Rådhustorget i Piteå och stadsplanen från 1667

Rådhustorget i Piteå är ett av Norrbottens riksintressen för kulturmiljövården. En av kulturmiljöfältets viktigaste idéer är att en autentisk miljö kan berätta om sin historia. För att detta ska vara möjligt måste miljön sättas in i ett historiskt sammanhang och tolkas. Att historien omkring våra utvalda kulturmiljöer finns nedskriven och tolkad är viktigt utifrån demokratisk synpunkt. Det visar inte minst det samtal som förts i media januari 2022 efter statsvetaren Qaisar Mahmoods debattartikel ”Hur kulturarv utses är fortfarande höljt i dunkel”.[1]

Denna artikel är tillkommen i samband med ett projekt som syftar till att ge riksintresset Rådhustorget i Piteå en nyanserad beskrivning och tolkning, som genomförs vid Piteå museum och finansieras av Länsstyrelsen i Norrbotten och Piteå kommun. En målsättning har varit att lyfta berättelsen om stadens och torgets tillkomst från den lokalhistoriska nivån, till en ”riksintressant berättelse”, som är ett av de kriterier som Riksantikvarieämbetet har föreslagit ska gälla för kulturmiljövårdens riksintressen.[2]

Vid stadens anläggning 1621

Men först en historisk tillbakablick. Vid grundläggningen 1621 förlades staden Piteå till Öjebyn, som sedan 1400-talet utgjort sockencentrum. Stenkyrkan som tillkom vid decennierna omkring 1500 hade sannolikt föregåtts av en träkyrka på platsen.[3]

Stadens läge var strategiskt valt. Kyrkplatsen var bygdens centrum och en etablerad handelsplats. Här låg hamnen, här sammanstrålade vägarna från socknens alla delar och här hölls gudstjänster, marknader och ting i den kyrkstad som funnits på platsen åtminstone sedan 1500-talets senare del.[4] Förutom vattenvägarna, som var tidens viktigaste kommunikationsleder, gick även den allmänna kustlandsvägen genom staden.

Piteå köpstad på dess gamla läge i Öjebyn. Stadsplan från 1649. Lantmäteristyrelsens arkiv, Lantmäteriet.

Den lagstiftning som städernas förvaltning vilade på vid denna tid var Magnus Erikssons stadslag som hade sitt ursprung i 1300-talet. Stadslagen trycktes första gången 1619, stadfästes av Gustav II Adolf och utgavs följande år. Den kom sedan att vara gällande fram till 1736, när den ersattes av Sveriges rikes lag.[5]

Den stadga för städernas förvaltning som tillkom 1619 var tänkt att utgöra en gemensam stadga för landets alla städer. Syftet var att stärka statsmaktens övervakning och kontroll av städerna. Detta var tänkt att ske bland annat genom att ståthållarens roll i länen stärktes. Redan här fanns en tanke på omorganisation av länsindelningen, för att effektivisera statsförvaltningen.[6] Stadgan blev aldrig antagen i behörig ordning, men kom trots detta att uppfattas som gällande lag. Dess intentioner kom framför allt att inarbetas i de stadsprivilegier som utfärdades under den kommande stadsgrundningsperioden.[7]

Hur processen med att anlägga de fysiska städerna gick till, framgår främst av de historiker som finns över Lantmäteristyrelsen och Fortifikationsverket. Enligt Sixten Humble som beskrivit lantmätarnas verksamhet (1928) började begreppet ”avritning” att användas vid 1600-talets början. Det avsåg då inte kartor i vanlig bemärkelse, utan stadsplaner för nyanläggningar av städer eller återuppbyggnad av brunna städer. Rörande återuppbyggnaden av Kalmar nämndes i ett kungligt brev från 1613 att Kungl. Maj:t ville att staden skulle återuppbyggas mer ”ordentligt” än tidigare, på samma sätt som var brukligt i Tyskland. Enligt Humble omfattade ”avritningen” inte enbart stadens yttre gestalt, med gator och torg, utan även platsen för var offentliga byggnader skulle placeras och tomtindelning för privat byggande. Planerna prövades och godkändes av regeringen.[8]

Av Ludvig W:son Munthes historik över Kungl. Fortifikationsverket (1902) framgår att utstakningar av stadsplaner framför allt gjordes av fortifikationens ingenjörer. När det gällde utstakning av städer som inte skulle befästas, kunde däremot andra personer anlitas.[9]

Den första stadsplanen

Piteå tilldelades stadsprivilegier den 12 maj 1621. Av privilegiebrevet framgår att stadsplatsen var ”afstuckin” av dr Olaus Bureus och att de sockenbor som hade hus på platsen anmodades att flytta bort dem.[10] Att ”avsticka” betydde i lantmätarsammanhang att stadsplanen stakades ut i terrängen.[11] Olaus Bureus (Olof Bure) var varken ingenjör eller lantmätare. Han var läkare och tjänstgjorde som kungens livmedikus. Hans studier vid europeiska universitet hade omfattat medicin och matematik och han hade disputerat i medicin i Basel i Schweiz 1611. Det var framför allt hans kunskaper i matematik som kvalificerade honom för uppdraget. Många stadsplanerare var matematiker och stadsbyggande var vid denna tid framför allt en militär disciplin.[12] En annan viktig omständighet var att Bureus hade kunskap om regionen. Han hade norrländska rötter och hade några år tidigare deltagit i den resa som riksrådet Filip Scheding företagit för att undersöka förutsättningarna för handel och sjöfart inför stadsgrundningarna.[13] Som stadsplanerare ansvarade Bureus 1620–1621 för utförandet av åtta stadsplaner i de norra delarna av riket: Söderhamn, Sundsvall, Umeå, Piteå, Luleå, Torneå samt Gamlakarleby och Nykarleby.[14]

I det förfarande som var praxis vid stadsbildningar, liksom i de privilegier som stadens legitimitet vilade på, förutsattes alltså att städer skulle ha en stadsplan. Enligt konsthistorikern Henrik Lilius stakades dock Bures planer inte ut efter någon i förväg uppgjord stadsplan, utan direkt i terrängen. Därefter gjordes en uppmätning av utstakningen och denna blev den stadsplan som borgarna sedan fick bygga efter. Lilius tolkar det som att det i praktiken snarare rörde sig om ”en officiell uppmätning, som definierade gatunätets utsträckning och tomternas gränser”.[15]

För Piteås del stämmer nog denna karakteristik. Eftersom staden anlades på en plats som redan var bebyggd, fanns sannolikt inget utrymme för några omfattande regleringar. Det gatunät som redan fanns var i princip organiskt framvuxet. De infartsvägar som ringlade sig fram från byarna runtomkring till kyrkplatsen hade dragits fram där det passade sig i terrängen. Kyrkan låg på den högsta punkten på det som vid anläggningen varit en ö. Sydost om kyrkan fanns en öppen yta som fungerade som handelsplats och torg. Bureus reglering innebar att det befintliga gatunätet bibehölls med små justeringar för att bringa bättre ”ordning”. Den ordnande princip som eftersträvades var ett rutnätsmönster, med raka gator och rätvinkliga kvarter.

Vid stadens nyanläggning 1667

Efter en brand i Öjebyn 1666 flyttades staden till Häggholmen, en bit nedströms Piteälven.[16] Det praktiska arbetet med att ta Häggholmen i besittning startade 1667, när holmen röjdes av och lantmätaren Jonas Persson Gedda på landshövdingens order stakade ut den nya stadsplanen.[17]

Eftersom platsen var tidigare obebyggd fanns här en helt annan frihet till gestaltning, än tidigare i Öjebyn. Planen bildar en rektangulär figur som lagts ut över holmens hela längd. En lång huvudgata löper genom staden och korsas av fyra korta tvärgator. Gatorna är jämnbreda och tecknar ett rätvinkligt rutmönster som avgränsar tio rektangulära kvarter.

Stadsplanen över Piteå från 1667 finns bevarad i två exemplar. Lantmäteristyrelsens arkiv, Lantmäteriet.
Stadsplanen över Piteå från 1667 finns bevarad i två exemplar. Lantmäteristyrelsens arkiv, Lantmäteriet.

Trots att gatorna är lika breda, finns samtidigt en tydlig hierarkisk struktur: Den långa gatan, nu Storgatan, är stadens huvudgata och den korsas på torget av den gata,  som nu kallas Kyrkbrogatan. Denna var stadens andra huvudgata, den var vägen in till staden och vid den byggdes stadens viktigaste bro. Storgatan och Kyrkbrogatan kan läsas som en tolkning av det romerska antika stadsbyggnadsmotivet med två huvudgator som möts vid stadens forum, cardo (löpte vanligen i nord-sydlig riktning) och decumanus (i väst-östlig riktning).[18]

I ytterkanterna mot nordväst har kvarteren inte riktigt ”fått plats” så de har ojämna avslutningar ut mot strandkanten. Stora delar av detta gatumönster är bevarat än idag. Genom landhöjningens inverkan har stadsområdet utvidgats och holmen vuxit samman med fastlandet. 

Den enhetliga rutnätsplanen kan uppfattas som schematisk, men genom enkla medel har planarkitekten också lyckats ge staden ett monumentalt uttryck, bland annat genom att utnyttja höjdskillnaderna i terrängen. På moränhöjdens högsta punkt anlades ett torg. Genom utskärningar i fyra kvarter bildades en kvadratisk yta, där gatorna korsades i mitten. När tomterna runt torget bebyggdes blev torget en samlingspunkt som gestaltats som ett slutet rum i staden.

Det slutna torget gav staden den prägel av monumentalitet, symmetri och harmoni som eftersträvades i den samtida stadsplanekonsten och hade sina rötter i den europeiska renässansen. Stadens enda offentliga byggnader, Rådhuset och Trivialskolan, placerades som fondmotiv på ömse sidor om stadens huvudgata. Kyrkan förlades däremot till fastlandet, utanför staden.

Rådhustorget i Piteå är ett av länets riksintressen för kulturmiljövården. Under jubileumsåret 2021 genomgick torget en omgestaltning och fick ny beläggning av smågatsten och ny belysning. Foto Lennart Lundquist 2021.

Att lantmätaren Jonas Persson Gedda stakade ut planen utifrån sina egna estetiska preferenser är inte troligt. Min bedömning är att den okände planförfattaren måste ha haft gedigna teoretiska kunskaper i samtida stadsplaneringkonst. Motivet med det kvadratiska hörnslutna torget har utretts av Lilius som härleder det tillbaka till den italienska renässansen. [19]  Med utgångspunkt i den antike romerske arkitekten Vitruvius skrifter, blev torgtypen för arkitekturteoretikerna under renässansen en ofta utforskad komponent, sprungen ur ett nytt rumsbegrepp, ett intresse för matematik, proportioner och de geometriska grundformerna. Det kvadratiska hörnomslutna torget blev en idealtyp: ett geometriskt rent rum, karakteriserat av centralitet och med betoning av mittaxlar, väl proportionerat i förhållande till den omgivande rutnätsstaden.

Det fanns också i den statliga stadsbyggnadsproceduren en praxis som måste följas. Av exempel hämtade från Munthe och Humble framgår att standardförfarandet i tiden var att planen utstakades i enlighet med en ritning som godkänts av konungen/regeringen. Av exemplen Jönköping och Göteborg framgår att en av kungen godkänd ritning skickades till den ingenjör eller lantmätare som sedan stakade ut planen. I Jönköping ogillades den fastställda planen av fortifikatören Hans Fleming som därför upprättade en ny som kungen godkände. Av exemplet Kalmar framgår också att planen verkligen gällde. När borgarna vill frångå den så förbjöds detta ”strängeligen”. Från Jönköping finns en uppgift om att borgare som inte byggde enligt stadsplanen kunde fråntas sina tomter.[20]

Den slutsats som följer av detta är, att den stadsplan som på landshövdingens order stakades ut av lantmätaren Jonas Persson Gedda, måste ha utarbetats i enlighet med ett stadsplaneförslag på papper och skriftliga instruktioner.

Stadsplanens upphovsman

Vem som ritade stadsplanen över Piteå stad 1667 är ett klassiskt problem i stadsplaneringens historia. Planen ligger i Lantmäteristyrelsens arkiv och har därför i forskningen hamnat under kategorin ”lantmätarplaner”. Men i jämförelse med övriga städer som anlades i dåvarande Västerbotten och Österbotten representerar Piteå stadsplanekonst av betydligt högre kvalitet. Dess konstnärliga kvaliteter har också lyfts fram, särskilt vad gäller torgets utformning. Att det vid torget även finns ett arkitektoniskt fondmotiv, med Rådhuset och Trivialskolan som tvillingbyggnader, har förbisetts av tidigare forskning.

Stadsplanen över Piteå har ur arkitekturhistorisk synpunkt tidigare behandlats av flera forskare. Själv ansluter jag mig till den uppfattning som Reinhold Odencrants, landsantikvarie i Norrbotten från 1937, uttryckte redan 1943: att torgets gestaltning inte kan ha tillkommit i ett regionalt sammanhang. Odencrants skriver:

Det är ju ganska klart, att en sådan stadsplan icke kan ha uppstått i Norrbotten. Den är i själva verket en konstprodukt av stadsbyggnadskonstens mästare under en äldre epok.[21]

Stadsplanen från 1667 har ibland, som exempelvis hos Hammarlund (1952), ansetts vara en anläggningsplan, det vill säga en plan som staden stakades ut ifrån.[22]

Mot detta talar att de placeringar som stadens offentliga byggnader skulle få, liksom kyrkans placering på fastlandet inte är utmärkta. Det framstår istället som om planen är en uppmätningsritning, med andra ord en plan som upprättats efter det att stadens mönster stakats ut i terrängen. För denna slutsats talar också att båda de bevarade planerna en bit utanför både fastlandet och ön har en prickad linje utmärkt, som oregelbundet följer strandkanterna.[23] Jag tolkar det som att vattendjupet mätts upp, med tanke på det tullstaket som planerades sättas upp.

Stildrag i arkitekturen

Något förenklat kan stadsplanen över Piteå sägas innehålla tre element: den rektangulära rutnätsplanen, det kvadratiska hörnslutna torget samt fondmotivet med tvillingbyggnaderna vid torget. Den rektangulära rutnätsplanen och det kvadratiska hörnslutna torget kan karakteriseras som renässansdrag, de är komponenter som levt kvar länge och funnits rikt representerade i svensk stadsplanering under lång tid. Den rektangulära rutnätsplanen kan särskilt föras tillbaka till den nederländske arkitekturteoretikern Simon Stevin. Till skillnad från de italienska teoretikerna som förordade polygonala stadsplaner med radiellt utstrålande gator, föredrog Stevin städer anlagda efter rektangulär plan och rätvinkligt gatunät.[24]

Elementet med tvillingbyggnader som fondmotiv är intressant, som ett av barockens stildrag och som tidsmarkör. Det mest kända exemplet i europeisk arkitektur är arkitekten Carlo Rainaldis tvillingkyrkor vid Piazza del Popolo i Rom från 1660-talet. S:ta Maria in Montesanto och S:ta Maria dei Miracoli är symmetriskt placerade i piazzans södra fond, mellan de tre gator som strålar in mot torget.[25]

Tvillingbyggnaderna Trivialskolan och Rådhuset har funnits vid torget sedan staden byggdes. De har brunnit och återuppbyggts, men genom tiderna har deras arkitektoniska utformning följts åt. Foto Catharina Westling, Piteå museum 2021.

Stadsplanen i Piteå kan karakteriseras som ett uttryck för en för tiden mycket modern arkitektur. Det fanns i landet endast en handfull arkitekter som hade tillräckliga teoretiska kunskaper om arkitektur och stadsplanering för att rita denna plan, som kombinerade de antika drag som lyftes fram av renässansteoretikerna, med stildrag från den samtida italienska barocken. Vem denne arkitekt var har jag för avsikt att återkomma till i ett senare sammanhang.

Vid tangentbordet den 3 april 2022

Anna Elmén Berg
Arkitekturhistoriker och kulturmiljövårdare vid Piteå museum

Käll- och litteraturförteckning

Internetpubliceringar

Mahmood, Qaisar 2022. ”Hur kulturarv utses är fortfarande höljt i dunkel”, Dagens Nyheter https://www.dn.se/kultur/qaisar-mahmood-att-kulturarv-utses-i-en-svart-box-ar-ett-demokratiskt-problem/ (2022-02-02).

Pilvesmaa, Marja-Leena 2022. ”Riksantikvarieämbetet: Nej, vår makt är inte godtycklig”, Dagens Nyheter https://www.dn.se/kultur/riksantikvarieambetet-nej-var-makt-ar-inte-godtycklig-skriver/ (2022-02-02).

Riksantikvarieämbetet föreslår förtydligade kriterier för riksintressen, https://www.raa.se/aktuellt/aktuella-fragor/regeringsuppdrag/se-over-kriterierna-for-och-anspraken-pa-omraden-av-riksintresse/fortydligade-kriterier-for-riksintressen/

(2022-02-02).

Tryckta källor och litteratur

Ahlberg, Nils 2005. Stadsgrundningar och planförändringar: Svensk stadsplanering 1521–1721.

Berggren, Åke 2017.  ”När Piteå stad flyttades från Öjebyn”, Piteå museum årsbok (s. 122–135).

Berggren, Åke 2021. ”Stadsgrundningarna i Piteå, Luleå, Torneå och Umeå”, Piteå museum årsbok (s. 101–141).

Corin, Carl-Fredrik & Sleman, Folke 1985. Privilegier resolutioner och förordningar för Sveriges städer. Sjätte delen (1621–1632).

Eimer, Gerhard 1961. Die Stadtplanung im schwedischen Ostseereich 1600–1715: Mit Beiträgen zur Geschichte der Idealstadt.

Elmén Berg, Anna 2014.”Gamla Kyrkbyn: Centralplats i medeltida brytningstid”, Piteå museum årsbok, (s. 79–117).

Elmén Berg, Anna 2017. Medeltidskyrkornas modernisering: Den svenska restaureringsdiskursen och kyrkliga moderniseringsprocessen ca 1925–1975 med exempel från Övre Norrland.

Hammarlund, Sven 1952. ”Två klassicistiska norrbottenstorg”, Norrbotten (s. 36–42).

Holmbäck, Åke & Wessén, Elias 1966. Magnus Erikssons stadslag.

Humble, Sixten 1928. Lantmätarnas verksamhet inom städer och stadsliknande samhällen.

Josephson, Ragnar 1923. Svenska stadskartor och stadsplaner intill 1800-talets början: Internationella stadsbyggnadsutställningen i Göteborg 1923.

Lilius, Henrik 1967. Der Pekkatori in Raahe: Studien über einen eckverschlossenen Platz und seine Gebäudetypen.

Lilius, Henrik 1985. Suomalainen puukaupunki: Trästaden i Finland.

Lindberg, Folke 1937. ”1619 års stadga om städernas administration”, Särtryck ur Svenska stadsförbundets årsskrift, h.1.

Munthe, Ludvig W:son 1901–1902. Kungl. Fortifikationens historia 1: Svenska fortifikationsväsendet från nyare tidens början till inrättandet af en särskild fortifikationsstat år 1641.

Munthe, Ludvig W:son 1904–1906. Kungl. Fortifikationens historia 2: Fortifikationsstaten under Örnehufwudh och Wärnschiöldh 1641–1674.

Morris, Anthony Edward James 1994 (3. ed.). History of Urban Form: Before the Industrial Revolutions.

Odencrants, Reinhold 1943. ”Renässanstorg i Norrbotten”, Norrbottens Allehanda 7 april.

Olofsson, Sven Ingemar 1965. Övre Norrlands historia del II: Tiden 1600–1721.

Oredsson, Sverker 2007. Gustaf II Adolf.

Råberg, Marianne 2016. ”Stadsbyggandet under 1600-talet: en militärvetenskaplig disciplin”, Sankt Eriks årsbok.

Råberg, Marianne 1987. Visioner och verklighet I: En studie kring Stockholms 1600-talsstadsplan (s. 47–57).

Steckzén, Birger 1921. Minnesskrift till Piteå stads 400-årsjubileum.

Vennberg, E. 1926. ”Olof Bure”, Svenskt biografiskt lexikon band 6.

Westerlund, Uno [2019]. Piteås historia: Om stadens styrelse, handel, industri och kultur under 400 år.

Wittkower, Rudolf (1958) 1982. Art and Architecture in Italy 1600–1750.


[1] Mahmood 2022, Pilvesmaa 2022.

[2] Riksantikvarieämbetet föreslår förtydligade kriterier för riksintressen, https://www.raa.se/aktuellt/aktuella-fragor/regeringsuppdrag/se-over-kriterierna-for-och-anspraken-pa-omraden-av-riksintresse/fortydligade-kriterier-for-riksintressen/ (2022-02-02).

[3] Elmén Berg 2014, s. 95 och 2017, s. 195.

[4] Standardverket omkring kyrkstäderna är Bergling 1964.

[5] Holmbäck & Wessén 1966, s. XIII, XV, LX.

[6] Lindberg 1937, s. 2–7.

[7] Lindberg 1937, s. 2, se även Råberg 1987, s. 37. Om den handelspolitiska bakgrunden till stadsgrundningarna se Oredsson 2007, s. 114 ff.

[8] Humble 1928, s. 3 ff.

[9] Munthe 1902, s. 222.

[10] Corin & Sleman, s. 19.

[11] Enlig SAOB ”gm i marken nedstuckna märken l. gm gjorda inskärningar o. d. utstaka, afgränsa l. uppdela”.

[12] Råberg 2016.

[13] Olofsson 1965, s. 222–226.

[14] Vennberg 1926, Humble 1928, s. 6, Westerlund 2019, s. 33 f, Berggren 2021, s. 122 f. Om Olof Bure som stadsplanerare se Eimer 1961, s. 171 ff, Lilius 1985, s. 88 f, Rådberg 1987, s. 196 f, Ahlberg 2005, s. 65, 211, 270, 321, 495, 519, 550, 554, 558, 566, 617, 632.

[15] Lilius 1985, s. 88 f.

[16] Steckzén 1921, s. 64 ff, Berggren 2017, Westerlund 2019, s. 64 ff.

[17] Berggren 2017, s. 129 ff. Planen är ritad med penna och akvarell, upprättad i två exemplar och finns i Lantmäteristyrelsens arkiv, Å 28–1:2. De två exemplaren är inte identiska och den ena har ett något klumpigare utförande.

[18] För påpekandet om detta förhållande, ett stort tack till stadsarkitekt Florian Steiner, Piteå kommun. Jämför Morris 1994, s. 57.

[19] Lilius 1967, s. 138–168.

[20] Munthe 1901–1902, s. 237–246, Humble 1928, s. 5.

[21] Odencrants 1943 skrev ”i Norrbotten” med ett anakronistiskt begrepp. Norrbotten som län tillkom först 1810.

[22] Även Josephson 1923, benämner planen som en anläggningsplan, s. 48.

[23] Planer över Piteå stad 1667, Å 28–1:2, Lantmäteristyrelsens arkiv.

[24] Råberg 1987, s. 22.

[25] Wittkower [1958] 1982, s. 283 ff.

FÖR BÖFVELEN! Om skarprättare, rackare och galgbackar

Under mer än ett halvt årtusende var galgbacken en lika verklig och välbesökt plats som torget eller kyrkan och bödeln utförde där sina sysslor likt skomakaren, snickaren eller tunnbindaren gjorde på sitt håll. Lika skrämmande som fängslande bidrog han till att upprätthålla lag och ordning i en tid som ofta ter sig mörk och tyrannisk. Men hur systemet kom till är höljt i dunkel och avskaffandet lika märkligt som fascinerande. Under 2015 visade Piteå museum en utställning på temat Brott och straff, ett ämne som kommit att bli återkommande i våra föreläsningar. Kanske fängslar det mörka området ännu idag.

Brott och straff förr i världen
Den som studerar domstolsprotokoll eller liknande texter från senmedeltiden till 1800-talets mitt kan förmärka två ting: de domar som förkunnades var, med vår tids syn, ofta grymma till sin utformning och de brott personerna dömdes för skulle idag knappast ha ansetts vara brott, i alla fall inte av allvarligare art. Exempelvis anses sex utom äktenskapet idag knappast vara brottsligt. Många lever samman utan att vara gifta och vilken uppsjö av hordomsbrott det skulle rendera med det gamla synsättet.
Straffet för detta brott var allt som oftast döden, till stor del med den Mosaiska lagen som stöd. Döden utdömdes också frekvent, ofta för tämligen enkla brott, men de verkställdes inte så ofta som vi kan tro. Vanligare var att omvandla dödsstraffet till spöstraff, tukthus eller skamstraff och stadsförvisning.
Fängelse förekommer inte i ordets rätta bemärkelse förrän i slutet av 1800-talet, när synsättet att människan skulle kunna bättra sig slog igenom. Då blev fängelsevistelsen en tid för den dömde att tänka om och fundera på livet. Från medeltiden och fram till sagda århundrade var böter det vanligaste straffet. Den som av någon anledning inte ville eller kunde betala sina böter fick antingen skamstraff: att stå bunden på torget, galgbacken eller vid kyrkan, eller också kroppsstraff, då oftast spöstraff. Detta kunde utdelas av en tillfälligt utsedd exekutor.

kulturbilder.wordpress.com

Skamstock innanför kyrkporten.

Ett antal brott kallades dock urbota – de ansågs vara så genomvidriga att den skyldige hade förverkat möjligheten att göra rätt för sig. Det främsta av dessa brott var naturligtvis att dräpa en annan människa, om så bara i hastigt mod eller av olycka, det vi i juridisk mening idag kallar dråp. Eftersom brottslingen inte kunde göra rätt för sig ansågs denne ha förverkat rätten till sitt eget liv och skulle därmed dö. Men vem skulle utföra avrättningen? Det var här bödeln kom in i bilden.

Bödel, skarprättare eller stupagreve
Det är svårt att säga exakt när bödelsyrket först introduceras i Sverige, men mest troligt införs det efter tysk förebild någon gång under 1300-talet. Till en början anlitas också tyska eller nederländska bödlar, mästermän, av statsmakten. Med tiden blir det dock svårare att få tag på just dessa, varpå systemet med benådningsbödlar införs under skiftet 1500 – 1600.
Principen var enkel: ur de dödsdömdas skara benådas en valfri missdådare, under förutsättning att denne utverkade dödsstraffen under de kommande 20 – 30 åren. Livet är oss alla kärt, så den som fick chansen tog den oftast och arbetade sedan som bödel till dess orken tröt. Då benådades en ny bödel och så vidare. Första uppgift blev inte så sällan att avrätta den tidigare bödeln – för de brott denne begått under sin tid som bödel.
I Piteå börjar bödeln omnämnas mer frekvent från denna tid, men det är svårt att göra en tillförlitlig lista över dem som varit verksamma i trakten, eftersom flera orter ofta delar bödel i denna del av landet. Ibland till och med även med städer i Finland. Ett par av de mer framträdande är dock följande namn. Deras verksamhetsperioder är någorlunda säkerställda:

Henrik Mårten Hakalainen 1654-1681 (Västerbotten och Österbotten)
Jon Johansson Dunderwald 1681-1687 (även Stockholm)
Peter Andersson Galgie 1687-1690 (Västerbotten och Österbotten)
Jon Germundsson Lilja 1690-1696 (även Örebro, Uppland och Gästrikland)

Niklas Fredriksson 1774-1786 (Gästrikland och Västerbotten)
Mattias Mattiasson 1786-1787
Niklas Fredriksson 1787-1794 (Gästrikland och Västerbotten)
Peter Johansson Friström 1794-1808 (Västerbotten)

2yxa

Bödelsyxan från Umeå.

Bödeln kom att bli en illa ansedd person, dels för att det rörde sig om en tidigare brottsling, dels för att denne utförde de allra fulaste av handlingar: att ta livet av andra människor. Bödeln blev med tiden avskydd, fruktad och utstött. Ingen umgicks med bödeln och ingen uppsökte frivilligt denne. De som upptäckte att de var på väg att möta bödeln på gatan tog stora omvägar. Ville bödeln ta nattvarden fick denne vänta till sist, varpå prästen vände kalken upp och ned och hällde vinet i foten av bägaren, så ingens läppar skulle riskera att vidröra vad bödeln vidrört.
Med tiden blev det svårt att få ens dömda brottslingar att frivilligt välja ett liv i total ensamhet. Därför godkändes i 1734 års lag bödelsyrket som ett myndighetsutövande och det skrevs att ”bödel med hustru, barn och tjänstefolk vare tagen uti konungens hägn”. Därmed skulle bödeln anses vara borgmästarens, fogdens eller länsmannens like. Att så inte blev fallet är lätt att förstå. Uppfattningen om den smutsige och syndfulle bödeln suddades inte ut över en natt.
Nu höjs dock statusen på yrket något och bödeln får fast lön varje månad, fri bostad, rätt till fri hästskjuts mellan uppdragen, rätten att hämta ut bröd, kött, sprit och ved varje månad på respektive stads bekostnad, samt också ersättning för varje å galgbacken utförd handling.
I Piteå gamla stad, Öjebyn, finns ett i sammanhanget intressant område: Linnéparken. Ett hyggligt bostadsområde med flerfamiljshus i typisk 60-talsstil. Få känner däremot till områdets historiska namn: Skarprättargärdet. Eftersom bödeln skulle bo undanskymt fanns hans bostad där, ute på ett gärde; tydligt synligt och klart avskilt från övrig bebyggelse. När en betänker att Galghällan, den gamla avrättningsplatsen ligger invid älven, strax nedanför, blir placeringen än mer förståelig.

Följande lista ger mer information om situationen efter 1734:

Bödelslista

En daler kopparmynt år 1736 motsvarar ungefär 60 svenska kronor, år 2017. För en halshuggning fick bödeln alltså omkring 300 kronor (Kungl. Myntkabinettet).

Yrket blir nu också ärftligt och vi får så kallade arvsbödlar. En son ärver yrket av sin far, den som gifter sig med en bödels dotter har rätt att ta upp yrket och en bödels änka för yrket vidare till sin nye man. Att folk också gifte sig till yrket vet vi, då det faktiskt fanns sådana som rörde sig runt bödeln.
Eftersom bödlarna var illa ansedda och de flesta valde att inte befatta sig med deras göromål hade de möjligheter som få andra hade. De kunde röra sig i olika samhällsskikt utan att någon tog notis om dem. Därmed blev bödlarna ofta både tjuvar, hälare och bordellägare. Med detta kom andra ljusskygga personer att finnas nära bödeln, sådana som kanske såg en möjlighet att gifta sig till en tryggare tillvaro. Föraktade var de förmodligen redan, så det rörde sig inte om någon resa nedåt i samhällsskikten, och om det gjorde det var det överkomligt.
En som redan fanns i det skiktet var rackaren.

Rackaren, flåbusen eller nattmannen
Näst efter bödeln var rackaren den mest illa ansedda personen i samhället. Rackaren, ibland kallad bödelsknekten eller nattmannen, hölls, precis som bödeln, med smutsiga och föraktliga arbetsuppgifter. Det gällde att tömma latriner, efter att ”skitkärringarna” avskaffats, flå hästar, som ingen hederlig kristen kunde göra, samt att bistå bödeln med diverse handräckning.
Just ordet rackare kommer av tyskan, med betydelsen att racka – forsla bort eller ösa, då med syftning på avföringens bortforslande. I engelskan kallas rackaren ”neckar”, den som nackar och flår. Ännu ett namn ansyftade arbetsuppgifterna.
Idag använder vi ibland uttrycket ”rackarungar” om livliga, busiga barn. När rackaren ännu var ett aktivt yrke skulle däremot ingen fått för sig att använda uttrycket på detta sätt. Rackarens barn ville folk ha koll på, för de var ju lika ohederliga som sin fader och skulle inte beblanda sig med ärbart folks barn. Därför var det viktigt att veta vilka barn som var rackarungar och vilka som inte var det.
Många av de milda uttryck som vi använder idag har ett betydligt grövre förflutet, från en tid när de verkligen hade en stark innebörd. Eftersom bödeln var så pass illa ansedd blev denne med tiden en verksam svordom: ”för böfvelen!” eller böveln. Ett fult uttryck som prominenta personer aldrig skulle ta frivilligt i sin mun.
Lika illa vore det att påstå att någon besökt bödeln eller rackaren. Det hände att folk ställdes inför tinget för sådana uttalanden, och om de inte kunde bevisa sitt påstående blev straffet kännbart.
Att folk faktiskt besökte dem vet vi. Hög som låg.

Läkedom och trolldom
De två lägst stående personerna i samhället var sina avskydda yrken till trots, eller kanske just för dessa, hett eftersökta i vissa sammanhang. En förbjuden handling, plats eller person blir litet per automatik intressant. Alla som exempelvis passerat en avspärrad byggnad vet det själv: det är så en blir litet nyfiken. Vad finns där inne?
Den gräslige bödeln blev i det närmaste magisk och sades besitta fördolda kunskaper om både det ena och det andra. En flisa från yxan, litet fiber från galgens rep eller en tråd från bödelns tunika – allt kunde äga mystiska egenskaper.
Eftersom bödeln och rackaren båda handskades med människokroppen kom de också att ha viss kunskap i anatomi och fysiologi, om än de inte per definition var läkedomskunniga. Likafullt var det just i detta ärende många uppsökte dem. Vissa kunde dra leder rätt, genomföra enkel kirurgi, stämma blod och många andra saker som ansedda livmedikusar inte behärskade. Naturligtvis skedde besöken i skymundan, ingen ville ju bli sedd i bödelns eller rackarens stuga.
För att slippa den saken kunde mindre nogräknade personer besöka galgbacken i akt och mening att tillhandahålla ingredienser till mediciner och magiska dekokter.

Galgbacken
Precis som bödeln blev magisk och mystisk blev dennes arbetsplats sammalunda. På galgbacken utfördes avrättningar, stympningar och tortyr. Där piskades, brännmärktes och plågades människor, om inte dagligen så i alla fall återkommande. Till saken hör också att denna fasansfulla verksamhet var offentlig – folk skulle se vad som skedde, det ingick i straffen. Varje söndag lästes i kyrkan veckans kommande aktiviteter på galgbacken upp. Alla visste vad som skulle ske och när. Vi kan inte tala om folkfest, men närapå. Hade du barn under tolv år i ditt hushåll skulle du enligt lagen ta dem till avrättningarna och ställa dem i främsta ledet, eftersom det var pedagogiskt viktigt att känna till vad som hände med lagbrytare.

3galgbacken

Galgbacken i Kopparnäs, plats för Piteås sista avrättning, 1816.

Galgbacken låg ofta tämligen nära centralorten eller intill en större allfarväg. På så sätt förvissade sig de styrande om att folk fick veta att lagen efterlevdes, då kropparna efter de avrättade hängdes upp till allmän beskådan så länge som kött ännu lådde vid benen. Allt detta bidrog till att göra galgbacken till en åtrådd plats för kloka gummor och gubbar; för häxor och trollkonstnärer. Blod var naturligtvis den mest åtrådda varan, då blodet från en avrättad sades kunna bota fallandesot (epilepsi), podager (gikt), vansinne (schizofreni) och många andra åkommor. Helst skulle det drickas varmt direkt ur huvudet, men i brist på sådana tillfällen kunde det samlas upp från marken.
Kyrkan och staten såg inte med blida ögon på sådana tilltag då de ”främjade okunskap och villfarelse”, vilket medförde ett förbud mot att bortföra något från galgbacken. Det blev även förbjudet att besöka galgbacken efter mörkrets inbrott, undantaget bödeln och rackaren. Anledningen till detta var att de som avrättats på galgbacken inte fick begravas i vigd jord. Det föll då på rackaren att köra ut kropparna i skogen eller sänka dem i en passande myr. Rackaren gjorde emellertid ofta det enklaste av situationen och grävde ned kropparna direkt på galgbacken. Eller lät dem hänga kvar i galgen till dess fåglarna ätit benen rena. Där fanns alltså möjligheten att komma över åtråvärda delar av de avrättade. Ett lillfinger från en avrättad tjuv kunde göra dig osynlig – om du åt upp det!
I Piteå nya stad (nuvarande staden) fanns galgbacken verkligt nära: någonstans längs Nygatan, mellan Bergets park och Stadshotellet. Nygatan var den gamla vägen mellan Öjebyn och ett fiskeläge vid nuvarande Norrmalm. Stadens styre förvissade sig alltså genom valet av placering om att alla skulle se de avrättade missdådarna.
Eftersom bödeln och rackaren kunde uppehålla sig obehindrat på galgbacken försåg de sig emellanåt med både fingrar, tår, hår och blod från de avrättade. Vi kan misstänka att deras hem blev veritabla apotek för svartkonstnärer. Med tiden blev det dock allt glesare mellan dessa ”apotek”, när bödelsyrket sakta men säkert blev allt mer exklusivt.

4stegling

Kropp steglad till allmän beskådan.

Riksskarpmästare Dahlman
Under 1800-talet inträdde en ny era där fängelsevistelse ersatte de flesta av de gamla straffen (1864 års strafflag). Dödsstraffet fanns kvar, men blev en stängd verksamhet, ofta inom fängelserna, otillgängliga för gemene man. Från denna tid blev också skarprättarna, bödlarna, allt färre. Från att ha haft en bödel å varje större ort fick vi bödlar i varje län, sedan varje landsdel. Till slut infinner sig situationen att vi får en bödel för hela Sverige.
Anders Gustav Dalman bodde i ett flerfamiljshus på Sankt Eriksgatan i Stockholm. På hans dörr fanns en skylt där envar kunde utläsa ”Riksskarprättare A. G. Dalman”. Han var en propert klädd, något kort man. Rätt alldaglig, skulle de flesta nog säga.
Sitt yrke till trots var han en stor motståndare av dödsstraffet, som han menade stred mot det mänskliga förnuftet. Men skulle det likafullt utföras skulle han, som var en redig och nykter karl, göra det. Det är omvittnat att många bödlar genom historien varit så fulla att de huggit fel och i vissa fall skalperat de dödsdömda eller gjort ännu värre skada innan döden inträtt.
Ett praktexempel är en avrättning i Burträsk 1783, där en yngling ska avrättas för tidelag (kon har avrättats tidigare!). Bödeln är så full att han missar två gånger och dels skalperar ynglingen, dels hugger fast yxan mellan gossens skulderblad. Tredje hugget tar halsen men går inte helt igenom, varpå bödeln till åskådarnas stora fasa med ett fast tag med båda händerna om yxeggen måste såga sig genom den sista biten.

5Dalman

Riksskarprättare A. G. Dalman.

På Dalmans inrådan införskaffades en giljotin för att säkerställa att alla avrättningar var klanderfria. Den kom att användas en gång, 1910 vid Långholmens centralfängelse, när Johan Alfred Andersson-Ander avrättades för ett brutalt rånmord. Därefter förkunnades inga fler dödsdomar och när Dalman avled 1920 utsågs ingen efterträdare.

6giljotin

Giljotinen i aktion.

Dödsstraffet
Efter en lång period av debatter avskaffades dödsstraffet i fredstid i Sverige år 1921, helt i enlighet med den anda som rådde då. Det fanns dock de som ivrigt hävdade nödvändigheten i att behålla straffet. Flertalet av dessa debattörer återfanns på högersidan, främst i Protektionistiska partiet i första kammaren. Det dröjde ända till 1973 innan dödsstraffet avskrevs även i krigstid.
Sista gången yxan svingades i Piteå blev 1816, nästan hundra år innan det sista dödsstraffet utverkades i Sverige. Det var en för tiden mycket upprörande händelse, där en son lät leja en smed för att mörda hans fader. Båda kunde bindas vid brottet och dömdes till avrättning på den så kallade Lilla Mjöviksbacken i Kopparnäs, längs gamla Riks-13. Händelsen är bekant under namnet Speringmordet, efter den gård de båda Jonsson kom ifrån. Mer om detta går att läsa här: https://www.facebook.com/piteamuseum/posts/1210157052338938

Avslutning
Idag är dödsstraffet förbjudet enligt svensk lag och få vet nog mer om bödlar och galgbackar än vad populärmedia – sällan helt historiskt korrekt – presenterar. Därigenom lever bilden av en föraktad och fruktad person vidare i vårt medvetande: en storvuxen karl, maskerad och hållandes en rejäl, bredbladig yxa.
Den bilden är dock felaktig. Bödeln var sällan, om alls, maskerad: alla visste ju vem denne var. Bödeln var inte alltid en man: vi har ett par kvinnliga bödlar i svensk historia också. Yxan var inte allenarådande som verktyg: adelsmän ägde rätten att få avrättas med svärd och många avrättades nesligt, det vill säga genom hängning.

7bödel

Stereotypen av bödeln.

Att bödeln var föraktad och fruktad är däremot alldeles sant, i alla fall bland den breda massan. I samhällets bottenskikt upprätthöll bödeln en viss status, om än denna var tämligen litet värd.
Hur som helst fyllde bödeln en viktig uppgift under sin verksamma tid: det var bödeln som genom sitt värv såg till att alla andra kunde ha rena händer. Genom bödelns synd hölls andra oskyldiga.

——-

Morgan Stenberg
Pedagog och historiker
Piteå museum

Källor i urval
Ambrius, Jonny, Att dömas till döden. Tortyr, kroppsstraff och avrättningar genom historien, Vällingby 1996.
Andersson, Gudrun, Tingets kvinnor och män: genus som norm och strategi under 1600- och 1700, Uppsala 1998.
Andersson, Ulf, ”Skarprättare och nattmän i Göteborg”, i Släkthistoriskt forum 1984.
Ankarloo, Bengt, Trolldomsprocesserna i Sverige, Lund 1971.
Arcini, Caroline, ”Detta lämnar ingen oberörd”, i Titti Fendin (red.), Döden som straff. Glömda gravar på galgbacken, Linköping 2008.
Bergman, Martin, Dödsstraffet, kyrkan och staten i Sverige från 1700-tal till 1900-tal, Stockholm 1996.
Dahlbäck, Göran, I medeltidens Stockholm, Stockholm 1988.
Dalman, Gustaf Albert & Gunne, Gustav Olof, Sveriges siste skarprättare, A. G. Dalman. Föregångare och förrättningar, Stockholm 1948.
Egardt, Brita, Hästslakt och rackarskam. En etnologisk undersökning av folkliga fördomar, Stockholm 1962.
Knutsson, Christer, ”Galgbacken i myt och verklighet”, i Lennart Johansson, Roddy Nilsson & Håkan Nordmark (red.), Småländska brott, Växjö 2010.
Ljungström, Jan G, Skarprättare, bödel och mästerman, Stockholm 1996.
Schön. Ebbe, De döda återvänder. Folktron om tillvarons gränsland, Stockholm 2000.
Wieselgren, Sigfrid, Sveriges fängelser och fångvård från äldre tider till våra dagar. Ett bidrag till svensk kulturhistoria, Stockholm 1895.