Byggnader, berättelser och midnattssolen – minnesbilder från dokumentationerna i Kiruna

På facebook har det de senaste veckorna nästan dagligen flimrat förbi inlägg som på olika sätt berör Kiruna och samhällsomvandlingen. Det var varit foton av tornet som nu ska monteras ner från stadshuset och flyttas till torget i det nya centrum och bilder på Bläckhornen, de unika trähusen i Bolagsområdet som ska flyttas till LKAB:s nya område vid Loussavaara. Eller så har det varit länkar till artiklar i dagstidningarna med nyheter om att datum för flyttprocessen än en gång har justerats och skjutits fram och att LKAB anser att den nuvarande järnvägsstationen bör bli Kirunas permanenta station. Vissa inlägg får stor spridning och får många likes medan andra startar upp en diskussion om flytten och människors tankar och känslor kommer fram.

Norrbottens museum har i skrivande stund ingen pågående etnologisk dokumentation i Kiruna. Tidigare år har projekten avlöst varandra på så sätt att när slutrapporten för det ena projektet lämnats in för granskning till Länsstyrelsen började vi planera nästa dokumentation. Nu är rapporten för det senaste projektet såväl granskad som godkänd av Länsstyrelsen och allt bildmatetrial levererat till LKAB, som var vår uppdragsgivare. Vi som arbetat med dokumentationen håller på med den slutliga gallringen av vårt material inför arkiveringen. Men i Kiruna händer det mycket just nu och det finns idéer och visioner om hur museet ska medverka i den fortsatta processen.

Dessa Kirunaprojekt har varit en stor del av mitt arbete på Norrbottens museum de senaste åren. Så nu när det blev min bloggvecka blev det naturligt med några tillbakablickar till de gångna åren.

Sommaren 2013

Allt började sommaren 2013 med dokumentation av Hjalmar Lundbohmsgården och Järnvägsstationen där jag jobbade tillsammans med bebyggelseantikvarie Clara Nyström som höll i trådarna för projektet samt Carita och Daniel Melchert, två externa bebyggelseantikvarier, samt museets fotografer Daryoush Tahmasebi och Staffan Nygren.

Jag fick förfrågan att delta i detta arbete i början på maj och första veckan i juni åkte vi till Kiruna för den första fältarbetsperioden. Det blev två perioder med intensivt fältarbete under sommaren där min uppgift var att hitta berättelser om de båda byggnaderna. Jag intervjuade bland annat de som drev verksamhet vid Hjalmar Lundbohmsgården och gjorde några historiska återblickar. Det var också den sista sommaren tågtrafiken gick till järnvägsstationen så förutom att samla berättelser om stationens glansdagar gjorde jag en deltagande observation av vardagen på stationen några dagar under juli månad. Som krydda på verket hade vi möjlighet att vara på plats när det sista tåget gick från stationen i slutet av augusti och se när rallarstatyn flyttades till ”Fjärren” som gjorts i ordning som ny tillfällig station.

Denna sommar bodde vi i en spartanskt möblerad lägenhet på Bromsgatan som fungerade som ”allt i ett” och vardagsrummet var vårt kontor. Mitt starkaste minne från denna sommar var däremot mötet med midnattssolen och de ljusa kvällarna och nätterna samt några svettiga och flåsiga löpturer uppför Luossavaara tillsammans med Clara.

 

Nuläge, maj 2017

Hjalmar Lundbohmgsgården stängdes för verksamhet vid årsskiftet och förberedelser inför den kommande flytten pågår och är planerad att genomföras under de närmaste månaderna. Järnvägsstationen stängdes för trafik hösten 2013 men byggnaden fortsatte att användas som kontorslokaler av LKAB i några år. Nu är dock även den stängd och tömd och stationsområdet har stängslats in. Rivningsarbetet har börjat och några av de kringliggande byggnaderna är redan borta.

Sommaren 2014

Vi höll oss kvar i området kring järnvägsstationen och dokumenterade godsmagasinet, järnvägshotellet samt boställshuset 9G1, mera känt som Tullhuset eller Hotell Rallaren. Detta år var det bebyggelseantikvarie Jennie Björklund, fotograf Daryoush Tahmasebi och jag som gjorde arbetet. Det var tre väldigt olika objekt där berättelserna kom att handla om allt från att arbeta i godsmagasinet till att uppträda som artist på Järnis eller att växa upp som barn i tjänstemannabostaden i boställshuset.

Detta år hade vi ingen egen lägenhet till vårt förfogande utan kom huvudsakligen att bo i den lägenhet som Hotell Vinterplatset har i sitt annex. Det blev åter en sommar med några fältarbetsveckor i midnattsolens land. Och mera om arbetet kan man läsa i mitt blogginlägg ”Fältarbete i midnattsolens land”.

 

Nuläge, maj 2017

Dessa byggnader ska rivas. På Birgitta Isacssons fotoblogg  finns bilder som visar rivningen av området och man kan i hennes bilder se hur godsmagasinet försvunnit bit för bit. Även manskapshuset och telefoncentralen har börjat plockas ner medan de övriga byggnaderna står och väntar på sin tur.

Åren 2015-2016

Då blev det dags för det ”stora” projektet: dokumentationen av Kiruna stadshus. Ett projekt som kom att skilja sig från de övriga på många sätt. Dels hade vi mera tid till vårt förfogande, 2 år, och dels var en större arbetsgrupp som samarbetade kring arbetet. Vi som arbetade med det var Jennie Björklund, Daryoush Tahmasebi, Staffan Nygren samt jag från museet och arkitekt Lars Gezelius från ETTELVA Arkitekter i Stockholm. Till skillnad från de andra husen där verksamheten många gånger varit avslutad så var stadshuset en byggnad där verksamheten fortsättningsvis pågick som vanligt under vårt arbete. Den långa tidsramen gjorde också att det för min del blev ett antal kortare resor upp under åren istället för mer sammanhängande fältarbetsveckor som det har varit i de tidigare projekteten. Och under våra vistelser har vi prövat på hotellutbudet i Kiruna och för min del blev nog Vinterpalatset mitt favorithotell med ett bra läge, den mysigaste frukostsalen och bra frukostbuffé samt trevlig personal.

Mitt arbete med stadshuset har jag återkommit i några tidigare blogginlägg: Tillbaka i midnattssolens land, Kirunabornas vardagsrum – ett rum för allt och alla och Kirunagalan 2016.

 

Nuläge, maj 2017

Datum för stadshusets avveckling är satt till hösten 2018, då beräknas det nya stadshuset Kristallen stå klart och flytten av kommunens verksamhet ska genomföras. Men redan nu har arbetet med förberedelser inför flytten påbörjats t.ex. i arkivet sorteras materialet och placeras i kartonger märkta enligt det system som ska råda i det nya arkivet. Förberedelser inför flytten av konsten har påbörjats och troligen pågår förberedelser och planering vid flera förvaltningar i kommunen. Det mest påtagliga för alla som besöker Kiruna är att förberedelserna inför nedmonteringen av tornet som har påbörjats och tornet kommer att plockas ner under sommaren. Tornets nya placering blir på det nya torget där det till skillnad från nu kommer att stå på marken och inte på ett tak.

Reflektion

Det känns som att sedan vi var i Kiruna första gången sommaren 2013 har det inte hänt så mycket som syns i centrum. Självklart har det skett saker men det är ändå först nu de områden vi har jobbat med börjar avvecklas på allvar som det blir mer synligt i stadsbilden att en förändring är på gång. Det har pratats om flytten av Hjalmar Lundbohmsgården och Bläckhornen i många år och våren 2013 skrev Clara Nyström ett inlägg om det. Och nu 2017 ska byggnaderna flyttas efter år av förberedelser och planering. Det har förts en hel del diskussioner om vilka byggnader som ska flyttas och vilka som ska rivas och vart det ska flyttas och så vidare. De flesta kommer att flyttas till det området som LKAB nu arbetar med vid Luossavaara och så sent som under förra året kom det glädjande beskedet att även Bolagshotellet kommer att flyttas av LKAB.

Startskottet för rivningar av bostadsområden kan man säga var när de första husen på Ullspiran revs sommaren 2015. Under 2016 blev det paus och nu 2017 tar rivningarna ny fart och flera hus på Ullspiran ska rivas samt andra byggnader i området. Det gamla stationsområdet har hägnats in och byggnaderna monteras nu ner och utplånas från Kirunas karta. Parallellt med rivningar och flyttarbete pågår sedan hösten 2015 arbetet med att bygga upp den nya stadskärnan och innan dessa har också nya bostadsområden vuxit fram vid Jägarskolan.

De byggnader vi har dokumenterat kan man läsa om i våra rapporter och i museets bildarkiv finns ett stort bildmaterial sparat. På LKAB:s sida om samhällsomvandlingen  finns också information och rapporter från andra aktörers dokumentationer. Och ytterligare ett ställe att hitta information om arbetet med kulturmiljön är på Kiruna kommuns hemsida om stadsomvandlingen.

Våra projekt i Kiruna har handlat om att dokumentera specifika byggnader och vi har därför inte följt samhällsomvandlingen generellt.  Vi har inte heller möjlighet att nu vara på plats och följa alla flyttningar och rivningar. Nu förändras vissa miljöerna från dag till dag och vecka till vecka och där blir till exempel Birgitta Isacssons fotograferande en viktig dokumentation. Troligen finns det flera andra fotografer och fotointresserade kirunabor som dokumenterar det som händer på hemorten just nu och tack vare internet och sociala medier kan dessa bilder spridas. Bilderna väcker minnen, känslor och tankar hos såväl kirunabor, utflyttade kirunabor och andra som är intresserade av samhällsomvandlingen. Som etnolog skulle jag vilja att även dessa bilder på något sätt samlas in och bevaras för framtiden. Det är en utmaning för museer, arkiv och andra institutioner att hitta hållbara metoder för att kunna bevara dessa ögonblicksbilder som flödar förbi på de sociala medierna, på bloggar och hemsidor.

/Sophie Nyblom, summerande etnolog

2016 på Norrbottens museum – en årskavalkad

Jag har fått äran att skriva årets sista blogginlägg. För att få till något riktigt bra och passande bad jag alla mina kollegor på Norrbottens museum om hjälp. Jag tänkte att en årskavalkad från året som gått kunde vara på sin plats!

För Norrbottens museum har 2016 bjudit på både uppgångar, fall och resning – både på personliga plan, men även för organisationen i stort. Vi har gått igenom en verksamhetsöversyn och i samband med den förlorat några kollegor genom förtidspension. Det har även inneburit hårda förhandlingar om våra lokalhyror. Så här vid årets slut har vi kommit ur detta stålbad med en budget i balans och med hopp om ett riktigt gott nytt 2017!

En doktorand …

Apropå stålbad, så börjar jag denna årskavalkad med det jag har närmast till hands. Det är min närmaste kollega Carina Bennerhag, bokstavligt talat då vi delar kontor. Nu sitter jag dock oftast ensam eftersom Carina påbörjat doktorandstudier på Luleå Tekniska Universitet, LTU.

Norrbottens museum har tillsammans med LTU, fått närmare 5,5 miljoner kronor av Berit Wallenbergs stiftelse och Vetenskapsrådet till det tvärvetenskapliga samarbetsprojektet Järn i Norr. Projektet ska lyfta fram ny kunskap om järnets introduktion i Sverige. Det har funnits en seglivad inställning om att järnhanteringen är en sen företeelse, som nådde denna landsända först under 1600-talet. Nyligen genomförda analyser visar dock att vi framställde järn och stål redan för 2 200 år sen. Inom projektet kommer fler analyser att utföras, på material som finns i de arkeologiska föremålssamlingarna. Det finns även planer på arkeologiska undersökningar framöver. Det ser vi fram emot!
Resultaten från forskningen kommer att presenteras löpande i utställningar och andra publika aktiviteter. Håll ögonen öppna och följ Carinas arbete på sociala medier. Här är några länkar till mer information om projektet. Information om Carinas doktorandämne på LTU, Blogginlägg från undersökningarna av järnframställningsplatsen, Radioinslag med Carina Bennerhag, Artikel i Norrbottens-Kuriren

Pris för Årets samtidsdokumentation

Jag fortsätter med min egen avdelning (Kulturmiljö) och ett bidrag från etnolog Sophie Nyblom. Hon var på Sveriges Museers vårmöte i april och fick vara med och ta emot priset för Årets samtidsdokumentation. Det vinnande projektet var Eco Local in a Global World, ett samarbete mellan Västerbottens museum, Murberget, Jamtli och Norrbottens museum. Dokumentationen presenterades i utställningen INLAND, vilken även har en egen hemsida, www.inland.nu.

Utmärkelsen delades ut av nätverket DOSS (dokumentation av samtida Sverige) och så här lyder deras motivering:

”Med en rik blandning av dokumentationsmetoder, och med en grund i Sune Jonssons nordsvenska dokumentationsarv, har länsmuseerna i Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland och Jämtland dokumenterat, analyserat och reflekterat kring frågor om det lokala och det globala, historia, ursprung och det ekologiskt hållbara livet, samt visat hur samarbeten över institutionsgränser kan resultera i omfattande dokumentationsmaterial som kan ligga till grund för både samtidens och framtidens förståelse av hur det är att leva och verka i Sverige idag”

Dokumentation av Kiruna stadshus

Under 2016 har arbetet med att dokumentera Kiruna stadshus fortsatt. Just nu pågår arbetet med att skriva slutrapporter av det insamlade materialet. Dokumentationen har utförts av museets bebyggelseantikvarie Jennie Björklund, etnolog Sophie Nyblom samt fotograferna Staffan Nygren och Daryoush Tahmasebi. Arkitekt Lars Gezelius har också ingått i arbetsgruppen.

Resultatet kommer att presenteras i två skriftliga rapporter, en stor samling stillbilder, samt panoramavyer över stadshuset och dess omgivning. Den fotografiska delen är ett viktigt visuellt stöd till texten, och de interaktiva panoramavyerna är viktiga pedagogiska hjälpmedel. Genom dem kan stadshuset ”besökas” i våra arkiv och via internet, även efter rivning.

Arkiven växer och flyttar

Det är inte bara Kiruna stadshus som hamnar i arkivet. Nästan allt vi gör på museet resulterar i någon sorts arkivhandling. Det kan vara allt från enkla tjänsteanteckningar till stora dokumentationsmaterial med kartor, ritningar och diverse olika handlingar. Det här gör att arkiven växer.

Under många år har arkiven varit  trångbodda och de senaste åren har situationen blivit ohållbar. Lokaltidningarna NK och NSD har deponerat sina tidningsarkiv här och vi inhyser även Norrbottens Föreningsarkiv, som stadigt växer. För att kunna trygga materialet och få en bättre arbetsmiljö blev nya lokaler ett måste.

Långtradare fullastad med arkivhyllor

Leverans av nya arkivhyllor. Foto: Monica Andersson, Norrbottens museum

Våren 2016 blev de nya lokalerna färdiga för inflyttning och det arbetet pågår i princip löpande. Tidningsarkiven förvaras för sig samt fanor och textilier för sig. Kartor, ritningar och affischer får ett eget rum, där även större utställningsmaterial förvaras. En ny ljudstudio samt ett mediarum för förvaring av ljud och bildmaterial har börjat ställas i ordning. Ibland händer det att material som kommer in är smutsigt, eller mögligt. Nu har vi ett rum där sådant material kan rengöras innan det tas in i de nya arkivlokalerna.

Två män arbetar med att montera arkivhyllor

Montering av arkivhyllor i nya, fräscha arkivlokaler. Foto: Monica Andersson, Norrbottens museum

Arbetet pågår men det lär ta lång tid innan allt är färdigställt då det kräver noggrannhet och ett genomtänkt genomförande. Det gäller ju att alla handlingar kan hittas igen också, även i framtiden.

Hej då Trädgårdsgatan

Från Avdelning bildarkiv och samlingar kommer ett efterlängtat farväl. Under flera års tid har framförallt personalen som jobbar med samlingarna arbetat med att flytta museets samlingar till bättre lokaler. Periodvis har vi alla hjälpt till med att packa, flytta, packa upp och rengöra föremål av alla de slag. Låter det bekant, så kan det bero på att vi berättat om detta arbete på här på bloggen i höst.

Den 6 september 2016 var ett datum att lägga till i museets historia. Då gick sista flytten från de gamla lokalerna på Trädgårdsgatan, där samlingarna huserat slutet av 1970-talet. Av praktiska skäl var det de större föremålen som blivit kvar till sist. Bland annat en av museets egna pensionerade tjänstebilar. En kort stund fick den känna asfalt under hjulen igen, innan det var dags att få hjälp med transporten till nya magasin.

Gammal skåpbil rullas av fyra män

Museets gamla tjänstebil, som hamnat i föremålssamlingarna. På väg mot nya äventyr? Foto Kjell Öberg, Norrbottens museum

Foto av tomma lagerlokaler

Äntligen! De gamla föremålssamlingarna har tömts. Foto Kjell Öberg, Norrbottens museum

Även om själva flytten nu är i stort sett färdig, så är det mycket arbete kvar med rengöring och organisering av alla föremål i de nya lokalerna. Fortsättning följer alltså!

Dolda budskap i museets föremålssamlingar

I samband med arbetet med flytten av samlingarna har en stor mängd föremål passerat personalens händer och ögon. Vissa mer spännande än andra och vissa mer hemlighetsfulla än andra. Vissa både spännande och hemlighetsfulla. Ett sådant föremål kräver en del extrainsatser vad gäller efterforskning och analys.

Museets fotograf Staffan Nygren fick i uppdrag att fotografera en ridstav som är lite extra intressant. Enligt en uppgift i ett brev från 1931 ska den ha ägts av självaste Carl von Linné. På staven finns två metallbeslag med instansat mönster som inte går att tolka med blotta ögat.

Metallbleck i änden av en gammal ridtstav

Svårtolkade tecken på metallblecket i änden av ridstaven. Foto: Staffan Nygren, © Norrbottens museum

Staffan fotograferade staven med en speciell foto- och redigeringsteknik och kunde på så sätt göra en ”panoramabild” där motivet ”fläktes ut”. De tidigare oformliga tecknen visade sig vara en bild av en ren.

Figuren av en ren instansad på ett metallbleck

Flera hoplagda foton visar hela staven runt om och en ren framträder på metallblecket! Ytterligare redigering gör figuren än tydligare. Foto Staffan Nygren © Norrbottens museum

Detektivarbetet med ridstaven fortsätter i jakten på Linnés signatur på det andra metallblecket. Vi håller tummarna, eftersom det skulle bekräfta uppgifterna om vem som ägt staven. Till vår hjälp att finna även de minsta spår har vi ett fotomikroskop, vilket även används till arkeologisk fyndfotografering.

Med hundars hjälp i arkeologin

I år har vi provat på ett annat sätt att hitta dolda budskap inom arkeologin. Vi har nämligen samarbetat med hundförare och deras sökhundar. Dels fick vi chansen att testa världens (?), eller i alla fall Sveriges första certifierade arkeologiska sökhund. Det var vid sommarens räddningsundersökning i Silbojokk. Med bidrag från Göran Gustafssons stiftelse kunde vi anlita hunden Fabel och hundförare Sophie Vallulv för att avgränsa begravningsplatsen.

Två foton med sökhundar i arbete

Till vänster ses hundförare Sophie Vallulv med sin arkeologiska sökhund Fabel. Till höger ses hundförare Gunilla Lindbäck och Åke Naalisvaara, samt arkeolog Frida Palmbo. Foto: Åsa Lindgren och Olof Östlund, Norrbottens museum

Dels kunde vi äntligen göra praktiska försök i fält, i vårt eget sökhundsprojekt. Det går ut på att sökhundar ska kunna hjälpa oss att hitta ett av de vanligaste boplatsmaterialen – brända ben. Båda dessa insatser har vi också berättat om i tidigare blogginlägg.

Vid en personaldag för vår division, Kultur och utbildning, fick vi besöka hundstallet på Grans naturbruksgymnasium.  Där fick vi se hur sökhundar, vårdhundar och polishundar kan arbeta tillsammans med oss människor. Det var mycket intressant!

Arkeologisk tipsgranskning

I år har vi haft det lite lugnare på uppdragsfronten, vilket gjort att vi haft mer tid till att granska tips om fornlämningar. Varje år kommer det i genomsnitt in ett 10-tal tips till museet och det är inte alltid vi har möjlighet kolla upp vad det är för något. Nu i år har vi hunnit besöka 45 olika platser och bedömt ett 70-tal lämningar. Lars Backman besökte ett område mellan Övre Soppero och Karesuando i höstas. Resultatet av den granskningen landade på ett 20-tal lämningar.

Karta med fornlämningar och infällda foton på ristning, härd och valp

Flygfoto över Lars tipsgranskningsområde. © Lantmäteriet Medgivande i2014/00695. Infällda bilder på en ristning i ett träd, en härd och en trött 4 månaders valp. Foto Lars Backman, Norrbottens museum

Bilden ovan visar området vid sjöarna Salamasjärvi och Saarijärvi. Röda markeringar är tidigare kända lämningar och gula är de som Lars granskat. Det blev långa promenader och en lång arbetsdag. Valpen Girjat, 4 månader, var med och blev ganska trött!

Världsarven i länet firar 20 år

I samband med att Norrbottens världsarv firar 20 år släpptes en interaktiv vandring i världsarvet Gammelstads kyrkstad i våras. Gammelstad 360 har producerats av Norrbottens museums fotograf Daryoush Tahmasebi, i samarbete med Luleå kommun och svenska kyrkan.

Välkommen till Gammelstad, via den interaktiva funktionen Gammelstad 360. Från kyrktornet kan du se ut över hela kyrkbyn, med sina hundratals kyrkstugor. Du kan gå in i kyrkan och titta på interiören och Albertus Pictors fantastiska takmålningar. Sätt på högtalarna, så kan du även lyssna på orgelmusik och utanför kyrkan berättar kyrkstugeägare som om sitt Gammelstad.

Kan själv! – Kulturhistoriska möten

Nu går vi från en 20-åring till de allra yngsta. Ida Renlund på publika verksamheten kommer med den hälsningen. Utställningen Kan själv! – Kulturhistoriska möten har arbetats fram i samarbete med barn 0-2 år. Utställningens material, form och funktion är anpassat för små barn. Med den här utställningen vill vi visa att även våra yngsta medborgare har lika värde, lika rätt till kulturupplevelser och är lika viktiga att lyssna till som alla andra.

Utställningsal med båt, bro, vagn, rutschkana

Utställningen Kan själv! – Kulturhistoriska möten. Foto Daryoush Tahmasebi, Norrbottens museum. På bilden till höger provar Alice Rönnbäck skrinet/rutschkanan. Foto Kjell Öberg, Norrbottens museum

I utställningen möts och blandas former och föremål från tornedalsk, samisk, romsk och svensk kultur på ett lekfullt sätt. Kliv in i en kåta eller en romsk vagn. Åk rutschkana på ett skrin med allmogemålning. Vila en stund, i båten som ser ut som en Lovikkavante, eller i den ombonade lucksängen! Här finns även många olika föremål som fiskar, bollar och nycklar att utforska. Kanske viktigast av allt är förvaringsskåpet. Där kan besökande föräldrar låsa in sin mobiltelefon, så att all uppmärksamhet kan ägnas åt barnen!

Besök gärna utställningens egen blogg och den information som finns på Norrbottens museums hemsida för utställningar och program. Utställningen turnerar nu runt i länet.

Kvinnorna på Fröken Frimans tid

Vår arkivarie Karin Tjernström bidrar med en sista godbit i form av en dagsaktuell händelse. Det blir en kort blänkare, eftersom Karin själv ska skriva ett inlägg om detta om ett par veckor.

Dokumentärserien Kvinnorna på Fröken Frimans tid handlar om den svenska kvinnliga rösträtten. Ett inslag i den är en resa till Norrbotten, där programledare Kattis Ahlström, följer i rösträttskämpen Ann Margret Holmgrens fotspår. Ann Margret var på en föreläsningsturné och besökte Luleå, Boden, Malmberget, Gällivare och Kiruna.

I tidningen Norrbottens-Kuriren finns ett långt referat från Ann Margret Holmgrens föredrag i Godtemplarsalen i Luleå den 30 oktober 1903. Artikeln som publicerades dagen därpå beskriver en närmast fullsatt möteslokal. Direkt efter mötet visade 41 personer intresse av att bilda en lokal förening i rösträttsfrågan. Det blev starten för FKPR (Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt) i Luleå. I Folkrörelsernas arkiv finns den fana som tillhört FKPR, Luleå.

en person filmar två personer tittar på en fana

Arkivarie Karin Tjernström visar F.K.P.R. Luleås fana för programledare Kattis Ahlström i samband med att inslaget filmas.

Missade du sändningarna av dokumentären så finns de att se på SVT-play? Annars får du hålla ögonen öppna efter Karins blogginlägg, där hon berättar mer!

Ja, det var ett litet smakprov på vad vi på Norrbottens museum haft för oss under 2016.
Nu finns det bara en sak kvar att säga.

gott_nytt

/ Åsa Lindgren