Fotografi | Kulturmiljö vid Norrbottens museum

En central del av Norrbottens museums uppdrag är insamling. Ofta handlar det om att vi får erbjudande om gåvor eller donationer. Men museet bedriver också aktiv insamling, det innebär att vi söker och letar föremål, arkivalier och fotografier som kan komplettera vår existerande samling. Veckans inlägg handlar om förvärvet av delar av fotografen Bert Perssons bildsamling och den digitalisering som Norrbottens museum nu genomför av den.

Det kan även ske genom dokumentationsprojekt, som till exempel de dokumentationer vi genomfört under många år av samhällsomvandlingarna i Malmberget och Kiruna, dokumentation av några av Sveriges äldsta graffitimålningar eller samarbete med skolor inom projektet Byakistan. Det senare ett sätt involvera barn och unga i kulturarv och samla in nytt material om deras syn på samtiden och vad de vill bevara för framtiden. Denna del av insamlingen kallar vi för samtidsdokumentation.

En annan del av museets insamling sker via vår kulturmiljöverksamhet, arkeologerna och byggnadsantikvarierna. Som med sina forskningsprojekt och uppdragsverksamhet ständigt tillför ny kunskap om länets förhistoria och kulturarv och förmerar samlingarna med föremål, arkivalier och fotografier. Norrbottens museum har även stående fyndfördelning för arkeologiskt material som framkommer i Norrbotten vilket innebär att vi tar emot och bevarar det materialet i våra föremålsmagasin om inte något annat museum i länet önskar ta emot det.

Den tredje delen är rena förvärv vilket detta inlägg handlar om. Ett förvärv är när Norrbottens museum köper in ett material, samling eller enskilda föremål till museets samlingar. Det är ovanligt men förekommer och tillämpas i de fall då en gåva eller donation inte är möjligt och det budgetmässigt är realistiskt att köpa in föremålet/samlingen/materialet ifråga. Den bedömningen görs från fall till fall. Det kan också avse förvärv från yrkesverksamma konstnärer, fotografer eller andra professionella kulturarbetare.

Ett sådant förvärv Norrbottens museum gjorde under 2022 var delar av fotografen Bert Perssons bildsamling som idag ägs av Bert Perssons hustru och döttrar. Samlingen är ett unikt tidsdokument från en hans verksamhet som journalist och fotograf i norra Sverige, från Sundsvall och norrut, under 66 år. Samlingen innehåller omkring 1 miljon bilder och Norrbottens museum har förvärvat omkring 5000 negativ som speglar bredden av Bert Perssons verksamhet, allt från skildringarna han gjorde av det samiska samhället, föreningsliv, försvarsmakten, samhälle och näringsliv och hans verksamhet på Nordkalotten.

Fotografierna kommer att digitiseras i samarbete med det sociala företaget Bevara Digitalt under 2023 och våren 2024. I dagsläget har redan drygt 1100 bilder digitiserats och kommer att publiceras via Norrbottens museums samlingsdatabas Carlotta.

Bert Persson medverkade i bildtidningen Se, Expressen och i en rad andra tidningar med sina bilder och hans bilder kom att sätta bilden av norra Sverige för många. Bert Persson bodde i Luleå och avled i sitt hem på Malmudden 2017.

Här nedan följer ett urval av de digitiserade fotografierna från Bert Perssons bildsamling:

Cyklisten Gustaf Håkansson, kallad Stålfarfar, vid tävlan i Sverigeloppet år 1965. Sverigeloppet gick mellan Haparanda och Ystad. Fotograf: Bert Persson/Norrbottens museum. CC-BY-NC.

Pajala marknad i juli 1976, från ett reportage i Hänt i Veckan. Fotograf: Bert Persson/Norrbottens museum. CC-BY-NC.

Luleå basket i 1979 års tappning, baskettraditionen i Luleå är långvarig. Fotograf: Bert Persson/Norrbottens museum. CC-BY-NC.

Biografen Röda kvarn i Övertorneå, uppförd 1914 av överblivet material från järnvägsbygget och järnvägsstationen. På bio går filmen “Helvetescommandos” vilket visar att fotot är taget 1967. Fotograf: Bert Persson/Norrbottens museum. CC-BY-NC.

Dans i Kukkola i juli 1965. Fotograf: Bert Persson/Norrbottens museum. CC-BY-NC.

Tullen vid Haparanda-Torneå under sommaren 1972. Fotograf: Bert Persson/Norrbottens museum. CC-BY-NC.

En dansk fotograf, filmskapare och forskare vid namn Klaus Thymann lyckades nyligen sätta ord på något som för mig har legat i luften ett tag och speglar till viss del vårt arbetssätt på Norrbottens museum. På sin sociala medieplattform lyfte han en intervjufråga han hade fått och handlade om hans relation till fotografiets kommunikationsförmåga. Hans svar var som följer, översatt från engelska:

”Det är en svår fråga. Fotografi har ändrats. Jag gillar det verkligen och tycker det är ett fantastiskt medium, men jämfört med dess början då är det ett ändrat medium. När jag började var jag övertygat om att en enskild bild skulle kunna förmedla kraftiga känslor och en fullbordad berättelse. Jag är inte så säker längre. Så som jag har utvecklats är min nuvarande syn på hur jag uttrycker mig för komplex för att kunna arbeta med fotografi enbart. Inom det ordnar du tiden, men bilden stoppar den. Ögonblicket kan referera till andra händelser i tiden, men själva bilden har en tidsstämpel. Jag har kommit fram till att jag gillar att arbeta med tidslinjer och mina projekt kan ofta sträcka sig över flera år. Ett sätt av flera för att presentera tid är att använda jämförelse mellan bilder och/eller bildserier. Jag har arbetat med glaciärer i över ett årtionde nu och inom det arbetet har jag använt tiden för att påvisa klimatändringar, och likaså inom mitt projekt där jag dokumenterar flytten av den arktiska staden Kiruna. Om jag inte hade använt jämförelser som metod hade jag aldrig kommit fram till dessa resultat. Av denna anledning är den enskilda bilden inte längre tillräcklig. Som tillägg till detta kan vi påpeka att vi rör oss för fort, på alla möjliga sätt, och att vi inte längre ens har tid att njuta av ett vackert fotografi, det kanske är det som har förminskat den kraft jag förr kände. Det är klart att fotografi fortfarande fungerar inom ramen för museum och galleri, men i det allmänna utrymmet har ökade hastigheten ändrat mottagandet och det är något som måste accepteras.”

Klaus Thymann, juli 2023.

Den enskilda bilden menar Klaus Thymann kan ha förlorat sitt värde på grund av att vi inte vilar våra ögon tillräckligt länge på bilden för att den ska bli uppskattad. Som förslag till varför det är så hade jag velat addera den tanken att den mängd bilder vi konsumerar dagligen, vissa mer innehållsrikare än andra, kan ha gjort det svårt för oss att ta in den berättelse som en enskild bild i mängden har att bära. Bilden försvinner i flödet och flödet fylls allt snabbare med både fotograferade och genererade bilder. Enligt en kommersiell websida, Photutorial – en sida som sysslar med försäljning av arkivmaterial, estimeras det att fem miljarder nya bilder tas varje dag, och då räknas inte de antal AI genererade bilder som också lär skjuta i höjden de kommande åren. Susan Sontag, författare och filosof, skrev på sjuttiotalet om vår konsumtion av krigsfotografier att ju grövre bilder vi ser desto mer sänks vår tröskel för acceptans av visuellt våld i bild och att vi med tiden tycker att de bilder som först väckte obehag hos oss inte längre är så horribla. Vi blir avtrubbade. I detta sammanhang kan vi begrunda den tanken att detta även idag gäller den enskilda bilden, vare sig av estetisk kvalité eller innehåll. Kan vi i överflöd av vackra bilder ha slutat betrakta dem som vackra och låter vi berättelserna gå obemärkta förbi? De är till slut bara en till bild.

Med inlägget följer två bilder från Kiruna som Klaus har fotograferat vid olika tidpunkter från samma plats och visar kvarteret Ullspiran före och efter rivning. Återfotografering och upprepning är såklart ingen ny konstform eller metod, den har förmodligen alltid följt den visuella kreativiteten och även forskning, men det förtydligande som följer upprepningen uppskattas eventuellt mer nu. Med kraftigt expanderande informationsflöde kan vi känna starkt behov att sakta ner och skapa oss en överblick. Att på så sätt jämföra en och samma plats vid två olika tidpunkter ger oss en känsla av förståelse, eller åtminstone ett erkännande att någon händelse eller utveckling har ägt rum. En före och efter bild, en nollpunkt och ett resultat. Så föds den paradox att när bilderna blir för många finns lösningen i att ta fler, men på rätt sätt.

Inom projektet NVK, Norrlands vattenknutna kulturmiljöer, används återfotografering som en metod för att skapa förståelse för vattenkraftens påverkan på närliggande miljöer. Utgångspunkten, eller underlaget, för återfotograferingarna är Riksantikvarieämbetets sjöregleringsrapporter från 1958. Här följer några exempel på återfotograferingar inom det projektet och jag rekommenderar såklart alla som har möjlighet att ta sig till vårt museum i Luleås centrum och utforska vårt Projektrum, ett utrymme vi ägnar åt introduktioner till museets pågående projekt, bl.a. NVK.