73 personer runt om i Norrbotten, i åldrar mellan 17 och 76 år, har delat med sig av sina upplevelser av och tankar om coronaviruset till Norrbottens museum. Berättelser, bilder och en film har skickats in via en frågelista som publicerades på museets hemsida 31 mars. Allt material som har samlats in kommer att bevaras i museets arkiv. I detta inlägg kommer jag att synliggöra delar av materialet och på så sätt illustrera hur några personer i Norrbotten själva uppfattar den pågående pandemin.

Virusets utbrott

De allra flesta hörde talas om coronaviruset i samband med utbrottet i Kina. Flera nämner specifika länder och städer som har haft sjukdomsfall och påtalar spridningen i Europa, från Italien till Sverige och Norrbotten. Ju närmare Sverige eller den egna orten viruset har spridits och antalet fall har ökat har utbrottet upplevts som mer påtagligt. Många trodde inte till en början att de själva skulle drabbas och har inte upplevt andra epidemier eller liknande situationer. (Många nämner dock svininfluensan, men framhäver att den situationen var annorlunda med tanke på att vaccin fanns.)

”Denna är större, allvarligare, mer nära. Inte något som händer lite avlägset någonstans långt borta”, skriver en student i Haparanda.

Situationen har också blivit märkbar i och med de restriktioner och riktlinjer som har kommit. Flera nämner rekommendationen att stanna hemma vid förkylningssymptom och att man ska vara symptomfri i två dygn innan återgång till jobb. Många skriver också om evenemang och aktiviteter som har ställts in samt att det inte går att göra sådant som de vanligtvis brukar göra eller hade planerat.

”Plötsligt började evenemang att ställas in överallt. Det första jag reagerade på var när SHL-slutspelet fick ställas in. Så snopet när Luleå dominerat så, men snuvades på en fantastisk möjlighet till en ny efterlängtad slutspelsseger”, skriver en fritidspedagog i Piteå.

Flertalet har stor tillit till regeringen och Folkhälsomyndigheten och anser att bra åtgärder har vidtagits. Rekommendationerna och restriktionerna har gett upphov till nya beteenden och förändrade levnadssätt. Det handlar om olika försiktighetsåtgärder för att bidra till att minska smittspridningen. Många berättar att de tänker på sådant som att tvätta händerna, använda handsprit, begränsa fysisk kontakt (framförallt med riskgrupper), undvika folksamlingar, handla vid andra tidpunkter, ha handskar på sig och inte hälsa genom att ta i hand. Att följa rekommendationerna anses vara ett önskvärt beteende. Att fortsätta resa eller boka resor, komma sjuk eller med symptom till jobbet, samla på sig toapapper och livsmedel eller inte hålla 2-metersregeln är exempel på sådant som inte är önskvärt. Sådana beteenden kan i stället upplevas som nonchalanta, märkliga eller egoistiska. Det verkar emellertid finnas lite olika uppfattningar om huruvida rekommendationerna efterlevs.

”Folk i allmänhet svarar bra på de nya reglerna, organiserar hjälp till de äldre, och vi äldre stannar hemma och känner oss överflödiga och onyttiga, men vi tänker inte belasta vården mer än absolut nödvändigt”, skriver en pensionär i Luleå.

”Människor i min omgivning verkar ta detta på alldeles för litet allvar då de i princip lever som vanligt och bryr sig bara om sig själva”, skriver en förskollärare som också bor i Luleå.

Upplevelserna blir olika

Det är inte alla som anser att vardagen har förändrats och några tycker att det mesta löper på som vanligt. Några skriver exempelvis att de alltid har tillbringat mycket tid i hemmet och att de därför inte upplever någon större förändring. En förändrad vardag behöver inte heller vara något som påverkar en i någon större utsträckning.

”Där jag bor så märker man inte av pandemin nämnvärt utan här lever vi på som vanligt, det är först då man kommer till kusten som man märker av pandemin”, skriver en person i Arvidsjaur.

Många upplever nya arbets- och studiesituationer. Att arbeta hemifrån betraktar en person som en förmån då inte alla har den möjligheten. Några som arbetar inom vård, skola och omsorg vittnar om pressade situationer:

”Jag skulle nog vilja påstå att inget i mitt liv fortlöper som vanligt, just nu”, skriver en sjuksköterska i Jokkmokk.

”När min arbetsgivare ville att jag skulle börja jobba på akuten blev jag livrädd. Jag som har astma. Och jag litar inte på att vi får använda skyddsutrustning i tillräcklig utsträckning. (…) De vill utsätta mig för livsfara”, skriver en sjuksköterska i Malmberget.

”En fjärdedel av lärarna på vår skola har varit hemma eller sjuka, detta har slitit hårt på resten av oss som arbetat då vi har fått stötta upp deras frånvaro. Det finns inga vikarier att få tag på och vi har fått veta att skolan måste förbli öppen”, skriver en lärare i Piteå.

Det upplevda avståndet till coronaviruset bidrar till mer eller mindre förändrade eller oförändrade vardagsliv. Ju närmare kontakt med coronaviruset och effekterna av det, desto större inverkan verkar det få i vardagen. Det finns olika faktorer som bidrar till att upplevelserna blir olika. Det handlar till stor del om de villkor och omständigheter som man lever under och påverkas bland annat av sysselsättning, ekonomi, bostadsort, fysisk och psykisk hälsa, socialt nätverk och levnadsvanor.

”Det vet vi allihop, att jag inte skulle tillhöra dem som överlever även om jag säger tyst till mig själv, Gud och universum att jag vill vara kvar, jag vill leva”, skriver en egenföretagare i Kalix som sitter i karantän på grund av underliggande sjukdomar.

Några är mycket oroade, medan andra inte känner någon oro. Det är också något som kan förändras över tid. Oron kan även växla från dag till dag och påverkas av olika händelser. Många framhåller att de inte är oroade för att själva drabbas av sjukdomen, utan är mer oroliga för att personer i deras omgivning ska bli sjuka. Det handlar framförallt om familjemedlemmar och släktingar som tillhör riskgrupper på grund av ålder eller sjukdomar. Flera beskriver också en oro för den egna och/eller samhällets ekonomi. Företag och verksamheter har tvingats att stänga och personer har blivit varslade. Många är oroade för vårdens kapacitet och ställer sig frågande till om sjukvården kommer att mäkta med ett större utbrott. Flera påtalar också att beredskapen har varit otillräcklig när de riktar kritik mot beslutsfattare.

”De har haft en alltför nonchalant inställning från första början. Inga resurser bl a i vården, inga skydd för de anställda, respiratorer i alldeles för liten omfattning. Blir det riktigt allvarligt så skickas vi 40-50 mil bort OM helikopter eller ambulans är tillgänglig. Behandlingen av äldre är fruktansvärd, både hur de smittas på boenden och i sjukvården”, skriver en kontorist i Kiruna.

”Min svärmor som bor på ett äldreboende testas Covid-19 positiv och har blivit smittad inne på boendet. Blir som en mardröm så ofattbart att någon i ens närhet smittats av Corona”, skriver en förskollärare i Kiruna.

Ovissheten, att inte veta hur det kommer att bli framöver, är också något som flera upplever som jobbigt.

”Jag känner mig orolig för att jag bor i Finland men har framtida sommarjobb i Sverige, skola i Sverige och jag går tredje året just nu vilket hindrar mig från att göra prov i skolan och se mina vänner och min kille i Sverige. Jag känner ingen i Finland just nu och om de skulle stänga gränsen ännu längre hade det varit jätteproblematiskt för mig”, skriver en gymnasielev i Torneå.

Några framhäver att oron kan bidra till att förvärra situationen och det egna måendet. En annan menar att situationen inte enbart behöver förstås som något negativt, utan kan betraktas som en prövning. Några ger ett hoppfullt intryck och önskar att lärdomar kommer att kunna dras från den pågående pandemin. Det handlar bland annat om att stärka välfärden och eftersträva ett jämlikare samhälle med bättre löner och villkor för vårdpersonal.

”Jag önskar att politikerna inser att mer pengar behövs i vård och skola. Inte bara nu under pandemin utan annars också. Jag hoppas också på ett större fokus på psykisk ohälsa (som verkar bli ett allt större problem nu under Corona)”, skriver en socionom i Piteå.

Information, myter och ryktesspridning

Många anser att rapporteringen om coronaviruset har varit bra och att det är viktigt att vara uppdaterad. Många betonar att rapporteringen har dominerat i media och några menar att det även är ett stort samtalsämne bland vänner, släkt och kollegor. Några uppdaterar sig flera gånger per dag, medan andra försöker undvika rapporteringen. Det är flera som berättar att förhållningssättet till rapporteringen har förändrats med tiden. Att det rapporteras mycket och ofta kan göra att människor tröttnar, men också att de blir mer oroliga.

”Nu har jag bestämt att jag bara ska se FHM:S rapportering på tv och sluta kolla på ex. C19.se (statistisk över smittade och dödsfall) då detta inte säger mig så mycket eftersom att mörkertalet är så stort. Blir bara rädd”, skriver en handläggare i Arjeplog.

Många är skeptiska till information som förekommer i sociala medier. De upplever att det är i sådana forum som myter och rykten sprids , men flera menar också att det kan ske inom vänskapskretsen eller på arbetsplatsen. Det ges även exempel på olika myter, de flesta handlar om virusets uppkomst och spridning samt skydd mot viruset. Myter och rykten kan också handla om vem/vilka som kan betraktas som riskgrupp eller vem/vilka som har drabbats av sjukdomen. Sistnämnda verkar särskilt kopplas samman med ryktesspridning på en specifik plats.

Varför samlas berättelser in?

Frågelistor är en metod som har använts av forskare, arkiv och museer sedan början av 1900-talet. En frågelista är en lista på frågor utifrån ett specifikt ämne som delas eller skickas ut till människor som uppmanas att besvara dessa. Dagens frågelistor är ofta utformade på sådana sätt som bjuder in till ett personligt och detaljrikt berättande. Frågelistsvar används ofta inom forskning, bland annat som ett sätt att perspektivera ett nutida material. Det är därför viktigt att aktivt samla in och bevara människors tankar, erfarenheter och upplevelser.

År 2014 visades ”Hosta – en sjuk historia” på Norrbottens museum, en utställning om infektionssjukdomen tuberkulos och dess framfart i Norrbotten för cirka hundra år sedan. Sjukdomen var allmänt spridd i landet och härjade särskilt hårt i norr efter sekelskiftet. Trångboddhet, fattigdom och undernäring bidrog till dess spridning. (Två av dessa faktorer har också berörts i samband med coronaviruset och diskussionerna om klass.) År 1913 invigdes Sandträsk sanatorium med plats för 88 patienter. Redan från början var det fullbelagt och de allra sjukaste fick inte komma dit, eftersom vården bestod i att hjälpa de sjuka att självläka. År 1931 öppnade Norrbottens läns centralsanatorium med 345 vårdplatser. Fram till verksamhetens avveckling 1955 vårdades cirka 26 000 personer i Sandträsk. I samband med utställningen genomfördes bland annat intervjuer med personer som arbetat på sanatoriet och personer som drabbats av sjukdomen eller varit anhöriga till drabbade. Även arkivmaterial användes. I tidningen Vinterhälsning (som gavs ut av patientföreningen vid Sandträsk sanatorium) berättar en person att det uppstod ett speciellt språk på sanatorierna. Några exempel på ord som uppkom var:

• ”Sotare” – vad de lungsjuka kallade sig själva
• ”Blåsning” – tillsägelse, tillrättavisning (ofta från någon sträng sköterska eller läkare)
• ”Unders” – undersökning
• ”Prom” – promenad
• ”Torpare” – de patienter som låg på det sk Torpet på Sandträsk sanatorium (ofta de lite friskare)

Detta kan jämföras med nya ord som uppstått under coronavirusets utbrott:

• ”Covidiot” – någon som avfärdar varningar om den allmänna säkerheten
• ”Coronaskam” – när någon inte verkar efterleva de rekommendationer som finns
• ”Hobbyepidemiolog” – någon med begränsade kunskaper i epidemiologi siar om virusets utveckling
• ”Infodemi” – när sann och falsk information sprids och gör det svårt att hitta pålitliga råd
• ”Karantäntrots” – när någon inte är så noggrann med att hålla sig hemma eller hålla avstånd

Museet fortsätter att dokumentera

Frågelistsvaren och tillhörande material kommer att bevaras i museets arkiv och kan komma att användas i museets verksamhet. Materialet är inte enbart intressant för eftervärlden att forska på, några forskare har redan visat intresse för materialet. Norrbottens museum kommer att fortsätta att följa och dokumentera pandemin. Som ett nästa led kommer bland annat några föremål att samlas in till museets föremålssamling.

Min kollega Linnea har också startat en videoinsamling, där personer kommer att få i uppdrag att filma sig själva och sin vardag under sommaren. Tanken är att få en djupare inblick i vilka konsekvenser pandemin kan medföra i människors liv. På museet kommer min kollega Jose att hålla i den konstpedagogiska workshopen ”Berätta för mig”, där barn och ungdomar är välkomna att bygga ord som de sammankopplar med coronaviruset. Verken kommer senare att presenteras i en miniutställning.

Paulina Öquist Haugen

Källförteckning

Dokumentation Hosta. Norrbottens museum, dnr 146-2014

Dokumentation coronavirus. Norrbottens museum, dnr 61-2020

Hörnfeldt, Helena 2011. Fältarbete och skriftliga källor. I: Kaijser, Lars & Öhlander, Magnus (red.) Etnologiskt fältarbete. Lund: Stundentlitteratur

”Här är de nya coronaorden”. [Elektronisk] Tillgänglig: <https://www.svt.se/kultur/har-ar-de-nya-corona-orden > [läst: 2020-06-25].