Det här blir mitt tredje inlägg om Akamella. Jag har tidigare berättat om platsen, fornlämningen, historian och sägner om Akamella. Jag rekommenderar att ni läser dem först (om ni inte redan har gjort det), för att få bakgrunden till platsen och uppdraget. Ni kan läsa inlägget om fornlämningen och dess historia samt den arkeologiska insatsen och återbegravningen genom att följa länkarna nedan:
Akamella ödekyrkogård | Kulturmiljö vid Norrbottens museum
Vad jag tänker berätta om i det här inlägget är de observationer jag gjorde av de mänskliga kvarlevorna. Det skedde då jag och Lars bistod församlingen med hanteringen av kvarlevorna då de skulle flyttas från kartongerna de fraktats i till de fina näveraskarna de sedan begravdes i. Eftersom jag är osteolog frågade jag församlingen om de var intresserade av att få information om kvarlevorna, i den mån jag kunde göra mig en uppfattning om exempelvis kön, ålder, sjukdomar och skador utan tillgång till referenslitteratur. Min fråga möttes med stort intresse och även om renskrivningen av all denna information och sammanställningen har tagit tid, kunde jag i alla fall ge dem kön och ålder på individerna direkt.
Vid ett uppdrag som Akamella är det två världar som möts: den personliga och den vetenskapliga. Den personliga världen är känsloladdad. Den berör därför att det kanske är en del av ens egen familjehistoria eller för att det är enkelt att leva sig in i de känslor och öden som rovgrävningen och skallmätningarna förde med sig. I den vetenskapliga världen talar vi ett språk som kan verka torftigt och kanske till och med kallt. Vi använder ord som ”material” och långa latinska benämningar som inte betyder någonting för de flesta. Det kan nog upplevas som ett rabblande av fakta. Anledningen till detta språk har, i alla fall för mig, två huvudsakliga funktioner. Det osteologiska språket ger en exakthet som inte riskerar att feltolkas. Det är ett säkert sätt att förmedla och bevara information på, från mina observationer till framtiden. Det ligger inga värderingar i språket. Det är även ett språk som kan läsas och förstås av andra osteologer, även om vi inte har samma modersmål. Med några få översättningar av svenskan mellan latinet kan informationen tolkas enkelt och exakt. Språket kan även användas som en slags rustning. Att studera mänskliga kvarlevor berör. Vi osteologer ”ser” glimtar ur människor liv, smärtan de burit, sorgen som följt när ett liv släckts alldeles för tidigt. Genom att mantla vetenskapens språk och saklighet avskärmar vi oss från det personliga eftersom det hjälper oss att utföra arbetet. Osteologen är inte en främling för den personliga världen, vi rör oss i båda med vetenskapens rustning som skydd över det personliga. Med det sagt vill jag förklara i förväg inläggets upplägg. Jag kommer börja med att på ett någorlunda vetenskapligt vis redogöra för det jag observerade. Det är en text med osteologisk fakta och många latinska begrepp. Illustrationerna (de som är gjorda av mig) som finns med är inte avbildningar av Akamellaindividerna. Jag har ritat dessa i efterhand utifrån referenslitteratur och den fakta jag antecknade vid hanteringen av kvarlevorna. Detta för att på bästa sätt beskriva det jag såg. Jag kommer sedan att avsluta inlägget med reflektioner, baserade på den fakta jag redogjort för, i förhoppning att göra den mer förståelig, tillgänglig och relaterbar. Det kan vara svårt att göra en sådan översättning utan att ”måla utanför” för mycket, men jag skall göra ett ärligt försök.
Kön och ålder. En kort metodbeskrivning.
Enkelt uttryckt görs en osteologisk bedömning av kön och ålder på en individ i regel utifrån en rad standarder. Vi tittar på flera delar av skelettet, olika markörer och bedömer var del utifrån en skala. Dessa värden sammanställs sedan och ger osteologen ett spann.
Osteologer säger därför ”bedömning” och inte ”bestämning” eftersom det rör sig om ett spann, en sammansatt bedömning av flera variabler. Vid en könsbedömning går spannet från ”hyperfeminint” till ”hypermaskulint” med flera variationer däremellan. Långt ifrån alla män har hypermaskulina drag och långt ifrån alla kvinnor har hyperfeminina drag. Det brukar vara en variation. Unga människor vars skelett inte är fullt utvecklade är svåra att göra en könsbedömning på.
Ålder och kön är med andra ord en sammanställning av bedömningar som bör göras av hela skelettet med hjälp av referenslitteratur. Jag hade inte denna litteratur med mig till Akamella och kvarlevorna bestod enbart av kranium, några av dem hade även underkäke men inte alla. Vad jag kunde göra var att så noga jag kunde, utifrån de standarder och scheman jag har i huvudet anteckna det jag såg på den tiden jag hade. Jag vill därför inte kalla det för osteologiska bedömningar utan snarare observationer då jag vill poängtera den vetenskapliga kvalitetsskillnaden mellan en korrekt utförd osteologisk bedömning och mina fältobservationer. Observationerna har jag sedan jämfört mot referenslitteratur. Senare fick jag även tillgång till vissa data från Helsingfors universitet, dit kvarlevorna togs och bevarades fram till repatrieringen, där någon redan hade gjort en köns- och åldersbedömning av de flesta av kvarlevorna. Jag vet dock inte i detalj var denna data kommer ifrån eller vem som gjort bedömningen, så jag kan inte utvärdera den mer än att jämföra med mina egna observationer. I de allra flesta fall stämde de överens.
Några övergripande ord om kvarlevorna och den rasbiologiska rovgrävningen
Eftersom kranierna samlades in med rasbiologiska motiv där man kanske hade en urvalsprocess går det inte att utgå från Akamellaindividerna gör att göra någon större studie av ålder- eller könsfördelningen inom kyrkogården. Kranierna samlades in i en tid då Finland nyligen blivit självständigt och intresset för nationsbygge och rasbiologi var stort. I artiklar från denna tid skriver man om insamlingen vid Akamella att man önskat samla in kranier från finska folk, inom och utanför rikets gränser. Det står även att man var medveten om att detta även var samiskt område. Om de hade en urvalsprocess framgår inte, men i listor från 1881 framgår det att deras könsbedömning av kvarlevorna i huvudsak är män – enbart 2 bedömdes vara kvinnor och 7 saknade bedömning. Med tanke på tidens patriarkala tendenser kanske de främst önskade manliga kranium, om syftet var att påvisa någon slags ”finskhet”. De anmärkte även att kranierna var välbevarade och förmodligen nyligen blivit begravda, någonting som även jag såg i mina observationer. Förmodligen var det nyligen begravda människor man var ute efter, dels då de kanske låg i tillfälliga vintergravar vilket underlättade i deras rovgrävning, dels för att få tag i så välbevarade kranium som möjligt. Vi vet inte om människorna som begravdes i Akamella gravsattes i svepning eller egna kläder eller om de hade med sig tillhörigheter i gravarna. Sådana saker kan ha bidragit till deras urval. Om man inte är arkeolog och vet hur man skall tolka en gravkontext kan det mycket möjligt ha gjorts missuppfattningar gällande kön.
Könsfördelning hos Akamellaindividerna
Av de 23 kranierna tyckte jag kunna bedöma 7 av dem som kvinnor, 3 flickor, 1 pojke och 10 män. Men 2 små barn kunde jag inte göra någon bedömning av. I dokumentationen från Helsingfors universitet hade pojken bedömts som en flicka, 4 av de jag bedömt som kvinnor har där bedömts som män och några har ingen könsbedömning. Men överlag är våra bedömningar lika. Det är, som sagt, mycket svårt att göra en bedömning av små barn då deras skelett inte är fullt utvecklat. Flera av individerna hade drag som varken var ”hyperfeminina” eller ”hypermaskulina”. Det är inget ovanligt, men det gör en bedömning enbart efter kraniet än mer tvivelaktig. Men att det var en relativt jämn fördelning av män och kvinnor är jag ganska säker på, utifrån det jag observerade.
Ålder
Inom osteologin anges ålder ofta i grupperna:
Infans I = 0-7 år, Infans II = 7-14 år, Juvenilis = 14-18/20 år, Adultus =
20-40 år, Maturus = 40-60 år, Senilis = över 60 år
Det finns fler varianter på de här grupperna som har något snävare åldersspann. I tidigare dokumentation har ålder angivits i enlighet med ovanstående grupper. När jag gjorde mina observationer antecknade jag utifrån bästa förmåga de ålderstecken (främst suturer och tandutveckling + tandslitage). Jag jämförde sedan mina anteckningar mot referenslitteraturen och sedan mot de tidigare bedömningarna, vilka stämde väl överens.
- Infans I = 1 individ, ej könsbedömd
- Infans II = 4 individer, 3 flickor och 1 pojke
- Juvenilis = 1 individ, pojke
- Adultus = 2 individer, kvinnor
- Maturus = 10 individer, 2 kvinnor, 8 män
- Senilis = 5 individer, 3 kvinnor, 2 män
Patologier
Något mer jag noterade var om individerna uppvisade tecken på sjukdomar. Det finns flera brister och sjukdomar som kan påverka kraniet, inte minst tänderna. Det absolut vanligaste var tandlossning, tandslitage och tecken på infektion i över- och/eller underkäken. Flera individer hade tappat många tänder efter dödstillfället vilket leder till att vi går miste om mycket information. Det kan till exempel vara karies som orsakat infektioner. Jag kommer beskriva de sjukdomar som jag observerade nedan. I de fall då det rör sig om enstaka individer kan jag gå in på detalj, men i övrigt kommer jag hålla mig till generella beskrivningar eller lyfta fram några individer som exempel.
Munhälsa – slitage, karies och tandbölder
Innan fluortandkräm, regelbunden tandborstning och tandläkarbesök slets människors tänder ner fort. Det är därför osteologer kan använda tandförslitningsscheman i åldersbedömningar. Under min studietid sade min professor i osteologi att ”om en osteolog skulle åldersbedöma er enbart utifrån era tänder hade ni alla hamnat i åldersgruppen Infans II”. Tandslitage är således någonting vi väntar oss i äldre skelettmaterial. Akamellaindividerna är inga undantag. Individerna inom gruppen maturus och senilis hade mest slitage. De hade tappat flera tänder och visade tecken på infektion i käkbenen. I några fall syntes tecken på benresorbtion, vilket innebär nedbrytning av benvävnaden i käken. Slitage och tandlossning blir ovanligare i de yngre åldrarna, men det förekommer.
Tolv av individerna hade antingen; möjlig(a), en eller flera alveolabcesser, det vill säga varbölder/tandbölder. Flera saker kan orsaka en tandböld. Exempelvis kan ett trauma (såsom ett slag) eller sår i tandköttet (såsom efter kraftiga beläggningar av tandsten) leda till en inflammation i tandroten vilket i sin tur orsakar en varböld. Den vanligaste orsaken är förmodligen karies som spridit sig ner i tandroten. Bölden visar sig som en svullnad i kinden eller käken. Det är en mycket smärtsam åkomma som kan stråla upp i öga och öron. En obehandlad varböld kan tränga igenom tandköttet eller kinden och bilda en tandfistel där varet töms i munslemhinnan. Infektionen kan dessutom sprida sig till närliggande tänder, exempelvis om bakterier och var ”droppar” från en varböld i överkäken till tanden under i underkäken. Infektionen sprider sig ner i tandroten, angriper sedan käkbenet. Det som syns i skelettet är den hålighet som skapats av infektionen och trycket av det var som samlats i tandhålan.
Innan upptäckten av antibiotika måste varbölder ha varit svåra att behandla och bota och de var förmodligen vanligare än vad vi kan se i det arkeologiska materialet, eftersom inte alla når slutfasen då en håla i käkbenet bildas. Varbölder kan även leda till andra sjukdomar då infektionen kan spridas vidare med blodbanorna. En obehandlad varböld i överkäken kan exempelvis leda till bihåleinflammation i bihålorna som sitter under kinderna (sinus maxillaris). En infektion som sprider sig från en tandböld kan vara dödlig då den kan leda till kronisk inflammation, kallbrand, sepsis/blodförgiftning och osteomyelit/benröta. Dålig tandhälsa har även kopplats till flera allvarligare sjukdomar, såsom diabetes, högt blodtryck, kognitiv svikt och demens med flera. Det skall dock åter igen påpekas att observationerna gjorda på Akamellaindividerna inte kan påvisa några sådana följder. Observationerna var inte fullgoda analyser av hela individen/skelettet. Att fastställa dödsorsak enbart genom kraniet är, i det här fallet, inte möjligt. En individ kan ha dött av en sjukdom eller ett trauma som kanske inte lämnar spår på skelettet. För att ha en chans att fastställa en dödsorsak måste hela skelettet analyseras, och inte ens då är det alltid tydligt eftersom dödsorsaker inte alltid lämnar spår på skelettet. Det kan dock finnas undantagsfall där våld mot kraniet, exempelvis, kan påvisas vara dödligt, men så är inte fallet hos Akamellaindividerna.
Enbart 1 individ hade ett säkert fall av karies, en av kvinnorna i åldersgruppen adultus. Hon hade även en tandböld i överkäken och ganska slitna tänder. Karies är en smittsam infektionssjukdom som orsakas av bakterier i tandsten. Det är främst socker i mat, framför allt sackaros, som gynnar bakterierna och orsakar karies, men även stärkelser. Bakterier och socker bildar syra vilken demineraliserar tändernas emalj. Som sagt har det säkert skett ett väsentligt bortfall genom tandlossning före och efter dödstillfället hos Akamella individerna. Med tanke på den övergripande tandhälsan hos dem skulle jag tro att karies var vanligt. I arkeologiska skelettmaterial är karies den mest rapporterade tandsjukdomen.
Bristsjukdomar, förslitningsskador och övriga observationer.
Det finns flera bristsjukdomar som lämnar spår i skelettet, några av dem i kraniet. Porotisk hyperostos eller cribra orbitalia är en av dem vilken framför allt manifesteras på kranievalvet och insidan av ögonhålorna i form av benpålagringar och uppluckring av ben. Patologin kan orsakas av undernäring, såsom järnbrist, men kan även bero på genetiska sjukdomar, blodförlust, infektionssjukdomar med mera. Bland Akamellaindividerna kunde jag urskilja Porotisk hyperostos / Cribra orbitalia hos två individer, båda flickor i åldersgruppen infans II. Spår av möjlig Porotisk hyperostos / Cribra orbitalia förekom även hos en man i åldersgruppen maturus, hos en kvinna i åldersgruppen senilis och hos en man i åldersgruppen senilis.
Förslitningsskador i leder kan synas i kraniet (underkäke och nacke). Hos Akamellaindividerna kunde jag se diffusa tecken som kan tyda på cervikal spondylos (artros i nacke) vid foramen magnum (det stora nackhålet) hos en man i åldersgruppen maturus samt vid condylus occipitalis hos en kvinna i åldersgruppen senilis. Condylus occipitalis är ledytan på nackbenets undersida som ledar till atlaskotan, den första kotan i ryggraden. Foramen magnum finns intill. Cervikal spondylos eller nackartros kan orsakas av åldrande men även av trauma, såsom förslitning. Det syns i skelettet genom att benet försöker kompensera tryck i leden vid bortfall av brosk genom benutväxter (osteofyter). Detta orsakar smärta och stelhet i leden. I allvarliga fall kan leden förslutas och bli stel. Små osteofyter observerades hos Akamellaindividerna, både i de högre åldersgrupperna.
En kvinna i åldersgruppen senilis hade bilateral parietal atrofi. Det innebär en insjunkning på båda sidor av kraniet (se bild). Personligen har jag aldrig stött på detta tillstånd förr och har haft svårt att finna information om det i den osteologiska litteraturen. Atrofi är en förminskning av cellen och tillbakabildning av benet och förekommer när ett ben inte längre används, såsom vid förlamning. Vad som orsakar förtunningen är inte känt, men tros vara kopplat till ålder och benskörhet. Tillståndet är ovanligt och tycks förekomma oftare hos kvinnor. Det finns dock flera teorier kring vilka sjukdomar som kan orsaka tillståndet, såsom endokrinopati, Gorham-Stouts sjukdom, tumörer, diabetes mellitus, hyperparatyreos, Osteoporos eller benskörhet m.m..
Avslutande reflektion
Att hantera Akamellaindividerna var mycket speciellt på många sätt. När en osteolog analyserar skelett från arkeologiska kontexter har vi oftast så mycket mer information än bara kranierna. Dels har vi om inte hela i alla fall delar av skelettet, dels vi har sammanhanget i vilken de har blivit gravsatta. Det kan vara ställningen de ligger i, gravgåvor, religiösa yttringar och gravceremonier med mera. Det ger individerna ett sammanhang. Vi har inte den här informationen om Akamella och de människor som är begravda där. Den rasbiologiska rovgrävningen tog inte hänsyn till det vi gör inom arkeologin. Rasbiologer rovgrävde samtida gravar för att tillfredsställa ett egenintresse och hitta belägg för sin pseudovetenskap. Arkeologer undersöker fornlämningar i enlighet med kulturmiljölagen i syfte att bevara och berätta människornas och platsens historia.
Arkeologin eller osteologin kan inte ge svar på allt. Vi vet inte hur människorna begravda i Akamella såg ut, vi vet inte vad de hette, om de kände varandra eller om de hade familjemedlemmar som sörjde deras bortgång och att deras gravar plundrades. Genom osteologin kan vi få glimtar av människorna och deras öden. Det kändes tungt att hantera kranierna från Akamella, på grund av deras historia. I ovanstående text presenterar jag fakta, svart på vitt vad jag observerade, antecknade och dokumenterade. Men en osteolog ser ofta så mycket mer som kan vara svårt att förmedla och som kanske inte alltid passar i en vetenskaplig rapport. Men i ett försök att förmedla de intryck jag fick, vad jag såg tänkte jag lyfta några exempel. Ha i åtanke att detta är reflektioner baserade på ovanstående fakta. Att jag skriver ”kan ha” innebär en tolkning och skall inte betraktas som fakta.
Jag tänkte börja med att lyfta fram en av kvinnorna inom gruppen senilis. Jag skulle tro att hon var betydligt äldre än 60 när hon dog, men det är svårt att avgöra osteologiskt. Hon var gammal och sjuk när hon dog. I överkäken hade hon en framskriden infektion, hon hade tappat många tänder och tandhålorna (alveolerna) hade förslutits. Benvävnaden hade börjat förtvina och hon hade förmodligen mycket ont och svårt att äta. I hennes ögonhålor syntes spår av antingen bristsjukdom, kanske orsakad av hennes svårigheter att äta, eller infektionssjukdom, möjligen en spridning från infektionen i överkäken. Det kan ha påverkat hennes syn. Kvinnan hade även bilateral parietal atrofi, insjunkningar på båda sidorna av kraniet, kan vara ett tecken på benskörhet. I leden mot den första halskotan syntes tecken på möjlig artros i form av benutväxter. Kanske hade hennes nacke blivit skadad av många års arbete, dålig hållning eller en plötslig skada. Kanske hade hon ont i bakhuvudet och nacken, kanske var hon stel. På hennes kranium hade någon skrivit ”Muonioniska 23” och hon har tidigare bedömts vara en man. Jag kan inte vara helt säker på könsbedömningen, men hade jag sått se hela hennes skelett, om hon hade undersökts arkeologiskt och osteologiskt, hade jag kunnat berätta mycket mer om henne.
En man i gruppen maturus hade mycket slitna tänder och tandbölder i både över- och underkäke. Han hade troligtvis mycket ont. Han hade även mycket markant protuberantia occipitalis externa, vilket är ett muskelfäste synligt som ett utskott på occipitalbenet (bakhuvudet). Muskelfästet i sig är någonting vi alla har, men på honom var det mycket markant. Kanske hade han en mycket stark nacke och rygg, en produkt av hårt arbetande muskler sedan unga år? Denna utväxt kan ha gjort det obekvämt för honom att ligga på rygg och luta bakhuvudet mot hårda ytor.
En flicka i åldersgruppen infans II visade tecken på antingen järnbrist eller möjligtvis infektion. Hon hade inga bevarade tänder, förutom de permanenta tänder som ännu inte hade utvecklats helt och fortfarande satt kvar inne i käken. Förmodligen hade hon tappat dessa efter dödstillfället. En pojke i samma åldersgrupp (infans II) hade väldigt fina och välbevarade tänder, enbart ett svagt slitage syntes. På kraniets stora muskelfästen fanns torkade rester av mjukvävnad vilket jag tolkar som att han relativt nyligen blivit begraven när han grävdes upp.
På samtliga kranium hade någon skrivit och gjort märken med blyertspenna. På flera stod: ”Muonioniska Grafskallen tagen av dr Pfaller”, andra hade olika symboler som jag inte kunnat tyda, andra tror jag är märken över de ställen man gjort sina rasbiologiska mätningar.
Akamellaindividerna bestod av män, kvinnor, flickor och pojkar i olika åldrar. De levde förmodligen under olika förhållanden, märkta av olika skador, sjukdomar och arbete. Om de flesta kan jag inte säga mycket mer än en uppskattning av kön och ålder och om deras tänder var slitna eller ej. Men några övriga observationer som fastnade hos mig var en yngre kvinna med mycket fina, nätta drag med små muskelfästen. Det var lätt att föreställa mig hennes ansikte, en liten panna, förmodligen en liten näsa och nätt underkäke. Det fanns även en man, något äldre, som hade markanta drag, stora muskelfästen i pannan och i underkäken. Honom var det också lätt att se framför mig: säkert storvuxen, muskulös och med kantig käke och markerade ögonbryn.
Dessa intryck kommer stanna hos mig länge, inte bara de jag fick av människorna utan platsen, ödekyrkogården och dess historia och ceremonin som hölls vid återbegravningen. Det var ett mycket speciellt uppdrag jag fick ta mig för och det förde med sig många lärdomar, observationer och reflektioner. Men jag lämnar Akamella där, vi får se om jag får anledning att återvända. Jag hoppas att detta inlägg var av intresse. Jag önskar er en trevlig helg.
Vid tangentbordet,
Hanna Larsson – arkeolog, osteolog, arkeobotaniker och samlingsansvarig på Norrbottens museum
Referenser och lästips:
Asher S, Stephen R, Mäntylä P, Suominen AL, Solomon A. (2022) Periodontal health, cognitive decline, and dementia: A systematic review and meta-analysis of longitudinal studies. J Am Geriatr Soc. 2022; 70(9): 2695-2709. doi:10.1111/jgs.17978
Larsen, Clark Spencer (2010). Bioarchaeology: interpreting behavior from the human skeleton. Cambridge: Cambridge University Press
Larsson, H., (2023). Akamella ödekyrkogård [Blogg]: Akamella ödekyrkogård | Kulturmiljö vid Norrbottens museum (kulturmiljonorrbotten.com) [2023-09-29]
Larsson, H., (2024). Återbegravningen av mänskliga kvarlevor på Akamella ödekyrkogård [Blogg]: Återbegravningen av mänskliga kvarlevor på Akamella ödekyrkogård | Kulturmiljö vid Norrbottens museum (kulturmiljonorrbotten.com) [2024-10-11]
Natarajan, P., Madanian, S., & Marshall, S. (2005) Investigating the link between oral health conditions and systemic diseases: A cross-sectional analysis. Sci Rep 15, 10476 (2025). https://doi.org/10.1038/s41598-025-92523-6
Nordén, Å., (1983). Sällsamheter i Tornedalen. Stockholm
Ojala, C. G., (2022). Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal. Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset (Ku 2020:01)
Paulaharju, S., (1977). Lappmarksminnen. Stockholm
Roberts, C., A. & Manchester, K. (2012). The archaeology of disease. 3rd ed., repr. Stroud: The History Press
White, T., D., Black, M., T. & Folkens, P., A. (2012). Human osteology. 3rd ed. Amsterdam