Nu blir det slöjd!

Den här veckan handlar det om slöjd på Kulturmiljöbloggen. Jag som blivit inbjuden att gästblogga arbetar som länshemslöjdskonsulent på landstingets division Kultur och utbildning. Arbetet bygger på målen i Norrbottens kulturplan och innebär att främja hemslöjden på flera olika sätt. En övergripande beskrivning av konsulentarbetet finns att läsa på vår webbsida. Där finns också ett nyhetsarkiv med flera konkreta exempel från verksamheten som jag ingår i. För att inte det här blogginlägget ska bli överdrivet kort så tänkte jag passa på att berätta lite om vad som händer på mitt jobb.

Next Level craft

Missa inte Next Level Craft i Jokkmokk!
Ett exempel från konsulentverksamheten som pockar på uppmärksamhet är den nymodiga slöjdutställningen Next Level Craft. I skrivande stund är det inte många dagar kvar tills portarna slås upp på Ájtte i Jokkmokk, där utställningen visas mellan 2 april – 15 maj. Utställningen innehåller speciellt framtagna verk av ett fyrtiotal slöjdare, konstnärer, musiker och dansare. Den har ett eget soundtrack och tillhörande musikvideo. En webbsida finns också, där man bland annat kan se bilder från utställningen och titta på musikvideon. Just nu och fram till 24 april visas en version av uställningen på Svenska Ambassaden i Washington. Konstnärlig ledare är Aia Jüdes och Next Level Craft är en del av ett samarbetsprojekt mellan hemslöjdskonsulenterna i de fyra nordligaste länen.

Bild2_stolar_Garnapa_foto_Pia Jägstrand

Slöjd på kulturskolornas rikskonferens 2016
Stolarna på bilden är garntaggade av Garnapa. De ingick i en enkel idéutställning som fanns med i slöjdmontern på kulturskolornas rikskonferens som arrangerades i Luleå 16-18 mars. Temat för konferensen var samverkan – kulturskola utan gränser. Tillsammans med NFH Nämnden för hemslöjdsfrågor och en konsulentkollega från Uppsala var jag en av dem som bemannade montern.  Anledningen till vår medverkan på konferensen var att lära mer om de kommunala kulturskolornas verksamheter och att berätta om slöjd som möjlig kulturverksamhet för barn och unga. Vi fick kontakt med rektorer och kommunföreträdare från hela Sverige och pratade om möjligheterna att samverka med det nätverk av hemslöjdskonsulenter som finns runt om i landets län och regioner.

Extra kul var att det nya numret av Kulturskolan magasin som kom ut under konferensen, har temat slöjd. På ledarplats i tidningen skriver ordföranden om ”tråcklande trender” och I tidningen finns två artiklar(på sidorna 8 och 12) om slöjd skrivna av Frida Arnqvist Engström.

Bild3_Kulturskolanmagasin_foto_Pia Jägstrand

Slöjd på webben
Slutligen vill jag tipsa om några webbsidor som Sveriges hemslöjdskonsulenter driver tillsammans. Själv är jag med i redaktionen för en av sidorna. Den heter  Slöjd håller och beskrivs så här på startsidan:  ”Med dina händer kan du göra skillnad. Slöjd håller vill inspirera dej att använda enkla redskap, energisnåla tekniker och återanvända naturliga material. Med kunskap kan du göra egna val som bidrar till ett mer hållbart samhälle.” Ytterligare tre sidor finns som ni inte får missa. Det ena är 365 saker du kan slöjda!, med drygt tusen slöjdtips att inspireras av. De andra två sidorna, fulla av fakta på sina respektive områden är Slöjden i skogen och Textil hemslöjd.

Bild4_Slöjd_håller_logga

Vid tangenterna och bakom kameran, Pia Jägstrand

Människor är människor: Jag tror att de älskade sina barn de också…

”Successful farmers have social relations with each other, while hunter-gatherers have ecological relations with hazelnuts.”

(ur Bradley: The social Foundation of Prehistoric Britain (1984)  )

Citatet som jag återger här är ett citat som har upprepats av ganska många arkeologer vid det här laget, men det förtjänar att upprepas igen. Det Bradley berör är ett problem som handlar om hur arkeologer genom åren har beskrivit människor olika beroende på om de levde under jägarstenåldern (mesolitikum), eller om de levde under bondestenåldern (neolitikum).

Jägare-samlare har enligt Bradley i huvudsak beskrivits som tvångsmässigt följande naturens alla skiftningar och nycker, medan bönder har fattat sina beslut i förhållande till sina värderingar och övriga människor i omgivningen. Naturligtvis är det inte så. Bönderna är precis lika mycket beroende av naturens växlingar (torka, missväxt) som jägare-samlare (om inte mer), samtidigt som jägare-samlare varit beroende av andra människor runt omkring. Antalet människor må ha varit färre under jägarstenåldern, men relationerna mellan människor har naturligtvis spelat en stor roll i det liv som de har levt. Människan är en social varelse, utan andra människor att samspela med är vi riktigt illa ute.

Det är väldigt lätt hänt att vi i det arkeologiska arbetet, ute i fält och inne på kontoret glömmer bort att det är människor som vi har att göra med. Arkeologi tenderar att ofta handla om de fysiska spår som tidigare människor lämnat efter sig, och inte människorna själva.

Jag var inbjuden att hålla ett föredrag på Ájtte fjäll- och samemuseum igår, i samband med Jokkmokks marknad. Jag berättade om mitt favoritämne: Boplatserna i Aareavaara. Jag pratade om inlandsis, landhöjning, 14C-dateringar, sedimentproppar och analyser av pollen från propparna och vilken typ av vegetation som fanns när boplatserna användes. Jag pratade om stenrester från redskapstillverkning och spridningsbilder av fynd, och om rester av ben och om jakt. Det blev också en del prat om invandringsvägar.

Men det saknades en viktig beståndsdel i berättelsen om Aareavaara: Människan.

Under slutet av föreläsningen om Aareavaara skiftade jag därför perspektiv från att berätta om fakta, till att göra reflektioner. Hur tänkte människorna som kom till platsen, hur såg de på sin värld? Vad var det som drev dem? Varför kom de till Aareavaara? Jag började kasta ut frågorna till publiken och prata kring svaren, men tiden var begränsad och frågestunden skulle strax ta vid.

På vägen tillbaka till Luleå fortsatte jag att reflektera över de här människorna som befann sig alldeles intill inlandsisen. Vad kände de? Älskade de sina barn? Sjöng de när de var glada? Vad skrattade de åt, vad var det för någonting som gjorde dem ledsna? Hur levde de tillsammans? Hur såg familjekonstellationerna ut? Det är så många frågor som verkligen är intressanta, men som vi troligen aldrig kommer att få svar på. Men det hindrar ju inte att man funderar på frågorna.

Vad var det som lockade de här människorna att komma till Aareavaara och kanten på glaciären? Ville de bara av ren nyfikenhet se hur mycket mera is som smält bort sedan förra sommaren, samtidigt som de passade på att jaga? Eller var det någonting annat som gjorde att de kom dit? Europa var inte direkt överbefolkat vid den här tiden, så varför flytta över huvud taget?

Bland arkeologer har det funnits flera olika förklaringar till varför människor flyttat under förhistorien. En förklaring är naturdeterministisk (alltså att om naturen förändras så måste människan förändras med den för att överleva). En naturdeterministisk förklaring till att människorna kom till Aareavaara ser ut så här: Naturen (tundran) och bytesdjuren (renen) följer den bortsmältande iskanten, alltså måste människorna som jagar ren följa den bortsmältande isen. En icke-naturdeterministisk  förklaring säger att människorna inte alls behöver följa den vikande iskanten av den anledningen. Det är ett aktivt val. Människorna väljer att följa den natur och det djurliv som de är vana att leva i, därför att de anser sig vara en del av just den naturen. Andra människor väljer att stanna kvar och leva på att jaga älg istället (till exempel). Valen bygger på värderingar som finns inom gruppen.

Det troliga är att människorna som kom till Aareavaara inte alls märkte att de flyttade. Om isen smälte med en takt av 170 m per år så innebar det att den på 50 år smält bort mindre än 10 km. Även om det är mycket snabbt, så är 10 km fortfarande bara på bakgården för människor som var vana att flytta omkring mellan olika säsongsanpassade läger.

Vad hade de för världsbild i en mycket snabbt föränderlig värld, där snabb isavsmältning, snabb landhöjning (som fick kusten att snabbt flytta sig från år till år), och kraftiga jordbävningar var vardag.

Hur tänkte de om de här sakerna? Var det gudar eller någon slags Moder Jord som gjorde att jorden skakade? Vart försvann det stora vattnet när kusten drog sig tillbaka? Var det någon gud som drack upp det? Funderade människorna på det?

Var det kanske en drickande gud i form av en ren som gjorde att vattnet vid kusten försvann? ©Norrbottens museum. Olof Östlund

Kan någon låna mig en tidsmaskin. Jag skulle vilja ställa frågor till en grupp människor som levde för länge, länge sedan…

Vid tangentbordet idag:

Olof Östlund

 

Att läsa:

Fuglestvedt, Ingrid (2005): Pionerbosetningens fenomenologi – Sørvest-Norge oc Nord-Europa 10200/10000 – 9500 BP   

(Det här är visserligen ganska tungläst litteratur, men den är riktigt bra och värd att läsa om man vill sätta sig in i hur människor kan ha tänkt för 12000 – 11500 år sedan).

 

Se även tidigare blogginlägg om Aareavaara:  https://norrbottensmuseumarkeologi.wordpress.com/2011/12/23/presstopp-forsta-delen-av-norrbottenskusten-upptackt-av-manniskan-presstop/