Nelkerim – en del av Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer

Under 2022 genomför Norrbottens museum tillsammans med Luleå Tekniska Universitet (LTU) fältarbeten i Norrbotten inom projektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer. Projektet, som drivs av LTU, är ett samarbetsprojekt där även Västerbottens museum, Länsstyrelsen i Västernorrland, Umeå universitet och Riksantikvarieämbetets arkiv ingår. Inför vattenkraftsutbyggnaden under 1940-1980-talet genomförde Riksantikvarieämbetet kulturhistoriska inventeringar och dokumentationer av områden som skulle påverkas av vattenkraften, varvid ett flertal fornlämningar kom att registreras. Sedan dämningen av vattendragen och sjöarna genomfördes har vattennivåerna regelbundet höjts och sänkts, vilket har bidragit till att både många kända men också tidigare okända fornlämningar och kulturhistoriska lämningar har skadats och förstörts. Projektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer tar avstamp i Riksantikvarieämbetets dokumentationer som genomfördes inför vattenkraftsutbyggnaden. Med utgångspunkt i de rapporter som Riksantikvarieämbetet upprättade, har LTU och Norrbottens museum varit ut i några olika områden i Jokkmokks kommun och återbesökt ett antal platser och lämningar. Förutom undertecknad från Norrbottens museum har Dag Avango, professor i historia vid LTU, samt Felicia Söderqvist och Johan Cederqvist, doktorander i historia vid LTU, hittills deltagit i fältarbetet.

Vi vill dels undersöka hur utbyggnaden av vattenkraften har påverkat våra gemensamma fornlämningar och kulturhistoriska lämningar. Vi vill också studera hur människor och samhällen längs med de dämda vattendragen har påverkats och hur nyttjandet av landskapet längs med de dämda vattendragen har förändrats. För att kunna få kunskap om vattenkraftens påverkan på vårt kulturarv och hur människor och miljöer påverkats av vattenkraftsutbyggnaden genomför vi fältarbeten, arkivstudier och intervjuer.

Ta gärna del av mer information om projektet på Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer. Denna hemsida kommer att uppdateras löpande.

Tidigare i juni genomfördes en fältvecka i området mellan Letsi kraftstation och Akkats kraftstation i Jokkmokks kommun. Denna sträcka inventerades av Riksantikvarieämbetet 1959, men enbart en fångstgrop påträffades i närheten av Padjerim på södra sidan om Lilla Lule älv strax nordväst om Vuollerim. Under 1980-talet genomförde Umeå universitet inventeringar och undersökningar av valda områden i Lule älvdal, inom det s.k. Luleälvsprojektet. I samband med detta inventerades stränderna kring Nelkerim, mellan Letsi och Akkats. En mycket stor mängd lämningar påträffades. Merparten av dem utgjordes av strandbundna och erosionsskadade boplatser av stenålderskaraktär – som helt hade missats i samband med Riksantikvarieämbetets inventeringar 1959. Den ökade erosionen som vattenkraftsregleringen medfört hade helt enkelt lett till att boplatser som tidigare varit helt överväxta nu hade blottlagts. Dessutom hade kunskapen om fornlämningstyper i Norrbotten ökat markant sedan 1959 och arkeologer hade även börjat använda sig av jordsond till hjälp att identifiera lämningar och lagerföljder i marken. Kunskapsläget var därmed bättre på 1980-talet än när Riksantikvarieämbetet genomförde sina inventeringar 1959. Trots detta är det mycket olyckligt att så många fornlämningar inte upptäcktes vid 1959 års inventering, då dessa lämningar är kraftigt skadade idag och mycket arkeologisk kunskap har gått förlorad.

En av boplatserna i Nelkerim är belägen på en sandstrand. I sanden ligger ansamlingar av eldpåverkad/skörbränd sten och fynd från bland annat redskapstillverkning i kvarts och kvartsit. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

För mig som arkeolog var det en märklig känsla att gå över sandstränderna i Nelkerimområdet längs med Lilla Lule älv. Boplatsmaterial i form av härdar och koncentrationer av skärvsten, det vill säga eldpåverkad sten, ligger fullt synliga på sandstränderna. Även rester efter bland annat redskapstillverkning i kvarts och kvartsit och brända ben från matrester som en gång har slängts in i dessa eldstäder ligger spritt på stränderna. Sorgligt och fascinerade på en och samma gång. Härdarna med sina stenar ligger kvar någorlunda i sina positioner, men i merparten av anläggningarna har innehållet sannolikt sköljts ur flera gånger. Tyvärr så finns det antagligen inte kvar något arkeologiskt material i de flesta härdar, utöver stenarna. Daterbart kol och brända ben som inte väger lika mycket som sten har försvunnit ut i älven. Möjligheten till att få ut arkeologisk information och kunskap om dessa lämningar har i princip försvunnit, vilket gör mig väldigt ledsen. I ett fåtal av härdarna kunde jag dock få fram kol och rödbränd sand när jag sondade i dem, vilket faktiskt visar att det fortfarande kan finnas möjlighet att få ut någon arkeologisk information och kunskap om dessa lämningar. Dessutom har många nya lämningar också eroderat fram i områden mellan boplatser som har registrerats sedan tidigare. I flera fall rör det sig om anläggningar som relativt nyligen har eroderat fram på stränderna, vilket gör att det fortfarande finns möjlighet att få ut ny arkeologisk kunskap om området.

Härdar/skärvstenspackningar på stranden längs med Lilla Lule älv i Nelkerimområdet. I förgrunden syns en av härdarna. I bakgrunden strax ovanför vattenlinjen, i anslutning till skelleftepiken som står placerad på stranden, är ytterligare en härd. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.
En av de härdar där det faktiskt fortfarande finns kvar kol. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.
En av 30-talet härdar på Nelkerimboplatsen vid Harrijaurebäcken. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Nelkerim har i tidigare arkeologisk litteratur beskrivits som en samlingsboplats för jägare och samlare, som uppehållit sig i området i anslutning till de mycket laxrika forsarna i Lilla Lule älv. Vid Umeå universitets inventeringar på 1980-talet konstaterades att det i Nelkerimområdet saknas lämningar under nivån för vårfloden, vilket talar för en trolig bosättningsperiod under högsommaren, då tillgången på mat har varit riklig. Inom den arkeologiska forskningen så har man ansett att det är tillgången på lax i Nelkerimområdet som har varit bidragande till boplatsernas lokalisering. Tyvärr så är det mycket svårt att faktiskt finna arkeologiska bevis för detta, utöver läget och kunskapen om goda laxvatten under historisk tid. På grund av att boplatserna upptäcktes först efter vattenkraftsutbyggnaden så kan eventuella fiskben ha spolats ut i älven för länge sedan. Vid årets inventeringar har ett antal brända ben från olika boplatser hittats och samlats in. En osteologisk analys av benmaterialet kommer att genomföras, och förhoppningsvis går det att identifiera djurarter. Det kan även vara möjligt att genomföra C14-analyser, om det finns lämpliga daterbara brända ben. Jag vill gärna också studera tidigare insamlat fyndmaterial från området, det kan finnas mycket kunskap i detta. Förhoppningsvis kan vi därmed få fram ny information om boplatserna i Nelkerimområdet. Det vore ett ytterst värdefullt bidrag till kunskapen om en del av vår gemensamma förhistoria som påverkats av vattenkraftsutbyggnaden i området.

Vid tangentbordet denna fredag:
Frida Palmbo, arkeolog

Reseskildring Luleälven, då och nu

Harsprånget är det ödsligaste och dystraste man kan tänka sig, dess skönhet är i sanning tragisk. Hela Luleälfvens väldiga breda vatten tränger ihop sig i en trång ränna med tvära, höga, af de drifvande dimmolnen svartglänsande, väggar. Nedanför hufvudfallet böjer rännan tvärt af i rät vinkel för att efter cirka 50 meter återta hufvudriktningen med en lika skarp vinkel. Med en oerhörd häftighet kastar sig hufvudfallets vattenmassor mot den höga svarta vägg som motar dem. De torna upp sig som om de ville klättra öfver hindret, vika af utefter klippan och rusa in i alla klyftor för att söka en utgång. Skummet yr öfver den hindrande tvärväggen och dansar ned på andra sidan där det blandar sig med forsböljorna, som i en sugande hvirfvel glidit förbi det skarpa hörnet. I vrede rusa de vidare ett par kilometer innan de lugna sig

– Maria Himmelstrand, STFs årsskrift 1913.

Illustration av Harsprånget ur boken Lappland, dess natur och folk, av Carl Anton Pettersson, en reseskildring publicerad 1871. Fotografi föreställande samma plats, av Evelina Regenius Jouper år 2021. Koordinater: SWEREF 99 TM: N 7425841, E 710944.

Det är tyst. Fullkomligt knäpptyst. Men ändå kan jag nästan höra dånet från det vatten som en gång karvat ner stenen till den massiva klyftan som sträcker sig mot norr och söder. Jag står på en klipphäll som slipats slät av vattenmassor några kilometer från den plats som beskrivs ovan av Maria Himmelstrand i STFs årsskrift från 1913. Hällen stupar rakt ner i klyftan och på andra sidan reser sig en ljust grå bergvägg. Det känns mäktigt att stå där och se den mörka hårda stenen som vattnet en gång fått framstå som så mjuk och formbar.

Även om Harsprånget tystats och stillats sen lång tid tillbaka är naturen fortfarande mäktig. Det går bara att föreställa sig vad som en gång var här, något som säkert trumfade tystnaden som råder idag. Min fantasi säger mig att miljön inte kunnat vara ödslig och dyster som Himmelstrand. Inte med allt det liv och rörelse den då hade. Idag är den kanske dyster just för att vattnet har stillats. Men den klarblå himlen och solens strålar skapar ett djup i landskapet vilket gör miljön levande i en annan bemärkelse. Skuggorna som uppstår i klyftan framhäver stenarnas formationer när solstrålarna träffar precis rätt. Det blir nästan något arkitektoniskt med kontrasterna av de hårda vinklarna på klipporna och de mjukt slipade stenhällarna. Mellan stenarna har vattnet stannat i små pooler som himlens blåa färg speglar sig i. Mot norr anas det hinder som stoppat vattnets framfart, Harsprångets vattenkraftverks stenfyllnadsdamm av laxrosa sten reser sig som en massiv vägg mitt i naturen.

Fotografi över torrfåran söder om Harsprånget vid koordinater SWEREF 99 TM:
N 7424261, E 710966.

Jag studerar kulturmiljöer, det vill säga miljöer som på något sätt påverkats av människan. Det ödsliga och närmare orörda landskap som beskrivs 1913 har ändrats och naturlandskapet har blivit ett kulturlandskap. Människan har strypt vattnets framfart för att nyttja den till elproduktion och därigenom förändrat landskapet längs med älvens milslånga stränder. Det är vad jag skriver om i projektet Veku Vaku, vattenkraftens kulturarv och det är därför jag står här på klipphällen strax söder om Harsprångets vattenkraftverk. Jag är inne på min första vecka av två fältveckor där jag skall studera och analysera samtliga femton vattenkraftverk med tillhörande dammar, anläggningar och kulturmiljöer längs med hela Lule älv.

Det är en alldeles väldig fart i forsen, de blekgröna forsböljorna komma störtande öfver hvarandra, slå ihop med motböljorna och krossas till en sjudande massa af skum. Dimslöjor driva öfver hvirflarna långsamt in öfver strandhällarna.

Även nedre Porjusforsen är storslagen, den är mera som ett fall, sammanträngt inom branta klippstränder. Öfver hufvudtaget äro väl Porjusfallen i sitt slag det mest storartade man kan se genom sin bredd, sina omväxlande utsikter och sin längd. Vi sågo dem ju inte i hela deras utsträckning. De torde nog ha varit vackrare innan de togos i anspråk för kraftverket, men för dem, som ej sett dem den tiden, äro de äfven nu oförlikneligt sköna.

– Maria Himmelstrand, STFs årsskrift 1913.

1912 har Porjus vattenkraftverk tagits i bruk men vattnet flödar fortfarande nerför älven. Idag är dammluckorna stängda och vattnet står still på selet ovanför dammen. Jag står där och tvekar, motorn är igång och GPSen visar att man kan köra här. Till vänster om bilen är det en torrfåra och till höger en stenvall byggd av människan. Det borde innebära att vattnet inte kommer hit? Jag kör framåt en bit och ser en annan bil stå parkerad på andra sidan om den förhöjda vägdragningen, pustar ut och kör framåt. Bredvid den parkerade bilen sitter skylten som kantat min resa.

RISKOMRÅDE. LUCKOR ÖPPNAS UTAN FÖRVARNING. DAMMLUCKOR.

Parkerar bilen innan skylten för säkerhets skull. När jag kliver ut är det tyst och stilla. Luckorna är helt klart inte öppna, i sådana fall hade jag hört forsen och anat de dimslöjor som Himmelstrand beskriver. Jag går de sista metrarna som tar mig över den lilla kulle jag parkerat framför och ser den torrlagda älvfåran. Mitt i torrfåran står en man, med en gigantisk hund. Jag ser att det är en Mastiff så jag vet att den är gigantisk och dess rygg är i höjd med mannens höfter. Men på något sätt ser både mannen och hunden liten ut i relation till den breda fåra som inte längre täcks av vatten. Jag står precis nedanför det nedre Porjusfallet, efter de branta klippstränderna.

Fotografi taget vid torrfåran söder om Porjus vattenkraftverk. Koordinater: SWEREF 99 TM: N 7433976, E 708914.
Ungefär samma plats tagen av Werner Åström. Källa: Tekniska Museet ID:TEKA0162005.

Riskmedvetna jag utmanar inte ödet och håller mig på åsen och fotograferar. När jag vänder mig norrut överraskas jag nästan av det som är framför mig. Templet i ödemarken tornar upp sig över trädtopparna. Porjus gamla ställverksbyggnad med sin ståtliga tegelarkitektur som markeras med en gyllene krona. Jag är byggnadsantikvarie, det är byggnader och arkitektur jag älskar och främst arbetar med. Ändå kan jag inte undgå att tänka att denna fantastiska monumentala byggnad är underordnad naturen och den mäktiga känsla som infinner sig när jag ser på landskapet.

Här står jag på en stor sten på en liten, omgiven av tunna tallar och ser ut över en fåra som karvats ut i landskapet av blekgröna forsböljor som störtar över varandra och slås ihop av motböljorna krossas till en sjudande massa av skum. Jag kan nästan se framför mig hur vattnet slås emot stenväggarna och kastas vidare, från höger till vänster och sen tillbaka. Men det är stilla och tyst och den rörelse som en gång präglat Porjusfallen är idag borta. Människans ingrepp och närvaron av den monumentala byggnaden som tornar upp sig över torrfåran är symbolisk för den makt och inverkan vi haft på naturlandskapet längs med Lule älv.

Fotografi taget vid torrfåran söder om Porjus vattenkraftverk. Koordinater: SWEREF 99 TM: N 7433976, E 708914.

Under min två veckor långa resa besökte jag samtliga femton vattenkraftverk och analyserade deras miljöer. Under resan fick jag användning av min fantasi som kunde iscensätta det liv som beskrivs i de historiska texterna. Torrfårorna låg ofta tysta och öde med spår efter det vatten som en gång flödat där. Men vid ett tillfälle hade jag turen med mig. Min andra vecka i fält besökte jag Akkats vattenkraftverk i Jokkmokk. Det var första gången jag fick se de konstverksprydda dammluckorna som dagen till ära stod öppna. Det dundrar om vattnet som forsar ur dammens stora gap och de virvlande dimmolnen är så täta av droppar att konstverken får en vit ridå framför sig. Jag står nedströms, på en stor sten längs med den västra kanten. Runt stenen virvlar vattnet in i strandkantens revor. Ett krämfärgat skum har vispats upp av kraften i vattnet och ligger och guppar i fårorna mellan stenarna. Jag tar bilen ner till det andra fallet nedanför Akkats, Kaitumfallet. Här står vattnet så högt att de omsluter trädstammarna längs strandkanten. En betongmur sträcker sig från den östra strandkanten till den västra. I selet ovanför muren är älven en stor mörk vattenspegel som kastar sig ut över muren i en vid båge för att krossas mot stenarna och bilda ett skum. Ljudet är mäktigt och energin i den kraft som vattnet har kan nästan kännas i luften.  

Två dagar senare, min sista dag på resan, står jag på exakt samma plats och det är tyst. Så när på ett litet porlande mellan de stenar som för bara några dagar sedan var täckta med ett krämfärgat täcke av skum. Dammluckorna är stängda och torrfåran är åter igen synlig. Den betongmur som agerat som avsats för vattnet syns helt och en stilla mörk vattenspegel har skapats ovanför den. Träden har fått komma ovanför strandkanten igen och omges av ett grönt täcke av gräs. På två dagar har landskapet och känslan på platsen förändrats helt. Min fantasi som har fått arbeta hårt de senaste veckorna har äntligen fått en förankring i verkligenheten. Att få se en och samma plats med två olika skepnader får mig att känna mig lyckligt lottad.

Filmen visar skillnaderna från när dammluckorna är öppna vs. stängda. Filmat 210615 samt 210617. Koordinater SWEREF 99 TM: N 7396828, E 714577

Oavsett vilken skepnad de olika platserna har med dunder och energi eller mäktig stilla tystnad är de helt klart värda att besöka. Om ni under semestern reser längs med älven är en avstickare värd att göra. Stanna till vid de dammar och kraftverk ni passerar och fantisera över hur det kunnat se ut förr innan vi gjorde intrång och tystade älven.

Kaitumfallet 210615
Koordinater SWEREF 99TM:
N 7396741, E 715110
Kaitumfallet 210617

Vid tangentbordet och bakom kameran:

Evelina Regenius Jouper, Byggnadsantikvarie på Norrbottens museum.

Källor:
Himmelstrand, Maria, På vandring i Lappland, Svenska turistföreningen, Svenska turistföreningens årsskrift 1913, Fören., Stockholm, 1913

Pettersson, Carl Anton, Lappland: dess natur och folk : efter fyra somrars vandringar i bilder och text skildrade, Fritze, Stockholm, 1866