Sikforsbygden och dess Kraftverk

För att förstå Nuet, måste man känna till Historien, för det är Historien som har skapat Nuet. Det är också bra att känna till Historien, så man inte upprepar de beslut om Framtiden som inte blev så bra. Det gäller i högsta grad även för Sikforsbygden.

”Vid Sikforsen finns det en by vars namn är efter forsen” står det i 1558-års jordabok som Gustav Vasa upprättade när han sökte sig mot norra Sverige för att kunna hitta skatteintäkter för sin verksamhet.

Vad har då Sikforsbygden för historiska händelser innan Gustav Vasa? Ja, många tecken visar att för 4000 år sen gick havets strandlinje ovanför Sikfors. Med tanke på att havsnivån då var 40 m högre än idag, i förhållande till landbacken, och de berg som finns här idag, var troligen öar i den skärgård som då befanns här. Det är uppgrävda flintyxor, spjutspetsar, fångstgropar, rester av säl, m.m. som utgör de tecken som visar att på den tiden fanns det människor här. Sen har ju landhöjningen flyttat strandlinjen mer och mer åt det håll den befinner sig idag. Men hela tiden har dessa människor strävat efter att överleva genom jakt och fiske, och följt med strandförskjutningen i takt med landhöjningen.

Vad som sen hände fram till i början av 1300-talet är svårt att få fram, men det var då som Piteälvens dalgång uppläts för kolonisation, vilket innebar att Sikfors var en av de första byarna i nedre delen av dalgången. Det var det rika fisket i Sikforsen och viltet i skogen som var en viktig komponent för dessa människors överlevnad.

Under de första åren av koloniseringen, är källmaterialet ytterst torftigt, och beträffande de olika byarnas uppkomst och utveckling saknas källmaterial helt. Det är först genom den nitiske Gustaf Vasa som områdets utveckling och byarnas storlek började ge sig till känna.

I historien om Sikfors, så har fisket varit en stark dragningskraft, vilket också visar de många ”strider” om fiskerätten mellan Kyrkan, Kronan, Piteå stad och Sikfors byalag. ”Striderna” avbröts 1827 då HD i en dom fastställde att Sikfors byalag hade fiskerätten. Historien berättar också att man i Norr- och Västerbotten fiskade lax med 11 olika metoder, och på alla dessa ställen så var det bara i Sikforsen som man kunde håva laxen.

Fisket hade också en viktig social funktion. Bönderna fiskade tillsammans, och delade sedan fisken efter fastigheternas storlek enligt mantalet. Fördelningen skedde vid ”Fiskboite”, en liten stuga i närheten av forsen. Laxen var en handelsvara och det man bl.a. betalade skatter med, medan siken och nättingen fanns på matbordet. Vid festliga tillfällen kunde man dock unna sig en laxmåltid. Älvfisket var viktigt, men träskfisket hade också en viktig funktion. Då tog sig bönderna till bl.a. Granträsk och Arvidsträsk för att få tag på insjöfisk, vilket även idag låter väldigt långt från byn.

Men Sikforsens historia har också tragiska händelser. 1897 rodde två unga flickor, Elin 19 år och Hildur 12 år, tillbaka över Piteälven ovanför forsnacken, efter att ha varit och mjölkat korna i sommarladugården på andra sidan älven. Det var på vårsidan när det flöt som mest med timmer ner mot kusten. Flickorna blev instängd i en timmerbröt som låg mot stranden där de skulle gå iland.  De kunde inte ta sig loss från timret, trots att ”flottningsgubbarna” gjorde vad de kunde för att hjälpa dem. När timret sakta började dras med strömmen, drogs båten med mot forsnacken, och det sista man såg av flickorna var när Elin slöt sin lillasyster skyddande i sin famn. Senare på sommaren hittade man deras kroppar nedanför forsen.

K-A Forsén, som var kusin till flickorna, skrev text på en melodi om hela denna tragiska händelse, som heter Sikforsvisan. En inspelning är gjord på denna visa av några musikanter från Sikfors, som har försökt att återspegla den panik som rådde vid detta tillfälle och den uppgivenhet som avslutade händelsen.

Så flöt livet vidare på i Sikfors fram till 1907, när Hilding Flygt, mest känd för tillverkning av dränkbara Flygtpumpar och upphovet till ASEA, kom till Sikfors i ett syfte att av bönderna köpa mark runt Sikforsen och dess fiskerätt. Den som hade markrätten hade också rätt till vattnet. Vad var syftet med detta köp? På slutet av 1800-talet började elektriciteten att utvecklas. Det som ökade mest intresse var utvecklingen från vattenhjulet till vattenturbinen, samt vidare utvecklingen av likström till växelström, vilket möjliggjorde transport av elström på längre avstånd än 10-15 km. Nu behövde inte elkonsumenterna ligga i närheten av kraftverken, som var ett måste när det bara fanns likström.

Visst är det en gåta hur en industriman från Mälardalen visste av Sikforsen uppe i Norrbotten, och började planera att bygga ett kraftverk här, för det fanns ju ännu inga elkonsumenter här uppe, vi visste ju knappt vad elström var. Belysning för oss sköttes med karbid- och fotogenlampor, och lite stearinljus. Men Flygt hade nog förstått att elektricitet skulle bli en viktig komponent i den framtida samhällsutvecklingen. Men det handlade inte enbart om att producera el, det gällde också att hitta konsumenter till varan.

Flygt kom överens med bönderna om ett pris på 117.000 kronor, vilket då var en stor förmögenhet. Man kunde läsa i en dagstidning att ”när bönderna fått sina pengar gick de åstad och köpte sej nya hästar”. Hästen var ju den tidens statussymbol.

Men för Flygt var det nu inte bara att sätta igång kraftverksbygget, för nu visade det sig att några månader innan uppgörelsen med bönderna, hade en man från Piteå, Atle Burman, gjort en överenskommelse med bönderna om att vara förste köparen av forsen. Detta kontrakt fick Flygt lösa för 30.000 kronor. Vilka signaler hade Burman fått om forsens attraktionsvärde? Lättförtjänta pengar för Burman.

Nu åkte Flygt tillbaka till Stockholm med ett kontrakt som kostat honom ca 150.000 kronor. Där bildade han ett konsortium som skulle stå som ägare till egendomarna i Sikfors. Förutom Flygt själv bestod konsortiet av åtta personer, välutbildade inom industribranschen.

Ett år senare 1908, bildades Sikfors Kraftaktiebolag. Bolagets styrelse skulle ha sitt säte i Stockholm, och aktiekapitalet skulle vara minst 800.000 kronor. Det som kostade Flygt 150.000 kronor hade nu plötsligt ett värde på minst 800.000 kronor. Ingen dålig förräntning av kapitalet. Nu startade arbetet med att skaffa kapital och finansiärer för en utbyggnad av forsen.

Nya dammen byggs

Nya dammen under uppförande. Året är 1923. Fotograf: Okänd © Norrbottens museum

I Sikfors var förväntningarna stora, om man får tro krönikören Öjvind i Norrbottens Posten. Han skrev den 7 mars 1910 i ”brev från Sikfors” angående Flygts löften: ”Vi undrar om han står fast vid sitt beslut, att sända hit en trehundra man stark här och förvandla vårt Sikfors till Stockholm, som vi tror det ska bli när allt kommer på sin rätta plats. Men skulle alla våra luftslott gå upp i rök, då finge vi Sikforsbor stå och titta mot söder efter det som komma skulle, men aldrig kom”. Att tänka sig att få belysning i hemmen och i ladugårdarna, vilken sprängkraft det hade den tiden, som idag är svårt att sätta sig in i.

Sikfors Kraftaktiebolag lånade ihop över två miljoner för att finansiera bygget. Det var olika banker som satsade en miljon, och Kreuger & Toll satsade 500.000 kr. Men även Sikforsbönderna var med och satsade 30.000 kr. På de lånade pengarna betalade bolaget 5 procents ränta.

Stora dammreparationen

Den stora dammreparationen 1953. Fotograf: Okänd © Norrbottens museum

Parallellt med kraftverket i Sikfors, byggdes i Karlshäll strax utanför Luleå, ett Träsliperi (Massaindustrin), som blev den första industrin här uppe som drevs med elektricitet.  Trots det så var avsättningen av elektricitet för liten, vilket innebar att ekonomin för kraftbolaget inte gick ihop. Man hade problem med att betala den årliga räntan på 100.00 kr, för det totala kundunderlaget var för lågt.  Problemet löstes i viss mån, när Kreuger & Toll med bil kom till Sikfors 1914, och köpte upp aktiemajoriteten. Till historien sägs att bilen var så stor att den inte rymdes på färjan över Piteälven i Sikfors. Så den 5 december valdes en ny styrelse där Paul Toll, Ivar och Torsten Kreuger ingick.

Efter 1931 hade Sikfors Kraft AB en skuld till Kreuger & Toll på 2,9 miljoner kr. Men genom diverse aktieförflyttningar och köp blev Munksund AB, som var en del av Svenska Cellulosa AB (SCA), som hade skapats av Ivar Kreuger 1929, dess nya ägare. Kraftbolaget ingick då som dotterbolag till Munksund AB. Den 1 januari 1948 upphörde Sikfors Kraftaktiebolag som namn och även som aktiebolag

När SCA gjorde förändringar 1954 och samlade alla sina elkraftföretag i en gemensam organisation, Bålforsens Kraft AB (BÅKAB), förlades huvudkontoret i Sundsvall. Sikfors kraftverk tillhörde BÅKAB fram till 1 juli 1986, då ägandet övergick till Vattenfall genom en bytesaffär.

Eftersom kraftverket, som nu efter 74 år drevs med två sårbara tubrar, så hade en projektering av ett nytt kraftverk redan satts igång av BÅKAB, men som nu övertogs av Vattenfall. Det nya kraftverket började byggas 1986 och stod klart 1992.

Brukligt är att när Vattenfall inviger nya aggregat, så döps dom efter den dagens namnsdag. Med tanke på den tragiska händelsen med flickorna, så fick vi efter förhandling med Vattenfall de två nya aggregaten döpta till Elin och Hildur. Det gamla kraftverket stängdes 1990, och överläts då till Sikfors Intresseförening, som rustade upp det till ett museum.

Efter ett par år så gjorde Vattenfall och Skellefteå Kraft AB en bytesaffär, så kraftverket i Sikfors fick ännu en ny ägare. Idag ägs det av Skellefteå Kraft AB till 70% och av AB Pite Energi till 30%. Ett kraftverk helt under mark mot tidigare helt ovan mark.

Nå, när, av vem, och hur byggdes då Norrbottens första större kraftverk, som banade vägen för elektrifieringen av den Norrbottniska industrin? År 1911 kom bygget igång, efter att Aktiebolaget A H Ekström gick in den 25 februari och garanterade ett banklån på 1,5 miljoner kr och som huvudentreprenör ansvara för att stationen skulle byggas.  Nu var det bråttom, för enligt kontrakt med Träsliperiet i Karlshäll, skulle el börja levereras 15 januari 1912.

A H Ekström utförde inga arbeten själv utan anlitade i sin tur underentreprenörer. Han skrev kontrakt med byggnadsfirman Kreuger & Toll att bygga dammen, stationsbyggnaden och tuber för 537.000 kr. Nya Förenade Elektriska AB (ASEA) fick ansvaret för all elektrisk utrustning, inklusive kraftledningar till Luleå och transformatorstation i Bergnäset. Byggandet av turbiner, regulatorer och svalltorn beställdes från Karlstads Mekaniska Verkstad i Kristinehamn, som hade kunskap på det området. Alla komponenter till det elektriska och till turbinerna kom med järnväg upp till Älvsbyn och sedan med hästtransport ner till Sikfors, vilket inte alltid gick smärtfritt.

Som kontrollant vid bygget anlitades ingenjören Mats Hedlund, f.d. direktören vid Vattenbyggnadsbyrån. Han hade i privat regi även ritat och konstruerat hela anläggningen. Huvudbyggnaden är byggd i Funkistil (funktionell stil), en byggstil som kom till Sverige fem år efter att denna byggnad uppfördes. Denna byggstil går ut på att istället för att bygga en ”fyrkantig låda” och sen placera alla komponenter där inne, så ritar man först var alla komponenter bäst passade, och sen bygger ett ”skal” runt det, därav det unika utseende som byggnaden har.

Platschef för bygget blev ingenjören Hjalmar Wänn från Stockholm. Han anställde ca.200 man, varav de flesta från orten. Ett lokomotivdrivet elverk gav belysning och gjorde det möjligt att arbeta i dubbla skift. En annan och större lokomobil användes för att driva en stenkross.

Dammen, modell Nåldamm, bestod av en kista av grus och sprängsten upp till den planerade dämningshöjden. På det stod det järnbockar som var tätad med plank, som man då kunde reglera vattennivån ovan dammen med. Visst var det en bräcklig konstruktion som skapade många problem vid isbildningen och vid högvatten. Kreuger & Toll ville göra en kraftigare damm av betong, men fick inte det på grund av kostnadsskäl. Ett annat problem var att styra timret som flottades utefter älven, som skulle förbi dammen och ner till kustens sågverk. Det uppstod många riskfyllda moment att hålla igång denna anläggning när sen kraftverket kom igång.

I dammen anslöts via en intagskanal, förutom en fisktrappa för att vandringsfisken skulle kunna ta sig förbi dammen och vandra vidare till lekplatserna uppefter älven, även två trätubrar, som levererade vatten till turbinerna i kraftverket. Tubrarna gjordes av 3″x 8″ plank, med var sin längd på 400 m och med en diameter på 3,2 m. Planken togs från Baltiska Trävaruaktiebolaget i Törefors. Tuberna byggdes på en grusbädd och drogs ihop med band av 32 mm rundjärn. Den tiden var det inte så vanligt med rastvagnar på byggen, så när arbetarna skulle äta sin medhavda mat, satt de inne i tuberna och eldade med galt för att hålla värme under den kalla årstiden. Entreprenören Karl E Jansson från Lindesberg garanterade att dessa skulle hålla i 20 år, men kunde eventuellt hålla i 40 år. Efter 78 år togs de ur bruk. Då såg de ut som två långa vattensprutande fontäner.

Tuberna anslöts sen till ett svalltorn, vars uppgift var att utjämna trycket om det blev ett hastigt frånslag i stationen. I änderna på tuberna inne i maskinhallen satt turbinerna som drev generatorerna, som då alstrade 5000V växelström, som sen matades in i transformatorerna. Ut kom 40.000 V (40kV) som gick vidare till ställverket och sen ut till konsumenterna. Troligtvis det enda kraftverk där alla komponenter till denna process fanns i samma byggnad. Vid provkörning av kraftverket uppstod vissa problem med diverse sprickbildningar i betongtuberna mellan svalltornet och kraftverksbyggnaden, vilket försenade idrifttagandet av kraftverket. Efter att betongtuberna blev ersatt av tubrar av järn, kördes kraftverket igång igen. När den blivit tillräckligt stabilt, så kunde lite försenat, Träsliperiet den 21 augusti starta sin verksamhet.

När kraftstationen vid Sikforsen var färdig, bestod den av huvudsakligen tre delar

  1. Dammanläggning med intagskanal uppe vid forsnacken
  2. Tilloppstuberna med stigtorn (svalltorn)
  3. Stationsbyggnad med maskinhall, transformatorer, ställverk och utloppskanal i forsens nedre del.

Dessutom var en bostadsbyggnad för driftpersonalen samt en smedja och snickarverkstad uppförd invid stationen, liksom även en hängbro över älven, så att personalen som ju bodde i byn, kunde ta sig till sin arbetsplats. Som mest arbetade där 35 man från maskinister, dammpersonal, linjefolket samt de som åkte runt och läste av konsumenternas el-mätare.

Efter att Kreuger & Toll färdigställt sitt åtagande i Sikfors, flyttade de sin utrustning till Stockholm där de redan hade påbörjat grundläggningen för Stadshusbyggandet. Det bygget kom i andra hand efter kraftverket i Sikfors, vilket sagts med en liten glimt i ögat.

Ett nytt problem uppstod när Kungl Majt tillät SJ att bygga en järnväg mellan Älvsbyn och Piteå och att en järnvägsbro skulle byggas i anslutning till kraftverksdammen. Kraftbolaget protesterade för det skulle försvåra utbyggnad av dammen, som dom hade angett var provisorisk. Man tog inte ansvar för om vattnet började skära sig vid norra landfästet. Men bron började byggas 1912 och var färdig 1914. Järnvägen togs i drift 1915.

Om järnvägsbron i Sikfors, skrev Riksantikvarieämbetets broexpert Bengt Spade i boken ”Våra broar – en kulturskatt”:

Under åren 1911-15 byggdes den fem mil långa Statsbanan Älvsbyn-Piteå. Banan var en av de många som fick anläggas mellan städerna utmed norrlandskusten och den långt inne i landet gående norrländska stambanan.

Vid Sikfors korsar Pitebanan den djupt nedskurna Piteälven och här byggdes 1912-14 en ganska stor bro över älven.

Sedan 1912 fanns på platsen ett elektriskt kraftverk, vilket för övrigt är det enda som har byggts i Piteälven.

Bron byggdes rakt över forsen och genom kraftanläggningen, vilket kraftbolaget av naturliga skäl motsatte sig. Vid brons projektering menade man bl.a. att det vid frivattentappning ur dammen fanns risk för att brons underbyggnad skulle skadas genom erosion, en bedömning som visade sig vara fullt riktig sedan anläggningen slutförts. Dammen byggdes därför om åren 1922-24. Problemet kvarstod dock om än med minskad omfattning.

Ett nytt kraftverk byggdes slutligen 1986-92 med en ny damm.

I såväl tekniskt som estetiskt avseende kom järnvägsbron att bli en av landets märkligaste. Brons läge invid vattenkraftverket med dammanläggning gör att man här får en ovanligt välbevarad teknikhistorisk miljö med såväl pedagogiska som estetiska värden.

Sikfors kraftverk 1975

Järnvägsbron och vattenkraftverket. Fotograf: Adolf Hjort. © Norrbottens museum

Till följd av de topografiska förhållandena var det möjligt att leda brons brobana så högt över älven att bärverket helt och hållet kunde placeras under spåret. Själva älvspannet utfördes med två parallella plåtbalksbågar, lagrade i leder (fasta lager) på mellanstöden, medan sidospannen, ett landspann mot väster och ett landspann samt ett vattenspann mot öster, utfördes som valvbroar av betong med påmurade sidor.

Tekniskt sett var framförallt plåtbalksbågarna en nyhet i landet för järnvägsbroar. Estetiskt var huvudspannets ovanligt påkostade stöd, och sidospannens betongmurverk särskilt iögonfallande.

Brons konstruktion och utformning visar tydlig påverkan av dåvarande chefen för Järnvägsstyrelsens broavdelning, konstruktören och esteten Otto Linton.

Den mycket ståtliga bågbron har stått modell för Årstabron i Stockholm från 1929.

Broplatsen ligger i ett älvlandskap med en nedskuren älvfåra. Kraftverk och bro är fortfarande så invävda i varandra att de förtar något av varandras storslagenhet under perioder då ingen eller ringa frivattentappning sker genom dammluckorna.

Dammvakt genom isen

Dammvakt Per Andersson, Västerfjäll, går ner genom ett hål i isen för att lossa dammluckan. Fotograf: Okänd © Norrbottens museum

När vattnet däremot får forsa fram genom luckorna blir bilden en helt annan. Då reser sig den kontrastrika bron majestätiskt över vattenröken och det häftigt strömmande, mörkblå vattnet ger liv åt hela kompositionen.

Bengt Spade RAÄ

På grund av marknadens behov av mer elektricitet, så såg man ekonomi i att bygga en ny damm med högre fallhöjd. Kraftbolaget sökte då 1915 tillstånd om att bygga en ny och större damm, nedströms den gamla. Det togs sju år innan Kungl Majt gav tillstånd under förutsättning att man utförde skydds- och förstärkningsarbeten för järnvägsbron. Arbetet genomfördes under åren 1922 – 1924.

Men nu tillverkade man den i betong med järnluckor, och höjde dessutom fallhöjden från tidigare 12 m till 17 m. Nu blev det riskfyllda arbetet med nåldammen eliminerade. Det gick också mycket fortare att reglera vattennivån och med större precision än tidigare. Nu kunde man släppa igenom 50 m3 vatten per sekund genom tuberna. I och med den nya fallhöjden blev det dessutom nödvändigt att ytterligare höja svalltornet motsvarande höjningen av fallhöjden.

Genom den nu ökade fallhöjden så skulle man kunna öka elproduktionen. Men till det var de gamla turbinerna och generatorerna för små. 1925 bytte man då ut dessa till större och effektivare komponenter, vilket då resulterade i en högre produktion.

Tekniska uppgifter:

Gamla Kraftverket efter

Ombyggnaden 1925

Nya Kraftverket

1992

Bruttofallhöjd

Utbyggnadsvattenföring

Installerad effekt

Energiproduktion normalår

17,0 m

50 m3 /sek

6 MW

50 GWh /år

19,1 – 21,0 m

250 m3/sek.

40 MW

185 GWh / år

 

Hur har allt detta påverkat Sikforsbygden? Ja, i och med kraftverksbyggandet så skapades det en kraft och vilja i befolkningen att utveckla byn vidare. Det gjorde man genom att bilda flera olika föreningar. Mest känd blev nog Sikfors Skidklubbs midsommar fester nere på Udden, som startade 1926 och höll på till 1971. Alla Sveriges toppartister har haft sina uppträdanden där, och som mest hade vi ca. 30.000 betalande besökare på två dagar.

Mitten på 50-talet bildades Sikfors Vatten- och avloppsförening u.p.a. Vi var nog en av de första byar som själv grävde och installerade byns vatten och avloppssystem, som sen 1984 övertogs av Piteå Kommun.

Föreningslivet eller civilsamhället blev starkt. En period så fanns det elva föreningar med olika intressen i byn med ca.300 innevånare.

1985 bildades Sikfors Intresseförening som skulle verka som en Paraplyorganisation för byn. Den föreningen hade vi stor nytta av när det nya kraftverket började byggas 1986. Vi satt med i några arbetsgrupper med bl.a. Vattenfall, Vattendomstolen, Fiskeriverket och Kommunen. Genom den nära kontakt det skapade, så kunde vi förhandla fram flera projekt till byn och bygdens glädje. Det stora projektet är Sikfors Konferens och Campinganläggningen, som byggdes för övernattning för de anställda i kraftverksbygget. Efter diverse arrendatorer drivs nu anläggningen i privat regi av ett Fastighetsbolag boende i byn.

När ICA-affären var på väg att läggas ner, bildade vi Fastighetsbolaget i Sikforsbygden AB med enskilda aktieägare i byn. Men även från Arnemark och Tvärån, som kände ett värde av en affär i Sikfors. Även företag och föreningar gick in som delägare. Idag driver bolaget själv affären med namnet Forsens Livs.

Alltsedan första kraftverksbygget så har det funnits en skola i Sikfors. När kommunen efter tredje försök tänkte lägga ner skolan, så sökte vårt Fastighetsbolag om att driva en egen friskola, åk 1-6 samt fritids. Det fick vi igenom, så nu driver vi skolan med Friluftsfrämjandets pedagogik ”I Ur Och Skur”.

Vi har dessutom en fin idrottsanläggning som brukas både sommar som vintertid. Ett Folkets Hus som flitigt används, dessutom med ett eget Gym med ca.15 aktiviteter.

En bekräftelse på den kraft som byggts upp hos byborna fick vi 1999, när Sikfors blev Årets by i Piteå kommun, i Norrbottens län och Folkrörelserådets utmärkelse Hela Sverige Årets by. Dessa utmärkelser bottnar i den Kraft som under åren byggts upp i Sikforsbygden.

Men samhället förändras och det gör även vi människor. Kommer dagens unga generationer att ta till vara på den kraft som krävs för att bibehålla den service och trygghet som har lett till det vi har idag? Det får framtiden visa, men som ordspråket säger: ”Som man bäddar får man ligga”.

Erik Lundström
Sikfors

 

FÖR BÖFVELEN! Om skarprättare, rackare och galgbackar

Under mer än ett halvt årtusende var galgbacken en lika verklig och välbesökt plats som torget eller kyrkan och bödeln utförde där sina sysslor likt skomakaren, snickaren eller tunnbindaren gjorde på sitt håll. Lika skrämmande som fängslande bidrog han till att upprätthålla lag och ordning i en tid som ofta ter sig mörk och tyrannisk. Men hur systemet kom till är höljt i dunkel och avskaffandet lika märkligt som fascinerande. Under 2015 visade Piteå museum en utställning på temat Brott och straff, ett ämne som kommit att bli återkommande i våra föreläsningar. Kanske fängslar det mörka området ännu idag.

Brott och straff förr i världen
Den som studerar domstolsprotokoll eller liknande texter från senmedeltiden till 1800-talets mitt kan förmärka två ting: de domar som förkunnades var, med vår tids syn, ofta grymma till sin utformning och de brott personerna dömdes för skulle idag knappast ha ansetts vara brott, i alla fall inte av allvarligare art. Exempelvis anses sex utom äktenskapet idag knappast vara brottsligt. Många lever samman utan att vara gifta och vilken uppsjö av hordomsbrott det skulle rendera med det gamla synsättet.
Straffet för detta brott var allt som oftast döden, till stor del med den Mosaiska lagen som stöd. Döden utdömdes också frekvent, ofta för tämligen enkla brott, men de verkställdes inte så ofta som vi kan tro. Vanligare var att omvandla dödsstraffet till spöstraff, tukthus eller skamstraff och stadsförvisning.
Fängelse förekommer inte i ordets rätta bemärkelse förrän i slutet av 1800-talet, när synsättet att människan skulle kunna bättra sig slog igenom. Då blev fängelsevistelsen en tid för den dömde att tänka om och fundera på livet. Från medeltiden och fram till sagda århundrade var böter det vanligaste straffet. Den som av någon anledning inte ville eller kunde betala sina böter fick antingen skamstraff: att stå bunden på torget, galgbacken eller vid kyrkan, eller också kroppsstraff, då oftast spöstraff. Detta kunde utdelas av en tillfälligt utsedd exekutor.

kulturbilder.wordpress.com

Skamstock innanför kyrkporten.

Ett antal brott kallades dock urbota – de ansågs vara så genomvidriga att den skyldige hade förverkat möjligheten att göra rätt för sig. Det främsta av dessa brott var naturligtvis att dräpa en annan människa, om så bara i hastigt mod eller av olycka, det vi i juridisk mening idag kallar dråp. Eftersom brottslingen inte kunde göra rätt för sig ansågs denne ha förverkat rätten till sitt eget liv och skulle därmed dö. Men vem skulle utföra avrättningen? Det var här bödeln kom in i bilden.

Bödel, skarprättare eller stupagreve
Det är svårt att säga exakt när bödelsyrket först introduceras i Sverige, men mest troligt införs det efter tysk förebild någon gång under 1300-talet. Till en början anlitas också tyska eller nederländska bödlar, mästermän, av statsmakten. Med tiden blir det dock svårare att få tag på just dessa, varpå systemet med benådningsbödlar införs under skiftet 1500 – 1600.
Principen var enkel: ur de dödsdömdas skara benådas en valfri missdådare, under förutsättning att denne utverkade dödsstraffen under de kommande 20 – 30 åren. Livet är oss alla kärt, så den som fick chansen tog den oftast och arbetade sedan som bödel till dess orken tröt. Då benådades en ny bödel och så vidare. Första uppgift blev inte så sällan att avrätta den tidigare bödeln – för de brott denne begått under sin tid som bödel.
I Piteå börjar bödeln omnämnas mer frekvent från denna tid, men det är svårt att göra en tillförlitlig lista över dem som varit verksamma i trakten, eftersom flera orter ofta delar bödel i denna del av landet. Ibland till och med även med städer i Finland. Ett par av de mer framträdande är dock följande namn. Deras verksamhetsperioder är någorlunda säkerställda:

Henrik Mårten Hakalainen 1654-1681 (Västerbotten och Österbotten)
Jon Johansson Dunderwald 1681-1687 (även Stockholm)
Peter Andersson Galgie 1687-1690 (Västerbotten och Österbotten)
Jon Germundsson Lilja 1690-1696 (även Örebro, Uppland och Gästrikland)

Niklas Fredriksson 1774-1786 (Gästrikland och Västerbotten)
Mattias Mattiasson 1786-1787
Niklas Fredriksson 1787-1794 (Gästrikland och Västerbotten)
Peter Johansson Friström 1794-1808 (Västerbotten)

2yxa

Bödelsyxan från Umeå.

Bödeln kom att bli en illa ansedd person, dels för att det rörde sig om en tidigare brottsling, dels för att denne utförde de allra fulaste av handlingar: att ta livet av andra människor. Bödeln blev med tiden avskydd, fruktad och utstött. Ingen umgicks med bödeln och ingen uppsökte frivilligt denne. De som upptäckte att de var på väg att möta bödeln på gatan tog stora omvägar. Ville bödeln ta nattvarden fick denne vänta till sist, varpå prästen vände kalken upp och ned och hällde vinet i foten av bägaren, så ingens läppar skulle riskera att vidröra vad bödeln vidrört.
Med tiden blev det svårt att få ens dömda brottslingar att frivilligt välja ett liv i total ensamhet. Därför godkändes i 1734 års lag bödelsyrket som ett myndighetsutövande och det skrevs att ”bödel med hustru, barn och tjänstefolk vare tagen uti konungens hägn”. Därmed skulle bödeln anses vara borgmästarens, fogdens eller länsmannens like. Att så inte blev fallet är lätt att förstå. Uppfattningen om den smutsige och syndfulle bödeln suddades inte ut över en natt.
Nu höjs dock statusen på yrket något och bödeln får fast lön varje månad, fri bostad, rätt till fri hästskjuts mellan uppdragen, rätten att hämta ut bröd, kött, sprit och ved varje månad på respektive stads bekostnad, samt också ersättning för varje å galgbacken utförd handling.
I Piteå gamla stad, Öjebyn, finns ett i sammanhanget intressant område: Linnéparken. Ett hyggligt bostadsområde med flerfamiljshus i typisk 60-talsstil. Få känner däremot till områdets historiska namn: Skarprättargärdet. Eftersom bödeln skulle bo undanskymt fanns hans bostad där, ute på ett gärde; tydligt synligt och klart avskilt från övrig bebyggelse. När en betänker att Galghällan, den gamla avrättningsplatsen ligger invid älven, strax nedanför, blir placeringen än mer förståelig.

Följande lista ger mer information om situationen efter 1734:

Bödelslista

En daler kopparmynt år 1736 motsvarar ungefär 60 svenska kronor, år 2017. För en halshuggning fick bödeln alltså omkring 300 kronor (Kungl. Myntkabinettet).

Yrket blir nu också ärftligt och vi får så kallade arvsbödlar. En son ärver yrket av sin far, den som gifter sig med en bödels dotter har rätt att ta upp yrket och en bödels änka för yrket vidare till sin nye man. Att folk också gifte sig till yrket vet vi, då det faktiskt fanns sådana som rörde sig runt bödeln.
Eftersom bödlarna var illa ansedda och de flesta valde att inte befatta sig med deras göromål hade de möjligheter som få andra hade. De kunde röra sig i olika samhällsskikt utan att någon tog notis om dem. Därmed blev bödlarna ofta både tjuvar, hälare och bordellägare. Med detta kom andra ljusskygga personer att finnas nära bödeln, sådana som kanske såg en möjlighet att gifta sig till en tryggare tillvaro. Föraktade var de förmodligen redan, så det rörde sig inte om någon resa nedåt i samhällsskikten, och om det gjorde det var det överkomligt.
En som redan fanns i det skiktet var rackaren.

Rackaren, flåbusen eller nattmannen
Näst efter bödeln var rackaren den mest illa ansedda personen i samhället. Rackaren, ibland kallad bödelsknekten eller nattmannen, hölls, precis som bödeln, med smutsiga och föraktliga arbetsuppgifter. Det gällde att tömma latriner, efter att ”skitkärringarna” avskaffats, flå hästar, som ingen hederlig kristen kunde göra, samt att bistå bödeln med diverse handräckning.
Just ordet rackare kommer av tyskan, med betydelsen att racka – forsla bort eller ösa, då med syftning på avföringens bortforslande. I engelskan kallas rackaren ”neckar”, den som nackar och flår. Ännu ett namn ansyftade arbetsuppgifterna.
Idag använder vi ibland uttrycket ”rackarungar” om livliga, busiga barn. När rackaren ännu var ett aktivt yrke skulle däremot ingen fått för sig att använda uttrycket på detta sätt. Rackarens barn ville folk ha koll på, för de var ju lika ohederliga som sin fader och skulle inte beblanda sig med ärbart folks barn. Därför var det viktigt att veta vilka barn som var rackarungar och vilka som inte var det.
Många av de milda uttryck som vi använder idag har ett betydligt grövre förflutet, från en tid när de verkligen hade en stark innebörd. Eftersom bödeln var så pass illa ansedd blev denne med tiden en verksam svordom: ”för böfvelen!” eller böveln. Ett fult uttryck som prominenta personer aldrig skulle ta frivilligt i sin mun.
Lika illa vore det att påstå att någon besökt bödeln eller rackaren. Det hände att folk ställdes inför tinget för sådana uttalanden, och om de inte kunde bevisa sitt påstående blev straffet kännbart.
Att folk faktiskt besökte dem vet vi. Hög som låg.

Läkedom och trolldom
De två lägst stående personerna i samhället var sina avskydda yrken till trots, eller kanske just för dessa, hett eftersökta i vissa sammanhang. En förbjuden handling, plats eller person blir litet per automatik intressant. Alla som exempelvis passerat en avspärrad byggnad vet det själv: det är så en blir litet nyfiken. Vad finns där inne?
Den gräslige bödeln blev i det närmaste magisk och sades besitta fördolda kunskaper om både det ena och det andra. En flisa från yxan, litet fiber från galgens rep eller en tråd från bödelns tunika – allt kunde äga mystiska egenskaper.
Eftersom bödeln och rackaren båda handskades med människokroppen kom de också att ha viss kunskap i anatomi och fysiologi, om än de inte per definition var läkedomskunniga. Likafullt var det just i detta ärende många uppsökte dem. Vissa kunde dra leder rätt, genomföra enkel kirurgi, stämma blod och många andra saker som ansedda livmedikusar inte behärskade. Naturligtvis skedde besöken i skymundan, ingen ville ju bli sedd i bödelns eller rackarens stuga.
För att slippa den saken kunde mindre nogräknade personer besöka galgbacken i akt och mening att tillhandahålla ingredienser till mediciner och magiska dekokter.

Galgbacken
Precis som bödeln blev magisk och mystisk blev dennes arbetsplats sammalunda. På galgbacken utfördes avrättningar, stympningar och tortyr. Där piskades, brännmärktes och plågades människor, om inte dagligen så i alla fall återkommande. Till saken hör också att denna fasansfulla verksamhet var offentlig – folk skulle se vad som skedde, det ingick i straffen. Varje söndag lästes i kyrkan veckans kommande aktiviteter på galgbacken upp. Alla visste vad som skulle ske och när. Vi kan inte tala om folkfest, men närapå. Hade du barn under tolv år i ditt hushåll skulle du enligt lagen ta dem till avrättningarna och ställa dem i främsta ledet, eftersom det var pedagogiskt viktigt att känna till vad som hände med lagbrytare.

3galgbacken

Galgbacken i Kopparnäs, plats för Piteås sista avrättning, 1816.

Galgbacken låg ofta tämligen nära centralorten eller intill en större allfarväg. På så sätt förvissade sig de styrande om att folk fick veta att lagen efterlevdes, då kropparna efter de avrättade hängdes upp till allmän beskådan så länge som kött ännu lådde vid benen. Allt detta bidrog till att göra galgbacken till en åtrådd plats för kloka gummor och gubbar; för häxor och trollkonstnärer. Blod var naturligtvis den mest åtrådda varan, då blodet från en avrättad sades kunna bota fallandesot (epilepsi), podager (gikt), vansinne (schizofreni) och många andra åkommor. Helst skulle det drickas varmt direkt ur huvudet, men i brist på sådana tillfällen kunde det samlas upp från marken.
Kyrkan och staten såg inte med blida ögon på sådana tilltag då de ”främjade okunskap och villfarelse”, vilket medförde ett förbud mot att bortföra något från galgbacken. Det blev även förbjudet att besöka galgbacken efter mörkrets inbrott, undantaget bödeln och rackaren. Anledningen till detta var att de som avrättats på galgbacken inte fick begravas i vigd jord. Det föll då på rackaren att köra ut kropparna i skogen eller sänka dem i en passande myr. Rackaren gjorde emellertid ofta det enklaste av situationen och grävde ned kropparna direkt på galgbacken. Eller lät dem hänga kvar i galgen till dess fåglarna ätit benen rena. Där fanns alltså möjligheten att komma över åtråvärda delar av de avrättade. Ett lillfinger från en avrättad tjuv kunde göra dig osynlig – om du åt upp det!
I Piteå nya stad (nuvarande staden) fanns galgbacken verkligt nära: någonstans längs Nygatan, mellan Bergets park och Stadshotellet. Nygatan var den gamla vägen mellan Öjebyn och ett fiskeläge vid nuvarande Norrmalm. Stadens styre förvissade sig alltså genom valet av placering om att alla skulle se de avrättade missdådarna.
Eftersom bödeln och rackaren kunde uppehålla sig obehindrat på galgbacken försåg de sig emellanåt med både fingrar, tår, hår och blod från de avrättade. Vi kan misstänka att deras hem blev veritabla apotek för svartkonstnärer. Med tiden blev det dock allt glesare mellan dessa ”apotek”, när bödelsyrket sakta men säkert blev allt mer exklusivt.

4stegling

Kropp steglad till allmän beskådan.

Riksskarpmästare Dahlman
Under 1800-talet inträdde en ny era där fängelsevistelse ersatte de flesta av de gamla straffen (1864 års strafflag). Dödsstraffet fanns kvar, men blev en stängd verksamhet, ofta inom fängelserna, otillgängliga för gemene man. Från denna tid blev också skarprättarna, bödlarna, allt färre. Från att ha haft en bödel å varje större ort fick vi bödlar i varje län, sedan varje landsdel. Till slut infinner sig situationen att vi får en bödel för hela Sverige.
Anders Gustav Dalman bodde i ett flerfamiljshus på Sankt Eriksgatan i Stockholm. På hans dörr fanns en skylt där envar kunde utläsa ”Riksskarprättare A. G. Dalman”. Han var en propert klädd, något kort man. Rätt alldaglig, skulle de flesta nog säga.
Sitt yrke till trots var han en stor motståndare av dödsstraffet, som han menade stred mot det mänskliga förnuftet. Men skulle det likafullt utföras skulle han, som var en redig och nykter karl, göra det. Det är omvittnat att många bödlar genom historien varit så fulla att de huggit fel och i vissa fall skalperat de dödsdömda eller gjort ännu värre skada innan döden inträtt.
Ett praktexempel är en avrättning i Burträsk 1783, där en yngling ska avrättas för tidelag (kon har avrättats tidigare!). Bödeln är så full att han missar två gånger och dels skalperar ynglingen, dels hugger fast yxan mellan gossens skulderblad. Tredje hugget tar halsen men går inte helt igenom, varpå bödeln till åskådarnas stora fasa med ett fast tag med båda händerna om yxeggen måste såga sig genom den sista biten.

5Dalman

Riksskarprättare A. G. Dalman.

På Dalmans inrådan införskaffades en giljotin för att säkerställa att alla avrättningar var klanderfria. Den kom att användas en gång, 1910 vid Långholmens centralfängelse, när Johan Alfred Andersson-Ander avrättades för ett brutalt rånmord. Därefter förkunnades inga fler dödsdomar och när Dalman avled 1920 utsågs ingen efterträdare.

6giljotin

Giljotinen i aktion.

Dödsstraffet
Efter en lång period av debatter avskaffades dödsstraffet i fredstid i Sverige år 1921, helt i enlighet med den anda som rådde då. Det fanns dock de som ivrigt hävdade nödvändigheten i att behålla straffet. Flertalet av dessa debattörer återfanns på högersidan, främst i Protektionistiska partiet i första kammaren. Det dröjde ända till 1973 innan dödsstraffet avskrevs även i krigstid.
Sista gången yxan svingades i Piteå blev 1816, nästan hundra år innan det sista dödsstraffet utverkades i Sverige. Det var en för tiden mycket upprörande händelse, där en son lät leja en smed för att mörda hans fader. Båda kunde bindas vid brottet och dömdes till avrättning på den så kallade Lilla Mjöviksbacken i Kopparnäs, längs gamla Riks-13. Händelsen är bekant under namnet Speringmordet, efter den gård de båda Jonsson kom ifrån. Mer om detta går att läsa här: https://www.facebook.com/piteamuseum/posts/1210157052338938

Avslutning
Idag är dödsstraffet förbjudet enligt svensk lag och få vet nog mer om bödlar och galgbackar än vad populärmedia – sällan helt historiskt korrekt – presenterar. Därigenom lever bilden av en föraktad och fruktad person vidare i vårt medvetande: en storvuxen karl, maskerad och hållandes en rejäl, bredbladig yxa.
Den bilden är dock felaktig. Bödeln var sällan, om alls, maskerad: alla visste ju vem denne var. Bödeln var inte alltid en man: vi har ett par kvinnliga bödlar i svensk historia också. Yxan var inte allenarådande som verktyg: adelsmän ägde rätten att få avrättas med svärd och många avrättades nesligt, det vill säga genom hängning.

7bödel

Stereotypen av bödeln.

Att bödeln var föraktad och fruktad är däremot alldeles sant, i alla fall bland den breda massan. I samhällets bottenskikt upprätthöll bödeln en viss status, om än denna var tämligen litet värd.
Hur som helst fyllde bödeln en viktig uppgift under sin verksamma tid: det var bödeln som genom sitt värv såg till att alla andra kunde ha rena händer. Genom bödelns synd hölls andra oskyldiga.

——-

Morgan Stenberg
Pedagog och historiker
Piteå museum

Källor i urval
Ambrius, Jonny, Att dömas till döden. Tortyr, kroppsstraff och avrättningar genom historien, Vällingby 1996.
Andersson, Gudrun, Tingets kvinnor och män: genus som norm och strategi under 1600- och 1700, Uppsala 1998.
Andersson, Ulf, ”Skarprättare och nattmän i Göteborg”, i Släkthistoriskt forum 1984.
Ankarloo, Bengt, Trolldomsprocesserna i Sverige, Lund 1971.
Arcini, Caroline, ”Detta lämnar ingen oberörd”, i Titti Fendin (red.), Döden som straff. Glömda gravar på galgbacken, Linköping 2008.
Bergman, Martin, Dödsstraffet, kyrkan och staten i Sverige från 1700-tal till 1900-tal, Stockholm 1996.
Dahlbäck, Göran, I medeltidens Stockholm, Stockholm 1988.
Dalman, Gustaf Albert & Gunne, Gustav Olof, Sveriges siste skarprättare, A. G. Dalman. Föregångare och förrättningar, Stockholm 1948.
Egardt, Brita, Hästslakt och rackarskam. En etnologisk undersökning av folkliga fördomar, Stockholm 1962.
Knutsson, Christer, ”Galgbacken i myt och verklighet”, i Lennart Johansson, Roddy Nilsson & Håkan Nordmark (red.), Småländska brott, Växjö 2010.
Ljungström, Jan G, Skarprättare, bödel och mästerman, Stockholm 1996.
Schön. Ebbe, De döda återvänder. Folktron om tillvarons gränsland, Stockholm 2000.
Wieselgren, Sigfrid, Sveriges fängelser och fångvård från äldre tider till våra dagar. Ett bidrag till svensk kulturhistoria, Stockholm 1895.