Tiden går fort och särskilt årets fält- och semestersäsong… Jag hann inte med något blogginlägg under tiden vi var i Silbojokk, så här kommer en liten redovisning i efterhand. Sammanfattningsvis var årets räddningsundersökning i Silbojokk bra – i genomsnitt…

I genomsnitt hade vi perfekt väder – lagom temperatur, lagom vind och lagom molnigt. Bryter vi ner det till enskilda dagar, så var det ömsom för varmt, ömsom för blåsigt, ömsom helt vindstilla och ömsom ösregn. Vädret gjorde att vi under några dagar inte kom över sjön för att det blåste för mycket. I övrigt var det strålande fint väder de dagarna.

En av de ”bortblåsta” dagarna gjorde vi en utflykt till Lövmokk. Det är platsen där ett kapell byggdes när Silbojokk övergavs. Grunden efter kapellet finns kvar och även några grunder efter timrade kåtor där kyrkobesökarna bott. Själva kapellet är flyttat och kan besökas i Jäckvik.

Grunden efter Lövmokks kapell. Foto: Åsa Lindgren, Norrbottens museum

Ett par dagar hällregnade det, så att det var svårt att jobba – all undersökning och dokumentation blir svår att utföra när allt är blött, sandigt och klibbigt; marken, anteckningsböcker, kameror, mätutrustning, handskar, kläder… En av de regniga dagarna ägnade vi oss åt att skyffla svallgrus. Det var bra, för på så sätt fick vi snabbt upp stora delar av de ytor vi planerat att rensa.

Regnet öste ner över Silbojokk. Det enda som går att göra är att skotta grus och flytta sten. Foto: Åsa Lindgren, Norrbottens museum

Ett par dagar slog sommarvärmen till på allvar, så vi höll på att förgås. Då var det skönt att ha sjön Sädvajaures svalkande vatten i närheten! Markduken, som vi annars använder när vi lägger igen undersökta ytor, kom väl till pass för att ge skugga.

Frida Palmbo och Ylva Bäckström undersöker en yta i gassande sol.

Själva arbetet gick också bra i genomsnitt – det blev en del overksamma dagar och en del ganska långa arbetsdagar för att ta igen förlorad tid. Resultatet blev också ganska bra, även om vi inte kom att undersöka så många gravar som vi beräknat. Jag önskar att jag kunde säga att det beror på att det inte finns fler gravar, eftersom detta var sista undersökningen på ett tag. Även i år hittade vi gravar som vi var tvungna att lämna kvar för att vi inte hann undersöka dem. Nu väntar andra fältarbeten innan arbetet med rapporten tar vid i höst. Sedan får vi se när vi kommer tillbaka till Silbojokk igen. Förhoppningsvis dröjer det inte allt för länge…

Vid tangentbordet
/ Åsa Lindgren, arkeolog