Markbygden 2020

Norrbottens museum har under flera år genomfört arkeologiska utredningar i Markbygden med anledning av den pågående vindkraftsetableringen i området. Under fyra veckor förra året så genomförde fyra arkeologer vad som ser ut att vara den sista arkeologiska utredningen i området, utifrån hur etableringsläget ser ut just nu.

Vid utredningen registrerades närmare 30 nya kulturhistoriska lämningar. Det rör sig framförallt om skogsbrukslämningar som tjärdalar, kolbottnar och husgrunder men även av bland annat en dammvall, ett minnesmärke, en brunn/kallkälla, en färdväg i form av en gammal stig och en cykelstig.

Husgrund/rester av timmerbyggnad inom område med skogsbrukslämningar. Foto: Jannica Grimbe.
Arkeolog Mica Vesterlund vandrar längs med en färdväg i form av en äldre stig som finns med på 1951 års ekonomiska karta. Foto: Jannica Grimbe.
Del av cykelstigen mellan Ersträsk och Flötuträsk. Arkeologerna Mica Vesterlund och Hanna Larsson i bild. Cykelstigen anlades under 1940-talet och finns också markerad på 1951 års ekonomiska karta. Foto: Jannica Grimbe.
En brunn som användes av brandtornsbevakningspersonalen som satt brandvakt uppe på Stor-Flötuberget i närheten av Flötuträsk. Foto: Jannica Grimbe.

Dessutom återbesökte vi ett flertal redan tidigare registrerade fornlämningar och kulturlämningar i form av härdar, en kavelbro, fossila åkrar och äldre gårdsbebyggelser. När deg gäller gårdsbebyggelsen behövde vi genom arkivstudier också avgöra om lämningarna har tillkommit före eller efter år 1850. Efter senaste lagändringen av Kulturmiljölagen 2014 tillkom att en lämning ska ha tillkommit före 1850 för att klassas som fornlämning. För att avgöra detta krävs i regel en del djupdykningar i arkiv och historiska kartor.

En av husgrunderna inom lägenhetsbebyggelsen Bastatjärn. Arkeologerna Hanna Larsson och Frida Palmbo i bild. Foto: Jannica Grimbe.
Del av vagn (sannolikt en hästvagn med fyra hjul som användes till att köra hem hö med m.m.) inom igenväxande åkermark. Märkt med ”Thulins vagnfabrik Skillingaryd. Foto: Frida Palmbo.
Fossil åker med odlingsrösen. I området finns även nybygget Svanaträsk,som bebyggdes från år 1800. Enligt uppgifter ska platsen ha varit så frostlänt att man snart flyttade till nuvarande Björkliden strax efter uppodlandet. Sägnen berättar att korna, som gick på bete i skogen, sökte sig till föda. När de inte kom hem hittades korna på Björkliden, som då var obebodd. Området finns markerad på karta över kronoallmänningstrakt kring det så kallade Svanaträsket uti Piteå socken och Norrbottens län, upprättad år 1847 för avvittring och skattläggning. Foto: Mica Vesterlund.
Arkeologerna Frida Palmbo, Mica Vesterlund och Hanna Larsson vandrar över en kavelbro. Kavelbron ska enligt uppgift vara en del av den s.k. Kristinavägen/Silvervägen och är använd i samband med transport av silver och förnödenheter mellan silvergruvan på Nasafjäll och kusten under 1630-talet. Foto: Jannica Grimbe.
En 3D-modell över en av härdarna som dokumenterades i Markbygden förra året. Modell: Jannica Grimbe.

Jag började arbeta som arkeolog på Norrbottens museum 2006. Sommaren 2020 har för min del etsat sig fast som den värsta myggsommaren någonsin under de år jag har arbetat i Norrbotten. Att det dessutom var runt 30 grader varmt samtidigt som vi klafsade runt på blöta myrar och trängde oss igenom snåriga skogar gjorde inte saken lättare. Vid ett tillfälle, när vi registrerade en igenväxande gårdslämning, utropade jag med ett svart moln av mygg runtomkring mig att ”Jag förstår varför man flyttade härifrån!”. Jag som vanligtvis fylls av lite vemod när jag strövar runt på övergivna gårdsplatser och funderar över vilka människorna var som bebyggde och brukade marken och hur det kom sig att platsen övergavs.

Fågelkvitter och insektssurr i Markbygden sommaren 2020.
Ett litet filmklipp som visar myggmängden på arkeolog Jannica Grimbes ben. Och ja, vi har hittat döda mygg i fotoböckerna i samband med efterabetet…

Nu ser vi med spänning fram emot kommande fältsäsong och vad den kommer att bjuda på. Min förhoppning är åtminstone mindre mygg…

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo, arkeolog

Tidigare blogginlägg om Markbygden:

Markbygden 2019
Markbygden och Kristinavägen
Fäbodar i Markbygden
Arkeologi i Markbygden

En sevärdhet – 5 minuters promenad från Piteå centrum, Piteå Båtmuseum

Piteå Båtmuseum bildades av några träbåtsentusiaster som ville bevara föremål och kunskap, kopplade till kustkulturen i Piteå, åt eftervärlden. Träbåtar, motorer, säljakt, redskap och båtbyggarkonsten är en kulturskatt som lätt kan gå förlorad.  

1998 bildades föreningen, Piteå Båtmuseum. 2021 har föreningen cirka 90 medlemmar. Medlemsavgifterna är i huvudsak de intäkter som finns. Intäkterna används till förbättrings- och utvecklingsarbete. Många medlemmar är eldsjälar som vill bevara båtbyggarkonsten. Tore Sandström, studiecirkelledare, har erfarenhet från träbåtsbyggande sedan unga år. Allt arbete i föreningen baseras på frivilligt arbete. Medlemmarna har många olika kompetenser som kommer väl till pass i verksamheten.

I huvudsak är föremålen på Piteå Båtmuseum donerade av pitebor från kustkulturen i Piteå Kommun. Alla donationer dokumenteras. Det är inte ovanligt att barn och barnbarn hittar sina förfäders skatter i någon av utställningarna. De blir alltid lika glada när de hittar något från sin historia.

Piteå Båtmuseum, det gula hamnmagasinet. Foto: Anders Svensson.
Välkommen till Piteå Båtmuseum, Sjöbodegränd 32, Piteå. Foto: Anders Svensson.

1861 började det nybildade Muddringsbolaget att muddra upp en farled till södra hamnen i Piteå. Oktober 1862 var det möjligt för ångaren BERZELIUS att anlöpa södra kajen. Dessförinnan hade fartyg med större djupgående än 5 4/10 fot (cirka 1,75 meter) varit tvungna att lägga till vid Lövholmen. Cirka 1880 var farleden eller ”segelrännan” 100 fot (cirka 33 meter) bred och minst 15 fot (cirka 5 meter) djup vid medelvattenstånd. I samband med att muddringen startade började magasinen att byggas vid hamnen.

På 1960-talet började de nästan hundra år gamla hamnmagasinen vid gamla södra hamnen att rivas. Men 1970 ”räddade” piteprofilen Arne Forssén hamnmagasinen som har stora historiska värden. Arne Forssén föreslog nämligen att hamnmagasinen skulle flyttas till nuvarande Västra kajen. December 1970 beslutade byggnadsnämnden att de nio kvarvarande hamnmagasinen skulle flyttas till södra hamnens västra sträckning. Två av hamnmagasinen används av Piteå Båtmuseum. Hamnmagasinens historia finns beskriven i en utställning inne på Piteå Båtmuseum.

Hundraåriga timringar räddades från rivning. Foto: Bo Berglund.

2013 påbörjades byggnationen av en fälbåt, isviddernas båt. En fälbåt användes vid säljakt på havsisarna under vårvintrarna. Den är djupt och skarpt kölad i aktern och fören starkt uppåtsvängd för att lättare kunna dras upp på isen.

Båtmuseet har i sin ägo en 100 år gammal donerad fälbåt som förvaras utomhus under tak för allmän beskådan. Den blev modell för ett gediget arbete med att bygga en ny segelbar fälbåt. Föreningen fick granstockar av Piteå kommun som sågades, torkades och hyvlades till båtens bordläggning. Inredning, segel och rigg tillverkades under 2016 och våren 2017. Fälbåten sjösattes sommaren 2017 under högtidliga former med många pitebor som åskådare. Sommartid är fälbåten ute på segelturer.  

Sågat granvirke till fälbåten ligger för torkning.  Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.
Fälbåten under byggnad i båtmuseets båtbyggeri. Foto: Christer Lundmark.
Den gamla fälbåten, byggd 1910 på Hindersön, är modell för nya fälbåten. Foto: Maria Berglund.
Sommaren 2017 sjösattes nya fälbåten under högtidliga former. Den döptes till TORE efter studiecirkelledaren Tore Sandström. Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.

Säljägarnas motto var; Sök inte säl sök is. För att åskådliggöra och förstå de umbäranden som säljägarna upplevde ute på havsisarna har Piteå Båtmuseum byggt ett säljaktsmuseum. Där finns bland annat en dagbok från 1917, ”Sjonal” där man kan läsa om livet ombord och på isen i jakt på säl. Citat; ”Fredagen den 27 April hade vinden gått mot sols till ost n.o. och kalt är det hvarenda dag så att färskvattnet i vattenkaret fryser mer än en half tum öfer natten”. ”Onsdag 10 frisk N vind då lade vi ostvart men vände om medan vi ej sågo oss någon utsikt att komma fram i issörjan då seglade vi till Bondkallarna”. ”Onsdagen den 2 maj. I natt ha vi haft en bekymmersam natt det har varit ett förfärlit väder under den mörka natten med snö å stark n.v. storm å vi har legat blott 1/2 km från hafsvaken som har rasadt å utspytt sitt ohyggliga larm emot iskanten”. Sjonal i sälfiske 1917, Lars Magnus Eriksson.

Säljakt och dess historia finns dokumenterad i modeller, i ord och bild. Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.

Citat: ”med muskelkraft och åror färdades vi för att fiska, mötas och utforska nya stränder, senare tog vi vinden till hjälp och vi seglade långt”. Sjonal i sälfiske 1917, Lars Magnus Eriksson.
Segel – rodd och motorbåtar, ligger väl täckta utomhus. Några ”pärlor” finns inomhus. Senaste förvärvet är en högsjösnipa som är 8.5 meter lång. Båten, MONIKA II, donerades av Rolf Wallin vars pappa Birger Wallin och farfar Elis byggde båten 1953. MONIKA II har haft olika ägare, bland annat på Åland, där hon avbildades på ett frimärke 2010.

Donerade båtar ligger väl täckta utomhus. Foto: Anders Svensson.
MONIKA II, på Ålandsfärjans bildäck, för att återförenas med sin hemstad Piteå.
Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.
Under MONIKA II:s vistelse på Åland uppmärksammades hon med ett eget frimärke.
Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.

Ett hundratal utombordsmotorer finns varav den äldsta uppskattas vara från 1910. Det finns även inombordsmotorer, till exempel en ”kultändare” som vid varje Bottenvikens Skärgårdsfest lyfts ut och startas till ett säreget ljud som hörs vida omkring.

Interiörbild av utombordsmotorer. Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.
Interiörbild av inombordsmotorer. Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.

En mängd gamla fiskeredskap finns samlade och ett tiotal riktigt fina modellbyggen som donerats av pitebor. Ett skeppsapotek som funnits ombord på bogserbåten MUNKSUND 5 är välbevarat.  

Exempel på fiskredskap inne i sälmuseet. Till höger i bild, ”fiskare Knut” i arbete med reparation av fisknät. Foto: Christer Lundmark.
Här en Fullriggare byggd på fritiden, 1931 – 1986 av Helmer Lundgren, Piteå.  
Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.
Ett välbevarat skeppsapotek med lärobok, läkemedel, checklista och sjukvårdsmaterial från den sjunkna bogseraren MUNKSUND 5. Foto: Maria Berglund.

Mellan 1931 och 1956 bedrev Emil Sandberg, Piteå, ett båtbyggeri på Skeppargatan i Piteå. Fram till hösten 2014 stod båtbyggeriet orört i samma skick som när Emil avslutade sin båtbyggarkarriär på grund av sjukdom. Samma höst donerade sonen Roland den historiska skatten till Piteå Båtmuseum. Nu är Emils livsverk uppfört som det var då Emil lämnade sitt båtbyggeri.

Interiörbild från Emil Sandbergs båtbyggeri. Uppbyggt på samma sätt som när Emil lämnade sin livsgärning. Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.

En kulturhistorisk intressant båt, speleka, har byggts av medlemmarna under 2018 – 2019. Det är en typ av roddbåt försedd med en handvinsch, där till exempel timmerbuntar vinschades till en väntande bogserbåt.

Kopia av en speleka byggd av föreningens medlemmar. Här färdig att tjäras.
Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.

Bogserbåtar som både bogserade och gick i persontrafik var många i Pitebygden ända fram till 1970-talet. Persontrafiken med ångslupar avtog då järnvägstrafiken mellan Piteå- Älvsbyn kom igång 1915.

MUNKSUND 1, bogserade och var i passagerartrafik fram till 1954. Foto: SCA:s bildarkiv.

I början eller mitten av 1920-talet startade de flesta bussturerna i stadens närhet och de båtar som blev kvar gick uteslutande som bogserbåtar eller så kallade stuvarbåtar. Bogserbåtarna drog segelfartyg från havet mot ström och vind till lastageplatserna vid sågverken.

Bogserbåten MUNKSUND 5 byggdes i början av 1900-talet och hade namnet GEERTRUDIA. Beställaren var holländaren Johannes Zwart och hon kostade 20 000 holländska floriner. Hon såldes 1913 till Munksunds Sågverk AB och fick namnet MUNKSUND. 1930 fick hon namnet MUNKSUND 5. Hon gick i Piteå till den 17 mars 1964 då hon stilla och obemärkt sjönk utanför Storfors varv i inre Pitefjärden under vinteruppläggning. 2020 fattades beslut om att MUNKSUND 5 ska bärgas.

GEERTRUIDA. Foto: Tugboatlars.
MUNKSUND 5. Foto: Bengt Westins samlingar.

Timmersläp från både när och fjärran bogserades. Man bogserade även pråmar mellan fartyg och brädgårdarna.

Det var vanligt att frakta timmer på vatten, så kallade timmersläp. Foto: Piteå Båtmuseums bildarkiv.
Segelfartyg väntar på redden för att bli lastad från pråm. Foto: August Lundberg, Piteå Museums bildarkiv.
En bogserad pråm på väg till väntande fartyg. Foto: SCA:s bildarkiv.

Under 1800-talet var skeppsbyggeriet en betydande industri längs hela norrlandskusten. I Piteåbygden fanns 19 stycken kända platser där segelfartyg byggdes. Det största, Prins Carls Varv, låg i Bergsviken. Under 30 år byggdes här årligen två till tre stora segelfartyg. Andra stora skeppsvarv i Norr – och Västerbotten leddes av skeppsbyggarmästare från Hortlax och Piteå.

På ett varv arbetade cirka 50 man. Yrkeskategorier som arbetade på varvet var timmermän, drivare, smeder, blocksnickare och segelsömmare. Sommartid var arbetsdagen tolv timmar och på vintern arbetade man så länge det var dagsljus. Dagpenningen var i allmänhet 36 skilling. Under 1870-talet rådde god konjunktur och då steg arbetsförtjänsten.

Sjökapten J. P. Pettersson, född 1804 i Piteå – död 1880 i Stockholm. Båtbyggare och skeppsbyggmästare på Prins Carls varv, Piteå. Foto: Norrbottens Museums bildarkiv.

På ett skeppsvarv fanns förutom stapelbädden en smedja för tillverkning av båtspik och beslag. Där fanns även en bastrumma för att göra bordplankorna mjuka så att de kunde böjas till rätt form, mallsal och spanterhus där spant tillverkades samt blockverkstad där block tillverkades.

Sista segelfartyget som byggdes i Piteå var skonerten PITEÅ. Hon byggdes på Bondön i Piteå skärgård 1880 och var det sista segelfartyget som byggdes i Piteåbygden.

Sista segelfartyget som byggdes i Piteå var skonerten PITEÅ. Här på väg in till Piteå.
Foto: Norrbottens Museums bildarkiv.

Pråmar användes för lastning och lossning av fartyg som låg på redden. Där arbetade stuvare, hamnarbetare, som stuvade och lossade fartygen. I Skuthamsvikens nordvästra del var den så kallade pråmslipen där pråmar byggdes och reparerades. På Sandholmen byggde bröderna Ökvist pråmar. Piteå båtvarv på Lillänget ägdes av August Edin. Förutom nybyggnation av pråmar utfördes reparationer då pråmarna utsattes för mycket omild behandling. Bogsering i is och virkeslossning vid fartygssidorna gjorde att pråmarna blev illa medfarna.

Pråmviken i Skuthamnsviken. Foto: Piteå Båtmuseums bildarkiv.

Ångslupar användes till transport av passagerare och materiel till industrierna runt älven och som förbindelse till närliggande byar. Ett outvecklat vägnät gjorde att vattentransport med ångslupar var att föredra när ångsågsindustrin växte fram vid mitten av 1800 talet.

Ångfartyg i kusttrafik transporterade passagerare och gods mellan Stockholm – Haparanda. Med ångfartygen blev resan både snabbare och bekvämare.

Kuststäderna höll sig alla med egna fartyg, med undantag för Skellefteå. SS NORRBOTTEN var Piteås fartyg som gick mellan Stockholm – Haparanda med passagerare och gods.

SS NORRBOTTEN, passagerarfartyg som gick mellan Haparanda och Stockholm.
Foto: Norrbottens Museums bildarkiv.

Mindre ångfartyg gick mellan kuststäderna. Med KURIR kunde man resa mellan Piteå och Luleå. Båten hade egen plats vid norra hamnen i Piteå som fortfarande kallas Kurirkajen. Passagerarfartyget SOLLEFTEÅ gick med passagerare och gods mellan Piteå – Luleå – Haparanda 1920 – 1924. Hjulångaren ÅDALEN gick mellan Skellefteå – Piteå.

——–

I dag händer det alltid något på museet och de som gjort ett besök för ett eller ett par år tillbaka finns alltid något nytt att titta på. Under höst, vinter och vår träffas ”båtbyggarna” varje tisdag och torsdag mellan 8 -11. Under den tiden kan allmänheten besöka museet, säger Anders Svensson som är föreningens ordförande sedan 2020. Mer information och öppettider finns på föreningens hemsida www.piteabatmuseum.se

Under sommaren har museet öppet alla dagar, utom fredagar, mellan klockan 11-16. Då finns någon av medlemmarna som guidar. Föreningen tar ingen inträdesavgift men blir givetvis glad över en gåva, i den lilla lanternan i entrén, som fungerar som sparbössa.

Piteå Båtmuseum anordnar studiecirklar i båtbyggarkonst och båt- och motorrenovering under vinterhalvåret. Piteå kommuns grundskolor är välkomna på studiebesök och studenter från Strömbackaskolans VVS – och El program har under handledning utfört praktikarbete. Andra studiebesök kommer från kommuner i Norr- och Västerbotten samt från övriga Sverige. Men även internationella besök samt forskare i båtbyggarkonsten har besökt oss, liksom olika föreningar med särintresse. Föreningen har etablerat kontakt med Kvarkens Båtmuseum i Malax, strax söder om Vasa i Finland.

Kom in i vår stora kajuta – tjärdoft och historiens vingslag får alla på köpet

Piteå 2021-03-20
Britta Svensson

Besök gärna Piteå Båtmuseums hemsida. Där hittar du information om föreningen, utställningar, kontaktuppgifter m.m.