Det börjar närma sig disputationen för avhandlingen om vildrensjakt i Sápmi. I vinter ska säcken knytas ihop och de erfarenheter jag har fått med mig hittills ska presenteras. Fram till dess finns två publicerade artiklar att läsa och de två sista kommer inom kort…..
Artikel 1: Hunting Pit Systems as Landscape Domestication: Large-Scale Hunting in the Arctic Regions of Sweden
Kort sammanfattat, utan att gå händelserna för mycket i förväg, föreslår jag att landskapsbruket med att nyttja fångstgropar för att jaga vildren har varit storskaligt. Omfattningen av bruket har varit stor över tid, under flera tusen år, med en intensifiering under brons- och järnåldern. Det har också varit stort i rummet, med många gropar och många system över en betydande yta. Förslaget är att det till och med har utgjort ett jaktområde som har varit i kontinuerligt bruk under denna långa tidsperiod, vilket har ställt krav på en stor arbetsstyrka, kunskap och samordning. Dessa omständigheter skapade ett behov av att organisera jakten, människorna och hela landskapet. Utifrån de data som samlats in föreslås en social organisation som både har anpassat sig till landskapet och dess förutsättningar, samtidigt som människorna har nyttjat, förbättrat och förändrat det. Allt för att nå gemensamma mål för riskhantering och resiliens.
Ett slut är ju på ett sätt en början på något nytt. Det finns en hel del idéer, stora, små och allt däremellan, och givetvis är jag inte riktigt redo att lämna dessa fångstgropar, dessa människor, denna tid och denna plats som har varit en del av mitt liv i så många år. Det kliar nästan i fingrarna och benen att ge sig ut och färdas, att uppleva och förnimma landskapet och spåren efter tidigare brukare. Därför har jag satt igång lite smått, på helger och under semestern, med att inventera. Platsen, eller kanske mer korrekt rummet, är fortfarande området runt Tjaktjajávrre och Sijddojávrre med en förlängning österut. Redan ifjol påbörjade jag inventeringar som så att säga syftade till att bekanta mig med vad och vilka andra spår som finns i närområdet till de stora fångsgropssystemen, vilket redogörs för och analyseras i artikel 3. Bland annat påträffades avslag av kvartsit på toppar runt systemen, vilket även har påträffats i andra områden i närheten av fångstgropar. Detta har tolkats som presumtiva spaningsplatser kopplade till jakten, där människor under tiden, medan de väntat, har slagit och/eller påbörjat arbete med spetsar och redskap (Fig. 1).
Att forska innebär att frågor egentligen bara blir fler snarare än att de besvaras, vilket så klart driver den nyfikne. Till exempel behöver storskalig jakt inte nödvändigtvis vara detsamma som masslakt för handel, och de två behöver inte heller utesluta varandra. Därför är det särskilt intressant med de boplatser som finns kvar i området, dvs. som inte är överdämda. Kring Sijddojávrres stränder finns ett mindre antal kända fyndplatser och boplatser i form av avslag i kvarts och kvartsit, skörbränd sten, bränt ben och en del asbestkeramik. Dessa kan relativt dateras till en liknande period då nyttjandet av fångstgroparna i området varit som störst, dvs. Från ca 1600 f.Kr. till 1000 e.Kr. Går det att koppla dessa till bruket av fångstgropar? Med detta i åtanke har jag i sommar gjort korta fältbesök till några av dem för att sondera terrängen, så att säga. Det går redan att konstatera att det finns rikligt med material att gå vidare med. Kring STF-stugan i Sijddojávrre kan man än i dag påträffa bl.a. rikligt med avslag från redskapstillverkning (Fig. 2 och 3). Påträffades gjorde även en ”ny”, dvs. oregistrerad, boplats i form av avslag, skörbränd sten och en kärna av kvartsit, i tre delar, L2026:5251 i KMR.
Fig. 3. Kvartsitavslag och ett avslag i röd skiffer (troligen), från boplatserna L1994:4142 och L1994:6830, KMR. Foto: Anna Rimpi.
Vidare har jag påbörjat ytterligare projekt som omfattar Ulldevis – ett lågfjällsområde som knyter an till mitt huvudsakliga arbetsområde för fångstgropar (Fig. 4). Att inventera ger inspiration och energi, både generellt och specifikt. Genom att färdas med benen väcker ögat nyfikenhet och så formuleras nya frågor med fokus på brons- och järnåldersboplatser, stalotomter och så klart allt annat som kan överraska. Denna karta visar vad två fältdagar kan ge i form av lämningar och illustrerar tydligt hur områden som inventeras och dokumenteras plötsligt slutar vara gömda och glömda och i stället blir landskap med historia!
I den här dalgången är det varken tomt eller öde, utan här finns fullt med spår efter tidigare brukare i form av bland annat härdar (Fig. 5), förvaringsanläggningar (Fig. 6) och, till dags dato, två förmodade stensättningar!
Fortsättning följer/
Anna Rimpi
Uppsala och Jokkmokk 2026-10-19