Hur överlevde de vintern?

Vi satt i bilen på väg hem från Uppsala och en tillställning där en tidigare arbetskamrat försvarat sin doktorsavhandling i arkeologi. Avhandlingen handlade om människan och hennes bytesdjur under tidig stenålder, när inlandsisen släppt sitt grepp och några årtusenden därefter. Mörkret föll och vi började prata om mörker och vinter. Hur stod de ut i vintermörkret och i kylan, de första människorna som kom till Norrbotten för mer än 10 000 år sedan och till Västerbotten kanske några århundraden senare?

Bild 1. Bildtext: Arrangerad bild av säljakt illustrerar hur säljakt kan ha sett ut under senare tiden av stenåldern. Man knappast under nattetid, väl? Bilden illustrerar inte jakt för 10 000 år sedan utan snarare för 7000 år sedan. Det finns ännu inga spår efter säljakt i Norrbotten eller Västerbotten under de första årtusendena efter inlandsisen avsmältning, (Ekholm 2021). Referens till bild: ”Jägare”, Skellefteå Museums digitaliserade objekt och samlingar, hämtad 25 mars 2024) https://samlingar.skellefteamuseum.se/objects/c61-297514/ )

Det är ju kanske litet svårt för många människor idag att förstå hur det var att leva i en tid när det inte fanns några lampor, varken sådana som drivs med elektricitet, gasol eller fotogen. Det enda som var aktuellt när dagsljuset tagit slut var eld, eller facklor.

Visserligen är det sällan helt svart ens under vintern, månen och stjärnorna ger ljus, och solljuset kommer ju tillbaka inom en eller ett par månader även norr om polcirkeln. Men ändå, hur fick de vardagslivet att fungera. Hur gick det att jaga när dagsljuset är så kort? Och hur höll de värmen när dagarna var som kallast?

Alldeles särskilt svårt borde det ha varit under pionjärtiden, de första århundradena efter att inlandsisen smält bort. Då var landskapet som den stora glaciären lämnat ett tundralandskap med gräs och örter, vide och enstaka dvärgbjörkar eller fjällbjörkar, ungefär samma typ av vegetation som vi idag ser ovan trädgränsen i fjällen. På sommaren, då som nu går det väldigt bra att leva i en sådan miljö, de långa dagarna och de rika resurserna mättar både människor och djur. Att hålla sig varm eller att tända en brasa för att laga mat är inget problem. Men sommaren, ljuset och värmen tog ju slut varje höst. Hur klarade de sig i mörkret och kylan?

Värme
Under vintern behövs det betydligt mer ved för att värma upp tälten. Direkt efter inlandsisens avsmältning har vi inga bevis för något annat än tältkonstruktioner (i Norge kan man se sådana tidiga tältplatser som en ring med stenar, som hållit ned tältduken på ett runt tält. Även på Rastklippan-boplatsen vid Tärnasjön finns en kallmurad stencirkel som bör tolkas som spår efter ett tält). Men det krävs ganska mycket ved för att hålla värmen i tältet när midvinterkölden är hård. Riktiga vinterbostäder med tjocka tak, som var delvis nergrävda i marken (det som vi idag ser som boplatsvallar) började användas betydligt senare, för ungefär 7000 år sedan (5000 f.Kr.) (Norberg 2008). Det kan finnas någon annan typ av vinterbostad som vi ännu inte förstått, eller hittat ännu (snögrottor och igloo känns litet för tillfälligt som bostad, väl?), men tills vidare får vi lov att anta att det är tält som har varit bostaden, även under den kallaste vintern.

Visst avger även människor värme att värma upp ett mindre utrymme och de hade bra vinterkläder, många av de kläderna var riktigt säkert gjorda av renskinn. Renens päls har hår som är ihåliga och därför värmer fantastiskt bra. Men ändå, veden behövs för varm och skön eld. Vide finns på tundran, men det krävs ganska stort arbete att få fram ved från vide under vintern när snön täcker landskapet, så björkved är det som krävs. Det krävs också en avsevärd mängd björkved, även om just björkens ved ger ordentlig värme (dessutom utan otrevliga gnistor som kan sätta eld på inredningen i bostaden). Det stora vedbehovet innebär att människorna måste dra sig tillbaka från den mest karga tundran under vintern till en plats där björkskogen har fått fäste.

Inte fjällbjörk. (”Vinter”, Skellefteå Museums digitaliserade objekt och samlingar, hämtad 25 mars 2024. Foto: Gustaf Öberg/Skellefteå museum. https://samlingar.skellefteamuseum.se/objects/c61-157232/)

Hugga ved – men med vad
Där kommer vi till nästa gåta: Hur gjorde de för att hugga ved? Vi har försvinnande få fynd av yxor från mesolitikum i Norrbotten och Västerbotten, och absolut inga yxor från den äldsta delen av mesolitikum för 10 600-9000 år sedan.

De flintyxor som man är van att hitta i södra Sverige från samma tid fanns inte här. Det finns ingen naturlig flintförekomst i norra Sverige och den flinta som har kommit hit har importerats flera årtusenden senare. De stenverktyg som vi hittar på de äldsta boplatserna i Norrbotten, Västerbotten och i norra Finland är i stället gjorda av kvarts och i vissa fall skiffer och vulkaniska bergarter (det som vi kallar ”sur vulkanit”).

I ett något senare skede har vi kanske två fyndplatser för så kallade Lihultsyxor: Sådana började användas för drygt 8000 år sedan (ca. 6200 BC – 3200 BC), men vid det laget har tundralandskapet redan övergått till ett borealt landskap med tallskogar. Jag skriver ”kanske” för att Lihultsyxor brukar sägas höra till Bohuslän och trakterna kring Oslofjorden. Men vi har åtminstone två fyndplatser i de två nordliga länen: Den ena fyndplatsen för det som kan vara Lihultsyxor är norr om Pajala (Raä Pajala 452 – L1992:3216) och den andra är väster om Hössjö sydväst om Umeå (Raä 198 Hörnefors – L1937:6292).

Lihultsyxa från Småbränna, Hössjö. Foto Västerbottens museum (Vbm 32092_1_A . (Andersson & Sandén 2007).
Lihultsyxa (?) från Raä Pajala 452:1.  Foto S. Nygren. © Norrbottens museum. Acc nr 2006:1300. (Östlund 2007).

En annan typ av yxa som man skulle kunna tänka sig är kärnyxor av bergart, en grovt tillslagen yxa av flinta eller (om de ska vara möjliga i vår del av Sverige), bergart. Kärnyxor som föremålsform är tillräckligt gamla, men vi har ännu inte hittat någon sådan varken i Norrbotten eller Västerbotten.

Trindyxor är en tredje typ av yxor (ofta gjorda i grönsten och bultad till rätt form), men de har hittills ansetts vara som äldst från 6500 f kr och påträffas vanligtvis vid stränderna av Litorinahavet, alltså inte kring den tidigare Ancylussjöns stränder, och sällan längre norrut än Ångermanland (Lindholm & Runesson 1990). Ancylussjön och  Litorinahavet är två stadier av Östersjöns utveckling där den förstnämnda sammanfaller med den tidigaste invandringen.

Men det finns en möjlighet till. Det går att göra yxor av slipade lårben från större däggdjur. Lårben från älg är ett möjligt exempel, men om detsamma går att göra med ett lårben från en ren, som är mycket mindre i storlek, är mera tveksamt. Älgben finns för övrigt inte på de äldsta mesolitiska boplatserna de första tusen åren, och det utesluter nästan älgbensyxor om de inte har importerats från de områden där älg fanns.

Gemensamt för alla de stenyxor som jag räknat upp är att de inte kan användas som en modern stålyxa, att med kraftiga hugg driva in yxans äg djupt in i stammen.. Beroende på stensort kan de vara relativt robusta men trubbiga, eller relativt vassa men sköra. Tar man i för hårt går yxan i bitar och det handlar mera om att nöta ner träden än att hugga ner dem. Det var mödosamt att hugga ved.

Det kanske kommer fynd av stenyxor när vi hittar rätt boplatser. Kanske är det så att vi ännu bara har hittat sommarboplatserna från den här äldsta tiden. Det borde kanske vara på vinterboplatserna de flesta yxorna återfinns.

Skaffa mat i kyla, snö och mörker
Nästa stora fråga är: Hur höll de sig med mat under december, januari och februari. Det är svårt att jaga när dagsljuset är kort och snön ligger tjock. I senare delen av stenåldern har vi hällkonst som visar bilder på hur man jagat älg genom att trötta ut den med skidor (vid den tiden när skogarna tätnat och älgen invandrat), men det är svårt att jaga ren med skidor eftersom det endast är i viss typ av skarsnö som en skidåkare kan ta sig fram snabbare och mera outtröttligt än en ren. Renen har klövar som den kan spreta ut så att den får bättre bärighet i snön. Då hjälper inte skidor. Renen är snabbare än människan på snö. Om man inte är många som kan samarbeta blir det svårt att jaga ren på skidor. Om de tidigaste invandrarna ens hade skidor, det vet vi heller inget om. Den äldsta skidan som hittats (Kalvträsk i norra Västerbotten), är ju bara 5200 år gammal. Det är för övrigt betydligt enklare att jaga ren när den migrerar under barmarkssäsongen och jaga dem från kanot när de simmande korsar vattendrag.

Svårigheten att jaga större djur på vintern innebär att det ganska säkert funnits ett behov av att spara och lagra mat från renjakten på hösten, genom vintermånaderna. Det rimligaste är att man har rökt och torkat köttet för att få längre hållbarhet. Ett förråd med ätbara växter och bär var säkert också nödvändigt, bland annat för c-vitaminbehovet. Tall hade ännu inte fått fäste i fjällbjörkskogarna så den c-vitaminrika innerbarken från den var förmodligen inte aktuellt om man inte migrerade långt mellan årstidsbosättningarna.

Vid sidan av det som fanns i förråden, var det säkert nödvändigt att komplettera med småviltjakt med hjälp av snaror och andra fällor. De fångstmetoderna fungerar ju även om dagsljuset är dåligt.  Det borde ju också ha varit möjligt att fiska även under vintern, förutsatt att man lyckades slå hål på isen och hålla det hålet öppet, eller om man höll till nära ett strömt vattendrag där isen sällan blev tjock.

Vana experter i sin levnadsmiljö
De tidigaste invandrarna, renjägarna vid Aaareavara, norr om Pajala, som befann sig inom synhåll från den stora glaciärens kant för 10 600 år sedan, befann sig säkert bara där under barmarkssäsongen vid de tillfällen där renhjordarna migrerade. På vintern flyttade de tillbaka till tätare fjällbjörkskog. Samma sak gällde säkert för de övriga tidiga jaktboplatser som vi nu känner till från den här tiden, det första årtusendet efter att isen börjat smälta i Norrbotten. t.ex . Kangos och Dumpokjauratj. De första människorna i Norrbotten och Västerbotten var inte ovana vid de här förhållandena. De och deras förfäder och förmödrar hade levt i liknande landskap under många tusen år. De människor som kom till Aareavaara och Kangos hade ganska säkert invandrat österifrån från nuvarande Finland och Ryssland allt eftersom isen smälte (med en hastighet av några hundra meter per år vid den tidpunkten iskanten nådde den nuvarande gränsen mellan Finland och Sverige). De visste exakt vad de behövde göra för att klara sig, och på något sätt klarade de av vintrarnas kyla och mörker. Jag förstår bara inte hur.

Vid tangentbordet denna gång:
/Olof Östlund, arkeolog vid Skellefteå museum

Tänk er att göra detta under mörkaste och kallaste vintern! När elden väl brann så fanns det anledning att aldrig låta den slockna! Lennart Sundqvist, tidigare arkeolog vid Skellefteå museum visar barn hur man gör eld med en eldborr och båge. ”Elddon”, Skellefteå Museums digitaliserade objekt och samlingar, hämtad 25 mars 2024. Foto: Henry Lundström/Skellefteå museum. https://samlingar.skellefteamuseum.se/objects/c61-159046/
De tidigaste boplatserna, äldre än 9000 år gamla och förekomst av älgben respektive renben i benmaterialet på dessa boplatser. (Östlund 2021).

Referenslista:
Andersson, Berit & Sandén, Erik (2007): Stenåldersboplatserna kring Småbränna. Skog & Historia i Västerbottens län. Umeå 2007. SoH häfte layoutat.p65 (sparfran10000ar.se)

Ekholm, Therese (2021): Hunter-gatherer adaptions during the Early Holocene in Norhtern Sweden. The Holocene, Sage Journals. Hunter-gatherer adaptions during the Early Holocene in Northern Sweden – Therese Ekholm, 2021 (sagepub.com)

Lindholm, Pehr & Runesson, Henrik (1990): Trindyxor i Norrland och Dalarna. C-uppsats i arkeologi, särskilt nordeuropeisk. Umeå Universietet 1990. 1990-Lindholm-Runeson-Trindyxor-i-Norrland-och-Dalarna.pdf (sparfran10000ar.se)

Norberg, Erik (2008) Boplatsvallen som bostad i Norrbottens kustland 5000 till 2000 före vår tideräkning: en studie av kontinuitet och förändring. Doktorsavhandling, Umeå: Institutionen för idé- och samhällsstudier, Umeå Universitet.Boplatsvallen som bostad i Norrbottens kustland 5000 till 2000 före vår tideräkning : en studie av kontinuitet och förändring (diva-portal.org)

Östlund, Olof (2007): RAPPORT Mellan is och hav 2006 De första riktade fältsökningarna efter kustnära boplatser från äldre mesolitikum i Norrbotten. Norrbottens museum 2006, Luleå. Mellan inlandsis och hav (norrbottensmuseum.se)

Östlund, Olof (2021): Den tidigaste invandringen efter inlandsisen. Nättidskriften Västerbotten Förr & Nu. Den tidigaste invandringen efter inlandsisen (nattidskriftenvasterbotten.se)

Andra referenser:
Wikipedia om stenyxor: Stenyxa – Wikipedia

1 svar på ”Hur överlevde de vintern?

  1. Pingback: Nyheter om arkeologi och historia april 2024 | tervalampi

Lämna ett svar