”Tänk den som läser dagböckerna om 100 år. Intressant eller hur?” – en etnologs reflektioner kring dagboksskrivande

– Fyra lådor! Och de kommer att bli fler!?

– Ja, men det är väl klart att det blir fler.

– Vad ska du ha dem till?

– Spara, läsa då jag blir gammal. Inte vet jag.

– Läsa då du blir gammal och då ska de stå här till dess. 

– Räcker det inte med en låda?

Ungefär så lät det hemma hos oss för några veckor sedan när jag och sambon städade förrådet och han blev påmind om mina lådor med dagböcker. De är vid det här laget 4-5 stycken och kommer att bli fler eftersom jag är en dagboksskrivare. Problemet är väl dels att det inte finns så mycket plats för långtidsförvaring i vårt hus, men också att vi är inte är helt överens om vad som ska sparas och vad som ska kastas.

Min första dagboksanteckning är gjord 1989 när jag var 10 år. Den första dagboken handlar om stallet och hästar och jag skrev inte särskilt regelbundet. Det var då jag gick i sjuan som jag började skriva dagbok dagligen. Under årens lopp har det blivit en del böcker och vid det här laget har jag tappat räkningen på hur många de är. Jag har framförallt skrivit i anteckningsböcker av olika slag, men parallellt har jag också haft en färdigtryckt 3-, 5- eller 10-årsdagbok av den modell där sidorna är förtryckta och man gör korta noteringarna varje dag.

 

Dagboksskrivandet har en lång historia och idag fungerar de bevarade böckerna från tidigare sekel som ett historiskt källmaterial. Kända personers anteckningar kan användas i forskningssyfte för att förstå det förflutna och för att berätta om en händelse, person eller plats. Anteckningarna kan bearbetas och ges ut som böcker eller användas som underlag till biografier om kända personer. En av dem mest kända dagböckerna är kanske Anne Franks dagbok, som i alla fall vi hade som obligatorisk läsning när jag gick i högstadiet.

På 1990-talet uppstod en ny variant av dagboksskrivande när bloggandet blev populärt och allt fler började offentliggöra sina personliga reflektioner om livet på nätet. Idag har det skett ytterligare en utveckling och det finns de som försörjer sig som bloggare och uttrycksformeran handlar om såväl ord, bild och film. Personligen har jag inte ännu fattat tycke för att skriva dagbok digitalt, även om det skulle lösa vissa utrymmesproblem i vårt förråd. Tror det handlar om att det är den där stunden då jag sätter mig med penna och dagbok som är viktig för mig.

Vad är det då som driver oss som skriver dagbok. Vid en sökning på Google om dagboksskrivning får jag träffar som lyfter fram att det är ett sätt att reflektera, dokumentera och bearbeta. I skrivandet kan man låta tankar och känslor komma till uttryck och saker man grubblar på kan få en lösning. Det är också ett sätt att dokumentera sitt liv och sina upplevelser på samma sätt som man fotograferar och dokumenterar sitt liv i bilder. Många träffar handlar också om dagboksskrivandet som en läkande process. Där skrivandet är ett verktyg och används som terapi för att bearbeta tunga perioder i livet eller traumatiska minnen och händelser. Att ”skriva av sig” kan också vara ett sätt att arbeta med sig själv och stärka sin egen självkänsla. Inom mindfulness brukar det ofta talas om den så kallade tacksamhetsdagboken. Då du varje sätter dig en stund och funderar ut tre positiva saker som hänt under dagen. På så sätt uppmärksammar du det positiva i ditt liv och bär det med dig till nästa dag.

För mig handlar dagboksskrivandet om en blandning av allt ovan. Det är en stund att stanna upp och reflektera över dagen eller livet i stort, men det är också ett tillfälle då jag dokumentera det som händer. I mitt skrivande låter jag ofta tankarna och känslorna få fritt utrymme, ibland hittar jag lösningar på problem och ibland snurrar jag runt i tankevurpor. Jag tänker att dagböckerna kan vara bra att ha i framtiden då jag vill minnas saker eller kolla upp hur saker och ting egentligen var. På samma sätt som jag gör fotoalbum för att bevara vissa ögonblick. Visserligen har det funnits perioder då det blivit sporadiskt skrivet men i princip har jag skrivit dagbok regelbundet sedan 1992. Innehållet handlar om vardagen och det som varit typiskt för de åldrar jag har gått igenom. Ibland har jag varit duktig på att limma in små minnessaker medan jag andra perioder endast fyllt sidorna med text.

Några dagar efter vår förrådsstädning går jag ner till arkivet på museet för att göra research inför ett fältbesök på Rikti-Dockas i Överkalix. Ett nybygge som uppstod på 1800-talet där fyra generationer ur samma släkte har bott. Torbjörn Riktig är den femte generationen i släkten och han har sedan 1970-talet använt en av stugorna på gården som sommarstuga. Torbjörn kom för ett tag sedan till oss och ville donera material om Rikti-Dockas till arkivet. Det som fångar min uppmärksamhet i materialet är fem anteckningsböcker som visade sig innehålla anteckningar från hans vistelser på Rikti-Dockas sedan 1970-talet. Han skriver om när han kommit dit, hur vägen var, vilka som hälsat på, vilket väder det har varit, vad de har gjort och så vidare. Små vardagsanteckningar som ger mig som läsare en inblick i såväl Rikti-Dockas historia som Torbjörns vistelser där.

 

 

 

Jag utgår från att det finns dagboksskrivare bland er som läser detta inlägga och det skulle vara roligt att höra era tankar kring era dagböcker och er ert skrivande? Vill du kan du svara på följande frågeställningar:

  • Vilken funktion fyller dagboksskrivandet för dig och vad är det du skriver om?
  • För vems skull skriver du?
  • På vilket sätt skriver du: i fysiska böcker eller digitalt? Och hur länge har du skrivit?
  • Har du funderat på vad som ska hända med dem i framtiden? Ska de likt Torbjörns lämnas in till arkiv eller ska de kastas den dag du är borta?

 

Sommarhälsningar,

Sophie (som nu ska logga ut för semester)

Byggnader, berättelser och midnattssolen – minnesbilder från dokumentationerna i Kiruna

På facebook har det de senaste veckorna nästan dagligen flimrat förbi inlägg som på olika sätt berör Kiruna och samhällsomvandlingen. Det var varit foton av tornet som nu ska monteras ner från stadshuset och flyttas till torget i det nya centrum och bilder på Bläckhornen, de unika trähusen i Bolagsområdet som ska flyttas till LKAB:s nya område vid Loussavaara. Eller så har det varit länkar till artiklar i dagstidningarna med nyheter om att datum för flyttprocessen än en gång har justerats och skjutits fram och att LKAB anser att den nuvarande järnvägsstationen bör bli Kirunas permanenta station. Vissa inlägg får stor spridning och får många likes medan andra startar upp en diskussion om flytten och människors tankar och känslor kommer fram.

Norrbottens museum har i skrivande stund ingen pågående etnologisk dokumentation i Kiruna. Tidigare år har projekten avlöst varandra på så sätt att när slutrapporten för det ena projektet lämnats in för granskning till Länsstyrelsen började vi planera nästa dokumentation. Nu är rapporten för det senaste projektet såväl granskad som godkänd av Länsstyrelsen och allt bildmatetrial levererat till LKAB, som var vår uppdragsgivare. Vi som arbetat med dokumentationen håller på med den slutliga gallringen av vårt material inför arkiveringen. Men i Kiruna händer det mycket just nu och det finns idéer och visioner om hur museet ska medverka i den fortsatta processen.

Dessa Kirunaprojekt har varit en stor del av mitt arbete på Norrbottens museum de senaste åren. Så nu när det blev min bloggvecka blev det naturligt med några tillbakablickar till de gångna åren.

Sommaren 2013

Allt började sommaren 2013 med dokumentation av Hjalmar Lundbohmsgården och Järnvägsstationen där jag jobbade tillsammans med bebyggelseantikvarie Clara Nyström som höll i trådarna för projektet samt Carita och Daniel Melchert, två externa bebyggelseantikvarier, samt museets fotografer Daryoush Tahmasebi och Staffan Nygren.

Jag fick förfrågan att delta i detta arbete i början på maj och första veckan i juni åkte vi till Kiruna för den första fältarbetsperioden. Det blev två perioder med intensivt fältarbete under sommaren där min uppgift var att hitta berättelser om de båda byggnaderna. Jag intervjuade bland annat de som drev verksamhet vid Hjalmar Lundbohmsgården och gjorde några historiska återblickar. Det var också den sista sommaren tågtrafiken gick till järnvägsstationen så förutom att samla berättelser om stationens glansdagar gjorde jag en deltagande observation av vardagen på stationen några dagar under juli månad. Som krydda på verket hade vi möjlighet att vara på plats när det sista tåget gick från stationen i slutet av augusti och se när rallarstatyn flyttades till ”Fjärren” som gjorts i ordning som ny tillfällig station.

Denna sommar bodde vi i en spartanskt möblerad lägenhet på Bromsgatan som fungerade som ”allt i ett” och vardagsrummet var vårt kontor. Mitt starkaste minne från denna sommar var däremot mötet med midnattssolen och de ljusa kvällarna och nätterna samt några svettiga och flåsiga löpturer uppför Luossavaara tillsammans med Clara.

 

Nuläge, maj 2017

Hjalmar Lundbohmgsgården stängdes för verksamhet vid årsskiftet och förberedelser inför den kommande flytten pågår och är planerad att genomföras under de närmaste månaderna. Järnvägsstationen stängdes för trafik hösten 2013 men byggnaden fortsatte att användas som kontorslokaler av LKAB i några år. Nu är dock även den stängd och tömd och stationsområdet har stängslats in. Rivningsarbetet har börjat och några av de kringliggande byggnaderna är redan borta.

Sommaren 2014

Vi höll oss kvar i området kring järnvägsstationen och dokumenterade godsmagasinet, järnvägshotellet samt boställshuset 9G1, mera känt som Tullhuset eller Hotell Rallaren. Detta år var det bebyggelseantikvarie Jennie Björklund, fotograf Daryoush Tahmasebi och jag som gjorde arbetet. Det var tre väldigt olika objekt där berättelserna kom att handla om allt från att arbeta i godsmagasinet till att uppträda som artist på Järnis eller att växa upp som barn i tjänstemannabostaden i boställshuset.

Detta år hade vi ingen egen lägenhet till vårt förfogande utan kom huvudsakligen att bo i den lägenhet som Hotell Vinterplatset har i sitt annex. Det blev åter en sommar med några fältarbetsveckor i midnattsolens land. Och mera om arbetet kan man läsa i mitt blogginlägg ”Fältarbete i midnattsolens land”.

 

Nuläge, maj 2017

Dessa byggnader ska rivas. På Birgitta Isacssons fotoblogg  finns bilder som visar rivningen av området och man kan i hennes bilder se hur godsmagasinet försvunnit bit för bit. Även manskapshuset och telefoncentralen har börjat plockas ner medan de övriga byggnaderna står och väntar på sin tur.

Åren 2015-2016

Då blev det dags för det ”stora” projektet: dokumentationen av Kiruna stadshus. Ett projekt som kom att skilja sig från de övriga på många sätt. Dels hade vi mera tid till vårt förfogande, 2 år, och dels var en större arbetsgrupp som samarbetade kring arbetet. Vi som arbetade med det var Jennie Björklund, Daryoush Tahmasebi, Staffan Nygren samt jag från museet och arkitekt Lars Gezelius från ETTELVA Arkitekter i Stockholm. Till skillnad från de andra husen där verksamheten många gånger varit avslutad så var stadshuset en byggnad där verksamheten fortsättningsvis pågick som vanligt under vårt arbete. Den långa tidsramen gjorde också att det för min del blev ett antal kortare resor upp under åren istället för mer sammanhängande fältarbetsveckor som det har varit i de tidigare projekteten. Och under våra vistelser har vi prövat på hotellutbudet i Kiruna och för min del blev nog Vinterpalatset mitt favorithotell med ett bra läge, den mysigaste frukostsalen och bra frukostbuffé samt trevlig personal.

Mitt arbete med stadshuset har jag återkommit i några tidigare blogginlägg: Tillbaka i midnattssolens land, Kirunabornas vardagsrum – ett rum för allt och alla och Kirunagalan 2016.

 

Nuläge, maj 2017

Datum för stadshusets avveckling är satt till hösten 2018, då beräknas det nya stadshuset Kristallen stå klart och flytten av kommunens verksamhet ska genomföras. Men redan nu har arbetet med förberedelser inför flytten påbörjats t.ex. i arkivet sorteras materialet och placeras i kartonger märkta enligt det system som ska råda i det nya arkivet. Förberedelser inför flytten av konsten har påbörjats och troligen pågår förberedelser och planering vid flera förvaltningar i kommunen. Det mest påtagliga för alla som besöker Kiruna är att förberedelserna inför nedmonteringen av tornet som har påbörjats och tornet kommer att plockas ner under sommaren. Tornets nya placering blir på det nya torget där det till skillnad från nu kommer att stå på marken och inte på ett tak.

Reflektion

Det känns som att sedan vi var i Kiruna första gången sommaren 2013 har det inte hänt så mycket som syns i centrum. Självklart har det skett saker men det är ändå först nu de områden vi har jobbat med börjar avvecklas på allvar som det blir mer synligt i stadsbilden att en förändring är på gång. Det har pratats om flytten av Hjalmar Lundbohmsgården och Bläckhornen i många år och våren 2013 skrev Clara Nyström ett inlägg om det. Och nu 2017 ska byggnaderna flyttas efter år av förberedelser och planering. Det har förts en hel del diskussioner om vilka byggnader som ska flyttas och vilka som ska rivas och vart det ska flyttas och så vidare. De flesta kommer att flyttas till det området som LKAB nu arbetar med vid Luossavaara och så sent som under förra året kom det glädjande beskedet att även Bolagshotellet kommer att flyttas av LKAB.

Startskottet för rivningar av bostadsområden kan man säga var när de första husen på Ullspiran revs sommaren 2015. Under 2016 blev det paus och nu 2017 tar rivningarna ny fart och flera hus på Ullspiran ska rivas samt andra byggnader i området. Det gamla stationsområdet har hägnats in och byggnaderna monteras nu ner och utplånas från Kirunas karta. Parallellt med rivningar och flyttarbete pågår sedan hösten 2015 arbetet med att bygga upp den nya stadskärnan och innan dessa har också nya bostadsområden vuxit fram vid Jägarskolan.

De byggnader vi har dokumenterat kan man läsa om i våra rapporter och i museets bildarkiv finns ett stort bildmaterial sparat. På LKAB:s sida om samhällsomvandlingen  finns också information och rapporter från andra aktörers dokumentationer. Och ytterligare ett ställe att hitta information om arbetet med kulturmiljön är på Kiruna kommuns hemsida om stadsomvandlingen.

Våra projekt i Kiruna har handlat om att dokumentera specifika byggnader och vi har därför inte följt samhällsomvandlingen generellt.  Vi har inte heller möjlighet att nu vara på plats och följa alla flyttningar och rivningar. Nu förändras vissa miljöerna från dag till dag och vecka till vecka och där blir till exempel Birgitta Isacssons fotograferande en viktig dokumentation. Troligen finns det flera andra fotografer och fotointresserade kirunabor som dokumenterar det som händer på hemorten just nu och tack vare internet och sociala medier kan dessa bilder spridas. Bilderna väcker minnen, känslor och tankar hos såväl kirunabor, utflyttade kirunabor och andra som är intresserade av samhällsomvandlingen. Som etnolog skulle jag vilja att även dessa bilder på något sätt samlas in och bevaras för framtiden. Det är en utmaning för museer, arkiv och andra institutioner att hitta hållbara metoder för att kunna bevara dessa ögonblicksbilder som flödar förbi på de sociala medierna, på bloggar och hemsidor.

/Sophie Nyblom, summerande etnolog