Identity on the line

Elina Nygård, Ájtte, Svenskt Fjäll- och Samemuseum berättar om projektet Identity on the line

Mellan 2019 och 2023 arbetade sex kulturhistoriska museer och ett universitet från sju europeiska länder tillsammans för att utforska långsiktiga konsekvenser av krig och påtvingad migration. Huvudsyftet var att förstå hur svåra upplevelser sätter sina spår, inte bara i migranterna själva utan även på deras barn och barnbarn. Inom projektet genomförde vi djupintervjuer med 164 f.d. migranter och deras ättlingar i alla sju länder.  

Illustration ur Public report, Identity on the line (I-ON) 2019-2023  
Texter och illustrationer från guidehäftet Sielu Bieđganapmi.

Ájtte, Svenskt Fjäll- och Samemuseum i Jokkmokk fokuserade på konsekvenserna av de tvångsförflyttningar som tog sin början för ungefär hundra år sedan. På grund av gränspolitik förlorade många sina traditionella betesplatser vid Atlanten. Sverige flyttade familjer och tusentals renar till områden på den svenska sidan av gränsen för att komma till rätta med problemet. Men andra renskötare fanns redan där. De ville behålla sin traditionella mark, men var tvungna att ge plats åt nykomlingarna. De konflikter som uppstod då har konsekvenser även idag. Betesmarker fortsätter kontinuerligt att minska. 

När Ájtte blev tillfrågade om att delta i projektet hade vi redan varit i kontakt med författaren och journalisten Elin Anna Labba, som ville samarbeta kring en utställning. Hon hade i flera år genomfört intervjuer bland sina släktingar och andra nordsamiska äldre som tvingades flytta till en ny plats som barn. Många gripande berättelser hade delats med henne. Så småningom blev det en bok; Herrarna satte oss hit. Boken blev en succé och Elin Annas förutsättningar att delta i projektet ändrades, däremot har hon fungerat som referens i utställningsproduktionen och projektet under arbetets gång. 

Med Elin Annas bok som grund ville vi se på tvångsförflyttningarna även ur en annan synvinkel. Hur var det med människorna som redan bodde på marken? Hur var det med deras tankar och känslor?  

Så påbörjades processen med att hitta informanter. Det visade sig vara en svår uppgift. Det var många som inte ville prata om ämnet. Många av de tillfrågade kände sig osäkra på om de kom ihåg tillräckligt bra eller visste tillräckligt. De berättade att de inte själva hade upplevt tvångsförflyttningarna, eller var väldigt unga när det inträffade. ”De ni borde ha intervjuat har redan gått vidare”. Några tillfrågades om de kunde tänka sig att intervjuas i grupp, vilket de tackade ja till. Även om det var krävande mådde de bra av att göra det, de kände att det var viktigt att historien berättades.  

Intervjuerna låg till grund för en utställning, med berättelser från olika perspektiv, som visades på Ájtte under 2022.  

Nedan följer två texter om ur utställningens guidehäfte, en från de tvångsförflyttades perspektiv och en från Jokkmokksområdet, dit många kom. Man kan se texten ”Flodvågen vid Julevädno” som en sammanfattning av intervjuerna i området.  

Texter från guidehäftet Sielu Bieđganapmi.
Foto: Samer på Luossajärvi med Kiruna i bakgrunden 1904. Borg Mesch. Ur Kirunas bildsamling.

Rajden från norr  
Gräns efter gräns stängs. Mark efter mark blir trängre. Renarna och renskötarna anses vara i vägen. Ta för mycket i anspråk. Och de är ju nomader. Nomader kan man flytta på om man vill. När Norge blir självständigt 1905 kommer de överens med Sverige om att begränsa renskötseln i vissa områden. 1919 skriver de under en renbeteskonvention, en ny lag. Med hjälp av den kan de tömma vissa platser och ge marken till andra.  

I norr flyttar många renskötande familjer till sommarbete vid Atlantkustens öar. Bläcket har knappt torkat när länsstyrelsen tvångsförflyttar de första söderut. Under de här åren tar nästan alla samebyar i Norrbotten och Västerbotten emot tvångsförflyttade.  

De lämnar sin släkt, ibland sina barn. De tackar marken för livet den har gett dem. Få kommer tillbaka.  

Konflikterna som följer gör det inte lättare. Samerna som bor på markerna vill så klart ha kvar sitt. Alla vill de ha ett hem. Tvångsförflyttningar är en svensk problemlösningsmetod. Redan på 1600-talet, och ända in på 1950-talet tvångsförflyttar man samiska familjer. 

Texter från guidehäftet Sielu Bieđganapmi.  
Foto: Ludvig Wästfält.

Flodvågen vid Julevädno 
Under vandringen söderut passerar nästan alla tvångsförflyttade genom Jåhkåmåhkkes skogar och fjäll. Lappväsendet pekar ut platser de ska stanna på. Många av dem hamnar i samebyarna Sirges och Duorbun. De lulesamiska familjerna som redan bor här överrumplas av renhjordarna och människorna som kommer.  

Språket är ett annat. Kläderna också. De nyinflyttade ger platserna andra namn. Men inte minst lever de med renen på olika vis. Det går inte att kombinera. Lappfogden tvingar dem att lämna plats åt de inflyttande. Det blir trångt på markerna. De protesterar, men det finns inte riktigt tid. För samtidigt stängs älvarna in. Landet ska dränkas. Städerna och industrierna behöver el. Under flera år tvingas både de som ärvt marken och de som tvångsförflyttats att vika undan. Vattenmassorna slukar deras hem. Förfäders marker. Heliga platser. Backarna de lekt på. Deras paradis. Renarnas flyttvägar efter det tidigare sjösystemet förintas. De nya isarna är förrädiska.  

Innan den stora inflyttningen hade renpesten härjat hårt. Förr kunde den som mist sina renar bygga upp sin hjord igen genom hårt arbete. Det går inte längre när markerna fylls av andra. Förlusten av den möjligheten blir ett nedärvt sår. De vill behålla sin renskötsel och ha strängare gränser mellan sig och de inflyttade. Konflikterna leder till slut till bildandet av samebyn Jåhkågasska tjiellde. Rädslan för att strö salt i såren gör sorgen svår att formulera än idag. 

Tankar efter projektets slut 
Utställningens titel Sielu bieđganeapmi betyder Själens splittrande. Våra intervjuare berättade att det var en känslosam process de genomgick tillsammans med informanterna. Starka känslor som sorg och ilska väcktes. Känslor som man måste bearbeta och tala om efteråt. 

Projektets arbete visar tydligt långsiktiga konsekvenser av krig och påtvingad migration i generationer. Ju mindre man talat om de svåra händelserna, desto starkare påverkar det identiteten, familjerelationer och sociala mönster.  

Lokalsamhällen och museer kan spela en viktig roll i processer som leder till mer öppenhet och ömsesidig förståelse genom att lyfta traumatiska historiska händelser och synliggöra olika perspektiv för att öka förståelsen.  

Vi vill passa på att tacka de som delat med sig av sina tankar och berättelser. Vi hoppas utställningen hjälpt till med att öppna upp för samtal och ökad förståelse. 

Projektarbetarna Anna-Kajsa Aira, Elin-Anna Labba, Elina Nygård och Jannie Staffanson vid vernissage av Sielu biedganeapmi på Ájtte 2022. Foto: Anne-Marit Päiviö. 

Läs mera: www.i-on.museum

Text ur Public report, Identity on the line (I-ON) 2019-2023.

1 svar på ”Identity on the line

  1. Pingback: Nyheter om arkeologi och historia april 2024 | tervalampi

Lämna ett svar