadsplan som borgarna sedan fick bygga efter. Lilius tolkar det som att det i praktiken snarare rörde sig om ”en officiell uppmätning, som definierade gatunätets utsträckning och tomternas gränser”.[15]

För Piteås del stämmer nog denna karakteristik. Eftersom staden anlades på en plats som redan var bebyggd, fanns sannolikt inget utrymme för några omfattande regleringar. Det gatunät som redan fanns var i princip organiskt framvuxet. De infartsvägar som ringlade sig fram från byarna runtomkring till kyrkplatsen hade dragits fram där det passade sig i terrängen. Kyrkan låg på den högsta punkten på det som vid anläggningen varit en ö. Sydost om kyrkan fanns en öppen yta som fungerade som handelsplats och torg. Bureus reglering innebar att det befintliga gatunätet bibehölls med små justeringar för att bringa bättre ”ordning”. Den ordnande princip som eftersträvades var ett rutnätsmönster, med raka gator och rätvinkliga kvarter.

Vid stadens nyanläggning 1667

Efter en brand i Öjebyn 1666 flyttades staden till Häggholmen, en bit nedströms Piteälven.[16] Det praktiska arbetet med att ta Häggholmen i besittning startade 1667, när holmen röjdes av och lantmätaren Jonas Persson Gedda på landshövdingens order stakade ut den nya stadsplanen.[17]

Eftersom platsen var tidigare obebyggd fanns här en helt annan frihet till gestaltning, än tidigare i Öjebyn. Planen bildar en rektangulär figur som lagts ut över holmens hela längd. En lång huvudgata löper genom staden och korsas av fyra korta tvärgator. Gatorna är jämnbreda och tecknar ett rätvinkligt rutmönster som avgränsar tio rektangulära kvarter.

Stadsplanen över Piteå från 1667 finns bevarad i två exemplar. Lantmäteristyrelsens arkiv, Lantmäteriet.
Stadsplanen över Piteå från 1667 finns bevarad i två exemplar. Lantmäteristyrelsens arkiv, Lantmäteriet.

Trots att gatorna är lika breda, finns samtidigt en tydlig hierarkisk struktur: Den långa gatan, nu Storgatan, är stadens huvudgata och den korsas på torget av den gata,  som nu kallas Kyrkbrogatan. Denna var stadens andra huvudgata, den var vägen in till staden och vid den byggdes stadens viktigaste bro. Storgatan och Kyrkbrogatan kan läsas som en tolkning av det romerska antika stadsbyggnadsmotivet med två huvudgator som möts vid stadens forum, cardo (löpte vanligen i nord-sydlig riktning) och decumanus (i väst-östlig riktning).[18]

I ytterkanterna mot nordväst har kvarteren inte riktigt ”fått plats” så de har ojämna avslutningar ut mot strandkanten. Stora delar av detta gatumönster är bevarat än idag. Genom landhöjningens inverkan har stadsområdet utvidgats och holmen vuxit samman med fastlandet. 

Den enhetliga rutnätsplanen kan uppfattas som schematisk, men genom enkla medel har planarkitekten också lyckats ge staden ett monumentalt uttryck, bland annat genom att utnyttja höjdskillnaderna i terrängen. På moränhöjdens högsta punkt anlades ett torg. Genom utskärningar i fyra kvarter bildades en kvadratisk yta, där gatorna korsades i mitten. När tomterna runt torget bebyggdes blev torget en samlingspunkt som gestaltats som ett slutet rum i staden.

Det slutna torget gav staden den prägel av monumentalitet, symmetri och harmoni som eftersträvades i den samtida stadsplanekonsten och hade sina rötter i den europeiska renässansen. Stadens enda offentliga byggnader, Rådhuset och Trivialskolan, placerades som fondmotiv på ömse sidor om stadens huvudgata. Kyrkan förlades däremot till fastlandet, utanför staden.

Rådhustorget i Piteå är ett av länets riksintressen för kulturmiljövården. Under jubileumsåret 2021 genomgick torget en omgestaltning och fick ny beläggning av smågatsten och ny belysning. Foto Lennart Lundquist 2021.

Att lantmätaren Jonas Persson Gedda stakade ut planen utifrån sina egna estetiska preferenser är inte troligt. Min bedömning är att den okände planförfattaren måste ha haft gedigna teoretiska kunskaper i samtida stadsplaneringkonst. Motivet med det kvadratiska hörnslutna torget har utretts av Lilius som härleder det tillbaka till den italienska renässansen. [19]  Med utgångspunkt i den antike romerske arkitekten Vitruvius skrifter, blev torgtypen för arkitekturteoretikerna under renässansen en ofta utforskad komponent, sprungen ur ett nytt rumsbegrepp, ett intresse för matematik, proportioner och de geometriska grundformerna. Det kvadratiska hörnomslutna torget blev en idealtyp: ett geometriskt rent rum, karakteriserat av centralitet och med betoning av mittaxlar, väl proportionerat i förhållande till den omgivande rutnätsstaden.

Det fanns också i den statliga stadsbyggnadsproceduren en praxis som måste följas. Av exempel hämtade från Munthe och Humble framgår att standardförfarandet i tiden var att planen utstakades i enlighet med en ritning som godkänts av konungen/regeringen. Av exemplen Jönköping och Göteborg framgår att en av kungen godkänd ritning skickades till den ingenjör eller lantmätare som sedan stakade ut planen. I Jönköping ogillades den fastställda planen av fortifikatören Hans Fleming som därför upprättade en ny som kungen godkände. Av exemplet Kalmar framgår också att planen verkligen gällde. När borgarna vill frångå den så förbjöds detta ”strängeligen”. Från Jönköping finns en uppgift om att borgare som inte byggde enligt stadsplanen kunde fråntas sina tomter.[20]

Den slutsats som följer av detta är, att den stadsplan som på landshövdingens order stakades ut av lantmätaren Jonas Persson Gedda, måste ha utarbetats i enlighet med ett stadsplaneförslag på papper och skriftliga instruktioner.

Stadsplanens upphovsman

Vem som ritade stadsplanen över Piteå stad 1667 är ett klassiskt problem i stadsplaneringens historia. Planen ligger i Lantmäteristyrelsens arkiv och har därför i forskningen hamnat under kategorin ”lantmätarplaner”. Men i jämförelse med övriga städer som anlades i dåvarande Västerbotten och Österbotten representerar Piteå stadsplanekonst av betydligt högre kvalitet. Dess konstnärliga kvaliteter har också lyfts fram, särskilt vad gäller torgets utformning. Att det vid torget även finns ett arkitektoniskt fondmotiv, med Rådhuset och Trivialskolan som tvillingbyggnader, har förbisetts av tidigare forskning.

Stadsplanen över Piteå har ur arkitekturhistorisk synpunkt tidigare behandlats av flera forskare. Själv ansluter jag mig till den uppfattning som Reinhold Odencrants, landsantikvarie i Norrbotten från 1937, uttryckte redan 1943: att torgets gestaltning inte kan ha tillkommit i ett regionalt sammanhang. Odencrants skriver:

Det är ju ganska klart, att en sådan stadsplan icke kan ha uppstått i Norrbotten. Den är i själva verket en konstprodukt av stadsbyggnadskonstens mästare under en äldre epok.[21]

Stadsplanen från 1667 har ibland, som exempelvis hos Hammarlund (1952), ansetts vara en anläggningsplan, det vill säga en plan som staden stakades ut ifrån.[22]

Mot detta talar att de placeringar som stadens offentliga byggnader skulle få, liksom kyrkans placering på fastlandet inte är utmärkta. Det framstår istället som om planen är en uppmätningsritning, med andra ord en plan som upprättats efter det att stadens mönster stakats ut i terrängen. För denna slutsats talar också att båda de bevarade planerna en bit utanför både fastlandet och ön har en prickad linje utmärkt, som oregelbundet följer strandkanterna.[23] Jag tolkar det som att vattendjupet mätts upp, med tanke på det tullstaket som planerades sättas upp.

Stildrag i arkitekturen

Något förenklat kan stadsplanen över Piteå sägas innehålla tre element: den rektangulära rutnätsplanen, det kvadratiska hörnslutna torget samt fondmotivet med tvillingbyggnaderna vid torget. Den rektangulära rutnätsplanen och det kvadratiska hörnslutna torget kan karakteriseras som renässansdrag, de är komponenter som levt kvar länge och funnits rikt representerade i svensk stadsplanering under lång tid. Den rektangulära rutnätsplanen kan särskilt föras tillbaka till den nederländske arkitekturteoretikern Simon Stevin. Till skillnad från de italienska teoretikerna som förordade polygonala stadsplaner med radiellt utstrålande gator, föredrog Stevin städer anlagda efter rektangulär plan och rätvinkligt gatunät.[24]

Elementet med tvillingbyggnader som fondmotiv är intressant, som ett av barockens stildrag och som tidsmarkör. Det mest kända exemplet i europeisk arkitektur är arkitekten Carlo Rainaldis tvillingkyrkor vid Piazza del Popolo i Rom från 1660-talet. S:ta Maria in Montesanto och S:ta Maria dei Miracoli är symmetriskt placerade i piazzans södra fond, mellan de tre gator som strålar in mot torget.[25]

Tvillingbyggnaderna Trivialskolan och Rådhuset har funnits vid torget sedan staden byggdes. De har brunnit och återuppbyggts, men genom tiderna har deras arkitektoniska utformning följts åt. Foto Catharina Westling, Piteå museum 2021.

Stadsplanen i Piteå kan karakteriseras som ett uttryck för en för tiden mycket modern arkitektur. Det fanns i landet endast en handfull arkitekter som hade tillräckliga teoretiska kunskaper om arkitektur och stadsplanering för att rita denna plan, som kombinerade de antika drag som lyftes fram av renässansteoretikerna, med stildrag från den samtida italienska barocken. Vem denne arkitekt var har jag för avsikt att återkomma till i ett senare sammanhang.

Vid tangentbordet den 3 april 2022

Anna Elmén Berg
Arkitekturhistoriker och kulturmiljövårdare vid Piteå museum

Käll- och litteraturförteckning

Internetpubliceringar

Mahmood, Qaisar 2022. ”Hur kulturarv utses är fortfarande höljt i dunkel”, Dagens Nyheter https://www.dn.se/kultur/qaisar-mahmood-att-kulturarv-utses-i-en-svart-box-ar-ett-demokratiskt-problem/ (2022-02-02).

Pilvesmaa, Marja-Leena 2022. ”Riksantikvarieämbetet: Nej, vår makt är inte godtycklig”, Dagens Nyheter https://www.dn.se/kultur/riksantikvarieambetet-nej-var-makt-ar-inte-godtycklig-skriver/ (2022-02-02).

Riksantikvarieämbetet föreslår förtydligade kriterier för riksintressen, https://www.raa.se/aktuellt/aktuella-fragor/regeringsuppdrag/se-over-kriterierna-for-och-anspraken-pa-omraden-av-riksintresse/fortydligade-kriterier-for-riksintressen/

(2022-02-02).

Tryckta källor och litteratur

Ahlberg, Nils 2005. Stadsgrundningar och planförändringar: Svensk stadsplanering 1521–1721.

Berggren, Åke 2017.  ”När Piteå stad flyttades från Öjebyn”, Piteå museum årsbok (s. 122–135).

Berggren, Åke 2021. ”Stadsgrundningarna i Piteå, Luleå, Torneå och Umeå”, Piteå museum årsbok (s. 101–141).

Corin, Carl-Fredrik & Sleman, Folke 1985. Privilegier resolutioner och förordningar för Sveriges städer. Sjätte delen (1621–1632).

Eimer, Gerhard 1961. Die Stadtplanung im schwedischen Ostseereich 1600–1715: Mit Beiträgen zur Geschichte der Idealstadt.

Elmén Berg, Anna 2014.”Gamla Kyrkbyn: Centralplats i medeltida brytningstid”, Piteå museum årsbok, (s. 79–117).

Elmén Berg, Anna 2017. Medeltidskyrkornas modernisering: Den svenska restaureringsdiskursen och kyrkliga moderniseringsprocessen ca 1925–1975 med exempel från Övre Norrland.

Hammarlund, Sven 1952. ”Två klassicistiska norrbottenstorg”, Norrbotten (s. 36–42).

Holmbäck, Åke & Wessén, Elias 1966. Magnus Erikssons stadslag.

Humble, Sixten 1928. Lantmätarnas verksamhet inom städer och stadsliknande samhällen.

Josephson, Ragnar 1923. Svenska stadskartor och stadsplaner intill 1800-talets början: Internationella stadsbyggnadsutställningen i Göteborg 1923.

Lilius, Henrik 1967. Der Pekkatori in Raahe: Studien über einen eckverschlossenen Platz und seine Gebäudetypen.

Lilius, Henrik 1985. Suomalainen puukaupunki: Trästaden i Finland.

Lindberg, Folke 1937. ”1619 års stadga om städernas administration”, Särtryck ur Svenska stadsförbundets årsskrift, h.1.

Munthe, Ludvig W:son 1901–1902. Kungl. Fortifikationens historia 1: Svenska fortifikationsväsendet från nyare tidens början till inrättandet af en särskild fortifikationsstat år 1641.

Munthe, Ludvig W:son 1904–1906. Kungl. Fortifikationens historia 2: Fortifikationsstaten under Örnehufwudh och Wärnschiöldh 1641–1674.

Morris, Anthony Edward James 1994 (3. ed.). History of Urban Form: Before the Industrial Revolutions.

Odencrants, Reinhold 1943. ”Renässanstorg i Norrbotten”, Norrbottens Allehanda 7 april.

Olofsson, Sven Ingemar 1965. Övre Norrlands historia del II: Tiden 1600–1721.

Oredsson, Sverker 2007. Gustaf II Adolf.

Råberg, Marianne 2016. ”Stadsbyggandet under 1600-talet: en militärvetenskaplig disciplin”, Sankt Eriks årsbok.

Råberg, Marianne 1987. Visioner och verklighet I: En studie kring Stockholms 1600-talsstadsplan (s. 47–57).

Steckzén, Birger 1921. Minnesskrift till Piteå stads 400-årsjubileum.

Vennberg, E. 1926. ”Olof Bure”, Svenskt biografiskt lexikon band 6.

Westerlund, Uno [2019]. Piteås historia: Om stadens styrelse, handel, industri och kultur under 400 år.

Wittkower, Rudolf (1958) 1982. Art and Architecture in Italy 1600–1750.


[1] Mahmood 2022, Pilvesmaa 2022.

[2] Riksantikvarieämbetet föreslår förtydligade kriterier för riksintressen, https://www.raa.se/aktuellt/aktuella-fragor/regeringsuppdrag/se-over-kriterierna-for-och-anspraken-pa-omraden-av-riksintresse/fortydligade-kriterier-for-riksintressen/ (2022-02-02).

[3] Elmén Berg 2014, s. 95 och 2017, s. 195.

[4] Standardverket omkring kyrkstäderna är Bergling 1964.

[5] Holmbäck & Wessén 1966, s. XIII, XV, LX.

[6] Lindberg 1937, s. 2–7.

[7] Lindberg 1937, s. 2, se även Råberg 1987, s. 37. Om den handelspolitiska bakgrunden till stadsgrundningarna se Oredsson 2007, s. 114 ff.

[8] Humble 1928, s. 3 ff.

[9] Munthe 1902, s. 222.

[10] Corin & Sleman, s. 19.

[11] Enlig SAOB ”gm i marken nedstuckna märken l. gm gjorda inskärningar o. d. utstaka, afgränsa l. uppdela”.

[12] Råberg 2016.

[13] Olofsson 1965, s. 222–226.

[14] Vennberg 1926, Humble 1928, s. 6, Westerlund 2019, s. 33 f, Berggren 2021, s. 122 f. Om Olof Bure som stadsplanerare se Eimer 1961, s. 171 ff, Lilius 1985, s. 88 f, Rådberg 1987, s. 196 f, Ahlberg 2005, s. 65, 211, 270, 321, 495, 519, 550, 554, 558, 566, 617, 632.

[15] Lilius 1985, s. 88 f.

[16] Steckzén 1921, s. 64 ff, Berggren 2017, Westerlund 2019, s. 64 ff.

[17] Berggren 2017, s. 129 ff. Planen är ritad med penna och akvarell, upprättad i två exemplar och finns i Lantmäteristyrelsens arkiv, Å 28–1:2. De två exemplaren är inte identiska och den ena har ett något klumpigare utförande.

[18] För påpekandet om detta förhållande, ett stort tack till stadsarkitekt Florian Steiner, Piteå kommun. Jämför Morris 1994, s. 57.

[19] Lilius 1967, s. 138–168.

[20] Munthe 1901–1902, s. 237–246, Humble 1928, s. 5.

[21] Odencrants 1943 skrev ”i Norrbotten” med ett anakronistiskt begrepp. Norrbotten som län tillkom först 1810.

[22] Även Josephson 1923, benämner planen som en anläggningsplan, s. 48.

[23] Planer över Piteå stad 1667, Å 28–1:2, Lantmäteristyrelsens arkiv.

[24] Råberg 1987, s. 22.

[25] Wittkower [1958] 1982, s. 283 ff.

Spår av bebyggelsen i Markbygden

Norrbottens museum har under ett flertal år genomfört arkeologiska utredningar i Markbygden med anledning av den pågående vindkraftsetableringen i området. Markbygden är ett glest befolkat skogsområde i inre delen av Piteå kommun. Sommaren 2020 genomförde vi den senaste (sista?) arkeologiska utredningen i Markbygden, och för mig motsvarar den tiden den värsta myggsommaren som jag någonsin upplevt sedan jag började arbeta som arkeolog i Norrbotten. Mygg i kombination med 30-gradig värme, blöta myrvandringar och snåriga skogar bidrog kanske inte till den roligaste fältupplevelsen – men arbetet resulterade i lämningar som vittnar om människors hårda liv i området. När snön nu yr utomhus här i Luleå och med myggen på behörigt avstånd (endast svagt surrande i minnet), så blickar vi tillbaka till Markbyden.

En myggig dag i Markbygden 2020. När Jannica nämner ”det här är sånt som man ofta hittar i fotoböcker sen”, avses att vi ofta hittar döda mygg mellan sidorna i exempelvis fotoböcker som varit med ut i fält, när vi sedan gör efterarbetet inne på kontoret.

Nybyggeskolonisationen i Markbygden
Den svenska staten uppmuntrade till nybyggeskolonisation i Norrland under 1700-talet. I Markbygden kom kolonisationen igång på allvar först en bit in på 1800-talet. Nybyggen kunde få skattefrihet i upp till 30 år, och som en motprestation skulle en gård byggas upp och ett antal hektar mark skulle brytas och odlas upp. I Markbygden blev denna insats tung, på grund av det mycket kuperade och uppbrutna landskapet. Detta medförde att tegarna blev små och på långt avstånd från varandra. Nybyggarna odlade korn och potatis. De hade kor, får, getter och ibland även en häst. Myrslåtter och skogsbete blev viktigt för att kunna förse boskapen med foder. Skogen blev en mycket viktig resurs som gjorde att nybyggarna överlevde i Markbygden. Efter den skattefria tiden övergavs många nybyggen, eller togs över av någon annan innehavare. De som bosatte sig på nybyggena var mer intresserad av jakt- och fiskerätten som hörde till marken, än att odla den karga marken.

Avvittringen var en process som innebar att kronans skog skiljdes från enskilt ägd mark. För övre Norrland kom avvittringen igång i och med 1824 års avvittringsstadga och pågick därefter i 100 år. 1824 års avvittringsstadga hade till syfte att underlätta kolonisationen på kronans marker. Till varje hemman skulle skog följa med, som var tillräckligt stor för husdjurens bete, hushållets behov samt även en mindre del till försäljning. I samband med 1800-talets befolkningstillväxt ökade befolkningen även i Markbygden. Då utökades de magra jordarna i området med hjälp av stora dikningsföretag. Myrarna blev viktiga för dels fodertillgången till boskapen, men även sjöar dikades ut och torrlades för nyodling. Gårdarna lokaliserades ofta på torra höjdlägen, s.k lidbebyggelse, med odlingarna nedanför i sydsluttningar. Många av bynamnen i Markbygden har dessutom slutleden –liden, som exempelvis Hästliden och Björkliden.

Koloniseringen och uppodlingen i Markbygden innebar att samerna trängdes undan. De hade tidigare haft sin utkomst vid de många fiskrika träsken i området. När marken i Markbygden började brytas och svedjebrännas ledde detta tillsammans med ökad beskattning av jakt- och fiskeresurserna, till ökad konkurrens om markerna mellan samer och nybyggare. Vid Gråträsk drogs lappmarksgränsen i en böj runt sjön, så att nybyggarna stängde samerna ute från fisket. Efter tvistemål beslutade dock landshövdingen att samerna hade rätt till fisket där sjön gränsade mot allmänning.

Krononybyggena som etablerats på den avvittrade marken ersattes så småningom med kolonat och kronotorp på arrenderad mark. Kronotorp började upplåtas från 1890-talet. I Markbygden blev de vanliga i början av 1900-talet. Bostadshusen byggdes enligt en fastställd norm och kronotorparen fick ett mindre bidrag för detta. Placeringen av kronotorpen bestämdes framförallt av närheten till skogen, som var arbetsplatsen, än av närheten till odlingsbar jord. Därför låg ofta kronotorpen långt bort från övrig bebyggelse. 1916 tillkom kolonaten, i och med att en statlig kommitté bildades för att påskynda kolonisationen av kronans skogar i Norrland. Vare sig kolonaten eller kronotorpen blev särskilt långlivade. För människorna som bodde i kronotorpen och kolonaten var de ekonomiska förhållandena svåra, och utflyttningen blev ett faktum när det så småningom blev möjligt att få arbete i industrier på större orter.

Övergivna bebyggelselämningar
Som en del i de arkeologiska utredningar som Norrbottens museum har genomfört i Markbygden har vi återbesökt ett antal övergivna gårdslämningar. En av dessa är nybygget Flötuträsk. Flötuträsk omnämns i 1876 års jordebok och åtnjuter enligt avvittringsutslag den 19 oktober 1864 28 frihetsår räknat från år 1858. Namnet Flötuträsk är oklart, men ordet flötu skulle kunna tolkas som flat/plan terrängformation. Sjön Flötuträsket ligger i ett stort myrområde som är omgiven av höjder. Betydelsen skulle därmed kunna vara sjön på flatan.

Gårdslämningen Högaskog räknade 36 frihetsår från 19 oktober 1864, enligt avvittringsutslag. Högaskog beboddes från 1863 av Lars Gustav Nickusson-Hedman, född 1824 i Skellefteå församling, med familj. De flyttade från gården under mitten av 1880-talet, varpå gården togs över av Jakob Vesterberg, f. 1851 i Gammelträsk, med sin hustru Margareta Katarina, f. 1854.

Skadad husgrund inom bebyggelselämningen Högaskog. Arkeologerna Mica Vesterlund (sittandes till vänster) Frida Palmbo (i mitten) och Hanna Larsson (till höger) i bild. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.
Brunn inom bebyggelselämningen Högaskog. Brunnen är ej igenfylld, så vid besök i området får man vara försiktig så man inte trillar ner i brunnen. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.

Bastatjärn beboddes enligt uppgifter av banvaktaren Karl August Eriksson, född 1867 i Värmland, från tiden före sekelskiftet, tillsammans med sin hustru Maria Sofia Bolander, f. 1867. Sist boende på gården var Erik Sundkvist, född 1908 och Sally Holmberg, född 1910.

En av husgrunderna inom bebyggelselämningen Bastatjärn. Arkeologerna Hanna Larsson (till vänster) och Frida Palmbo (till höger) i bild. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.
Stenmur inom bebyggelselämningen Bastatjärn. Arkeologerna Frida Palmbo (sittandes på knä) och Hanna Larsson (ståendes) i bild. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.

I 1800 års mantalslängd för Piteå socken framgår det att Nils Jonsson står som ensam nybyggare av Svanträsket tillsammans med sin hustru och två söner. I materialet från avvittringen i Björkliden år 1864 framgår det att Nils Jonsson från Arvidsjaur i Piteå lappmark ansökt om och fått beviljat skattefrihet från Kronan för ett krononybygge i området kring Svanaträsket den 23 oktober 1799, och han blir därmed den förste nybyggaren på platsen. I mantalslängden för år 1814 framgår det dock att tre familjer (Jonsson, Lundström och Persson) bodde i Svanaträsket och därmed sannolikt delade på nybygget. Dels är det Nils Jonssons son, Jon Jonsson, som efter faderns död 1803 får ta emot beskedet tillsammans med sin hustru att de 15 frihetsåren är till ända. Samma besked får Fredric Lundström med hustrun Lisa, vilket innebär att de också fick skattefrihet för nybygge vid Svanaträsket år 1799, även om detta inte framgår i 1800-års mantalslängd. Slutligen får Abram Persson 15 års skattefrihet med start år 1814, tillsammans med hustrun Carin och dottern Brita. Jon Nilsson med familj flyttade från Svanaträsket till Björkliden omkring år 1820, och blir den förste nybyggaren i Björkliden. Enligt traditionen var det så frostlänt vid Svanaträsket, att när korna som gick på bete ute i skogen inte kom hem hittades de vid Björkliden, som då var obebodd. Traditionen berättar också att det var 10 grader varmare på Björkliden än i Långträsk. Mellan åren 1815-1820 beboddes Svanaträsket av Jon Ersson med familj, som sedan flyttade till Ersträsk. De var troligen de sista som bodde i Svanaträsk. Uppgifterna om vilka som har bebott nybygget Svanaträsk är något skiftande, men klart är att gårdslämningen har anor från 1799/1800, och klassas därför som fornlämning. I närområdet finns också fossila åkermarker med röjningsrösen. Gårdstomten vid Svanaträsket vittnar tillsammans med de fossila åkermarkerna och röjningsrösena om det hårda liv som nybyggarna i Markbygden levde under 1800- och 1900-talet.

Undertecknad i jordkällare inom gårdslämningen Svanaträsket – en myggig dag… Foto: Hanna Larsson © Norrbottens museum.
Fossil åker med odlingsrösen. Arkeolog Jannica Grimbe i bild. Foto: Mica Vesterlund © Norrbottens museum.

Cykelstigen mellan Ersträsk och Flötuträsk
Vid vårt arbete i Markbygden registrerade vi även en del av en cykelstig som anlades mellan Ersträsk och Flötuträsk under början av 1940-talet. I ett yttrande om cykelstigen, signerat 7 juni 1943, framgår det att cykelstigen tillsammans med bilväg till Flötuberget skulle utgöra en samfärdsled mellan de båda byarna Ersträsk och Flötuträsk. Denna led var mycket efterlängtad av traktens folk och bedömdes även få stor betydelse för skötseln av revirets skogar på ca 1500 hektar, som innan cykelvägens anläggande saknade vägförbindelse. Cykelstigen bedömdes få mycket stor betydelse för förflyttning av arbetare vid skogsarbete, som exempelvis stämplingar, hyggesrensningar samt för att underlätta kolningen i området. Dessutom skulle cykelstigen bidra till att upprätthålla en effektiv jaktbevakning. Cykelstigen bedömdes också få stor betydelse vid skogseldning, dels som transportväg för brandmanskapet men även som eventuell brandgata inom dessa stora och i övrigt väglösa skogsmarker. Cykelstigen beräknades år 1943 bli 7561 m lång och 1 m bred, till en kostnad av 13 700 kr. Detta motsvarar 1,81 kr/meter väg. I dagens penningvärde motsvarar detta en kostnad av 287 058, 72 kr, vilket blir 37,93 kr/meter väg (SCB:s prisomräknare mellan åren 1943 och 2020). Ägarna till hemmanen Ersträsk nr 1 och 2 gav sitt medgivande till att cykelvägen samt att erforderlig mark till vägbana, mötesplatser, vändplatser och diken fick anläggas avgiftsfritt på deras mark. Därtill fick behövligt arbetsmaterial i form av sten, jord, sand, grus, byggnadsvirke till rustbäddar och trätrummor samt ris till risbäddar tas från deras mark. Som ersättning fick dock markägaren de träd som röjdes för själva cykelvägen. I ett protokoll från 29 juli 1944 framgår det att vägen upp till brandtornet på Stor-Flötuberget också kom att utgöras av cykelväg, då lutningsförhållandet bedömdes för brant för att anlägga en bilväg. Cykelstigen upp på Stor-Flötuberget beräknades kosta 2700 kr, vilket motsvarar 56 815,38 kr (SCB:s prisomräknare mellan åren 1944 och 2020).

Del av cykelstigen mellan Ersträsk och Flötuträsk. Arkeologerna Mica Vesterlund och Hanna Larsson (till skymtar i bild. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.
Undertecknad vandrar efter cykelstigen mellan Ersträsk och Flötuträsk – en relativt myggfri dag! Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum

Cykelstigsutbyggnaden i Sverige var en omfattande statlig verksamhet som pågick under 1930-1950-talet, för att förbättra kommunikationen för skogsarbetare och befolkningen som levde och arbetade i glesbygden samt för att underlätta släckning av skogsbränder. Norrbotten var det län som hade störst behov av kommunikationer, mycket på grund av brist på vägförbindelser i övrigt. Den största utbyggnaden av cykelstigar i Sverige skedde därför i Norrbotten. Anna-Maria Rautio har i sitt examensarbete om cykelstigsutbyggnaden i Norrland visat på att anläggandet av cykelstigarna var ett hårt och noggrant kontrollerat arbete, vilket också framgår av arbetsbeskrivningen för cykelstigar som erhållits från Riksarkivets arkivmaterial. Respektive moment av arbetet finns beskrivet, i allt från röjning av träd och buskar, stubbrytning, markavtäckning, stenborttagande, terrasseringsarbeten samt hur cykelstigen skulle anläggas beroende på markens beskaffenhet. Cykelstigarna har ibland kallats för ”svältsnören” på grund av att de som arbetade med stigarnas anläggande tjänade så dåligt att lönen inte ens räckte till att köpa mat. Detta verkar dock inte ha varit gällande överallt i Norrland, vilket Rautios arbete också pekar på. Innan cykelstigarna fanns skedde huggningen under vintern, men med förbättrade kommunikationsvägar blev det möjligt att arbeta i skogen året om och förbättrade därmed inkomstmöjligheterna. Därtill kunde befolkningen i olika byar lättare umgås med varandra, så cykelstigarna bidrog även till att öppna upp mer isolerade platser. Trots att cykelstigarnas historia inte blev särskild långvarig, genom att cykeln så småningom ersattes av bilen, har de satt sina spår i landskapet och berättar om ett samhälles utveckling och historia.

I samband med Norrbottens museums årliga tipsgranskning förra året, så registrerades resten av cykelstigen mellan Ersträsk och Flötuträsk. Den delen ingick inte i det område som utreddes vid den senaste arkeologiska utredningen i Markbygden 2020, vilket medförde att vi inte hade möjlighet att registrera hela sträckan av cykelstigen vid det tillfället.

En del av cykelstigen mellan Ersträsk och Flötuträsk passerar ett vattendrag. Bron visade sig vara i mycket dåligt skick och fick namnet Helvetes-bron av arkeologerna Mica Vesterlund och Ida Mattsson som registrerade denna sträcka. Vi rekommenderar inte någon att gå denna del av cykelstigen… På bilden syns arkeolog Mica Vesterlund. Foto: Ida Mattsson © Norrbottens museum.

Med myggen på behörigt avstånd så kan jag nu känna av den vemodskänsla jag vanligen får när jag strövar runt på övergivna gårdsplatser och funderar över de människor som en gång byggde sitt hem, stenröjde ytor för odling och kämpade för sin överlevnad, och hur det kom på sig att platsen en gång övergavs. Fältsäsongen 2022 närmar sig sakta men säkert, och det blir spännande att se vilka övergivna platser jag får besöka i år.

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo, arkeolog vid Norrbottens museum

Källor
Domänverket Piteå revir F1:19, F1:9, Kgl Domänstyrelsen skogsbyrån I-II F16a:21, Riksarkivet (handlingar om Flötuträsk).

Domänverket Piteå revir/vol F IV:2 samt xyzvol xyz, Riksarkivet (handlingar rörande cykelstigen mellan Ersträsk och Flötuträsk

Bergman, Rune (1998). Byarna och torpen i Kolerområdet. Piteå.

Lantmäteriets historiska kartor

Mantalslängder 1642-1820, Mantalslängder 1642-1820 Västerbottens län, SE/RA/55203/55203.29/110(1800), bildid:A0001869_00182, sida 342. https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/A0001869_00182#?c=&m=&s=&cv=181&xywh=91%2C1545%2C3596%2C2529

Mantalslängder 1642-1820, Mantalslängder 1642-1820 Norrbottens län 1810-1820, SE/RA/55203/55203.30/5(1814), bildid: A0001741_00068, sida 138. Tillgänglig på internet (2020-11-27).
https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/A0001741_00068#?c=&m=&s=&cv=67&xywh=1175%2C875%2C1429%2C1045

Metelius, Ingrid (2009). Markbygden från skogsbygd till industrilandskap – landskap, bebyggelse och livsmiljö. Rapport från en förstudie. Piteå museum.

Pellijeff, Gunnar (1988). Ortnamnen i Norrbottens län D. 11 Piteå kommun, A Bebyggelsenamn. Umeå: Dialekt- ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå.

Rautio, Anna-Maria (2010). De norrländska svältsnörena – en skogshistorisk analys av cykelstigsutbyggnaden under 1900-talet. Examensarbete i biologi, Skogligt magisterprogram/Jägmästarprogrammet, Sveriges Lantbruksuniversitet, Umeå.

SCB:s prisomräknare.

Sjölund, Lilian (2019). Björkliden – Byn, gårdarna och människorna. Släktforskning, en introduktion, Uppgift 2. Mittuniversitetet.

Läs gärna tidigare blogginlägg om Markbygden:
Markbygden 2020

Markbygden 2019

Markbygden och Kristinavägen

Fäbodar i Markbygden

Arkeologi i Markbygden