En okänd Norrbottensresa

Internet har sannerligen gjort det lättare att upptäcka ny, eller i det här fallet snarare gammal, litteratur. Av en ren händelse råkade jag en dag på den här relativt okända skriften av en viss Joseph Marshall: Travels through Holland, Flanders, Germany, Denmark, Sweden, Lapland, Russia, the Ukraine and Poland in the years 1768, 1769 and 1770. Boken(s andra upplaga) är tryckt 1773 i London.

Bok

Kapitlet om Lappland är inte så långt (och inte handlar det om Lappland heller). Det tar Marshall inte mer än fyra sidor att ta sig genom Västerbotten, från Umeå till riksgränsen, som förstås inte fanns 1769. Innehållet på dessa sidor är dock intressant. Han beskriver de olika trakternas näringar, särskilt handel, sjöfart och export, i mycket positiva ordalag.

Andra dramatiska händelser förefaller något märkligare. Marshall blir till exempel tvungen att med våld ta sig sovplats i en bondgård. Alla orter verkar inte heller så bekanta; Umeå, Tame, Pitha, Lula och Torneo går väl att känna igen, men var ligger Scornsay och Coyrannum?

Vem var då Joseph Marshall? De flesta fakta som finns om honom, tyder snarast på att namnet är en pseudonym. Det finns också samtida brittiska källor som uppger vem som döljer sig bakom detta alias. Nämligen ”Sir” John Hill. Och vem var då det?

John Hill föddes 1716 i Peterborough, där hans far var präst. På 1740-talet inledde han sin karriär som apotekarlärling och så småningom kom han att öppna ett eget apotek i Westminster. Utöver detta reste han runt Storbritannien på jakt efter rara växter. Dessa hade han tänkt sig att publicera i form av ett hortus siccus, vilket innebär avbildningar av torkade och pressade växter, eller herbarier. Men av detta projekt blev inget. Hill hade också en doktorsexamen från universitetet i Edinburgh och han praktiserade som ”quack doctor”, huvudsakligen med olika typer av vegetariska läkemedel. I Edinburgh fanns också, sedan 1670-talet, en trädgård för studier av växter för medicinska ändamål.

John Hill

John Hill (1716-1775)

Hills första litterära verk var en översättning av den grekiske naturvetaren Theophrastos bok om stenar (1746). Från denna tid var han en outtröttlig författare. Hans bibliografi kom att omfatta mer än 75 verk inom många olika vetenskapliga områden, men den innehåller också skönlitteratur och dramatik. Från 1759 och fram till sin död 1775 var han sysselsatt med ett stort botaniskt verk, the Vegetable System, i 26 volymer. För detta blev han år 1774 belönad med Vasaorden av Kung Gustaf den III, vilket gav honom en möjlighet att kalla sig Sir.

Dessutom skrev han under olika pseudonymer ytterligare ett antal verk. Författaren och lexikografen Samuel Johnson beskrev honom som ”en påhittig man, men utan sannfärdighet”. Hill var en provokativ, för att inte säga, brutal författare, vilket kom att leda till många gräl, både vetenskapliga och litterära. Han misslyckades med att bli invald i the Royal Society, vilket ledde till en hätsk kampanj mot sällskapet och dess medlemmar. Han grälade offentligt med författarna Henry Fielding Christopher Smart. Smart skrev dikten the Hilliad som ett inlägg. Hill bråkade också med skådespelaren och teaterdirektören David Garrick. Garrick svarade med ett epigram, lika elakt som oöversättligt:

                                  ”For physics and farces, his equal there scarce is;                                       his farces are physic, his physic a farce is.”

Det är knappast troligt att John Hill någonsin har besökt Norrbotten, eller ens Sverige, även om det är möjligt att han faktiskt har brevväxlat med Carl von Linné. Hans beskrivning av Sverige visar också att han troligtvis inte har besökt landet. Vissa detaljer är väl beskrivna och trovärdiga, medan andra bara kan beskrivas som rena påhitt. Orter som inte finns på någon karta, personer som ingen kan återfinna eller samhällsföreteelser utan någon som helst förankring i verkligheten.

I själva verket är det troligt att det rör sig om vad som kan kallas för en utopisk samtidsbeskrivning. En sådan beskrivning är ett sätt att kritisera det egna landet genom att framhäva ett annat land och dess idealtillstånd. Genren var tämligen populär under upplysningstiden. Det mest kända verket är kanske Gullivers resor av Jonathan Swift (1726). Den danske litteraturvetaren Thomas Bredsdorff har kallat Marshalls bok för ”en utopisk dröm klädd i dokumentära kläder”. Och kanske är det så vi får uppfatta Marshalls resa genom Norrbotten.

 

Vid tangentbordet:
Robert Pohjanen, antikvarie vid Norrbottens museums föremålssamlingar

 
Här hittar du Joseph Marshalls reseskildring

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s