Som tidigare nämnt här på kulturmiljöbloggen är vi på Norrbottens museum delaktiga i projektet Veku Vaku – Vattenkraftens kulturarv. Jag som skriver den här veckan heter Elin Sjöberg och arbetar som byggnadsantikvarie inom projektet. I mitt arbete ingår bland annat att synliggöra historian för de kraftverk som ligger längs Lule älv. När det var dags för mig att dyka ner i kraftverket Risems historia möttes jag av ett rikt material. I en uppsats från 1978, skriven av Lena Jansson återges livet vid Ritsem kraftverksbygge. Materialet är gediget och har gett mig som läsare en god inblick i hur det kunde vara att leva i det som idag kallas det sista stora ödemarksbygget. Nu hoppas jag kunna återge en del av den information jag tagit del av, god läsning!

Innan kraftverksbygget

Innan beslut om Kraftverksbygget i Ritsem beviljades av riksdagen pågick stora diskussioner. Många beslut var svåra att fatta med tanke på byggets placering i Stor Sjöfallets nationalpark. I den ursprungliga versionen av bygget skulle sjön Autajaure regleras och kraftigt minska vattenföringen i den nedanför belägna Teusajauredalen. Samtidigt som man planerade för Ritsem kraftverk fanns planer att genomföra det så kallade Kaitumprojektet, vilket innebar att vatten från Kaitumsjöarna, som naturligt mynnar ut i Kalixälven skulle ledas om genom en tunnel till sjön Pätsasj i Luleälven där en underjordisk kraftstation skulle byggas. Till slut fick Vattenfall utarbeta ett modifierat Ritsemförslag, de vi ser idag, där sjön Autajaure lämnades från reglering och vattnet istället leddes från Sitasjaure genom en tunnel till kraftstationen. I och med att kraftverket i Ritsem byggdes och Katiumprojektet avbröts blev de ekonomiska förlusterna stora för Vattenfall som hade bekostat projekteringen och planeringen för de båda projekten.

Under byggtiden

Kraftverket ligger 15 mil norr om polcirkeln i stora Sjöfallets nationalpark. Närmaste tätort är Gällivare, 18 mil österut. Till Stora Sjöfallet är det ca 50 km. Vattenfall inledde arbetet med Ritsembygget år 1971 och kraftverket är Luleälvens nordligaste och troligtvis Sveriges sista kraftverksbygge i ödemarken. 

Kraftverksbygget i Ritsem var ett ansenligt projekt och den 16,3 kilometer långa tunneln som skulle sprängas från Sitasjaure till kraftstationen var under tiden det mest omfattande bergarbetet i Sverige med 2,5 miljoner m³ utsprängt berg. Tunnel är än idag den längsta vattenkraftstunneln i landet med sina elva gånger elva meter. Som djupast leds tunneln under fjället Kätjåive på 300 meters djup.

Sjön Sitasjaure kom att regleras av en 160 meter lång och tre meter hög damm i betong. Under de omfattande borrningsarbetena vid bygget i Ritsem användes tryckluftsdrivna borrar istället för de hydrauldrivna som man använt tidigare. De nya borrarna bidrog till en bättre arbetsmiljö då de var tystare, hade högre arbetskapacitet och lämnade ingen oljedimma. Fler åtgärder som förbättrade arbetsmiljön på bygget var att den handhållna borrningen och den riskfyllda manuella skrotningen (nedknackning av löst berg från tunneltak och väggar) i större uträckning genomfördes maskinellt.

• 

• 

Människorna i Ritsem

Att leva som anläggare och arbeta på avlägsna platser under 1970-talet, och innan det, var minst sagt utmanade. De som levde i Vattenfalls anläggarsamhällen etablerade sällan några djupare kontakter, vilket kan förklaras genom det tillfälliga liv som levdes på byggena. Utmärkande för bygget i Ritsem var att arbetare och tjänstemän högst troligt inte skulle stöta på vandra på nästa bygge eftersom detta var ett av de sista kraftverken som byggdes i Luleå älvdal. Tekniken som utvecklats sedan 1970-talet i form av internet och mobiltelefon hade högst troligt förändrat levnadsförhållandena för de människor som levde i Ritsem. Tjänstemän led oftast mer av det rotlösa och provisoriska liv än arbetarna. Anläggarna hade fördelen att arbeta närmre med varandra och utveckla andra relationer och band till varandra. De fick gång på gång fick hjälpas åt att bygga upp hus och passa barn medan tjänstemännen flyttade in i redan färdiga hus med sina familjer.

Antalet anställda varierade på bygget men som mest var 500 man sysselsatta i Ritsem. Trots att det var 1970-tal fick arbetarna finna sig i att dela rum, medan tjänstemännen fick sina egna. Vattenfall fick kritik för den låga boendestandarden och under en treveckorsperiod gick 300 man ut i strejk. Av strejken följde vissa förbättringar men den största förändringen var att Vattenfall drog in de traktamente som hade funnits för ödemarksbyggen, de ansåg att nivån i samhället hade blivit så pass hög att inte fanns grund för något tillägg. Detta kan tyckas anmärkningsvärt idag med tanke på hur påfrestande livet var för arbetarna och deras familjer. Många äktenskap och relationer kämpande under tiden då den stereoskopiska rollfördelningen rubbades. Många av de yngre anläggarna, som oftast inte hade familjen med sig på bygderna, beskrev ofta att de kände sig som främlingar i sina egna hem när de kom hem på helgerna. Frun hade ofta blivit mer självständig och skötte det mesta som hade med hemmet och göra.

“Jag har märkt att det blivit en förändring hos henne. Hon har blivit så självständig. Hon vet var allting finns och ordnar och ställer med allt. Hon vet precis vad som är gjort och ogjort. Hon vet allt som händer där hemma. Det vet ju inte jag. Hon vet precis hur vår ekonomi är. Jag har ingen aning om det. Det är svårt för mig att hänga med.”

Bostadsområden för Vattenfallare

Arbetsområdet var omkring två mil vilket resulterade i två bostadsområden, ett i Ritsem och ett i Autajaure. I Ritsem bodde det 470 människor år 1977 och i Autajaure 124. Ritsem blev på så vis centralsamhälle och omfattades av 12 provisoriska familjebostäder, mäss med plats för ca 100 gäster plus ett mässannex med 40 enkelrum (den gamla mässen och mässannexet brukas idag av Svenska turistföreningen). Bostadsområdet i Ritsem hade torg med tillhörande affär, post, bostadskontor, sjukmottagning och telefonkiosk. I närheten fanns även bibliotek och bastu.

På området vid Autajaure fanns sju baracker och ett annexhus, byggt i en cirkel. I mitten låg matsal, bastu, garage med pingislokal, systuga och snickarverkstad. Till största delen var det bergarbetare och truckförare som bodde vid Autajaure. 13 personer av Autajaureborna var kvinnor som arbetade i köket och som busschaufförer. Av de som bodde i Ritsemområdet var ca 8 % (eller 50 av 589) kvinnor. Kvinnorna på bygget arbetade oftast som lokalvårdare, i matsalen, som sjuksköterska eller på kontoret. Två var kranförare och tre var busschaufförer.

De som bodde i barackerna i Ritsem såg inte den arbetsfria tiden som fritid. Många jobbade övertid och såg istället helger och semester som fritid. Dock gavs möjligheter till fritidssysselsättning i Ritsem. Man kunde bl.a. besöka ett plasttält där man kunde spela bordtennis, badminton och styrketräna. Bland klubbarna i Ritsem fanns idrottsföreningen, skytteföreningen, fotoföreningen, motor- och skoterklubben och dansföreningen. Idrottsföreningen ordande bland ibland korvgrillning, motionsbingo eller annan aktivitet. Trots alla föreningar var inte deltagandet speciellt stort då många inte tycket inte det lönade sig att börja med någon aktivitet eftersom tiden på platsen ofta var kort.

Det var tydligt att Anläggarsamhället i Ritsem brottades med sociala utmaningar.

”Det är ett helvete det här livet. Jag tar aldrig en anläggningsjobb igen. Man förstår sitt liv på det här. Det är inte värt pengarna. Man kan inte göra någonting vettigt. Det går inte att koncentrera sig. Igår försökte jag läsa en serietidning. Men det gick ett fyllo och gapade utanför. När tidningen var klar hade jag ingen aning om vad jag hade läst. Det är rätt illa när man inte ens kan koncentrera sig på en serietidning”

Dock gavs möjligheter till fritidssysselsättning i Ritsem. Man kunde bl.a. besöka ett plasttält där man kunde spela bordtennis, badminton och styrketräna. Bland klubbarna i Ritsem fanns idrottsföreningen, skytteföreningen, fotoföreningen, motor- och skoterklubben och dansföreningen. Idrottsföreningen ordande bland ibland korvgrillning, motionsbingo eller annan aktivitet. Trots alla föreningar var inte deltagandet speciellt stort då många inte tycket inte det lönade sig att börja med någon aktivitet eftersom tiden på platsen ofta var kort.

Att leva som anläggare i Ritsem målas ofta upp som en en dyster bild. Jag kan inte låta bli att fundera över hur ett anläggarsamhälle i Ritsem hade kunnat se ut år 2020 och vilka som hade varit intresserade av att ta ett sådant jobb? Hur hade dagens teknik med mobiltelefoner och internet påverkat livet där. Hur hade arbetsplatsen och de sociala livet sett ut, sett från våra ögon med andra värderingar. Hade fler, precis som jag själv, sett möjligheter att arbeta i en nationalpark, få leva nära natur och de sköra ekosystem som än så länga finns kvar? Hade mindre könsstereotypa värderingar underlättat för den självständiga levnadsstilen som då sågs som ett problem. Frågorna som kan ställas är många men jag tror ändå att det är ganska liten chans att vi i Sverige åter igen kommer bevittna den här typen av provisoriska samhällen eller gigantiska projekt, som utbyggnaden av Lule älv.

// Elin Sjöberg, Byggnadsantikvarie vid Norrbottens museum

Vidare läsning

Forsgren, Nils, Den effektfulla älven: stänk från Luleälvens kraftfulla historia, Vattenfall Norrbotten, Luleå, 1989

Norrman, Jan, Kulturhistorisk inventering 1969: Ritsems kraftverk och Autajaures reglering Gällivare sn, Lappland, Riksantikvarieämbetet, Stockholm, 1972

Wallis, Annika & Ernius Ferraz, Anna, Inte är man onöjd: om livet som vattenrallare, Jokkmokks kommun, Jokkmokk, 2001

Jansson, Lena, Messaure – Ritsem: en studie av två kraftverkssamhällen, Stockholms univ. Institutet för folklivsforskning, Stockholm, 1978

Bursell, Barbro, Från bygge till bygge: anläggarnas liv och minnen: en studie över vattenkraftbyggandet från 1940-talet till 1970-talet. Vällingby: Vattenfalls Kulturvårdskommité, 1994